Hej på er! Hoppas ni haft en fin onsdag! Visst känns det som fredag? Underbart ju. Själv har jag haft en riktigt bra dag. Solen har skinit och jag har haft en riktigt givande dag på jobbet efter en tids frånvaro. Behöver komma tillbaka till rutiner, det är så viktigt för att jag ska va i balans, så det är jätteskönt att vara på banan igen. För mig blev det ändrade planer för kvällen i sista minuten idag. Skulle egentligen på partaj men tog det vuxna beslutet att stanna hemma och vila upp mig istället. Och så nöjd med beslutet, hällt upp chips och sitter framför en film, perfekt onsdags kväll. Skönt att vakna upp pigg imorgon också! Önskar er en fin kväll! Kram!
Jag går sönder lite varje gång. Varje gång den kommer närmare så förstår jag hur långt bort den är. Rimligt? Nej, kanske inte. Kanske är det bara rimligt för mig. Bara jag som förstår. Det svider till i hela kroppen när någon visar minsta intresse. Jag blir skit skraj och börjar genast fundera på hur jag ska fly situationen. Vart tar jag vägen? Här kan jag inte stanna, jag kvävs i ångesten. Ensamheten passar mig bra. Kanske är det en vit lögn. Men den är bekväm. Framförallt trygg. Jag vet inte hur jag ska försonas med det som vart. Hur jag ska sluta fred med de en gång så taggiga upplevelser jag vart med om. Men jag måste ändå tro att någon dag kommer jag att vara redo. Redo att berätta. Att försonas. Resa mig igen och förstå, att ingenting, var någonsin, mitt fel. ??
Så är man hemma. En miljon saker att göra och varje vaken minut går till att läsa kurslitteratur, men det är okej. Gud vilket fint sverige man kom hem till. Sommaren har ju nästan kommit? Träden är gröna , likaså gräsmattorna, blommorna blommar och det doftar ljuvligt. Jag älskar det. Valborg kommer snart och jag ser fram emot det något enormt, jag ska umgås med vänner och kommer även att ha lämnat in en stor uppgift då så det känns ljust. Jag har länge haft problem med mina ambitioner, de har liksom varit så långt bort att de ibland kännts som att jag aldrig kommer få tillbaka de. Och ett liv utan några som helst ambitioner blir ganska innehållslöst. Det är ju först när man åstakommer något man länge kämpat med som man känner den där totala lyckan, finns lycka i mycket annat med men ni förstår mig tror jag. Jag saknar dendär stoltheten när man fick högsta betyg på en uppsats man slitit som ett djur med, lyckan när man kom in på drömutbildningen. Jag saknar driv. Men jag ska komma tillbaks dit. Jag ska börja prioritera rätt, fokusera, och jobba hårt.
Önskar er alla en jättefin fortsatt helg!!! Njut av den , och njut av livet. KRAM
För ett år sedan bokade jag och familjen en resa. En resa för att komma bort och läka efter ett väldigt påfrestande år. För två veckor sedan lyfte flyget och nu när jag skriver detta inlägg är det snart dags för hemgång. Under dessa två veckor har jag verkligen blivit påmind om hur tacksam man ska vara över det man faktiskt har. Det är ibland lätt att gräva ner sig i problem och sorger, men man måste titta upp också, se sig omkring, vara tacksam över människorna man delar sin vardag med, vara tacksam över allt man har. Jag hade noll energi när vi åkte hit, både fysiskt och psykiskt. Men här och nu känner jag mig faktiskt lite helare, lite lugnare och lite lyckligare. Allt tar tid, det är ju så. Tid tid tid. Tid att komma över saker, försöka förstå, acceptera. Man måste ge sig själv tid. Och viktigast av allt, aldrig sluta tro på att hur förjävligt något känns, så kommer det, någon gång, någon dag, att bli bättre.
Våren är här!! Solen skiner och det är knoppar och blommor vart man än ser! Gör mig så lycklig. Jag är definitivt en sån där säsongs människa. Avskyr vintern och dör lite med allt annat, men sen på våren, då blommar jag ut i solens strålar, haha, men tror faktiskt inte jag är ensam om att känna så. Vart ekande tomt här i några dagar, jag har haft fullt upp, påbörjade en utbildning i höst på högskolan, snabbt påkommet och jag nästan slängdes in i det. Men det är kul, och jag behöver verkligen något meningsfullt att sysselsätta mig med, annars tappar jag fotfästet. Allting går i ett väldigt tempo, men jag springer gladeligen med, för jag vet att jag springer åt rätt håll, då gör det inget att jag får kipa efter luft då och då, kämpa mig upp i de branta backarna med mjölksyra i benen, för jag vet, att det är rätt, och att det kommer att bli så bra.
Jävla skev rurik. Vadå orkar inte. Ångest är något som bara är där, den tär på en och kommer oinbjuden även om man inte orkar. Hursomhelst så faller allt mitt ansvar käpprätt åt skogen ännu en gång, jag som skulle få koll på läget och bli den där tjejen som faktiskt klarar av saker. Jag är inte där ännu tydligen, jag kan ju , men jag verkar ju inte vilja, för jag har haft tid, tid tid tid, men jag vägrar, jag kan inte, lathet antar jag , men också en skrämmande obryhet. En obryhet om livet, mitt liv. Jag vill bry mig, jag vill ha ambitioner, jag vill vara nervös inför prov, jag vill skrika av glädje när jag överkommer en rädsla, jag vill längta efter att uppnå drömmar, jag vill ha motivation, men först, reperation. Läka läka läka, jag är inte ledsen över att jag är oförberedd, men jag vet att ångest kommer sen, det är då jag blir ledsen, som man bäddar får man ligga? Eller vad säger man. Jag måste fan börja bädda rätt nu.
Godnatt
Jag är sååå hopplöst otroligt jävla trött på att aldrig räcka till. Ibland känns det som att vad man än gör är det aldrig nog, trotts att de man faktiskt lyckas åstadkomma är ett sånt jävla stort steg för en själv så kommer det alltid någon och trycker ner ansiktet i sanden. Och jag kan inte andas.
Sylvassa Ord som klappar till en hårt i ansiktet och en klen skakig kropp som faller ihop, igen. Fuck dig psykisk ohälsa, jag är trött på att vänta på att bli bättre, jag är trött på att människor inte förstår, jag är trött på återfall, jag är helt slut faktiskt. Solig dag ute men gråare dag hos mig. Usch. Jag behöver komma bort. Långt långt bort från allas dömmande och ivriga kommentarer om mig och hur jag bör vara, vad jag bör klara och inte. Jag är bara jag och jag kan inte vara mer. Jag måste få ta det i min takt, så snälla, låt mig göra det, så lovar jag att bli bättre.
Lever i röken efter dig pappa. Jag saknar dig. Du saknar inte mig. Du finns här men du är inte närvarande. Du finns men du syns inte till. Och jag går i tusen bitar, när jag förstår att du inte vill, känna mig, se mig, höra från mig. Det kopplar inte i min hjärna. Vart någonstans är jag fel. Vart är det som ekvationen blir fel? Vart rasar det? Varför vill jag så gärna veta av dig när du inte vill ha mig? Det kommer kanske alltid att vara obegribligt, hur jag är, luft för dig.
Fredag och jag har haft en fin förmiddag. Varmt kaffe, tända ljus och lite kurslitteratur. Idag har det varit helt ångestfritt att vara hemma. Snarare skönt att kunna gå runt i pyjamasen hela dagen. Jag läker och blir mer hel för var dag som går. Livet känns fint faktiskt. Och jag vet, att vackra saker kommer. Jag ser framemot morgondagen när jag går och lägger mig om kvällarna. Självgrnskan har blivit mildare och jag har börjat låta mig själv leva igen. Våga saker, pröva, inte döma.
Jag har i hela mitt liv haft en känsla där jag på något sätt ser mig själv uppifrån och hatar allt jag ser. Hur jag pratar, rör mig, hur jag låter, vad jag säger, hur jag ser ut, och en av mina största rädslor har alltid varit att den känslan aldrig ska försvinna. Den har vekligen inte försvunnit, men den är mjukare, jag kanske inte tycker om allt, men jag börjar acceptera det.
All kärlek till er där ute, önskar er en fin dag.
Fy bubblan vad tacksam jag är. Tacksam för att jag efter en lång mörk tid äntligen ser ljus. Tacksam för familj, tacksam för vänner, världen, systrar, solen , luften jag andas. Bara tacksam helt enkelt.
Jag vet inte vad det var, men jag var livrädd att jag var tillbaka där jag varit flera gånger förr. I mörkrets knutna hand, oförmögen till att ta mig loss. Herregud. Att allt kan bli nattsvart på en sekund och kännas så hopplöst. Jag fick liksom börja i ena änden med babysteps. Under en lång tid var mitt enda uppdrag att klara av att ta mig upp ur sängen. Och det tog veckor innan jag brydde mig om att dusha, ta på mig fräscha kläder, för att inte tala om saker som att borsta håret. Det var så orrelevant, när allt gjorde ont och kändes meningslöst. Men så, sakta men säkert tog jag mig upp varje morgon, och efter lite tid fick jag långsamt tillbaka mina rutiner med måltider, och veckor senare klarade jag till och med av att ta mig utanför dörren för lite luft.
Jag är inte hel, klar, färdig eller vad man väljer att kalla det. Jag är nog fortfarande ganska halv till och med. Men jag är på god väg. Och jag har äntligen funnit lite trygghet, lite lugn. Om nätterna kommer fortfarande panik ångesten som en sköljande tsunami över mig. Tung, rivande och vass sliter den mig i stycken. Kramar om mina lungor och håller för mig mun med sitt iskalla grepp. Jag skriker men ingen hör.
Det är jobbigt, tufft, och ibland sover jag knappt två timmar på en natt, men det är för första gången på länge fler bra nätter än dåliga. Och jag klarar mig, jag vet att det bara är bullshit, jag behöver inte våndas men det är ju mitt lilla huvud som inte kan låta bli att älta världen och allt jag gjort i den under min tid här, alla handlingar, blickar, meningar, rörelser, ljud jag yttrat. Men jag vet, jag vet att jag duger, det tar lång tid att intala mig det varje dag, och vissa dagar är det bara tomma ord jag ignorerar helt, men mer och mer börjar jag förstå och fatta, att jag är bra. Jag duger. Jag får lov att finnas till och jag räcker till.
Det är en sån natt, en sån natt när det kliar i hela kroppen och det finns absolut ingenting som kan stoppa det. Omöjligt att få sömn, omöjligt att få ro. Det är bara tänkande, grubblande och ångest. Ångest ångest ångest. Det värsta jag vet. Det jag föraktar mest. Så, jag ser serier tills ögonen värker och huvudet gör ont utav tröttheten. Enda sättet jag vet hur man överlever natten genom. Jag har tappat bort mig själv och hittar ingen fast punkt att hålla fast vid. Allt förändras och det skrämmer. Och jag vill inte ha det så. Jag vill bara att allt ska vara som det en gång var.
Fast ändå inte.
Dagarna går obemärkta förbi och jag lever i en bubbla. En alldeles egen fridfull bubbla där jag inte låter någon komma in. Där jag kan vara jag. Där jag kan andas. Tänka i lugn och ro för att läka. Läka och sedan bli något vackert. Jag mår bättre. Det gör jag verkligen. Jag försöker att se det vackra i saker och vara social. Åtminstonde försöka att vara social. Men det funkar. Det går bra. Och jag tror, att det faktiskt kommer att bli, bra.
Wow vilken fin dag jag har haft. Helt underbar faktiskt. Legat i solen vid havet alla dagens timmar, och bara njutit utav vädret, sällskapet och livet. Tankat, bara vart, andats, gud så skönt. Imorgon blir det ännu mera tankning. Man behöver det emellanåt. Bara stanna upp och njuta av de som är framför en. Ta vara på livets alla vackra stunder.
Hoppas ni har en jättefin sommar.
Jag tror inte att jag har tålamodet längre till att inte prata om det. Tålamodet för mig själv. Jag trodde det var lättare. Men det är svårare. Det är svårare att vara en komplicerad människa som utger sig för att inte vara det. Än att bara va. Våga bära sina brister och visa sina ärr. För första gången någonsinn tror jag det är bättre. Ärlighet är väl ändå kanske alltid bäst? Jag kan inte leva i en lögn. Då kan jag aldrig komma dit jag vill. Komma framåt.
Flummiga rader och osammanhängande meningar blir det mest, men någon kanske förstår. Någon kanske fattar tramset. Och om inte så gör det inget. För jag skriver för mig. Talar för mig. Försöker bli bättre för mig.
Usch. Jag är så trött på den ständiga ångesten över att vara någon. Lyckas. Bli någon. Bli något. Det verkar så viktigt. Som att det är det allt går ut på. Vi tävlar i ett rece jämt och ständigt, vem är bäst vem är sämst. Vem är vackrast, vem är smartast, framgångrikast? Mitt i allt tappar vi bort oss själva. Jagandes efter att passa in i samhällets opassbara norm.
Lever och dör och undrar varför varför
Hoppas på svar från samma himmel
Avslutar dagen med en av mina absoluta favorit filmer. The perks of being a wallflower. Tips till er som inte sett detta mästerverk ännu.
Godnatt.
Så hur gör man. Hur gör man. Kvällens tankar snurrar snabbare än virvelvinden själv. Jag går isär och sätts ihop. Exploderar för att bli till små små gnistrande spjut. Jag vill vara hel, men du tog sönder mig på ett sätt som gjorde det omöjligt till att sätta alla bitar rätt igen. Och nu börjar det göra ont. För nu märker jag verkligen av hur det sabboterade mig. Förstörde något hos mig. Tog mig itu. Jag blev okapabel till det enda som kan göra en själ hel. Komplett. Så nu kanske jag förblir okomplett.
Jag klarade mig bra. Länge. Levde i dimman av det. Försökte inte ens se igenom den. Men så småningom blir man allt för blind. Galen. Tappar greppet. Inser att det finns mer, och att man vill åt det. Men så hamnar jag där igen. I virvelvinden. Snurrandes.
Feel my feet above the ground
