RSS - xml

Kontrollerades senast: 2018-11-17 10:49:02

Dittval - You get what you focus on so focus on what you want!

Love it

2017-12-03 16:40

Jag har så länge jag kan minnas älskat naglar. Inte långa naglar utan fina, välvårdare och eleganta naglar. Tycker det är riktigt fint! 


Har på grund av sjukdom inte längre kunnat gå till salong för att göra vid mina naglar vilket har varit nedstämmande. Älskar känslan av att boka en tid, gå in där, säga vad man vill ha och sen bara sker magin från dessa underbara människor. Går till ett ställe i Malmö där jag vet att dom är riktigt duktiga och oavsett vad jag ger dom eller säger hur jag vill ha det så fixar dom det galant. Det kostar ju såklart med och innan gick jag en gång i månaden. Nu har jag som sagt inte gått på ett tag men jag börjar se ljuset i tunneln att snart kunna börja gå igen. 


Idag tröttnade jag på mina egna naglar och bestämde mig för att leka lite. Resultatet kanske inte var det absolut bästa men vad tusan om jag kan ha detta i nån dag blir jag glad. Kan ju säga att det är sista gången jag ger mig på glitter! Halva jag är full av glitter. Ser även ut som om jag har socker på naglarna men det har jag inte, bara glitter. <3 


     

Temat för bloggen

2016-01-21 21:00

Det här med att få till en bra kombination av färger på bloggen går sådär. Just nu har jag gett upp och låter det vara.

En vårdcentral som vägrar hjälpa

2017-12-01 20:49

Sjukvården i Sverige är ett skämt. Nej jag skojar inte!


För några veckor sedan började jag känna mig allt sämre, min exem började blossa och jag fick inte ner den. Efter att ha försökt själv med salvor från apoteket, allergitabletter och antihistaminer (som brukar funka) så ringde jag till en vårdcentral för att få hjälp. Fick kommentaren att jag inte skulle belasta vårdcentralen med mina problem då jag kunde vända mig till en hudklinik. Försökte förklara för denna personen att då jag inte varit eller behövt ha kontakt med någon hudklinik på nästan 2 år så behöver jag få träffa en läkare för att få en remiss för att komma igång igen. Förklarade även hur jobbigt det var, hur huden sprack på mig, att jag knappt kunde ha kläder på mig och hur illa de faktiskt var. Kvinnan gav sig inte utan gav mig en massa nummer jag skulle ringa istället. Fine, jag gjorde detta och alla sa till mig samma sak. Kontakta din vårdcentral för att få remiss. Dagen efter kontaktade jag dom igen och vägrade lägga på förrän dom gett mig en tid. Till slut fick jag en tid 4 dagar senare, detta var en fredag jag ringde in och vägrade lägga på. Tackade så mycket och skrev upp min tid.


På söndags kvällen började jag må allt sämre och sämre. Exemen kliade något kopiöst, allt gjorde ont, varje rörelse var som att huden sprack på mig och jag började få problem med att andas. Visste inte vad jag skulle göra, skulle jag hålla ut till på tisdagen? Hade en underbar person i telefon som sa till mig att åka in till akuten. Detta gjorde jag.'


Jag satt ca 20 minuter i väntrummet innan jag fick komma in till en sköterska som då skulle se hur illa det var, hur man ska prioriteras etc. Visade henne hur jag såg ut, förklarade för henne att armen som nu skakade utan anledning inte ville sluta och att jag precis haft svårt för att andas men att det just nu var okej, det kliade mest i halsen, kändes lite tjockt. Sköterskan kollade helt konstigt på mig. Gav mig ett papper och sa till mig att jag skulle följa dom rosa prickarna på golvet. Okej jaha tänkte jag och gjorde som hon sa.


Väl framme vid slutet av dom rosa prickarna blev allt väldigt akut och gick fort. Jag gick fram till en kvinna som tog mina papper och sen jädrar gick allt jätte fort. Jag fick ett eget rum snabbt, hade en läkare som kontrollerade mig medan en annan satte en infart på mig och fyllde mig med mediciner.  Hörde en läkare säga ”vänta lite med adrenalinet det kanske inte behövs, men var beredd”


Eftersom jag har extrem läkarskräck satt jag där och grät som en liten flicka men tog mig igenom det. Helt plötsligt hade jag ytterligare flera läkare runt mig. Blev snabbt körd till öron, näsa, hals eller vad det nu heter där dom körde in en kamera genom näsan och ner till halsen. Det såg okej ut. Hade sköterskor som hjälpte mig ur och på sängen för jag kunde knappt gå. Jag hade svårt att röra mig och hela min kropp skakade. Tillbaka till rummet där jag blev uppkopplad till en blodtrycksmätare.


In kommer min läkare och säger att han ska gå för natten, han skulle egentligen gått tidigare men fick komma tillbaka då jag kom in och var kritisk och hans ersättare hade inte kommit än. Jag fattar nada, ber så hemskt mycket om ursäkt för att han var tvungen att stanna över men han bara skrattade till och sa att hans ersättare var strax bakom honom. Inom ca 15 minuter kom en annan läkare in, detta var min första läkares ersättare som hade blivit uppdaterad om läget och nu gjorde en undersökning på mig vilket resulterade i att jag strax efter fick träffa en neurolog som konstaterande att jag skulle INTE åka hem utan borde stanna kvar. Läkaren kommer in en stund efter och säger samma sak.


Jag är just nu ganska hög på mediciner, extremt trött och försöker fortfarande förstå vad som har hänt. Jag har undersköterskor som kommer in till mig hela tiden, kollar så att jag mår okej, frågar om jag känner mig det minsta bättre, säger till mig att inte tveka att trycka på larmknappen, säger till mig att gardinerna är öppna, lika så dörren så dom håller koll på mig. Varje gång någon går förbi min dörr kontrollerar dom mig. Efter ca 2 timmar av mediciner och prover börjar jag förstå vad som faktiskt har hänt.


Min läkare kommer in och jag frågar vad som egentligen har hänt. Jag har tydligen fått en kraftig allergisk reaktion för då nån vecka sen som har triggat min exem, eftersom jag inte fått någon hjälp mot denna reaktionen har den fortsatt att infektera min kropp vilket nu ledde till att min kropp överansträngt sig och började stänga ner sig själv. Detta då genom att jag inte kunde andas och att min kropp fick epileptiska anfall. Jaha okej, så med andra ord allvarligt. Fick oavsett stanna kvar på sjukhuset på bevakning och det dröjde ganska länge innan jag fick åka hem.


Mitt i allt upptäcker jag hur sjukt kissnödig jag är och klickar på larmknappen. In kommer en undersköterska och jag frågar hur jag ska göra med alla sladdar jag är uppkopplad till för jag behöver verkligen gå på toaletten. Han ler snällt och kopplar ur mig ur alla möjliga sladdar, säger till mig vart toaletten är och ger mig order att absolut INTE vara ensam för länge, inte dröja och meddela så fort jag var klar. Ja okej, jag lyssnade och gjorde som han sa. Var väldigt skakigt att gå och han hjälpte mig men jag tog mig till en toalett, gick tillbaka till mitt rum och klickade på den röda larmknappen igen. In kom samma undersköterska och kopplade upp mig till alla sladdar igen. Fick även kommentaren att jag såg lite mindre svullen ut och att jag kanske borde försöka vila lite. Jag höll med men att vila eller försöka sova när man är ganska hög på mediciner och har en blodtrycksmätare som tar trycket konstant så armen gör ont… då är det inte lätt att somna.


Har i allt det här skickat meddelande till mina systrar och dom viktigaste. Kontaktade min mamma redan på vägen in att jag skulle in till akuten. I efterhand har jag fått frågan varför jag inte bad någon följa med eller varför ingen ringde dom när jag var där. Kan ju säga att allt händer så snabbt, så mycket hände, så många läkare och olika sköterskor runt mig att jag knappt förstod själv vad som hände. Visst alla förklarade för mig vad som hände och vad dom gjorde men det var först dom där 2-3 timmarna efter jag kommit in som jag faktiskt förstod allt och kunde bearbeta vad som hade hänt och hur illa det var.


Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte hade åkt in till akuten den kvällen. Jag fick recept på en massa mediciner och order om att vila. Och det är precis det jag har gjort. Jag har varit vaken max 4-5 timmar per dag, har gått lite i en dvala av droger och idag för första gången sen i söndags har jag lite energi att faktiskt göra något som inte är sova. Medicinerna jag fått är starka lika så salvorna. Jag ska fortsätta äta mina mediciner till söndag och fortsätta med salvorna i några veckor till. Jag mår betydligt bättre, är inte svullen och man kan numera se min ansiktsfärg igen, jag är inte bara röd och sårig. Det kommer ta tid för min hud att läka då den var sprucken överallt och de öppna såren har börjat läka.


Jag har fortfarande ont i ena armen efter mitt anfall, den är svag men känns bättre för varje dag.


Akuten i Lund var min räddning den söndagen, blir som sagt rädd av tanken vad som kunde hänt om jag inte åkt in. Läkarna sa själva att det var tur jag kom in för det var allvarligt.


Ska när jag mår bättre kontakta den där vårdcentralen och återkoppla. Funderar även på att anmäla dom. Jag kunde ha dött.

Tre bra serier

2017-10-20 18:30

Lucifer


Lucifer är latin och betyder ljusbringare eller ljusbärare. Inom kristendomen identifieras Lucifer med Satan. Lucifer är även en amerikans tv-serie som började sända i januari 2016. Serien handlar om Lucifer Morningstar som är uttråkad och vill ha semester. Han flyttar i Los Angeles, Jorden. Serien är enligt mig riktigt bra. Den har humor och drama, allt i ett. Har följt den sedan den kom ut och den blir bara bättre och bättre. Helt klart värd att se!


Dynasty

 

Jag har so far sett dom första sex avsnitten av Dynasty och, ja den är iallafall inte tråkig. Oerhört mycket drama, visste inte man kunde få in så mycket drama i sex avsnitt men det gick tydligen. Oavsett så är den bra och helt klart värd att se! '


Drop Dead Diva


Drop Dead Diva är en riktigt bra amerikans dramaserie. Avsnitten är långa men varje avsnitt är värt det. Den är dock någorlunda gammal, 2009 men värd att se om några gånger. Serien handlar om den unga och ytliga kvinnan Deborah som söker modelljobb. När hon där i en bilolycka hamnar hennes själ i himlen och sedan i en annan kvinnas kropp. Att följa utvecklingen, hur hon lyckas hålla koll på båda sina liv och alla människor är riktigt bra. Jag såg serien i ett streck och den var wow. Blev lite tomt när den tog slut men den var bra från början till slut.

Madness, angry, what the...

2017-09-14 17:45

Nej men idag har jag haft en läskigt rolig dag – NOT!


Fick ringa mitt leasingföretag för min bil är inte längre hel utan det finns numera en stor jädra helsikkes bula på passagerardörren och bakåt. Den är inte liten heller utan ganska eller läskigt stor. Blir att lämna in den på verkstad imorgon.


Självskadegarantin eller den där summan man ska betala låg på 6.000 kr MEN eftersom jag har allt hos leasingföretaget och alla försäkringar du kan ha och lite till hamnade risken som jag måste betala på 3250 kr. Mycket bättre än dom där 6.000 kronorna.


Jag har även så att jag kan få hyrbil under tiden den är på lagning eller få 100 kronor om dagen i ersättning.. jag väljer ersättningen för jag kan pendla med buss och tåg det gör inte så mycket, jag överlever. Blir att spara bensinpengar iallafall ^^.


Sen la systemet på jobbet ner.. inga fungerande datasystem = inget jobb.. uttråkande!


Försöker vara positiv även om det just nu är läskigt svårt men har tröstat mig själv med pizza och lyssnat på ett roligt klipp som gjorde min dag (=

Time *poff* gone

2017-08-30 16:45

Jag hinner inte med och jag tror att många kan relatera och håller med.


Tiden bara springer iväg, jag behöver en paus knapp där jag kan pausa tiden för några minuter, ta några djupa andetag, se mig omkring i kaoset och sedan fortsätta med livet igen men dessvärre finns det ingen paus knapp för livet. När jag var yngre ville jag att tiden skulle gå fortare, jag ville växa upp och komma till de ”roliga” åldrarna, de där man kunde ta körkort, vara klar med skolan, tjäna pengar, gå på klubbar/pubbar, handla på systembolaget ja allt som verkade riktigt coolt när man var sådär 15-16 år.. nu är det tvärt om. Nu önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden och faktiskt njuta av skoltiden och den tiden när livet var enkelt och bekymmersfritt.


När man var yngre och alla vuxna sa till en att tiden kommer springa iväg, passa på och njut, du förstår när du blir äldre – jag ville strypa alla som sa så men helt ärligt jag förstår de och jag är numera en av de vuxna som säger till de unga att sakta ner, njuta av livet och andas medans de kan.


Oavsett vad så har man börjat uppskatta livet lite mer nu och försöker ta vara på varje ögonblick man kan få för helt ärligt vi kan inte vrida tillbaka tiden och leva om den igen.


And that´s life.