RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-04-26 06:08:59

Cattastroph

- Den totala c a t t a s t r o p h bloggen -

Utan snus i 2 dagar försmäktar vi på denna öde ö

2018-10-02 22:07
Utan medicin i över två veckor. Känslan! Jag har inte skrattat så mycket sedan 2008, alltså sammanhängande. Inte för att jag haft särskilt roligt nä. Jag har ju till och med varit ensam. Till synes ensam. Men i min hjärna spinner det så himla mycket skoj. Asså, ni skulle bara veta mina tankar. Hillarious!!  Men det ställer ju till en hel del. Jag missar inbokade möten, glömmer att betala räkningarna och sätter igång lite onödigt drama. 
Men i allafall, det känns som att jag haft semester. Eller min hjärna har i allafall varit på semester. I fantasins värld, typ.

Nu åter till den bistra verkligheten.
(null)

Mmmums på linsgryta

2018-08-25 07:30
Efter 2 dagar med en god och mustig linsgryta till både lunch och middag känner jag att det får räcka. Hejja storkok och matlådor, men nä, inte mer please.
När mina toalettbesök, främst på jobbet där det inte finns någotsomhellst av textilier eller mattor på toa som dämpar ljud och mina besök där får kollegorna att tro att det är böneutrop från någon moske. Trots att vi inte har någon sådan i vår ort. 
"Men det låter precis som så. Vi måste ha fått en moske. Inatt kanske?"

Eller att barnen vaknar på övervåningen av filharmonikerna på pappas stereo, tror dom.

Det vill sig inte

2018-08-22 17:45
Ja jag är diagnosticerad med adhd. Och det jag mest förknippat med adhd hos mig själv är att inte kunna ta det lugnt, slappna av, vila,  slappa, chilla. Allt sånt har varit likställt med att likaväl då bara kunna gå å dö.  Onödigt. Och irriterande.
Jag har jobbat med mig själv, i terapi, med medicin, självhjälp osv osv, mycket. Och jag har utvecklats. Jag har blivit vuxen, dock långt, långt efter alla andra i min egen ålder. 

Men till vilken jävla nytta? 

Nu sitter jag här, eller för det mesta ligger jag. Jag vilar mig i form, jag slappar, chillar, softar. Ibland till och med slår jag på TVn och börjar plöja serier. Till vilken jävla nytta?
Mår jag bättre? Nej, varken psykiskt eller fysiskt.

Hon som chillade till sig en blodpropp, det kan vara jag snart.

Det kryllar av kvalster, dammtussar och SKIT. Jo spår av bajs. Kladd, smutsdimmiga fönster, skräp och äckel. Och jag vet inte om det är just det eller ångesten över det som kväver mig.

Men, jag har blivit bättre, jag har utvecklats och mognat. Jag kan chilla.

Chillidill fy fan!
(null)

Värmeslag

2018-08-01 11:26
Jag minns en varm sommar för flera år sedan.  Nån sprängde sig i Stockholm. Nån körde in i en folkmassa. Det var mord och andra galna brott den sommaren. Och jag undrade om det var värmen...

Temperaturen är ju ännu högre nu. Så vad händer?
Är det för varmt? Ingen orkar utföra galenskaperna? Eller, vad har vi att vänta?

Jag undrar också hur det ser ut inom psykiatrin? Smockfulla avdelningar? För nu känner jag att jag håller på bli galen av värmen. Jag flippar snart... i allafall orkar jag inte hålla humöret uppe. Känner mig nästan deprimerad. Orkar inget. Svettas, hatar att svettas av ingenting. 
Men det värsta; var är all syre?  Jag andas och andas men jag får ändå ingen luft liksom.
(null)

In ears - no - in ass

2018-07-29 06:42
Sämsta jäkla köp ever, trådlösa hörlurar. Inte för mig! 
Perfekt trasselfritt. Men utan sladden över bröstet, ingen respekt. Folk sätter sig bredvid mig på bussen och börjar snacka. Folk snackar, med mig. Sladden på bröstet visar liksom "Do not disturb!"
Men värst av allt med dom trådlösa; jag lyssnade i dom full laddade lurarna i 7 minuter igår. Och idag fungerar dom inte. Glömt å stänga av, glömt och ladda. Trots att jag tar mig i örat och smiskar mina fingrar varje gång de är urladdade.
Så istället för att lyssna musik på bussen så måste jag blogga och dåblir jag åksjuk. 
*kräks*
Läsa funkar lika dåligt!
*kräks igen*

Nämen... vad är det jag ser

2018-07-27 05:36
Inte vet jag 2015, 2016... det var längesen sist. Det var på den tiden då utbrändheten var nära. Så jag sållade lite i mitt liv, några vänner, några aktiviteter och intressen, och några appar så som Facebook, instagram och blogg.se. Under en relativt lång period var jag befriad från cyberslaveriet. Under den tiden lobotomerades jag - alltså, jag medicinerade med Elvanse och min personlighet, min humor, mitt humör, energi och lusten till någonting försvann.  Ingenting spelade någon roll. Jag bad min man forma mig precis som han ville. Jag kunde bli den perfekta hustrun.  Jag kunde inte köpa skor eller kläder, jag visste inte vad jag gillade. Jag kunde inte välja vad jag skulle laga för mat, visste inte vad som var gott. Jag kunde inte bestämma om jag skulle gå till höger eller vänster. Eller, jag kanske visste, men ingenting spelade någon roll. 
Så jag blev sittandes i soffan. Och min man han visste ingenting, som vanligt, inte ens hur han ville forma sin fru. Så jag fick nog och bytte tillbaka till Ritalin.

Så, nu övar jag på att vara mig själv igen, någorlunda mig själv. Allra bäst gör jag mig utan medicin, ja jävlar vad roligt vi hade, utan medicin. Men eftersom livet ska fungera utan alltför mycket berg-och-dalbana så kör vi på med lite Ritalin. Det blir som bäst för alla i min familj i alla fall.

Och det där med allt sållande... jag är tillbaka på de sociala medier jag sållade bort. Men det stressar mig, eller rättare sagt, själ min tid, till ingenting.

Men bloggen, kära bloggen... min bästa vän, min dagbok, min terapeut. Jag tar tillbaka dig. Kan du förlåta mig? ❤️

Men hej!

2016-06-29 12:36

Största möjliga tyssssssssstnad på den här bloggen.
Jag har så mycket att skriva om, så mycket så jag inte vet var jag ska börja.
Det blir liksom övermäktigt och när det kommer till en punkt då det känns övermäktigt då blir det liksom ingenting. Ja bloggandet funkar precis som det mesta här i livet, för mig.

Har brottats en hel del med ångest de senaste månaderna. Men det sägs ju att ångest betyder att man är på rätt väg.

Psykologen Daniel Kahneman beskriver två tankesystem.
”System 1” är det snabba, instinktiva och emotionella tänkandet.
System 2” är det långsammare, mer logiska och intellektuella.

För att spara energi väljer hjärnan gärna gamla hjulspår, det vill säga redan färdigtänkta tankar i System 1.

"Att tänka nytt i System 2 skapar motstånd i form av ångest. Därför går det ofta att känna igen en god kreativ process på att den har en tydlig ångestfas, alltså ett stadium där alla goda idéer är slut och alla lösningar känns ogenomförbara.

Ångestfasen är plågsam, vilket triggar flyktbeteenden. Du kan lockas att skjuta upp dina beslut, fokusera på något annat eller tvivla på din egen förmåga. Men i stället borde du känna igen signalen, uppskatta den och lita på processen."

Det låter ju bra och jag hoppas att herr Kahneman har rätt hela vägen och inte bara har rätt i att det är plågsamt.

Är du med rätt partner?

2016-04-18 08:30
Hittade en text bland mina anteckningar.  Den är kopierad från Facebook, om jag minns rätt. Så vem upphovsmakaren är vet jag inte. Men jag delar den ändå:

Är du med rätt partner?

Under ett seminarium frågade en kvinna, ”Hur vet jag om jag är med rätt person?”.

Mannen som ledde seminariet la då märke till att det satt en stor man bredvid henne så han sa, ”Det beror på. Är det där din partner?”. Kvinnan svarade med uppriktighet i rösten ”Hur vet du det?”. ”Eftersom din fundering förmodligen tynger dig ska jag besvara din fråga”, svarade mannen.
Så här lyder svaret.
Alla förhållanden följer samma mönster… I början är du förälskad. Du längtar efter telefonsamtalen, beröringen och du gillar din partners små egenheter. Att falla för din partner var inte svårt, nej, det var tvärtom en helt naturlig och spontan upplevelse. Du behövde inte GÖRA någonting. Det är därför man säger att man ”faller” för någon.
Människor som är förälskade säger ”jag föll som en fura” eller ”det sa bara klick”. Fundera på uttrycken. Det antyder att du bara stod där, utan att göra något, och så plötsligt hände något dig.
Att bli förälskad är en passiv och spontan upplevelse. Men efter ett par månader eller år tillsammans, falnar glöden. Det är ett naturligt mönster i ALLA förhållanden.
Sakta men säkert blir telefonsamtalen (om dom alls kommer) en källa till irritation, beröring är (när den väl sker) inte alltid välkommen och din partners egenheter är inte längre charmiga, dom driver dig till vansinne. Symptomen för det här stadiet varierar för varje förhållande, men du kommer att lägga märke till en dramatisk skillnad mellan det inledande stadiet när du var förälskad och det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare och stormigare.
Det är nu som du och/eller din partner kan börja fråga er ”’Är jag med rätt person?”. Och när du tänker tillbaks på den glödande kärlek ni en gång hade kanske du börjar längta efter att få uppleva det med någon annan. Det är nu förhållanden rasar samman.
Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära sig att älska den person man har hittat.
Människor skyller ofta sin olycka på sin partner och börjar söka efter bekräftelse och tillfredsställelse utanför förhållandet. Resultatet av sökandet kan se ut på många sätt.
Otrohet är det vanligaste. Men ibland gräver människor istället ner sig i arbete, en hobby, vänskap, överdrivet tevetittande eller missbruk av olika slag. Men lösningen ligger inte utanför förhållandet. Det ligger inom det.
Jag säger inte att du inte kan förälska dig i någon annan. Självklart kan du det och tillfälligt skulle det kännas bättre. Men några år senare skulle du vara tillbaks i samma situation.
Skälet till det är, och lyssna nu noga:
Hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat.
Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse. Du måste jobba på det, dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi. Viktigast av allt, det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.

Kärleken är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din partner kan påverka utgången av. Precis som att fysikens lagar styr universum, finns det på samma sätt lagar för förhållanden. Om du vet hur du ska tillämpa dessa lagar är resultatet förutsägbart.
Kärlek är alltså ett ”beslut”, inte bara en känsla. 
Kom ihåg: Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv. Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får stanna och vem du vägrar att släppa taget om! <3

Frispråkarn - Bakom stängda dörrar

2016-04-06 12:13
Bakom stängda dörrar...
Finns mer än de kan se...
Min skeva framgång med bild på datan. Vi sitter i ettan med piller kartan. Har käkat tabletter i flera år. Årstiderna springer, de e redan vår.
De ingen tycka synd, alla har besvär, de är Sverige ni vet hur vanligt de är, fast ingen pratar om det, jag har inga skrupler.
Döljer svaghet med massa produkter. Fasaden är slottet fast själen är ruckel, bitarna fattas, det är jävla lucker. Folk frågar mig, är det jobbigt att blotta? Nej jag skriver de är bättre än hoppa. Många finner trösten jag skriver och tackar. Alla har problem i livet vi tacklar, vet lite om varann och vad som snurrar. Det är inte bara lycka bakom stängda dörrar...

Alla bär på nånting inte alla ser. Tårar kamofleras bakom leendet du ger. I skolan satt vi hårda men under vår fasad döljer sig nån annan, det finns ett annat jag.
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...

Fasaden, står oss upp i halsen till graven.
Många folk pallar inte alls dom kraven.
Glider som jag är i falska staden.
Skiter i om du är från betongen eller Saltsjöbaden.
Alla lovar och vill gråta flodan men låtsas som att dom kom åt miljonen.
Jag såg farsan kämpa, kriga hårt till pensionen.
Leker inte rik när jag går till krogen.
Jag är trött på dedär, inget som gör mig till.
Dehär är ärligt som fan jag är förebild men har inga barn o ingen katt och telefonen jag har den ringer knappt men fuck dedär jag är ingen som tjurar. Garvar när guzzar leker Hollywoodfruar, ni kan fota erat spa, vi vet vad som snurrar. Alla har knas bakom stängda dörrar.

Alla bär på nånting inte alla ser. Tårar kamofleras bakom leendet du ger. I skolan satt vi hårda men under vår fasad döljer sig nån annan, det finns ett annat jag.
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...

Vissa utger sig vara något dom inte är, andra visar ingenting alls. Ditt pokerface speglar nån sorts karaktär men alla kan vi dra varsin vals.

Alla bär på nånting inte alla ser. Tårar kamofleras bakom leendet du ger. I skolan satt vi hårda men under vår fasad döljer sig nån annan, det finns ett annat jag.
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...

Jämfotahopp - hopp och förtvivlan

2016-03-21 18:34
Min son saknar en fot. 
Om det är en medfödd defekt eller en olycka eller sjukdom som orsakat det har under här fallet ingen betydelse. 
Han har bara en fot.

På idrotten i skolan ska alla barn kunna hoppa jämfota. Det är ganska enkelt, i alla fall om man har två fötter. 

Två ggr i veckan går min son till skolans gympasal. Pedagogen startar lektionen med att förklara reglerna för de jämfotahopp hon har valt för dagen. 
Djupa knäböj och hopp - landa jämfota. Hoppa 2 ggr på höger ben och sedan 4 ggr på vänster ben. Snurra runt 1 varv första gången och 2 varv den andra omgången. Upprepa allting baklänges och se till att synka alla rörelser med övriga klassen.

Min son backar sakta undan från gruppen medan pedagogen förklarar reglerna, och börjar klättra i ribbstolarna.  Han blir självklart tillsagd. Det var ju inte klättring de skulle träna på idag. Men klättring det fixar han. 
Han avbryter klättringen och ställer sig på händer mot en vägg, och blir åter tillsagd. Klasskamraterna börjar med dagens uppgift. En kille haltar ganska snabbt ur gruppen och sätter sig på läktaren. Han har ont i foten. Och ganska snart är det en tjej som inte heller vill delta. Hon har stukat foten, men försökte i alla fall.

Min son och de två andra barnen som också avbrutit lektionen börjar göra armhävningar. Två händer i golvet och EN fot. 
De andra eleverna stannar upp och tittar efter vad de tre gör. De ser imponerade ut. Dom tre är starka! Riktigt starka. Med grym balans gör de armhävningar på två händer och en fot!

Pedagogen blåser i visselpipan. Eleverna fortsätter med sina jämfota hopp, men inte min son. Han sätter sig nu sorgset på läktaren.

Pedagogen meddelar "ogiltig frånvaro" i systemet. Och "ogiltig frånvaro" registreras på honom varenda lektion där det ska hoppas jämfota. 

Jullovet kom och det blev inget betyg för min son i idrotten den terminen. Pedagogen skriver ett meddelande till min son på skolplattformen: 
"Kom igen! Du kan om du bara vill. Du måste visa att du i alla fall försöker för att jag ska kunna ge dig ett betyg."

Där står han, utan sin fot och försöker förstå. Han är fenomenal på att hoppa på ett ben. Han har en suverän balans. Men han får bara inte till detta med att hoppa jämfota, som alla andra...

En känsla av värdelöshet har drabbat honom än en gång. En känsla av värdelöshet har drabbat mig som förälder. 

Mammahjärtat nästan spricker av stolthet över hans förmågor i balansering och armstyrka. Men stoltheten kvävs med betygen. Han fixar ju inte de där förbannade jämfotahoppen!

ADHD hjälpen

2016-01-26 15:02
Har hittat en bibel! En adhd bibel. "ADHD hjälpen - för ett liv i balans" av Katarina A. Sörngård.
Den gav mig massor med aha upplevelser, som "aha, det är därför..." och mycket som förklarade varför mina föräldrar inte "förstog" att jag hade adhd när jag var liten och varför en del fortfarande inte förstår, inte vet och inte ens skulle kunna tro att jag har adhd. Jag har bara "råkat" hitta hanteringsstrategier för några mina svårigheter som har gjort livet något lättare. Och jag har också lyckats dölja mina svårigheter relativt väl.
 
Sörngård skriver "Många personer med adhd upplever att livet är i obalans. Ofta stressar de mer än andra, men får ädå mindre gjort, anstränger sig för att passa tider, men kommer ändå försent, försöker vara närvarande, men uppfattar ändå inte vad som sägs, kämpar tappert med livspusslet, men upplever att vardagen ändå inte går ihop. Många känner sig rastlösa och har en malande oro, andra kan vara impulsiva och ha svårt att reglera sina känslor och få relationer att fungera".
Hade jag bara fått läsa det där stycket för längesen, så hade jag fattat.
 
Sörngård förklarar också varför alltfler människor får en adhd-diagnos idag. "Sannolikt beror det på att kundkapen om tillståndet ökar både i samhället i stort och inom sjukvården där utredningarna äger rum. Det kan även bero på att de svårigheter som adhd är förknippat med har blivit ett allt större problem, i takt med att samhället har blivit mer komplext. Ju högre krav som stäls på människor, desto fler är det som inte klarar av att leva upp till dem.
Hon skriver också om hur skolarbetet har förändrats tilll mer självstyrt och mindre lärarstyrt, vilket ställer större krav på barnens egna förmågor.
Dagens arbetsplatser för oss vuxna kräver även att man kan arbeta och koncentrera sig i en miljö som är stökig, full av intryck och utan möjligheter till lugn och ro, såsom kontorslandskap.
I både vardags- och arbetslivet påkallas vår uppmärksamhet av ljud, plingande telefoner, meddelanden om nya inlägg i sociala medier, sms osv, samtidigt som vi ska vara fokuserade, kunna planera och organisera vår tillvaro, arbete, livspussel och det sociala. Vi lever idag med otroligt mycket fler intryck än vad vi gjorde förr. Stressen och kraven även på oss vuxna har ökat markant.
 
Det bästa för ett barn med adhd är att få växa upp i en stabil familj med en tylig och förutsägbar struktur. Där man inte uppfostar sina barn med bestraffning utan med tålamod, bekräftelse, uppmuntran och kärlek. Detta ökar möjligheterna att man ska kunna utveckla strategier som underlättar tillvaron och leder till att svårigheterna inte får så allvarliga konsekvenser. Och om man tvärtom växer upp i en familj som inte är lika välfungerande som det första expemplet så ökar riskerna att svårigheterna förvärras. En bra skolmiljö och kunniga, engagerade lärare kan också få en skyddande effekt på ett barn med adhd. Likaså som en stökig skolmiljö och oförstående, oengagerade lärare ökar riskerna för att svårigheterna förvärras.
Orsaksfaktorerna till adhd handlar alltså om ett komplext samspel mellan genetiska faktorer och olika riskfaktorer i miljön.
Japp, adhd är till stor del ärftlig. Upp till 80% av orsaksfaktorern tors vara genetiska. Men man kan också "bara" ha anlag för adhd utan att själv utveckla tillståndet. Personer som har adhd upplever ofta att någon annan i familjen har samma eller liknande problem.
 
Boken riktar sig till den som har adhd. Man får lära sig mer om vad adhd är men också hitta effektiva strategier för att få balans i livet. I slutet av boken finns ett kapitel skrivet till anhöriga.
En mycket, mycket bra bok!
Jag har läst massor av fakta och info böcker om adhd. Många böcker med tips och strategier, för att själv lyckas få livet att gå ihop och få balans. Men oftast, tyvärr, upplever jag att författarna fan inte har koll! De har kunskap om adhd. De skriver bra fakta om adhd. Men tipsen och strategierna. GAAAAH! Jag blir upprörd varje gång jag läser dessa tips och råd och får känslan av att dom faktiskt inte ens har koll på hur man verkligen fungerar med adhd. "Bit ihop", "räkna till tio", "bestäm dig för att..." osv. Sånt som bara får en att förlora mot livets svårigheter.
 
Men den här boken... Jag säger bara: LÄS!

Livet, energin och tiden

2016-01-23 00:45


Lyckligt ovetande

2016-01-21 12:35
Det var bättre förr, eller det var fan inte bättre förr. Allt beror på.
 
Det är inte lätt att vara klok, men för det är det varken bättre eller enklare att vara dum. Det är inte lätt att leva och det ska nog inte vara det heller.
 
Men förr i tiden var jag liksom lyckligare. Jag var också mer ovetande. Jag var dummare (inte elak), eller smått korkad kanske? Jag tog lättare på händelser och motgångar. Jag hade inte så höga krav varken på mig själv eller någon annan. Inte så höga förväntningar. Ingen oro. Ganska oseriös kan man säga.
 
På något sätt var det lättare men ändå så jävla jobbigt. Så jobbigt så jag brände ut mig med jämna mellanrum utan att riktigt förstå varför.
 
Idag är jag en klok och förståndig människa. Ja, jag imponerar ofta på mig själv över mina beslut, handlingar, tankar och resonemang. Jag förstår så mycket nu. Jag förstår alldeles för jävla mycket! DET är jobbigt och det är inte lätt! Att plötsligt fatta att jag inte kan gå och köpa en bil på lunchrasten, ogenomtänkt eller överhuvudtaget planera köpet med min man. Eller att fatta att jag inte kan tokshoppa på nätet och passa på att köpa allt det där som jag faktiskt just precis nyss kommit på att jag behöver och verkligen måste ha. Eller att bara vräka i mig ALLT det där goda som står på bordet eller finns i skafferiet. Eller bara dra ut och ha skoj istället för att betala räkningar, tvätta kläder eller annat sånt där tråkigt måste. Eller att bara säga upp mig för att jag är less på jobbet, eller missnöjd med chefen. Att plötsligt fatta allt det där...
 
Att förstå konsekvenserna av det "lustfyllda".
Jag ångrar inget! Det är inte lönt att ångra något man gjort. Jag kan ändå inte göra det ogjort. Jag känner ingen skuld för det, trots att skulderna ekonomiskt är skyhöga. Jag är nöjd med de enorma framsteg jag gjort i min självbehärskning/impulskontroll.
"Jag gör inte om mina misstag 1 gång. Jag gör om dom 2,3,4,5,6 gånger, för att vara riktigt säker på att det var ett misstag..." Ja, så var det förr. Men idag så kan jag till och med lära mig av andras misstag.
 
Jag har, som de flesta med adhd väldigt starka känslor. Och lite, lagomt eller normalt har inte existerat i mitt känsloregister, eller ens i mitt liv. Men idag är det där explosiva i mig borta. Jag bara pyser litegrann av ilskan, jag ler istället för att gapskratta. De stora tårarna håller sig nere i klumen i halsen när jag blir ledsen eller sårad. Jag agerar inte längre på varje känsla jag får.
 
Jag tänker mycket. Tänker mycket framåt och lite bakåt, istället för att vara i nuet. Vad händer då? Lever man i det förflutna blir man deprimerad. Lever man i framtiden får man ångest. JAPP!  Jag har blivit helt okej på att planera. Inte bara planera en fest om tre veckor eller en resa om två månader eller så, utan att lägga upp dagarna, veckorna, tillvaron... Och med det följer oron...
 
Ibland misslyckas jag. Förr märkte jag knappt att jag misslyckades med nåt. Jag rusade jämt (i mitt huvud) runt till nya aktiviteter, projekt, ideer osv. Att misslyckas hör ju liksom till livet. Jag är väl medveten om att jag är den som misslyckas alltid då och då. Men nu är jag så väl medveten om vad jag misslyckats med och det känns bara inte bra. Vilket jag antar är normalt?
 
Sedan adhd diagnosen och medicinen har jag liksom blivit pånyttfödd!
Jag kan klara mig själv. Jag känner mig mer säker och självständig. Jag känner att jag är tillräckligt bra. Jag är lugn och sansad i nästan alla situationer.
Men, jag vet inte längre vad jag tycker...
 
När jag ska köpa nya skor eller kläder. Jag tittar och funderar, är det snyggt eller fult? Vad tycker jag egentligen? Jag vet inte!
Spelar ingen roll om jag ska laga mat eller gå på restaurang, jag vet inte vad jag ska äta. Hemma går det lättare när övriga familjen kan få bestämma.
Jag har ALDRIG haft svårt för att veta vad jag vill. Fan jag är ju en VILJESTARK person. Det har jag ju alltid fått höra. "Hon vet vad hon vill!"
Men nu plötsligt känner jag mig som ett spädbarn, typ. Så formbar.
Säger åt min man att han ska passa på nu. Han kan få mig att bli precis som han vill ha mig. Enkelt. Men fatta vad trist!
 
Ja TRIST! Det är precis så jag känner mig. Normal, lagom, samlad... osv.
Det finns vissa i mitt arbete som ofta värvar mig till någon typ av ansvarsroll eller ledare i möten och projekt. Och med det så är det klart att de ser mig som ordentlig, samlad, ordningsam, seriös, noggrann osv.
De gånger när jag blir värvad eller vald till något sånt, av någon som "känner" mig nu. Då pirrar det lite i magen! Men NEJ inte för rollen, utan för tanken  "ni skulle bara veta!"
 


 
 
 
 
 

Ont i magen eller deprimerad?

2016-01-12 11:57

När du har ont i magen eller är lättretlig kanske du inte omedelbart misstänker att du har drabbats av en depression.

Men faktum är de här signalerna är lika relevanta som mer klassiska tecknen, som känslor av hopplöshet eller sorgsenhet.

Här redogör experterna för nio mer oväntade varningssignaler som du bör vara uppmärksam på.


http://www.expressen.se/halsoliv/psykologi/9-ovantade-tecken-som-visar-att-du-ar-deppig/

Det är intressant det där. Och jag undrar vad det är som gör det så svårt att förstå att man är deprimerad?

Jag fortsätter själv att hävda att jag inte är deprimerad, för det är jag inte (hur jag nu kan veta det). Alla har ju upp och nedgångar och man påverkas av olika omständigheter i livet. Det kanske händer tråkiga saker omkring en, skilsmässor, sjukdomar, arbetslöshet, kuggade tentor, ofrivillig barnlöshet, dålig ekonomi osv. Det är väl ganska självklart att man inte orkar hålla humöret uppe hela tiden. 

Trots motgångar och svårigheter i livet har nog de flesta något positivt eller bra att hålla fast vid. Något som håller en flytande, eller håller humöret uppe. Något att vara tacksam över. Men jag vet att det är svårt. För det tunga är alltid mycket tyngre än vad det lätta är lätt.

Ovanstående artikel är väl värd att läsa. Just för att jag tror att depression är så mycket vanligare än vad vi tror. Och många är deprimerade utan att egentligen förstår det själv. 
Men själv fortsätter jag hävda att jag INTE är det 😆 
Jag har PMDD, jag har ADHD, jag har troligtvis ätstörning UNS, och troligtvis också någon typ av ångestsyndrom. Så, okej, ibland är jag deprimerad (innan mens). Men jag har ingen depression.

Jag förespråkar inte för SSRI eller andra mediciner, jag förespråkar heller inte diagnossättning eller utredningar. Men jag förespråkar förståelse - för sig själv och andra, samtal, stöd, kunskap men främst, återigen förståelse! 



ADHD och smärta

2015-12-20 19:18
Jag vet inte hur många som läser min blogg, och jag vet inte heller hur många av er som läser som har adhd.
Och i så fall, hur många av er läsare som har adhd har också besvär med värk och smärta?

I mitt adhd-googlande har jag många gånger stött på frågor om sambandet mellan adhd och smärta, adhd och fibromyalgi, adhd och utbrändhet, adhd och ... ja, olika tillstånd som inte är känt eller forskat om som en "samsjuklighet" eller har en klar koppling som dyslexi, OCD, ångest, depression, ätstörning osv.

Men sambandet/kopplingen adhd och smärtproblematik/besvär har fångat mitt intresse.

Jag har inte sett till några forskningsresultat eller vetenskapliga bevis som stöder min teori. Det är bara egna tankar, funderingar, reflektioner, kunskap och erfarenhet som jag kopplat ihop.

Adhd är ju en rad kognitiva funktionsnedsättningar som bla nedsättningar i de exekutiva funktionerna och hos vissa även perceptionsstörningar. Det är utifrån dessa funktioner jag utgår när jag kopplar ihop adhd med smärtproblematik.

Kognitiva funktioner handlar om förmågan att tänka, känna och lära. De skapar ordning och begriplighet i tillvaron.
 
De exekutiva funktionerna påverkar (i korthet) bla uppmärksamhet och koncentration, att reglera beteende, motiv och känslor, reglera aktivitetsnivån och växla uppmärksamheten mellan olika saker.

Perceptionsstörningar påverkar förmågan att ta till sig intryck från omgivningen samt att samordna dessa intryck. Även balansförmågan, förnimmelse av inre och yttre smärta, förnimmelse från inre organ, varmt och kallt påverkas. Man misstolkar lätt intrycken och drar felaktiga slutsatser.

På något sätt tror jag att det där med bristande koncentrationsförmåga och att rikta sin uppmärksamhet har något att göra med att vi med adhd lättare drabbas av långvarig sk kronisk smärta.
Vi har en viss känslighet till följd av detta, att om eller när vi drabbas av smärta koncentrerar vi oss på detta fullt ut. För när vi väl koncentrerar oss så då jävlar koncentrerar vi oss. När smärta drabbar oss kan ingenting komma emellan. Det är i alla fall svårare för oss att avleda smärtan.
På grund av svårigheterna av att reglera känslor och beteende så blir känslan av hopplöshet, känslan av att "det kommer aldrig att gå över" det som tar över. Smärta påverkar vårt beteende - det gör det för alla. Det är lätt att förlamas av smärtan, man blir liggandes eller man söker intensivt hjälp och vård för att bli av med smärtan. 

Dessutom, om man inte vet orsaken till smärtan (vanligt vid ryggbesvär, ont i magen) skapas lätt en oro i vem som helst. Men för oss med adhd blir denna oro mycket starkare och intensivare.
Och oron/ångesten av detta ökar intensiteten av smärtan och den onda cirkeln skapas. En ond cirkel som är mycket svår att ta sig ur.

Alla människor har olika sätt att reagera på olika saker. I hjärnans system finns funktioner som gör att vi kan dämpa och i viss mån också styra våra emotioner (känslor). Människan har en speciellt bra förmåga att reglera emotioner tackvare aktiviteten i pannloben. Vi kan kontrollera emotionerna genom att flytta fokus från något obehagligt, men också påverka känslorna direkt med våra tankar. Det kallas kognitiv kontroll (Ochsner & Gross, 2005).
Adhd är en kognitiv funktionsnedsättning, och vi har därför inte den förmågan, i alla fall inte i lika hög grad som andra.

Jag har själv inte problem med kronisk eller långvarig smärta. Men klart att jag haft ont. Har haft ryggskott och ont i rygg och nacke av "okända" anledningar (som jag nu vet troligtvis handlat om inre stress och oro) som jag sökt vård för, ofta! Och ja, smärtan har alltid förlamat mig. Jag blir liggandes, förlamad tills jag söker vård. Får jag inte hjälp förlamas jag igen. Får jag hjälp OCH lugnande besked om att det inte är något farligt så går det över, så småningom.

Men smärtan var mycket mer långvarig förr! Jag har haft perioder av veckors sjukskrivning pga smärta. Förr, dvs innan adhd-diagnos och medicinering.
Jag kan självklart ha ont fortfarande. Men smärtan upptar inte all min kraft och energi längre. Jag kan koncentrera mig på annat och avleda min smärta själv mycket bättre nu.




Julen kommer som hoppsan igen

2015-12-19 17:13
December är alltid lika spännande. Hoppsan, har det VARIT första advent redan? Så jag skyndar mig att köpa en adventstake, med 4 ljus som ska tändas varje söndag. Jag köpte en förra året också, och förförra året. Men dom finns aldrig kvar. Vart dom försvann vet ingen.
Tänder ljusen och inser att det snart är jul igen.
Fortsätter sedan med hushållsarbete, jobb, läxor, aktiviteter etc etc. 

Men jävlar, det är ju JULAFTON om 6 dagar. Jag jobbar 4 av dom dagarna! Jag har alltså 2 dagar på mig att införskaffa julklappar, julmat, julpynta, julstäda, julplanera osv. Vart ska vi fira och med vem. Jamen just ja. Min mamma hade ju sagt... Dom skulle visst komma hit. Just det, för att jag jobbar på julafton. Dom skulle ju ha med sig julmaten... eller...

Jag hatar, ja verkligen hatar att gå på stan. Särskilt för att köpa julklappar. Jag hamnar bara i mina egna favoritaffärer, min frisör eller hos min optiker. Tiden går, butikerna stänger och jag har inte köpt en klapp. Så därför julklappshandlar jag på nätet. Där finns allt. Samlar in önskelistorna från alla barn och klickar hem allt lämpligt från listorna och några överraskningar till.
Eftersom jag handlar från några olika nätbutiker och vid olika tillfällen blir det lite tokigt ibland och jag har råkat klicka hem dubbla grejer.

Eller som för ett par år sen när farmor och mormor undrade vad de skulle köpa till minsta pojken. "Pirates of Carribean lego" önskade han sig mest av allt, vilket jag meddelade släkten.
Han fick TRE paket Pirates lego. 
Jag hade beställt på nätet - hoppsan, det visste jag inte... och att skicka tillbaka är inte min grej. Det bara går inte. Jag gör det inte. Mormors kvitto fanns inte kvar. Farmor fick lämna tillbaka sitt paket. Så det slutade med att han fick TVÅ Pirates paket (ca 1000kr/st). Han var nöjd.

I år kom julen extra fort, eller extra tidigt. 
JAG HAR JU INTE ENS TÄNT TREDJE LJUSET I ADVENTSTAKEN! 
Och det är plötsligt lite för riskabelt att köpa julklappar på postorder. Postgången kring jul är ju inte som den brukar vara resten av året då man faktiskt kan få sin order på 2 dar.

Men faktiskt, i år har jag ändå ansträngt mig tidigt och faktiskt köpt varsitt litet paket till barnen. För längesedan till och med! Tyvärr så längesen, så inte fan minns jag vad som finns i de paketen. 

Nåja, det blir jul i alla fall!



Hemma hos...

2015-12-16 09:19


Igår städade jag. Jag städade, och grät en skvätt. Sen sov jag.
Idag vaknade jag. Trött, och såg framemot Nyhetsmorgon i soffan.

Men enligt bilden ovan;
1. Blöt handduk i soffan. Brevid en svettig strumpa. 3 stycken strumpor till, utanför bild, svettigare och har ingen samhörighet med strumpan i bilden.

2. Två svettiga strumpor under torkställningen tillsammans med en fläkt. Vem har lagt omkull den? Ska den inte stå? Sladden är i, så den torde vara använd. Den har stått där sedan 13 september och jag torkar INTE tvätten med den. Kanske någon la omkull den för att torka de svettfuktiga strumporna?

3. Jag kan inte riktigt tyda stöket. En tygpåse med något i, en Ikea säck med något i. Jag vågar inte titta djupare... På samma plats låg för ett par veckor sedan en trasig bordslampa med avföring i. Jo det är sant, rinnande bajs - inne i en lampskärm.

4. På en raritetsmöbel från 1934 står ert Sverigepaket. Jag erkänner mig skyldig. Där samlar jag saker som ska skickas norrut till jul. Ovanpå ligger ett par svettiga träningstights, en trasig julstjärna i papper. Och något annat som ingen - absolut ingen vet vad det är och vart det ska.

5. Brevid rariteten på golvet i lagom snubbelhöjd ligger två lamp-ramper sedan 19 september och fyller sin funktion, vilken funktion vet jag dock ej.

6. Någon av de 540 eleverna på barnens skola har glömt sina gymnastikskor i omklädningsrummet. Av säkerhetsskäl eller omtänksamhet togs dessa hem till oss. För härifrån kommer de säkert i rätta händer. Och för att ytterligare öka säkerheten så la vi dom alldeles intill ett trasigt skoinlägg i vår hall. Vems skoinlägg det är vet ingen, men det kan vara mitt. Så det får ligga kvar där.

7. Framför skafferiet ligger en  fotbollsstrumpa. Den är hård och stel och svår att sträcka ut för att ens kunna tyda att det är en fotbollsstrumpa. Ingen har kunnat tyda om det är storlek 36 eller 41. Så vi kan inte döma någon skyldig. Den får ligga kvar tills motsatsen är bevisad.

8. Det här är en köksbänk. En gång i tiden bredde jag smörgåsar där. Sen började det kännas ofräscht. Så jag köpte en fin vas och en tygblomma som fick pryda stället. Den får numera inte plats där bland xboxkontroller, deodoranter, halsband, sårsalva, nycklar, strumpor, stressboll och mascara. Men en gång kunde man bre mackor där.

9. Den som söker han finner - precis var som helst hemma hos oss. Mina nya trosor kan fyndas bland rester från julklappspapper och fjärrkontroller. Känner du att du saknar nåt från ditt hem så är du välkommen att komma och leta hos oss. Vad som helst kan med stor sannolikhet hittas här. Men hur det kom hit kommer ingen att kunna svara på.

Och soffan, den var alldeles för fuktig av blöta handdukar och svettiga strumpor. Samt full av allergena hårtussar för att jag skulle kunna lägga mig, eller ens sätta mig där för att se Nyhetsmorgon.

Fotnot:
Detta har ingenting med min ADHD att göra.

Boktips

2015-11-22 19:24
Boktips för psykon o normalstörda:


Husbonden min och jag

2015-11-13 09:52
Min husbonde är en rätt fantastisk person. När vi träffades tog han mig med storm. Dag två sa han de magiska orden och dag tre kom han med en överfull hockeytrunk, räkningar och banktillbehör, pass och tandborsten. Ja, han flyttade faktiskt in dag tre. 
Innan två månader gått hade vi flyttat från mina 19 kvadrat för att få plats med hans barn och möbler också, gjort mig på smällen, varit på solsemester - en jävligt dyr sådan. Gjort sjuka äventyr och haft sjukt mycke sex och förlovat oss.

Jag kan vara rätt intensiv på mitt sätt, och det var annorlunda och häftigt att träffa nån som var snäppet intensivare. Allt gick väldigt fort, allt var jätte mycket och jätte stort. 

Så kom barnet och husbonden blev som förbytt. Jag var lycklig bland rosa moln men HAN fick en babyblues. Han blev liggandes i sängen. Sov mest, förflyttade sig mellan säng och soffa. Kom inte iväg till jobbet. "Jaja, nybliven pappa" tänkte väl alla och föreställde sig vaknätter och sömnbrist.
Men grejen var den, att han vaknade ALDRIG varken på nätterna eller på morgonen när jag och bebisen gick upp, trots att jag hade vaknätter. Pappan bara sov och sov. Min familj grät av förtvivlan och turades om att passa barnet för att jag skulle få vila. 

Men så vaknade pappan. Och vi levde livet igen. Köpte bilar, köpte hus, flyttade och älskade. Han jobbade och slet, på jobbet, hemma, och mest hos andra. Och så festade han. Och så fixade vi ett till barn. 

Och nästa babyblues kom med även det barnet. Med babyblues menar jag alltså förlossningsdepression.
Han la sig och sov och min familj grät igen.

Men så vaknade han och började renovera köket och ett par sovrum, vardagsrum, hall och trappa. Och hjälpte samtidigt till att renovera hemma hos andra. Så det blev aldrig riktigt klart hemma hos oss, inte någonstans. Men vi hann med en massa andra saker också, vi hade kul och vi hade en en hel del häftigt sex. Men jag klagade på att inget blev klart hemma nångång. Han sa att han var värdelös och la sig och sov igen. Med ett hus i en enda röra.  

Men snart vaknade han igen och avslutade renoveringen, nästan. För samtidigt hade han massor av annat också att göra. Tränade, byggde massa muskler och surfade på nätet en hel del. Hela nätter, halva dagar, men han var del av familjen igen och vi hade roligt. Han hade massor av planer. Starta eget. Han var full av liv, omsorg och kärlek igen. Så full av detta så jag inte räckte till. Jag upptäckte kärlek i hans telefon till en tjej, på datorn till en annan och jag började backa ur vårt knäppa förhållande. Han försvann några nätter och jag började packa och flytta. Jag kände inte igen min man. Han var som förbytt. Aldrig att jag hade kunna föreställa mig detta, att HAN skulle vara otrogen, och på det där viset. Jag kände ju så starkt att han faktiskt älskade mig! Och han visade det ju tydligt, hela tiden, till och med när han bara sov. Jag fattade ingenting. Vad hände?

Han kom tillbaka förtvivlad över det han ställt till med. Han var så full av ångest så man kunde ta på den i luften. Han grät och jag trodde att han skulle dö i sin gråt. Och han sa det. Han ville dö!
Han sov på soffan, och varje morgon gick jag ner till vardagsrummet förberedd på att hitta honom död. Men han dog aldrig. Men jag var så arg, så jävla förbannad så jag nästan önskade att han dött. HAN har ställt till med allt detta, sårat mig djupt och så ligger HAN där och gråter! Det är väl för fan JAG som ska gråta?! 

Men han dog som sagt var inte. Han vaknade ganska snart och började leva igen. Han förklarade hur dåligt han mådde och varför. Han hade varit med om fruktansvärda saker som självklart satt spår i honom och jag förstod varför hans självkänsla var under skosulorna. Och han gottgjorde allt han ställt till med. Han gjorde allt för mig!

Vi sökte hjälp för honom och det hjälpte. Han levde igen, ordentligt. Några psykologsamtal och hans självkänsla var på topp. Han började träna igen, renovera och han skulle rädda världen från allt ont. Ja i alla fall alla tjejer från onda män. Han räddade en tjej från att hoppa från en bro och erbjöd henne husrum hos oss. Men jag (hans fru) stängde alla dörrar och låste och han fick rädda henne genom ett samtal. Hjälpte tjejerna på gymmet, hjälpte mig med det mesta och fanns där för mig till 100%, men hans kärlek, närvaro och engagemang räckte till några fler också. Tills jag kom på det igen och sänkte honom och självkänslan ner under skorna igen. Vem fan var han? Det här är ju inte han!!!

Men så här har det hållit på. Höga toppar och djupa dalar. Och däremellan (ja faktiskt MESTADELS) har vi levt som vanliga Svenssons. Då han på ett alldeles lagomt sätt kunnat fungera och stötta mig i mina svårigheter. För jag är ju inte heller helt perfekt!
Jag är också aningen besvärlig, omväxlande och oberäknelig ibland. Jag saknar också självkontroll och det blir alltid lite "som det blir" för mig. Men det brukar han ofta säga att han uppskattar. Jag är alltid full av överraskningar. Ibland packar vi (på mitt initiativ) familjens badväska, men så plötsligt bestämmer jag att vi ska åka skidor istället och han får packa om och barnen blir ännu nöjdare. Att packa och organisera är ju liksom inte min grej. Inte planering heller. Jag står för initiativen och spontaniteten (impulsiviteten) istället.

Jag har ADHD och min man har bipolär sjukdom typ 2, vilket innebär att han i perioder blir deprimerad, i perioder är han "helt normal" och i perioder är han hypoman vilket man kan jämföra lite med adhd. Han blir liksom lite extra, utöver det vanliga, extra rolig, extra glad, extra kärleksfull, extra kreativ, extra omtänksam, extra energisk. Till en början är de perioderna de som är som bäst med honom, men de slår alltid över till att han liksom tappar kontrollen och det blir tråkiga konsekvenser.

Men trots detta (jag skriver trots, för jag vet att min sammanfattande story verkar galen) är vi en lycklig, stark och kärleksfull familj. Vi har en stark relation, en stark kärlek till varandra. Vi har utlåtande från landsting, psykiatri, kommun och socialtjänst att vi är bra, kloka, omsorgsfulla och kärleksfulla föräldrar. Väl godkända! Godkända även för att fungera som stödfamilj för barn som har det mindre bra. För andra människor som inte har det bra och behöver hjälp och stöd. Och våra barn är bedömda som lugna, trygga, glada och flexibla barn! Och flexibla är dom inte TROTS våra diagnoser, det är dom mera PÅ GRUND AV våra diagnoser.
Och yes, jag vet (och förväntar mig motstridiga kommentarer till detta) att dom inte kommer att gå genom livet med bara positiva följder av detta. 







Adhd i relationer

2015-11-09 08:55
Här nedan följer ett intressant klipp från Efter tio med Malou. Jag känner så igen mig i Tove. 

Jag reflekterar över mina egna fördomar om adhd när jag ser klippet.
Hon är ju så lugn. Hon sitter ju alldeles stilla. Hon håller tråden när hon pratar. Har hon verkligen adhd?

Men sådär uppfattas jag nog själv av omgivningen. Lugn. Stabil. 

Det är mest inombords, i hjärnan som hyperaktiviteten och kaoset pågår. Ibland, vissa stunder, vissa situationer kryper kaoset och hyperaktiviteten ut i kroppen. Och precis som hon säger, om  att hon i skolan hade "behövt" springa runt. Hon var ständigt illamående!

Min relativt höga frånvaro, främst på högstadiet berodde på att jag gick hem pga illamående. När jag ser tillbaka förstår jag att det var för trångt och snävt för mig. Jag mådde illa av att inte passa in i den snäva mallen.


http://www.tv4.se/efter-tio/artiklar/s%C3%A5-klarar-du-relationen-n%C3%A4r-ena-partner-har-adhd-och-bipol%C3%A4r-sjukdom-561f6828fca38f01170003e8