RSS - xml

Kontrollerades senast: 2018-11-17 10:54:20

Bilder & tankar om och från migsjälv!

Duktig igår.. straffad idag...

2018-05-21 07:29


Har gått och blängt på våra skitiga fönster i  månader men inte haft ork eller mest av allt lusten att göra ngt åt dem, jag menar, skura fönster är ju inte direkt någon favorit sysselsättning   


Men igår fick det bli, sagt och gjort, rensat alla fönster, tagit ner gardiner tvättat fönster på in och utsidan ställt tillbaka allting och strykit och hängt upp nya gardiner.....F hjälpte till med mycke men det blev iaf för mycke för min kropp. hela kvällen igär var en pina. Skulle se finalen på Hockey VM men inte ens det gick.


Vaknar idag och kunde knappt ta mig ur sängen, knappt få upp amarna så jag kunde tvätta håret och tväla in mig i duschen och nu att bara andas känns i varenda myskelfiber.


Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid detta!

Att alltid behöva planera vad jag ska göra och när jag ska göra det så att jag kan ta mig till jobbet på måndagen. Än har jag inte behöv sjukskriva mig pga av värken men jag inser ju att det kommer att komma den dagen också. Och den stör mig!


Jag vill inte vara hemma och göra ingenting för att orka jobba ännu en vecka. men gör jag nånting så får jag också ta straffet och beroende på hur mycke jag gör så är straffet mildare eller hårdare. I dag något mildare, idag kan jag jobba. Men nästa helg då?

kan inte äta mina medeciner på dagtid för jag blir så trött av dem så får bita ihop och krypa till sängen tidigt och droga ner mig så jag kan få slappna av några minuter innan värken kommer krypande igen.


Idiot sjukdom, go away!!


 



Ännu en dag...

2018-05-10 17:51

.. dagarna går, ännu en dag utan att jag kommit mig ut. Hur gör man.... tur det alltid finns nått att städa och skura hemma så man får tiden att gå.... älskar ledigheten men hatar ensamheten. Svårt att komma undan den när man inte klarar att ta sig ut.

Ingen orkar med någon som inte mår tipp-topp iaf, varför bry sig....


torsdag, Kristihimmelsfärdsdag, röddag, ledig, i morgon ATK dag= ledig dag... Ska till VC i morgon, behöver hjälp, mer provtagning men vet ju att dom iaf inte gör något så eg bortkastad tid och peng.... Synd man inte kan göra som hos veterinären och bara få en spruta och sen är det "bra"....


Fortsätter väl att sitta......  

Kort långhelg

2018-05-01 19:20

 

Efter att bokstvligen stått 14 timmar på torsdag, 13 timamr på fredag och 6 timmar på lördag så gick min kropp i strjek.

Tanken att "jobba lite extra gör inget, att stå ett par timamr är ju en piece of cake" fick jag ät upp 38ggr om. Sån värk och så ont som jag hade sen på lördag kväll, hela söndag och måndag går inte att beskriva med ord. Inga värktabletter hjälpte och kroppen försökte verkligen lämna mig bit för bit, försökte slita sig loss i vågor dygnet runt. Så nu har jag lärt mig den gårda vägen att "bara stå och göra ingenting" inte heller fungerar längre....


Idag tisdag, 1 maj så känns det till slut som att vi är överens kroppen och jag. Så imorgon ska vi nog ta oss till jobbet och kunna utföra det vi ska där.


Det enda jag lyckats göra denna helgen är att fått bilen tvättad.... alltid något.


Käns som att jag snart inte kan göra någongting för att kroppen inte klarar det. Det känns en aningen ledsam. Nu kan jag sätta mig in i hur min mamma har det och har haft i många år, eller ja, en del av det iaf. Har inte riktigt förstått hur elak och hemsk denna värken kan vara. Och det syns inte utanpå heller så ingen tror en eller kan se hur ont man har heller. 

Redan nu håller jag på att gruva ihjäl mig inför bilresan upp till Piteå i sommar...... alla dessa timmar i bilen, kommer at ha gått spönder innan vi är uppe. Men, jaja, upp ska jag, bara bita ihop och köra på. Ju mer man kör ju snabbare kommer man upp.






Var tog skrattet vägen.....

2018-04-19 17:30

 

Så kommer värmen, solen och de fina dagarna!!

Man kan hänga bort tjocka vinter jackor, gå barfota i skorna och njuta av värmen på balkonen. Ändra hudton från lätt alvedonvit till iaf beige... Jag blir ju aldrig super brun..... och badsäsongen!!!

Och så ser man hur man ser ut och då önskar man igen att det skulle vara lite kallare så man kan gömma sig under bylsiga tröjor och lippa visa hur man ser ut. Jag har börjat lägga på mig, jag hatar mig för det, inte mycke men för mycke iaf.... Jag skäms över mig själv och jag känner hur folk sneglar  ich fnissar och skrattar. "Hon fixade inte det där trotts op" ...... Nej, jag fixar inte.. jag mår dåligt, när jag mår dåligt isolerar jag mig, ju mer jag isolerar mig detso ensamare blir jag och min enda tröst och tidsfördriv blir att tugga... på allt och vad som helst..... Sen börjar det om... Även om jag fortfarande inte kan äte i samma mängd som innan så kan jag äta lite... och ofta... och ju mer onyttigt desto fetare blir man.... och ju sämre mår jag...Och nu är jag inte i en down period igen, jag SKÄMS FÖR MIG SJÄLV!!!      


Jag satt här om dag och började fundera på när jag faktiskt var glad sist.. när jag skrattade så där okontrollerat och bara spontant... jag vet inte, jag kan inte komma ihåg. Det finns inget längre som kan få mig att känna den där sprudlande känslan, Jag ler, man förväntar sig att man ska le och se glad ut så det gör jag... men inombord är jag inte glad. Jag vet nog inte hur man gör längre.....


Ekonomi.. eller brist på ekonomi, att hålla skenet uppe så man verkar normal, inte visa att man är skuldsatt över öronen bara för att undvika farbror kronofogden, så att ingen ska tro att man har lån, skulder för "Det kan man inte ha" då är man en dålig människa.

Att vi inte har skulder för att vi har överhandlat dyra saker vi bara vill ,ha utan att vi faktiskt varit tvungan att skuldsätta oss för att överleva..... för att hålla fogden från dörren för att vi varit utan inkomst i månader, det tänker man inte på. Men trycka ner nån för att man är en dålig männsika för att man har skulder det går bra.....


Sen värken... och jobbet som är det roligaste jag har just nu, de timmar som jag måste trycka unden värken och och verkligen på allvar låtsas som att den inte finns, det tar nästan all energi jag orkar uppbringa, jag är helt slut när jag kommer hem. Jag vill göra så mycke på kvällarna men jag orkar inte och lusten finns inte så jag kan motivera mig.


VA F*N ska jag göra, HUR kommer man vidare... Jag vet inte. Vår-Sommar-Höst-Vinter-H*vete


1 år idag

2018-04-01 21:41

Lilla kissekatten. 1år idag sen vi lät dig somna in. 1år av saknad och miljoner tårar. Går inte en dag som jag inte undrar om det var något mer vi kunde gjort för dig. Älskade lilla Caesar du finns alltid kvar i våra hjärtan, saknar dig och lilla Hera så mycket. ????

Vissa dagar...

2018-04-01 21:29

Vissa dagar är bara sådär... Dom är inte dåliga inte bra dom bara är. Vill göra saker men kommer inte ut. Vet inte hur jag ska komma frammåt. Jag bara sitter. Tycker inte synd om mig eller mår dåligt eller så... Jag bara inte kan... tiden går och jag bara väntar på att få gå och lägga mig. Känner mig heeelt ute och utanför. Ser alla andra göra än det ena än det andra, tillsammans , med vänner, med någon. Jag bara sitter...
Jag vet inte hur jag ska komma ur det så jag fortsätter sitta, och vänta på att klockan ska gå och ännu en dag har passerat....

???

Tröttheten - The neverending story

2018-01-01 17:20

  Att leva med ständig värk och smärta tar på kraftena. Det drar ner humöret och vissa dagar så kan jag inte ens stava till ordet tålamod. När värken och smärtan är som värst skulle jag helst bara vilja hugga av mig kroppsdel efter kroppsdel tills det är borta. Det går inte att förklara den smärta som kommer med värken, det går inte att få andra att förstå hur det verkligen känns, det där onda på insidan som inte syns på utsidan.


Jag försöker bita ihop, jag försöker hålla humöret uppe och leva livet, men det är inte så lätt alla gånger. Jag vet inte ens när jag soven hel natt sist.

Jag jobbar och står i,grejar och håller på hemma för att jag måste!  När kvällen kommer och jag kan sjunka ner i soffan så får jag nästan panik av all den smärta och värk som sköljer över mig, den som jag försökt ignorera och springa ifrån hela dagen, mer eller mindre lyckat.


Med detta vetskapen om att om några timmar ska jag upp igen, ny dag nya fighter.

jag har haft värk länge, diagnosen inte så långe. Tyvärr finns ingen bot mot fibromyalgi, man måste hitta egna sätt att överleva den som funkar för en själv, jag är inte där ännu. Vissa dagar fungerar bättre än andra, då tar man i och är duktigare än vanligt, det får man betala för. Inte bara en dag heller ibland många dagar. Dagar när man borde  vila och återhämta sig men som man inte kan för att livet finns där.. jobbet, hemmet, hockeyn, barn osv....


Så trött, så ont och så trött på att ha ont....


 

Oktober 2017

2017-11-05 18:05

Blev en händelserik oktober månad. Lillebror med fru kom och hälsade på och hämtade bilen de köpt av oss.... lite sightseeing på Zoo-butiker, Liseberg och massor med hockey. Nytt jobbuppdrag, besök från Ängelholm , hämta nya bilen och lite annat smått och gått.

Haft mycke att tänka på och det drabbar sömnen. Lite sömn = lite vila = massor med värk och värken sätter sig på humöret. Men.... det finns de som har det värre, så bara bita ihop, le och se glad ut! Låtsas inte om ngt. Syns det inte så finns det inte.
November, ny månad, nya tag..... ?

Lycka och ledsamhet på sammagång

2017-07-03 11:21

 


Igår var det den 2 juli, dvs det var våran bröllopsdag, den 7e i ordningen. Vem hade kunnat tro detta   

Vi bråkar och gapar så det står härliga till , vi tjurar och surar på varandra. Men ännu fler gånger så ler vi ihop, skrattar ihop. Myser och umgås och trivs i varandras sällskap. Vi har urusel ekonomi och drömmer om fler saker än vi kan göra. Vi försöker göra mycke med det lilla vi har, Men framför allt, vi ger inte upp på OSS.

Vi vet att vi är starkare än allt annat och vi kan klara det mesta om vi står som en enad front tillsammans.

10 år har vi levti ihop, 7 som gifta och min önskan och tro är att vi kommer fortsätta med detta i ånga år till.               


Men som alltid när det finns lycka finns det lite ledsamhet också.....

Igår fyllde våra kissemissar 14år också! Tyvärr fick vi bara äran att fira den ena kissekatten Hera    med mumsig tonfisk och extra gos.   

Caesar    finns hos oss alltid ändå och kommer alltid att bli firad på sitt lilla hörn också var han än är älskade ängla    kissekatt  

 

Nyans svart

2017-06-28 15:35

  Under en lång period har allt varit svartare än vanligt igen. Svårt att säga när en dip går ner och blir djupare då mitt normaltillstånd alltid ligger en bra bit ner.

Jag har nu bott här nere i 14½ år. 14 ½år utan att kunna knyta an till en riktigt vän, en sån som ställer upp och finns där. Någon som man kan öppna sig för och bara få säga hur man känner och hur man mår utan att bli dömd och vänd ryggen....Någon som vill umgås med MIG.


Att vara ensam bland människor är en fruktansvärd känsla. Jag har min familj men på avstånd. Jag har min man men jag vill inte alltid älta samma saker för honom hela tiden, det får bara honom att tro att jag mår dåligt pga honom....pga oss.... vilket inte alls är fallet.

Jag har en ganska fin bekantskapskrets... vissa jag t o m skulle kunna gå ut och ta ett glas med på stan osv. men ingen riktig vän. Jag hade en jag kunde prata med om allt, tills jag flyttade, då betydde inte vänskapen ngt mer. total tystnad så till slut orkar man inte försöka längre. man hoppas men man blir bara ledsen. Man bli bortvald. Livet går vidare och man glöms bort.

I en separation väljer ens vänner sida oavsiktligt eller inte, man förblir kompisar, men man tappar det sista, närheten, det får den "andra" behålla. Man delar upp som med alla prylar, vissa saker får du ha kvar och vissa  blir du av med.


Tack och lov så har jag mitt jobb och på jobbet kan man gömma sig, le och koppla bort livet och bara vara "kollegan Cathrin". På jobbet kan man andas och låtsas att man är någon annan en stund. Sen kommer kvällen, ledigheten, helgen och semestern.... och ÅNGESTEN... det där svarta som äter en innifrån som inte lämnar en ensam en sekund som tar plats och förpestar, min trogna följeslagare   


                       


Värken gör att jag blir svag, brist på sömn gör att jag blir svag, Jag ORKAR inte vara med, jag orkar inte le, jag orkar inte jaga. Jag gråter i ensamheten när alla sover. Gråter när ingen ser för att inte vara ivägen. Ligger vaken och grubblar, så trött så trött.... Klistrar på leendet och går ut för det är vad folk vill se. 


Jag vill träna, röra på mig men jag kommer inte iväg. Orkar inte med blickarna, fördömmandet av hur man ser ut.

Jag går upp i vikt och hatar mig själv för det och tröstäter för att döva smärtan. moment22.....

Hur ska man komma vidare? "man måste lära sig att tycka om sig själv" "det finns bara en du ska leva med hela livet och det är du så ta hand om dig själv" Bla bla bla....


Ibland vill jag bara lämna allt, bara skita i allt och dra, men var. Spelar ju ingen roll var jag sitter så är jag fast med mig själv iaf.... Jag är så trött på mig, och om jag inte kan älska mig så tacka fan att ingen annan heller kan.

Jag är 45år snart... hur börjar man om. Hur blir man av med allt bagage så folk kanske kan ge en en chans..... hur finner man en vän som orkar med en när man inte orkar med en själv


Är så trött...... Vill inte orka mer



Sömnlös .... igen...

2016-08-07 10:04

 

Inne i en ny period av tankesnurror, nackdelen är att dom infinner sig på nätterna och gör att jag inte får min skönhetssömn....(tro mig jag behöver all sömn jag kan få). Tänker, oroar, funderar och försöker få kontroll på allt.
Ett annat resultat av detta är att humöret inte riktigt hamnar på topp... orkar liksom inte vara.
Behöver få sova, slappna av, klara av att koppla ur .... ?


Crock-pot

2016-07-12 10:14

Denna är verkligen helt suverän. Blir jättegott *nomnom*

Favorit i ny modell

2016-07-12 07:39

Salta pingviner är mitt absoluta favorit godis men nu har dom fått en konkurrent! Dom är bara sååå mumsiga. Tyvärr säljs ju dessa också bara på Taxfree   

Här är jag

2016-07-10 13:34

                                                     

Jag ser inte bra ut, jag är väl kanske inte apful heller,  jag är inte den som folk vänder som på gatan och tittar efter, eller jo vissa gör det, men inte för att jag ser bra ut utan för att jag ser ... ut. 

Jag ser lite misskapt ut, smal midja, platt mage, brett arsle, gigantiska lår o grova vader... Folk tittar... för dom som inte känner mig ser jag bara ut som nån som bara är tjock... för de som vet vad jag gått igenom ser jag så mycke mindre ut    nu motför vad jag var innan men jag är ju fortfarande inte smal. Smal... begreppet vi alla strävar mot... jag är inte smal och hur folk än tittar, sneglar, kommenterar och fnissar så kommer deras omdöme om mig inte i närheten av vad jag sjäv tycker om mig... Jag ser mig i spegeln varje dag, jag umgås med mig utan kläder... jag ser  HUR illa det faktiskt är ställt... hur avskyvärd jag faktiskt är... det är vad JAG tycker om  mig... Ändå tycker jag bättre om mig nu än tidigare... nu kan jag gå i en vanlig affär, på de vanliga avdelningarna och handla vanliga kläder... i M... i bland L (beroende på modell te x) och ibland t o m S! jösses vilken dröm! Jag är överlycklig. Iaf när det komemr till överdelar... Nederdelar, det är ondska... jag har stl 48/XL över låren och rumpan, stl 46 över vaderna och stl 40-42 i midjan, Försök hitta nått som passar.. Mina ben är en katastrof, jag skulle kunna ta bort dom helt för jag skäms så mycke över hur dom ser ut... inget sitter snyggt och självgunget på låren gör att man kan gå en hel eftermiddag utan att anstränga mig... Stranden är fruktansvärd skäms så jag mår illa, men jag älskar att bada, och under ytan ser ingen hur jag ser ut. Simhallen går jag inte in i, går inte. Jag svimmar av skräck och ångest.

Jag hör inte till kategorin självsvält eller kräkningar heller... och när jag mår dåligt äter jag... dvs jag äter jämt... att operera sig tar inte bort denna delen av psyket... Och även om jag VET (INGEN behöver upplysa mig om detta) att 90% av viktnedgång handlar om psyket och viljan att ställa om sitt liv... Japp.. så är det... funkar inte alls på mig. Jag VET vad jag måste göra men jag KAN inte...och det hjälper inte att folk upplyser en om att "klart du kan, vill man så kan man....då vill du inte tillräckligt mycke" osv osv osv..JagKAN inte...för när jag mår dåligt äter jag... och när jag äter så mår jag dåligt över att jag fortsätter äta... och så äter jag för att jag mår dåligt...Så snurrar det runt runt runt... Ja, det gör mig till en KASS människa.. jag har hört det .... många ggr... det hjälper inte... träna då?

Jag vill träna, men jag klarar inte gå till gymmet.. kan inte gå dit själv...  Jag klarar inte av att folk stirrar... och nej, jag har ingen att träna med...Prommenera?  Det är skit bra... och SÅ jävla tråkigt...Och göra det ensam... motivera mig att gå ut själv?  *rest my case*


Varje morron vaknar jag med intentionen att idag!

Idag börjar jag, idag ska jag fan i mej ta tag i allt!! Så jag stiger upp, dricker mitt kaffe, promenerar ill jobbet, äter min lilla frukost (ca 1½dl fil och ½ dl havregryn- Jag BLIR mätt på det) sen kanske en frukt eller en riskaka om jag måste halvvägs till lunch eller så är jag inte hungrig och då står jag mig till lunchen. Min lunchlåda rymmer totalt 3dl.. den är ju aldrig full så min lunch oavsett vad det är är kansk ca 2dl mat (Än en gång jag BLIR mätt på det) ev en frukt el riskak på em beror lite på hur länge jag ska jobba och när middagen då blir. Promenerar hem (om det inte regnar då tar jag bussen) och sen är det kört... när jag kommer hem fixar jag iordning det som ska göras hemma och sen äter jag...Sjukt?! ja, absolut.. "Gör nått åt det då!" TROR DU FÖR HELVETE INTE ATT JAG FÖRSÖKER DET!!!!!!! VARJE J**LA DAG!!!

 

Och nej, det är inte för att jag vantris hemma, jag älskar faktiskt våran lägenhet, det lugna läget och grannarna som man kan stanna ute och surra bort 1 timme med osv. Vi bor jättebra! Hade det inte varit för boendet och området osv så hade nog allt varit ännu värre. Jag älskar min man också, klart vi rycker ihop så tussarna rycker ibland, men vi älskar varandra och vi finns för varandra. Han finns för mig och står ut med mig och mitt nyckfulla sinne och humör. Varje dag. Han hade kunnat packa ihop och dra när som, men han är kvar, han ser något som han tycker är värt att kämpa för! LOVE!

                                                                             

Ett tag i livet var jag aldrig hemma, alltid på språng, alltid hos någon annan, alltid, ringde och hälsade på , rädd för att inte jag inte skulle finnas annars, att jag skulle glömas bort.

Tills jag en dag inte orkade mer, tills kroppen sa ifrån, jag klarade fysiskt inte av att öppna dörren och gå ut, jag blev sittandes hemma oförmögen att göra något och gissa vad.. INGEN ringde mig, INGEN kom till mig. Jag hade sprungit alldeles i onödan hos folk som faktiskt inte brydde sig ett skit (Ja det var/är så det kändes/käns). Kanske var jag bara för mycke, kanske drogs det en lättnades suck, eller så är folk bara så upptagna av sitt egna liv att en människa mer eller mindre som kommer och går inte märks av. Jag vet bara att om jag inte hör av mig, så hör ingen av sig hit heller. Och jag är trött på att alltid vara den som hör av mig så jag skite i det, orkar inte jaga. det kan vara det som är felet, kanske så alla tänker så ingen hör av sig nånstans? Who knows....


Ja, mycket bottnar av att jag lider av ångest och depression. Har t o m varit medecinerad för det under några år, men slutatde då jag inte orkade slåss mot Vårdcentralen varje gång jag behövde förnya recepten pga att min läkare jag hade förra gången så klart hade slutat...

Man orkar inte när man inte mår bra.

Så nu försöker jag klara dagarna och veckorna med att känna efter hur jag mår så jag vet hur jag ska parera mina toppar och dalar..... det tar på krafterna.

Att alltid LE, att inte visa hur man mår, att inte visa att man inte orkar, att inte visa att man gråter. För det gör jag, ofta, när jag är ensam, när ingen kan se och där ingen kan dömma mig.

För folk orkar inte med att dra andras problem också, folk har nog med sina egna. Visar man att man  inte mår bra, så drar folk fortare än en avlöning, det finns ingen som orkar sitta och hålla en i handen och bara finnas där. Ingen kan lösa mina problem... Jösses, jag kan inte lösa mina problem, hur ska då nån annan kunna göra det! Och det är inte det man vill heller, man bara behöver nån som orkar hålla en i handen och finnas.


Det är det kluriga med ångest och depression, det finns oftast inget konkret att ta på. man kan inte säga att det är pga det där, eller det där. Man har en känsla, ett svart moln inom sig som växer eller krymper i olika stadier. Det är det molnet som fördunklar en sinne och gör att man ibland läser in saker i det folk säger som dom kanske inte sa, eller ens menade men för MIG så blir det någon konstig förvriden verklighet. Något som gör att jag TROR att folk tycker si eller så. Det är det som gör att man blir ensam, så väldigt ensam. Och när man blir ensam så mår man dåligt och när man mår dåligt äter man.....


Jobbet är min fristad, på jobbet spelar man en roll, någon man kan gömma sig i och glömma sina egna bekymmer. C på jobbet är en neutral medarbetare som är där hon ska vara under en vis tid för att utföra en viss uppgift. Och hon är faktiskt bra på det också!


Poäng?

Nej, det finns ingen egentlig poäng med denna texten, jag skriver bara.. kanske behöver jag bara få ur mig orden, behöver skriva av mig, behöver visa vem jag är... Vem är jag...

Jag skriver inte för att någon ska tycka synd om mig, det här är den jag är, det här är så jag funkar. Den jag var för 20 år sedan finns inte längre. Jag inte den jag var när jag var 14 heller. Livet går vidare och utvecklas i olika riktningar. Olika händelser gör att man tar olika val i livet. Jag har kanske inte alltid tagit de mest välgenomtänkta besluten i livet (Jag handlar först och tänker sen 7 av 10 ggr...Inte alltid så bra). Men det är dock min val och mina beslut. Kan inte säga vad som hänt om jag gjort annorlunda.

Om jag inte hade gått ner i min depression? Om jag hade fått hjälp direkt från första början, hur hade det sett ut då? Var hade jag varit då? Vet inte, och det är faktiskt orelevant. Jag är här och nu... med de som vill vara här med mig (om än få).

Om det här är jag, finns jag, behövs jag, vilken nytta gör jag?

Semester 2015

2015-08-09 15:19

 

Så var den över... Semestern iår.

4 veckor går så fort så fort. En kort sammanfattning...

Bil upp till Piteå med man, barn och svärförälder med sambo. Storforsen, fiske, bad, brorsans 40 års kalas, grilla bakom huset hos mor och far, lite mera bad, Sunes!!, fiske, bilresa hem.

Bad, Pitebesök, Värnamobesök,lite friluftsliv (fisk, svamp-&bärplockning), middag med grannarna, och vila de 3 sista dagarna innan allvaret sätter igång igen.

Blev ingen direkt lugn och planlös semester iår heller... men... får vila uppmig på jobbet sen istället *hahaha*   

Fina fötter

2015-01-05 17:59

Tror inte detta funkar på mina fötter.... Nu 4 dagar sen jag satt med fötterna i stockarna i två timmar, och än har jag inte sett någon förändring på mina fossingar.....

Ommöblering mini

2015-01-05 17:55

Då var vi med TV-bänk igen ?

2014

2014-12-29 13:51

Så har ännu ett år passerat, av 2014 återstår bara ngn ynka dag.

Detta året har passerat i samma fart som tidigare år, igen tid att stanna upp och reflerkter över livet.

Bara skynda skynda till näsa markering, nästa lön, nästa möte.


Många saker jag skulle vilja göra, säga och ta upp men ju lägre tiden går desto svårare blir det, desto lägre glider man bort, försvinner sakta sakta.

Saker man vill göra om går inte att göra ogjorda, stå ditt kast! Glöm och gå vidare. 

Livet är inte som ett Tv-spel där man dör och får en ny chans att göra om och göra rätt.

En gång fel alltid fel, en gång in på fel stig och man kan inte vända och gå tilllbaka.

Den gamla stigen, igenvuxen och nästan omöjlig att hitta igen.

Den nya stigen korsar aldrig den gamla och det gamla hittar inte, vill inte hitta till den nya.


Minnen är allt som finns, men inte alla minnen. Förtränger det som gör ont och gömmer långt långt bak.

Man ersätts av nya människor, nya minnen, man glöms bort för man behövs inte längre.


Allt är bara mitt fel så bara bit ihop, le och gå vidare. Titta på avstånd, längta men aldrig med igen.

Ersatt, bortglömd och åtsidosatt - Värdelös och förpestad.

 

2015, väntar med spänning att få se vad detta året har i sitt sköte som inte de övriga haft......

Detta året är kanske året utan ångesten, depressionen och klumpen i magen..... Kanske...

 

 

 

 

 

 


Höstklar

2013-09-02 07:27

Så var höstskorna inhandlade, sista rearycket och där stog dom och väntade på mig.

Nageldekor

2013-09-02 07:23

Mitt sätt att fördriva tid. Inte duktigast men jag tränar o det blir bättre o bättre :)