egoistiska egon

Häromveckan hörde jag att en bekant som fick sitt andra barn samtidigt som oss skulle vara föräldraledig ett halvår till för att "hon ville det". Jag fick panik bara av tanken att behöva vara hemma ett halvår till på heltid. Älskar mina barn gränslöst men jag mår i längden inte bra av att bara vara hemma. Nu har jag testat två gånger och fått samma resultat. Jag har många ljuvliga dagar, tiden går ganska fort och det är mysigt.
Ändå är det hela tiden något som inte riktigt blir bra. Den senaste tiden har jag dessutom fått märkliga fysiska symptom, precis såna som jag får när jag är väldigt stressad: hjärtklappning, ångest, nära till panikångestattacker, sur och arg på allt och alla, sover som en kratta och blir emellanåt ganska apatisk. Och så vidare. Grejen nu är ju att jag inte är stressad? Men det känns precis så. Märkligt och en smula obehagligt.

Förra veckan ställde jag in en social grej som skulle vara hemma hos oss för att lägenheten såg ut som att den inte var städad på tre veckor, vilket den inte heller var, och det fanns inte en chans i helvete att vi skulle hinna få den i ens ett någorlunda vettigt skick. Fick ångest bara jag tänkte på alltihopa. Så jag ställde som sagt in. Det var bra, och skönt.

Samtidigt har jag mindre än en månads heltidsföräldraledighet kvar innan jag börjar jobba halvtid i september, så jag försöker ta dag för dag och se fram emot 1. Sex veckors semester med hela familjen!! 2. Snart får jag gå till jobbet igen.

Om jag hade levt på den tiden då kvinnor var hemmafruar per automatik skulle jag lätt ha varit en av de där som hade haft "problem med nerverna". Fyfan. Jordens sämsta hemmafru skulle jag ha varit.

Var börjar man? Vet inte. Punktform får hjälpa till:

⭐️ Hade någon slags tanke om att komma till djupa insikter under föräldraledigheten. Det har jag ICKE gjort.

⭐️ Jag kan t ex inte för mitt liv förstå hur vi ska lyckas bestämma oss om vi ska 1. Bo kvar i lägenhet och köpa sommarstuga eller 2. Köpa hus eller 3. Flytta ut på landet och byta jobb, kanske byta karriär. HUR FAN VET MAN? Hade såklart varit enklare om en valde mellan ställen att bo på som inte ruinerar en, men ändå.

⭐️ Har i alla fall fastställt lite vad som är min dröm! Kan låta knäppt men jag har -aldrig- kunnat svara på vad jag drömmer om. Jag vill bo i ett hus med en liten trädgård och kanske ha ett eget företag med butik men största inkomsten via e-handel eller något liknande. Men vad ska jag sälja? Ingen jävla aning. HUR FAN VET MAN?

⭐️ Är ej gjord för att vara heltidsledig utan pengar. Gud vad jag känner mig ensam emellanåt. Vad uppenbart det är att alla andras liv bara pågår, att det inte finns tid för en ensam, föräldraledig person som vill PRATA. Diskutera saker. Obs det är ingens fel, det är bara olika faser i livet. Men det är så ensamt ibland? Man ba JAHAPP då har jag skickat meddelanden till tio pers och ringt två men ingen svarar, så jag pratar lite med mig själv istället. Eller bebisen.

⭐️ Ovan gör också att jag diskuterar mycket mer saker på internet. Med folk som ofta inte tycker som jag. Det är kul! Eller så läser jag väldigt mycket om olika saker. Kan liksom fastna i långa trådar i facebookgrupper om hur man gör vid en bodelning efter en skilsmässa. Jag är inte gift! Jag ska absolut inte separera från min sambo! Ändå: mmm, information! Lära sig saker! Mmm.

⭐️ Älskar min familj. Är så kär i min bebis. Nog fan för att jag var kär i F också men hjälp vad det var annorlunda den här gången?

⭐️ Nackdelen med att jag nu känner att familjen är fulltalig är att jag blivit mycket mer orolig och nojig för att något ska hända någon familjemedlem.

⭐️ Jag har slutat bry mig om vissa saker. Har nog kommit till insikt lite där. Hur ofta jag gör egna uppoffringar för att andra ska få som de vill trots att de inte ens märker min uppoffring eller ens bett om den? Befriande! Och svårt.

⭐️ I höst börjar jag jobba halvtid igen. Längtar så!!!

Imorgon är det tre veckor sen jag födde barn. Vi går rakt in på ett sidospår men älskade hur personalen på eftervården hela tiden sa "tänk på att du genomgått en förlossning OCH en stor operation". De tog liksom i beaktande allt runt omkring med att få barn - oavsett hur man förlöstes. Det var mycket fint tycker jag. I alla fall, tre veckor efter snitt. Hjälp vad tiden gått fort och samtidigt känns det som tre månader? Jag måste vara snäll mot mig själv fortfarande. Blir lätt orolig för att jag inte återhämtar mig snabbt nog, samtidigt är det som sagt bara tre veckor sen de skar upp hela min mage. Och mitt utgångsläge inför det var väl sådär: höggravid med havandeskapsförgiftning som inte hade fått sova mer än 1-2h i sträck på över en månad plus extremt förkyld. Kanske inte undra på att jag var lite, eh, trött efteråt? Ännu ett sidospår: sover alltså bättre nu med bebis än när jag var höggravid. Sån lyx! Just det, jag förlorade nästan 1,5 liter blod vid operationen också. Glömde bort det, hehe. Och ja, att mitt blodtryck aldrig gick ner efteråt så jag fick äta extra mediciner och gå på extra koller ett tag. Ja ni fattar, en härlig cocktail av sånt som kanske inte är optimalt för snabb återhämtning?

Men min noja över att typ dö av någon komplikation kvarstår. Funderar minst en gång per dag om att jag borde kanske ringa gynakuten igen, sen blir jag lite rationell och gör det inte. Men har ändå ringt om: ont i magen, feber, plötslig och väldigt kraftig avslagsblödning. Och då är gynakuten ändå mitt hatställe. Personalen där är fin, men alltså finns det en värre plats än personer som typ har fått misstänkt missfall, andra problem med underlivet, nyförlösta med komplikationer och så samma väldtäktsoffer vägg i vägg typ. EJ MUNTERT.

Jaja. Poängen med det här inlägget? Att berätta för mig själv att det inte är så konstigt att jag fortfarande inte känner mig helt hundra. Ett barn plockades ur min kropp för tre veckor sen, HERREGUD.

Ja, det blev ju ett kejsarsnitt till slut. Emellanåt tyckte jag det var relativt lätt för mig att få igenom det, emellanåt grät jag massor över hur envis en måste vara för att få igenom ett kejsarsnitt. Att ingen vill diskutera för- och nackdelar ur mitt perspektiv utan bara diskutera hur riskerna förhåller sig till vaginal förlossning. Det låter kanske som hårklyveri, men det är en jävla skillnad att kunna diskutera olika alternativ någorlunda objektivt mot att behöva argumentera för det ena vs det andra alternativet när den man argumenterar med redan har sin ståndpunkt klar. Nåja, det var inte det jag skulle skriva om nu. Jag var dock osäker på om jag verkligen skulle få kejsarsnitt ända tills de faktiskt kom och hämtade mig till operationssalen förra fredagen. Tanken var dessutom att jag skulle ha ett kejsarsnitt i måndags, men då jag fick havandeskapsförgiftning tidigarela de snittet. Sen visade det sig att jag hade lite dåliga värden, såna värden som kan sätta stopp för ett kejsarsnitt. Men! Kejsarsnitt blev det.

Jag är jätterädd för operationer. Det där att någon ska gräva i mig. Fyfan. Hade hoppats att ett kejsarsnitt kanske skulle ta udden av skräcken, men det kan jag inte påstå att det gjorde. Visst, det gjorde inte ont under snittet. Värsta smärtan var när de satte infarten fel. Men, de hade sagt att jag fortfarande skulle känna att de gör saker i min mage, och det fattade jag ju teoretiskt. Jag fattade inte hur explicit jag skulle känna vad de gjorde. Hur jag kunde känna att de stack in händerna och drog i vissa inälvor? Hur det var så överväldigande otäckt att jag inte kunde koncentrera mig på varken nyfödd bebis på mitt bröst, vad K pratade med mig om för att distrahera eller musiken på radion. Samtidigt var jag så jävla tacksam för bebisen som kom ut, jag började gråta så fort hon började skrika - innan vi ens fått se henne. Sån lättnad.

Sen hade jag turen att inte ha speciellt ont i viloläge i snittet under hela vistelsen på eftervården. Det lurade mig brutalt då jag skulle resa på mig första gången (de vill att man reser på sig samma dag). Det var bland den värsta smärtan jag upplevt, som att någon svetsade i min mage. Jag grät och var nära att svimma. Då hade jag ändå kroppen full av smärtstillande. Var livrädd att jag förstört min kropp för alltid med denna operation. Att något gått fel.

Såhär sju dagar senare kan jag emellanåt röra mig ganska obehindrat hemma. Det gör fortfarande ont, jag har långt kvar till full rörlighet men tror inte jag ska dö varje gång jag måste hosta eller resa på mig. Jag tänker också att jag eventuellt borde ha märkt vid det här laget om snittet skulle ha lett till min död (ja alltså, jag överdriver inte här utan vi pratar om dödsskräck emellanåt för operationen). Däremot är jag fortfarande livrädd för komplikationer och fasar varje minut för att jag ska få feber och behöva åka till gynakuten. Efter förra förlossningen var jag där två gånger inom tre veckor efter förlossningen, och de upplevelserna var inte trevliga.

Okej nu har jag bara skrivit det här rakt upp och ned med bebis sovandes på magen. Säkert rörigt, osammanhängande och felstavningar och syftningsfel. Men orka. Nu ska jag vila lite.

Den här osmickrande bilden tog jag på mig själv och mitt nyfödda barn för snart en vecka sen, natten mot lördag klockan 05.22. Jag sov sittandes med bebisen i exakt denna position i sju timmar. Eller "sov". Det satt en stor klocka framför mig på väggen som jag kikade på varje gång jag vaknade till, och jag sov i snitt i en kvart åt gången ungefär. Och det gjorde ingenting. Jag var så himla nöjd. Glad. Lugn. Har känt ett lugn ända sen hon föddes. Mitt andra barn. Äntligen får jag njuta lite av den berömda bebisbubblan, och det är ljuvligt att få uppleva det den här gången. Och det handlar verkligen inte om att själva förlossningen var enklare, jag tror jag får återkomma till hur även ett kejsarsnitt kan vara sjukt traumatiskt, utan om att jag nu kan liksom känna båda sakerna parallellt: hur jobbig en graviditet och förlossning kan vara, samtidigt som jag kan bli blixtkär i barnet som kom ut ur min mage.

Först - tack för fin respons på framförallt förrförra inlägget. Jag mår bra nu (eller ja, såpass bra man kan må som snart höggravid i varmaste sommaren på 260 år plus att jag strider lite för att få föda som jag vill) annars hade jag aldrig kunnat skriva det där inlägget.

Sitter just nu och väntar på att få köra ombord på båten hem från Visby. Japp, köra. Efter incidenten jag skrev om i förra inlägget så går det ändå bättre än vad jag trodde att sitta bakom ratten. Peppar peppar. I alla fall, vår ensamvecka med bara familjen (jag, K och F) är strax slut. Vi har de senaste åren prioriterat våra ursprungsfamiljer på helger och semestrar för att dels F ska få en bra relation till dem trots att de flesta bor 15-30 mil bort, samt att vi har det så lyxigt att alla bor i hus på landet eller vid havet. Men till nästa sommar tror jag vi måste ta tag i det som vi pratat om i flera år, att hitta ett ställe där VI är, dit folk får komma och hälsa på. Så vi slipper flänga. Så vi också kan prioritera att ha lite semester med vänner. Sakta men säkert känns det som att färre och färre personer bjuder med oss på saker. Och det är inga konstigheter med det egentligen, både jag och K är personer som behöver rätt mycket ensamtid för återhämtning. Det har gjort att vi är svindåliga på att bjuda hem folk, fråga om man ska ses osv för vi har haft fullt upp med att orka med att hänga med på det som vi blivit inbjudna till. Låter det konstigt? Vi är alltså sjukt tacksamma för alla som vill hänga med oss och bjuder med oss, men vi förstår verkligen att inbjudningarna slutar komma om vi aldrig bjuder igen? Eller tackar nej för många gånger i rad?

Vilket lång rant. Men ja, jag hoppas vi kan styra upp lite mer vänner-häng nästa sommar. Visserligen ska vi ha ett spädbarn på släptåg då också, men jag minns det lite som att de det där första året mest hänger med? Kanske är naivt.

Igår inträffade detta: jag var tvungen att snabbt välja mellan att köra över något som låg mitt på vägen eller krocka med långtradare/staket/bil. I 120km/h på motorvägen. Jag valde att köra över det jag i sista sekunden såg var en stor plastdunk. Den fastnade under bilen och jag kunde inte köra vidare. Fick ringa efter hjälp som kom och lyfte upp bilen och plockade bort dunken samt dubbelkollade att allt verkade ok med bilen ändå. Men det tog nästan en timme av väntan, i vägrenen på en motorväg där hastigheten var 120km/h. Jag grät och blödde stressnäsblod men fattade kanske inte exakt varför jag reagerade så starkt. Efteråt, när jag kört vidare och jag börjat reflektera blev allt så himla läskigt. Kunde inte sluta tänka på vad som hänt om mina instinkter valt annorlunda, eller om plastdunken varit av annat material och fått bilen att få sladd? Eller om någon kört in i oss när vi stod och väntade på hjälp? Innan vi kom fram till slutdestinationen hamnade vi dessutom som nummer tre efter en bilolycka med bil + lastbil. Det var till synes ingen personskador, tur nog, men fy fan vad jag är osugen på att köra mer bil nu. Och uppskattningsvis ska jag bara köra 100-140 mil till denna semester. Det blir nog bra. Men igår var det inte roligt, alls. Fyfan.

maj 2017. 
"Hej. Jag och min sambo har försökt få ett andra barn i snart ett år och vi blir inte gravida. När vi fick vårt första barn blev jag gravid på första försöket. Vi skulle vilja bli utredda och se om det är något fel." 

När vi bestämde oss för att våga försöka bli gravida igen kunde jag inte låta bli att tänka ett steg längre. Räknade snabbt ut att det faktiskt var rimligt att vi kunde berätta för familjerna när mamma fyllde jämt i november 2016. Det skulle innebär att jag skulle gå på föräldraledighet i april, maj eller kanske juni år 2017. Men mammas födelsedag kom och gick, och vi hade inget att berätta.

I januari planerade vi för ett bröllop vi ska på i juni och jag tänkte boka en hyrbil eftersom jag ändå skulle vara gravid och nykter. Jag glömde boka den där bilen, men eftersom jag ändå inte är gravid gör det kanske inget. I början av maj gick en kollega på föräldraledighet. Hon måste ha blivit gravid när jag borde ha blivit gravid.

Ibland svischar tanken förbi, den där tanken att F kommer att bli ett barn utan syskon. Att det här inte kommer att gå. Att jag kanske har cystor i hela magen eller att infektionen jag fick efter förra förlossningen gjorde mig steril. Det blir som ett svart hål i hjärtat.

Vill inte veta hur mycket pengar jag spenderat på ägglossningstest, graviditetstest man kan ta flera dagar innan förväntad mens och vanliga graviditetstest. Är så förbannat jävla trött på att kissa på stickor. Att varje månad räkna ner till ägglossning, och sen räkna ner till när jag kan testa om kroppen blivit gravid den här gången eller inte. Och varje gång bli lika besviken. Sitta där på toaletten med tårar i ögonen, det svarta hålet i hjärtat. Tills jag reser på mig och går ut i verkligheten igen och tänker att jag orkar inte tänka på detta, det gör för ont. Hur många dagar är det till nästa ägglossning? Repeat.

"Första lediga tid är 10 juli. Ja, det är om två månader tyvärr". 
"Okej. Vi får ta den. Tack". 

november 2017. 
Slutade tänka på det ett tag. Orkade inte med att det åt upp så mycket av tankekraften, av energin. Vi påbörjade vår utredning i juli. Jag har lämnat blodprover och genomgått flera ultraljud. De har spolat mina äggledare och så hittade de en jättestor polyp i livmodern. Den skulle opereras bort, och för att göra det fick jag inte vara gravid. Det innebar ett par månaders paus av ägglossningsliggandet. Det var befriande. Nu är den borta, den där polypen, och kanske vågar vi försöka igen. Kanske har jag problem att släppa ifrån mig ägg, det ska vi kolla upp. Men om det inte är fallet, och det inte blir barn trots operationen kvarstår bara IVF.

Jag är så trött på detta. Att se sin kropp som en jävla biologisk maskin. Kissa på stickor för att se om det är ägglossning, ligga bestämda dagar, kissa på stickor när mensen är tre sekunder för sen, ringa och boka tider för undersökningar som måste ske exakt dag x eller y efter mensens första dag. Jag vet inte om jag orkar med en eventuell IVF? Eller, det är klart att jag kommer tvinga mig att göra det. 

Det händer att jag lyckas undvika att bli ledsen när andra blir gravida. Tills någon jag relaterar för mycket till blir gravid och då gråter jag. Jag fattar inte varför det ska kännas så orättvist. Sa jag att jag ska byta jobb också? Mamma undrade om det var så smart om vi försöker få ett barn till. Svarade att jag inte orkar vänta längre, jag orkar inte hänga upp och planera mitt liv i flera år på att jag kanske är gravid inom ett halvår utan att jag någonsin verkar bli gravid. Jag har redan gjort det i snart två år.

januari 2018. 
Fick väldigt mycket utbetalt från mitt gamla jobb för semester jag aldrig tog ut. Jag omsatte det direkt i tanken om att det räcker till cirka ett och ett halvt försök med IVF. Börjar närma mig den tanken mer och mer. Vet inte om jag vill eller orkar, men jag vill ju ha ett till barn och då får jag väl bita i det sura äpplet. Samtidigt är jag så glad över att F blivit så stor nu. Det är så härligt att ha ett större barn. Känns som att vi sakta men säkert får tillbaka lite av livet vi hade innan barn, men i lagom dos. Samtidigt blir jag ledsen varje gång någon som har barn i ungefär Frans ålder eller yngre blir gravida med barn nummer två. Vill skrika att de inte ska bete sig som att det är lätt att bli gravida.
Är så jävla kluven i allt detta. De hittar inget fel på oss. Allt ser bra ut nu. Och ändå blir jag inte gravid. Det känns som att vi gör fel, att det är något fel ändå? Och samtidigt kan jag önska att vi bara kunde bestämma oss för att ett barn är nog, då skulle vi kunna börja leva lite igen. Planera lite mer? Men jag vill ju ha ett barn till.

mars 2018. 
Kom en kvart tidigt eftersom jag skulle fylla i en hälsodeklaration. I väntan på min tur fyllde jag i alla papper, samtidigt som jag grät. Jag grät och grät och grät. Hon som satt bredvid sneglade konstant. Min barnmorska kom ut, gav mig en kram och sa att det var fint att se mig igen efter alla år som gått sen jag var gravid sist. Jag fortsatte gråta. På hennes rum berättade jag en kortvariant av de senaste åren. Hur första året efter förlossningen var så tuff psykiskt, hur jag aldrig trodde jag skulle våga bli gravid igen. Hur år två bestod av att träna upp mig. Hur år tre bestod av att orka peppa mig själv mentalt för att våga bli gravid, och börja försöka bli gravida igen. Hur år fyra bestått av barnlöshet. Sekundär barnlöshet. Kissande på stickor, undersökningar och operationen. Hur år fem nu inletts med att jag ÄR gravid, utan att IVF behövdes, men att jag inte vågat tänka fina tankar om det en enda gång. Hur jag inte kan titta någon i ögonen när de säger grattis, hur jag måste säga att vi vet inte än om det här går bra. Hur jag känner att min kropp är otränad, att den redan är sämre, att jag nu ska orka kriga för ett kejsarsnitt när jag är operationsrädd deluxe. Det kändes lite som att det var först där i rummet med henne som jag förstod. Att jag äntligen var gravid igen och att jag nog ändå fått kämpa endel de senaste åren. Att det inte varit så lätt ändå. Men än så länge är jag gravid. Än så länge är det ett barn i oktober planerat. Jätteläskigt.

april 2018.
Jävla april vad jag tycker illa om dig. Först skrev jag en lång text som beskrev allt, men jag tog bort det. Orkar inte förklara. Men man kan sammanfatta april med att jag blev väldigt mycket sämre fysiskt på grund av tidigare skador. Samtidigt mådde jag jättedåligt psykiskt. Men inget ansågs farligt för bebis eller mig själv. Jag har haft veckor då jag inte vågat stå eller gå på grund av rädsla att förstöra kroppen mer fysiskt. Dessutom googlade jag graviddepression ganska mycket. En gång räknade jag till att jag grät tio gånger innan lunch, och då var det ändå en dag jag var på jobbet. Ibland gråter jag i Ks tröja och snyftar att jag önskar jag kunde få känna lite glädje över det här, det här som vi ju velat så länge. Jag hoppas det kommer, och nu är april snart slut.

maj 2018. 
Det blev bättre. Fysiskt och psykiskt. Jag borde fortfarande ta tag i vissa saker men nu måste jag hushålla med min energi. Det är snart dags att börja kämpa för om jag vill ha kejsarsnitt, och jag vet att det kommer bli svårt och jobbigt. Samtidigt som jag är rädd för kejsarsnitt. Behöver samla energi. Det är i alla fall skönt att alla vet nu, att jag är gravid. Hade förberett så mycket i huvudet hur jag minsann inte skulle gå ut med en graviditet utan att också nämna att det finns något som heter sekundär infertilitet. Men jag orkade inte. Orkar inte. Det är ingen hemlighet, men jag orkar orkar orkar inte tänka på de senaste åren nu. Kanske skriver jag något om det någonstans någon gång, men inte offentligt just nu. Magen syns mycket. Jag känner mig ganska glad ibland. Det är fint. Det sparkar i magen varje dag, och har gjort länge. Halva tiden har gått. Nu blir det med största sannolikhet ett barn till, ett syskon till F. Det känns rätt, som att vi äntligen blir en hel familj.

Det är en ganska märklig blandning av himla härliga saker som händer hos oss nu med himla ohärliga.

Härliga saker: i helgen som gick var det återförening med barnets bästa kompisar, de två som flyttat till andra sidan landet samt andra sidan Stockholm. Barnens relation alltså, den är så obeskrivligt fin. De är fyra år, har känt varandra sen de var 1,5 år. De är som syskon. När de ses strålar de av lycka, de fnissar och leker och bråkar och reder ut det och strålar av lycka. De hämtar liksom energi av varandra? Det låter så klyschigt men när de nu inte ses mer än kanske högst en gång per månad men mer vanligt kanske en gång per kvartal (mot att tidigare ses varje dag) så blir det än mer tydligt. Det är inte likt andra kompisrelationer som F har, det här _är_ annorlunda. Och det är lika delar LJUVLIGT att få vara en del av när de ses, som lite plågsamt när de konstaterar att de önskar att de fick leka med varandra varje dag, precis som förut. Vi föräldrar har i alla fall sagt att vi ska göra vårt bästa för att se till att de ses med jämna mellanrum (om de fortsätter såhär alltså) tills de är så stora att de själva kan styra sitt umgänge.

Ohärliga saker: Min ena förälder fick ju hjärtinfarkt förra året och hela hösten var ett härke av diverse akutbesök utöver vanlig uppföljning. Lagom tills det stabiliserade sig så får den andra föräldern cancerbesked. Prognosen ser god ut, men även med en godartat prognos är det tufft. Allt från att föräldern avkrävs att välja typ av behandling själv, utifrån svåra val, samtidigt som biverkningar av redan påbörjad behandling innebär allt från psykisk påverkan till fysisk. Förra veckan blev föräldern inlagd på sjukhus efter ett akutbesök då de först trodde tillståndet var livshotande. Jag hatar det här. Att ha gamla, sjuka föräldrar. Att veta att det kommande halvåret kommer bli ett helvete för föräldern, och jag funderar så mycket på hur jag kan göra det ett kryddmått bättre, om det ens går? För ett år sen skulle jag fått panik över ett samtal eller sms med orden "Är på akuten med mamma/pappa, de misstänker x, hör av mig sen". Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger det hänt.

Det har ändå varit relativt smärtfritt att börja nytt jobb, måste jag säga. Gick ju in i det hela med oerhört sund inställning för att vara jag (dvs du behöver inte kunna allt från dag ett, fråga fråga fråga istället, du behöver inte bli kompis med någon, sånt löser sig alltid, ta det lugn och hitta din plats i lugn och ro), men trött har jag varit. Funderat har jag gjort. Men nu börjar de komma, de där tillfällena då jag känner att jag fan är på rätt plats. Idag ledde jag två workshops på raken på morgonen, och jag kände typ att jag briljerade lite? Kanske jag inte alls gjorde, men det _kändes_ så. Hur jag utan problem bara ledde alltihopa, fick ut det vi behövde från deltagarna, var jäkligt skojig och smart samtidigt och jag tror att alla var nöjda. Alltså det är ju lite tragiskt egentligen men generellt sett är det nästan alltid jobbsammanhang där jag känner att jag, som person, är mest bekväm och därmed mest mig själv. Det där är ju minst sagt lite problematiskt, men det kan ju förklara varför jag alltid gillat att jobba så mycket. Fast just nu vill jag mest sova. Zzz.

Är det inte helt sjukt vad alla är sjuka nu? Och liksom sjuknar om hela tiden? Fattar att det är vabbruari, men såhär illa brukar det väl inte vara? Vårt barn fick ju lunginflammation före jul, vilket var sådärkul. Är därför rätt försiktig varje gång han hostar nuförtiden, men så hostar han rätt mycket rätt ofta. Lite feber som dyker upp och försvinner. Och vi får vabba. Är lite i valet och kvalet att snart besöka läkare för att dubbelkolla så han inte fått lunginflammation igen. I alla fall, jag är väldigt glad över att vi än så länge sluppit magsjukan som härjar överallt. Men önskar att alla kunde få vara friska nu samt att våren dyker upp omgående. Tack på förhand!

PÖP är förkortning för polisiärt överintresserad person. Jag har ju _alltid_ varit det, läste så jävla mycket deckare som ung, älskade söndagarna när jag och mamma kollade deckarna som gick på tv och så vidare med massa saker. Läste ju till och med en termin kriminologi back in the days, och det är lätt det roligaste jag pluggat. Jävlar vad intressant! I alla fall, jag har liksom aldrig låtit det här intresset fått blomma ut riktigt. Det har bara legat där och puttrat i bakgrunden. Men så har poddarna exploderat, alla true crime-grejer på Netflix, alla fantastiska serier (the Fall, the Killing ❤️), alla dokumentärer. Har kunnat grotta ner mig i så mycket intressant på ett helt nytt sätt de senaste åren. För att inte tala om flashback! Och nu har jag upptäckt en lightvariant av flashback på Facebook, en grupp som bara består av diskussioner om grova brott. Blev så lycklig när jag insåg att det fanns fler än jag som kunde detaljer om en sjujävla massa brott och mer än gärna diskuterar det i oändlighet. Blir dock ändå väldigt förvånad över hur många i allmänhet som vet så lite om de brott det ändå skrivs mycket om i tidningar, men att de ändå inte uppfattat de avgörande detaljerna. Vet inte hur många gånger jag redogjort för tidslinjen när Kim Wall försvann när någon i min närhet frågande undrar "men hur hann han både mörda och stycka henne?!".

I alla fall. Typ en vecka in på mitt nya jobb kommer PÖP på tal och det visar sig att en av mina nya kollegor är som jag!!!!! Det är fantastiskt. Plötsligt kommer meddelanden på Skype om "har du sett att de släppt åtalet för x nu?" samt att hen spontant utbrister "åh då kan du grotta in dig i förundersökningen!" när jag berättar att jag ska åka buss själv i två timmar en fredag.

Ja. Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget. Såatte. Något grovt brott (typ mord) ni vill veta något mer om? 🤷‍♀️ Jag står till förfogande.

Okej, det här är kanske självklarheter för många men icke för mig. Och eftersom det är januari plus nytt jobb tänker jag lite extra kring hur vardagen kan bli så go som möjligt utan så stor ansträngning. De här sakerna underlättar mitt liv extreeeemt mycket.

* Väljer och plockar fram kläder till mig själv kvällen före. In i minsta detalj alltså. Lägger fram i badrummet så jag bara kan klä på mig morgonen efter utan att rota i garderober eller väcka resten av familjen. Är det mitt ansvar att ta F till förskolan har jag även lagt fram alternativ till honom som han får välja mellan.

* Lyssna på pod eller ljudbok när jag städar, röjer hemma och/eller i köket. Det blir typ som mysig egentid? Funkar såklart endast när barnets andra förälder finns tillgänglig för barnet så man kan skärma av med gott samvete.

* Planera veckans mat och storhandla via nätet. Den här punkten har jag lätt svårast med, för det är så jävla tråkigt, men GUD så fantastiskt det är att ha en välfylld kyl och frys och slippa tänka på vad som ska lagas varje (varannan) dag.

* Vara ute i solen. Alltså det är ju inte ofta solen skiner såhär års, men guuuud så mycket bättre jag mår efter lite sol på näsan. Jobbar rätt aktivt på att sparka ut mig själv i solen när den väl skiner. Ångrar det aldrig.

Så duktig jag låter nu. Är inte alltid det. Verkligen inte. Men om jag följer ovan grejer så mår jag rätt gött och minimerar endel vardagsstress. Det är fint.

När ens barn blivit så stort att han förstår hur saker hänger ihop på riktigt?! Det är underbart och så många konflikter undviks. Typ som imorse då han vägrade ha den varma mössan utan skulle istället ha den tunna trots isande kyla ute. Halvvägs till förskolan, med tunn mössa på huvudet och tjock mössa i min väska, säger han "Näe mamma, nu får vi ta på den varma mössan för jag fryser om kinderna". ÄNTLIGEN!!! Samma sak med vantar, overaller etc. Han fattar varför man ska ha dem. Livet har blivit så mycket enklare varje morgon. Dessutom har han börjat klä på sig själv. Den har suttit långt inne, men nu gör han det. Mmm, underbart. Sa jag underbart?

Antibiotikan satt där den skulle ändå, svullnaden gick ner rätt omgående (2 dagar?) och sen dess har jag bara en envis jävla finne mitt i pannan. Det överlever jag. Ingen kollega kommenterade det hela, men jag undrar hur många som _egentligen_ undrade vad i hela friden som hänt. Nåja.

Nya jobbet ja, kanske ska skriva något mer om det någon dag? Vill ni veta något?

Andra saker som hänt: efter tjugo år har min ståltråd på insidan av underkäken (rest av tandställning) lossnat. River mig på tungan hela tiden och måste boka en akut tandläkartid snart. Sån himla icke-rolig grej. Lovar att det säkert är skitdyrt också.

Och idag fyllde mitt barn fyra år. Det är helt sjukt faktiskt, att det är fyra år sen jag födde fram honom. Jag minns mest att jag var så himla trött (hade haft värkar och ej sovit på 48h) och att det var väldigt läskigt att trycka ut 37cm huvudomfång plus en knytnäve bredvid.

Nu måste jag sova. Fortsätter rapportera viktiga saker en annan dag. Godnatt.

I ett videosamtal med läkare:

"Hej, jag klämde en finne i pannan i torsdags och det svullnade liksom upp rätt omgående. Sen har det inte gått ner, svullnaden, utan snarare blivit mer svullet. Plus att svullnaden vandrar ner mot ögat lite. Behöver jag vara orolig, eller göra något åt det?".

Jag ser ju verkligen inte ut som Peter Jihde eller nått (googla hans namn + finne vetja), men jag behövde ändå antibiotika. Och eftersom jag inte tål penicillin blir det alltid någon märklig antibiotikavariant. Eller som apotekspersonalen uttryckte det innan hen visste om att jag inte får ta de vanliga varianterna: "...ett lite märkligt val av antibiotika ändå...". Och ja, jag fick dra av mössan och visa hela härligheten i pannan även på apoteket. Jippie.

Nåja, ni kan väl önska mig, min panna inklusive stor röd finne och det svullna lycka till? Att det försvinner snart och så vidare. Imorgon ska jag ju jobba på mitt nya jobb till exempel. Oklart hur jag ska förklara pannan.

Och nä, ni får inte se någon bild. Men detta var ju i alla fall ett effektivt sätt att sluta/minska sitt finnklämmande.

Överhört vid badrumsavdelningen på Ikea förra veckan, man i cirka pensionsålder: "Tvålpump?! Vad ska man med det till? Det finns väl inte tvål på refill? Va, gör det?"

HERREGUD har mänskan aldrig köpt tvål? 😱

Kollade in gamla fotoalbum under julen och hittade den här gamla godingen. Jag som rider på Musse, en avdankad gallopphäst som var rätt knäpp. Jag skulle försöka få lite vett i honom, men klarade inte av det. Han var 180cm i mankhöjd, men hade som favoritsyssla att antingen stegra sig (en gång stegrade han så han slog sitt huvud i min hjälm, om ni fattar) eller springa rakt in i staketet i paddocken jag red i. Flög nog aldrig av honom men minns att jag var så jävla frustrerad. Jag kände mig som en vante där på ryggen som bara flöt med liksom. Å andra sidan, att låta honom gallopera fritt över en stubbåker på hösten med mig på ryggen = wow ❤️

Jag vet inte exakt vad som gjorde att jag slutade rida. Men det var i åttan, och Musse var den sista hästen som var "min". Jag tror det var en kombination av att jag hoppade på kryckor ett tag och inte kunde rida, att jag blev tonåring och att alla mina kompisar fick egna hästar av deras föräldrar och tävlade på ganska hög nivå (vissa på landslagsnivå) medan vi inte ens hade råd att ha en foderhäst. Jag fick liksom ta det som fanns över i stallet, typ Musse. Det är jag dock evigt tacksam för, att jag fick rida varje dag under hela min skolgång, men jag fattar också mitt tonåriga jag så himla mycket. Hur jag gav upp när jag insåg att jag aldrig skulle ha samma möjligheter som mina vänner. Och då sket jag i det istället. Det är lite synd, men jag förstår det.

Japp, hela sex böcker blev det. Det är ju sjukt lite faktiskt, men jag har slutat sätta mål för hur mycket (eller lite) jag ska läsa. Det stressar mig bara. Jävlar vad jag lyssnat på podcasts däremot! Men det är ett annat inlägg.

Bästa boken av de sex då? Törst. Men så älskar jag ju Nesbös Harry Hole.

Sämst: Toner i natten samt Det handlar om dig. Minns noll av dessa böcker, så det talar väl sitt tydliga språk.

Undrar varför mina betyg inte syns i de här skärmdumparna btw? Nåja.

Vad var 2017 för jävla år egentligen? Det känns som att allt bara var sjukdomar, inställda planer eller önskningar som aldrig gick i uppfyllelse. Som att året bara rann förbi. Samtidigt är jag på en så mycket bättre plats nu än för ett år sen. Det är fint. Men 2018 måste bli ett bättre år i vissa avseenden.

Saker jag i alla fall är glad över som hände 2017:
- Att jag vågade ta emot hjälp för att klara mig ur en otroligt nära krascha rakt in i väggen-period.
- Att jag och K kom iväg till ön ett par dagar, trots att vi fick boka av och boka om.
- Att jag kom iväg till Palma med mina bästisar. Så fina, välbehövliga dagar.
- Att jag tog ett beslut att byta jobb, att jag sa upp mig, att jag valde ett jobb som kanske inte är bäst för karriären men som kändes bäst i magen.

Så. Nu kör vi 2018. Tut-tut.

Jag har så mycket jag vill blogga om att jag blivit helt förlamad de senaste månaderna och inte bloggat ett skit istället. Så nu bara kör jag på. Tror ändå inte det är någon som läser här längre.

Idag fick jag en heldag på stan av min kille. Mycket enkelt: fri tid att shoppa loss hur länge jag ville. Betalade såklart allt själv, men så gött att bara få ordentligt med tid i sina favvobutiker? Jag köpte bland annat denna kavaj på Filippa K då temat för dagen var att hitta bra jobbkläder. Ibland behöver jag ha kavaj på mig. Hamnade sen i en diskussion med hen i butiken om att det fanns byxor jag kunde köpa till. Jag sa blankt nej då det aldrig hänt att jag kunnat ha ett par vanliga byxor i en vanlig butik. Hen såg ut som en fågelholk och plockade fram deras byxor som "alla klagar på är alldeles för långa". Jag höll dem framför mig och det blev rätt uppenbart att de var minst 5 cm för korta på mig ändå. Jag är inte bara lång, jag har sinnessjukt långa ben också. Och mina favvojeans tillverkas inte längre. Försöker att inte få panik över detta, men förbereder mig mentalt på ett kommande år då jag bor i kjol och klänning istället för byxor. Älskar byxor. Men HMs pennkjolar för typ en hundring får väl funka.

Japp, dagens i-landsproblem.

Jaha. Trots att jag _vet_ att jag mår dåligt i mörkret under vinterhalvåret har vi inte bokat någon resa. Trots att jag pratat om det sen i juli, trots att vi hade en resa bokad som jag sen bokade av (dumt, antagligen). Och nu sitter jag här och märker att så fort en dag inte har lite sol så blir mitt humör dåligt och jag blir så trött. Och så fort det närmar sig mörker-tid på dygnet (dvs kl 15.00) blir jag med ens så trött som att någon hade slagit mig i skallen. Illustrerar min dumhet med en bild från en dag på Mallorca för en månad sen. Fyfan så pigg jag kände mig efter den resan, trots att det bara var ett par dagar i solen.

Och jadå, jag äter D-vitamin. Men jag borde surfa sistaminuten-resor över jul och tömma hela sparkontot.

Jag har sagt upp mig! Det var fanimej inte en helt lätt process. Allt från om jag verkligen ville byta jobb till sen vilket jobb jag ville ha. Jag kommer ofta ganska långt i jobbprocesserna när jag väl söker jobb, och så var det nu med. Blev plötsligt erbjuden flera tjänster samtidigt som jag var långt fram i några andra processer samtidigt som några i mitt nätverk skickade mig till företag som "behöver en sån som du". Herregud sån ångest jag hade under några veckor. Men jag tror att jag för en gångs skull verkligen valde med magkänslan? Jag valde bort allt där det fanns några varningssignaler, eller tjänster som skulle ha varit fantastiska för min karriär men där jag inte kände mig lockad av branschen. Och jag kom till beslutet att jag skulle byta jobb. Så jag sa upp mig. Jag kommer sakna alla mina fantastiska kollegor, men jag börjar samtidigt bli väldigt pepp på mitt kommande nya jobb. Det är på en myndighet och min titel kommer innehålla ordet strateg. Såg inte den komma så att säga, men nu känns det skitbra.

Alltså, jag är ju en försiktig person men ändå inte så rädd för saker. Eller, jag kan vara rädd och osäker men vet ofta att jag klarar det mesta bara jag har lite push, pepp och stöd. Och kontroll. Men så finns det vissa grejer jag är RÄDD för. Operationer har alltid varit en sån grej. Har lyckligtvis klarat mig ifrån operationer hela mitt liv tills nu. Man hittade en "extremt stor" (ja, gynekologens egna ord) polyp i min livmoder. Även om det inte ska vara något farligt ska sånt bort om det är så stort, framförallt när man misstänker att den ställer till problem. Det skulle vara en rutinoperation och inget farligt, men jag var ändå nervös och jävligt obekväm. Tyckte dock att allt gick okej tills de ledde in mig i operationsrummet. Hade inte väntat mig att det skulle se ut som ett riktigt operationsrum, sådär man ser på tv. Och jag hade inte väntat mig att det skulle vara typ sju personer med olika uppgifter i rummet. Tänkte mig att en rutinoperation skulle vara som en snabb gynundersökning. Det var det ju inte riktigt. Så jag började gråta och kände att en panikångestattack var i antågande. Då sprutades det in lugnande för fulla muggar och så slocknade jag. Så tacksam över detta, att jag sov mig genom hela skiten. Sen hade jag förbannat ont. Vanligtvis brukar man kunna ta sig därifrån 1-2h efter operationen, jag kämpade mig därifrån efter närmare 4 timmar. Då hade jag fått jävligt mycket smärtstillande. Det gjorde liksom lika ont som vid en tuff förlossningsvärk?! Hade inte väntat mig det heller. Sen åkte jag hem och var däckad i nästan ett dygn. Fick blombud av mina fina fina vänner och känner mig ändå stolt att jag klarade av en operation. Phew!