RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-10-20 09:33:39

catchingup

Grattis på 28-årsdagen

2019-04-08 12:03

   

 28 år idag

28 år, bara två år till 30.

När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20.

Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig.

Daniel din storebror som föddes 19 månader före dig är snart 30.

Och Emilia, som du var som en extramamma för har fyllt 20 och är snart lika gammal som du.

Det är så märkligt när man tänker i de perspektiven. Du är storasyster och storkusin men snart yngst av alla.

För 21 år är du.

Din morbror uttryckte att du klev av den där januaridagen 2013. Du klev av och vi fortsatte resan utan dig.

Jag skulle så gärna vilja säga att vi firar idag. För det är så klart en dag att fira att du kom till oss. Jag är tacksam för våra år tillsammans.

Men jag känner ingen feststämning, jag känner mig bara ledsen. Du är inte här, inte idag och inga andra dagar.

Älskade Helena, våran Stinta. Så saknad, alla dagar.

Den dag du föddes var en måndag precis som idag. En varm och solig måndag, det var närmast sommarvärme ute. Det var en drömförlossning, snabbt och lätt. Jag har många gånger sagt att om alla förlossningar var som din så skulle jag kunnat föda hundra barn.

Din första födelsedag sen du lämnat oss var också en solig och varm måndag. Men vilken skillnad.

Jag minns hur jag oroade mig för hur det skulle vara på din födelsedag när du inte var här. Jag  ville helst undvika dagen, hoppa över den. Det kändes så outhärdligt med din födelsedag utan dig.

Till slut bestämde vi oss för att ta makten över dagen. Vi fixade en buffé och bjöd in ett stort antal nära och kära.

Det var en jobbig dag. Men vi bestämde själva hur vi skulle ta oss igenom den.

Nu har det gått ytterligare sex år. Efter den där första födelsedagen utan dig har det inte känts naturligt att fira. Det blir istället en dag när du om möjligt är med oss mer i tankarna än annars.

Det är din dag , i varje andetag, men vi firar inte.

Med tiden blir vardagen möjlig att hantera. Jag tänker ofta på dig med ett leende. Ibland kan jag sakna dig vid de mest triviala situationer. Som när jag är sen till ett möte kan jag tänka hur irriterad du skulle vara att jag inte kan passa tider.

Men två dagar på året är och förblir bottenlösa.

Årsdagen när du lämnade oss, all förtvivlan som kommer över oss igen.

Och din födelsedag, påminnelsen om alla år vi inte fick tillsammans.


5 år

2018-01-11 21:12

Helt plötsligt är vi här igen.

11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år.

5 år.

Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång.

Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mesta, full av energi.

Ibland stannar jag till och förundras över att livet trots allt kan bli så bra igen. Jag kan bli glad över att jag engagerar mig  och bryr mig om  småsaker.

Jag är mycket mer tacksam för sånt nu än jag var tidigare.

Tiden hjälper till att bli stark igen. Men bara tiden räcker inte. Det är ett hårt arbete att sörja. Att kämpa med den enorma saknaden som ibland gnager in i skelettet.

Jag lever ett liv med jobb familj och husdjur hobbies, vänner och allt annat som hör livet till.

Men jag tillåter mig att sakna Helena , att prata om henne, spela hennes musik, ha hennes saker framme i huset.

Jag är engagerad i frågor som rör psykisk ohälsa och självmord. Och jag har ett stort nätverk  med andra föräldrar som också förlorat barn.

Jag brukar säga att det är för att jag tillåter mig att vara med Helena och sorgen som jag förmår att leva ett gott liv i den övriga världen. Och om jag hade fått en krona varje gång jag tänker på Helena så skulle jag vara förmögen.


Nu inför årsdagen är jag åter tillbaka till den sista tiden vi hade Helena hos oss. Hennes sista vecka, resan till mormor, sista middagen tillsammans, sista gången vi tankade bilen tillsammans, sista gången hon kom med sin smutstvätt, sista gången för allt.

Och varje sista gång återupplever jag år efter år. Och nånstans undermedvetet hoppas jag nog på att jag ska kunna rädda henne. Att jag har de här dagarna på mig. Imorgon är den chansen borta - till nästa år

Sista gången jag såg Helena var på eftermiddagen den 11 januari 2013, det årsmärket är redan passerat.

För 5 år sedan var Helena inne på sitt sista dygn i livet. Hur tänkte hon? Hur var de sista timmarna? Hade hon bestämt sig? Hade hon bestämt sig men hoppades på ett tecken på att hon skulle försöka leva ett tag till?

Det får vi aldrig veta.

Jag vet bara att jag kommer att sakna henne och längta efter henne så länge jag lever.

Och jag vet att bilderna på henne visar en tjej som blir yngre  för varje år.

 

 

 

Maxen och vi.

2017-06-10 19:29

Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte.
Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt likt just nu. Inte ens Ronja är den vanliga, busiga, fruktansvärt irriterande hund vi är vana vid.
Jag tänker på när Max kom till oss.
Det var den 14 juli 2011. Jag och Helena gjorde en utflykt till Borlänge den dagen
. Vi hälsade på Emilia som var där på fotbollsläger. Det var också en speciell dag för jag hamnade i två poliskontroller och fick blåsa. (Rutinkontroller och inget utslag). Dessutom åkte jag dit för fortkörning, första och enda gången.
Under resan fick Helena en bild via MMS från Tommy. Bilden föreställde en 5-månaders blandrasvalp. Valpen hade blivit inlämnad för avlivning på grund av att familjen den bodde hos blivit allergisk. Veterinären tyckte dock det var en så fin hund så hon hade bett om att få några dagar på sig att hitta ett nytt hem. Via bekantas bekanta kom frågan till oss om vi kunde tänka oss. Helena såg bilden, blev störtförälskad. På vägen hem från Borlänge hämtade vi honom i Saltsjö Boo. Hon tvekade inte en sekund, hon skulle bli hans matte.
Så hamnade Max hos Helena.
Han var stor redan då, ganska ouppfostrad, stark som en björn och otroligt charmig och kärleksfull. Han älskade Helena och hon älskade sin Maximus. Några månader senare kom också Ronja. Helena hade länge planerat att skaffa en doberman och vägrade ändra sina planer trots att hon nu hade Max.
Hon tyckte mycket om Ronja men det speciella band hon hade till Max fanns inte med Ronja.
Helena hade fullt upp med sina hundar. Hon tränade dem, gick på kurser och gosade med dem. Roligt men slitigt.
Nästan på dagen ett och ett halvt år efter det att Max kommit till Helena så dog hon.
För oss var det så självklart att hundarna skulle bo hos oss när Helena inte fanns. Vi ville göra det för Helenas skull men också för vår egen. De var ett band till henne som kändes viktigt att ha kvar. Dessutom hjälpte de oss otroligt mycket i sorgearbetet. Hur tungt det än kändes så var vi tvungna att gå ut med dem, att ha rutiner.
Det blev med tiden helt naturligt för oss med alla djur. Vi hade ju Milo sen tidigare också.
Vi har i mycket rättat in vårt liv efter hundarna. Accepterat att vi inte kan åka på längre semestrar, ständigt tänka på att hundarna behövde bli rastade.
Jobbigt på många sätt men det har också gett oss så mycket.
Nu finns inte Max mer. Han blev bara 6 år, det var alldeles för tidigt.
Och när han lämnade oss var det ett väldigt starkt band till Helena som försvann.
Jag var inte alls redo för det.

Den stora och den lilla världen

2017-04-08 16:42

Vad märkligt det blir.
Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag .
Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlorat någon fortsätter fira, som en hyllning till livet och för den tid man fick tillsammans.
Jag tycker det är fint men för vår familj känns det inte rätt.
Hon finns med i allas tankar litet extra, vi åker till graven, spelar hennes musik, ser på bilder. Känner oss litet mer sårbara än vanligt veckorna innan. Och i likhet med årsdagen av hennes död, ökar vemodet alltmer ju närmare dagen kommer för att sen klinga av när dagen varit. Och vi återgår till det vardagsliv vi känner till nu. Ett bra liv, om än med ett sorgflor i kanten.

Så plötsligt igår eftermiddag på jobbet, nån har sett en nyhetsflash. Rusar ut i korridoren " Har ni hört vad som händer" Lastbil på Drottninggatan mejar ner människor.
Terrorn är i Stockholm. En galning stjäl en lastbil , kör Drottninggatan i hög fart och mejar ner och dödar människor. Ännu ett helt meningslöst massmord, enbart med syfte att skapa sorg och förödelse.
Fruktansvärda bilder och rapporter kablas ut.

Och allt allt allt fokus blir här och nu. Att få tag på resten av familjen och veta att de är ok. Telefonlinjerna överbelastade, går inte att komma fram. Får inte tag på Emilia, hon skulle till stan. Får till slut tag på Tommy som pratat med henne, hon har lämnat Hötorget en kvart innan. Daniel är hemma i säkerhet
Tommy jobbar. Tåget han kör får inte lämna centralen. Ser folk i panik springa över spåren, några rusar in på hans tåg för att söka skydd. Centralen utryms, bara en handfull människor kvar, däribland Tommy. Bombbilarna kör in.
Emilia och hennes kompis lyckas få en taxi till Huddinge där jag hämtar dem. Sent på kvällen kommer Tommy hem.
Vår familj är i säkerhet och jag är så otroligt tacksam för det.
Men för minst fyra andra familjer blir livet aldrig detsamma.
Och jag tänker att jag till viss del vet vad de går igenom. Jag har också fått ett fruktansvärt besked en gång. Polisen ringer på dörren och sen blir inget sig likt.
Jag vet också hur mycket stödet från andra betyder. Igår kom det en stadig ström av rapporter hur folk hjälpte varandra, upplät sina hem, köpte mat.

Flaggorna vajar på halv stång i Sverige idag.
Vi började vår dag med att åka till kyrkogården. Den lilla och den stora världen. Vi ensamma vid vår dotters grav. På Drottninggatan växer blomsterhavet.
Det är vår älskade, fina Helenas 26-årsdag. Jag saknar henne så otroligt mycket. Alla dagar.
Detta är en dag då hela Sverige är i sorg. Min personliga sorg blandas med en ny nationell.
Och jag vet också att i likhet med att jag reste mig när jag förlorade Helena så kommer Sverige som land att resa sig ur detta.
Livet går vidare. Men det blir inte detsamma igen.

När har man kommit vidare?

2017-02-13 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook.

Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn.
Som i andra grupper så skriver man inlägg kring det man vill förmedla och man kommenterar och "gillar" varandras inlägg.
För mig är det otroligt värdefullt att kunna dela och ta del av andras tankar på det här sättet och jag tycker att det är en de stora fördelarna med Facebook. Att man kommer i kontakt med andra i liknande situation, oavsett bakgrund , yrke, ålder. Eller kön, även om kvinnor är en överväldigande majoritet.
Jag läser ibland, kommenterar ibland och gör inlägg ibland.
 
De här grupperna fungerar som en ventil för frustration och sorg och saknad. De dagar det känns extra tungt. Eller dagar man känner att det faktiskt blir bättre och vill ge hopp till andra . När man undrar över hur andra gjort i liknande situationer. Man kanske vill dela ett minne eller en bild.
 
Jag är inne några minuter när jag känner behov av det.
Jag vet inte hur det är för andra i grupperna men jag tror att de gör på samma sätt.
 
Häromdagen blev jag så ledsen för en annan mammas skull. Hon hade skrivit ett inlägg och blivit uppmanad av en annan gruppmedlem att släppa sorgen och gå vidare. Säkert var uppmaningen menad i all välvillighet. Men det blir så fel.
Den som drabbas av en svår kris eller sorg känner själv hur man ska göra för att ta sig igenom. Så gott som alla som drabbas kommer tillbaka till ett relativt gott liv.
Tilltufsade kanske men man kommer tillbaka. Förutsättningen är att man får möjlighet och stöd att sörja och bearbeta.
För mig är det avgörande att jag får ha Helena med mig och det är en förutsättning för att jag ska fungera i mitt "andra " liv.
Livet där jag jobbar, träffar vänner, ser på TV, umgås med familjen. Skrattar, jag är en ganska glad och okomplicerad person som skrattar mycket. Jag gjorde det innan Helena dog och jag gör det igen nu.
Det gör inte sorgen och saknaden mindre. Den finns där. Men det är viktigt att komma ihåg att det gör även allt det andra. 
Men ingen ska ha synpunkter på mig eller nån annan hur vi hanterar detta. 
Vissa dagar är tyngre och det måste de få vara. Men om jag är ledsen en dag har jag rätt att vara det. Det innebär inte att jag fastnat i sorgen, eller inte kommer vidare.
 
För vidare kommer alla, sån är naturen.
Till sist Magnus Carlson med Eternal Love.  Till alla er som saknar någon alldeles speciell.
.

4 år idag

2017-01-12 21:30

Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå-
Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.
 
 
 
11 januari kl 14:00
Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon. 
Det fungerar bra att jobba, så tacksam för det. Ett par kollegor tar upp frågor om självmord och psykisk ohälsa med mig. Säger några ord om Helena. Tacksam för det också. Att de vågar och att det sker utan konstigheter.
 
11 januari kl 16:00
Minns klockslagen för fyra år sedan.
 
Vi sågs sista gången på eftermiddagen den 11. Jag med nyopererade ögon och allmänt eländig. Helena och Lina hämtade mig efter operationen.
 
 
Den 11 januari kl 17:30

Jag sitter i bilen på väg hem. Har stort behov att spela  musiken från Helena-listan på Spotify. Galway girl, Himlen är oskyldigt blå, Keep me in your heart for a while. Känner mig ledsen. För min egen skull och alla andra. Allra mest för Helena som inte fick vara kvar, även om jag tror hon har det bra nu.

Funderar på vilken låt som ska symbolisera morgondagen.
 
11 januari kl 21:00
Ser på Lars Lerin. Han intervjuar andra kända svenskar. Som nybliven pappa frågar han mycket om hur man gör för att ens barn ska växa upp till trygga, lyckliga individer. 
Känner att det finns många svar på den frågan. Men inga garantier för att de blir lyckliga.
 

Den 11:e januari kl 22:00

Känner mig spänd och nervös inför imorgon. Hur kommer det att bli. Vill hoppa över hela dagen. Klockslaget 16:45 vill jag stryka för alltid.  Vet ändå att jag måste vara på en viss plats den tiden imorgon. Som att det kan finnas en chans att rädda henne om jag kommer fram före den tiden.
 
 
Den 11 januari kl 23:08
Lagt mig. Sängen full med djur som vanligt. Två hundar och en katt ikväll. Det stormar och snöar utanför.
 
Den 12 januari kl 6:00
Klockan ringer. Ängslig men ändå på nåt vis skönt att den här dagen kommer. Så är den snart över.
Unnar mig att ligga kvar en stund.
Idag bestämmer jag själv mina måsten.
 
Den 12 januari kl 12:00
Tar långlunch. Fina samtal med kollegor.
 
Den 12 januari kl 14:00
Hektiskt dag. Mycket som ska fixas direkt. Känns bra att jobba. Få fokusera på annat. Fyra år sen sista samtalet.
 
Den 12 januari 16:46
Femte året utan Helena har startat.
 
Den 12 januari kl 19:00
Äter tacos, Helenas älsklingsrätt.
Unnar mig en Marabou chokladkaka, även det Helenafavorit.
 
Den 12 januari kl 20:00
Tar hundarna och åker till kyrkogården.
Den är mörk och öde.
Åker helst dit ensam.
Brukar aldrig vara rädd där, som om jag är fredad.
Men kom iväg litet sent och kände mig litet mörkrädd så jag skyndade därifrån ganska snart.
 
Den 12 januari kl 21:00
Kopplar av vid TV:n.
 
 
Jag ville gärna ha något som var personligt för Helena i inlägget. Utöver mina tankar och upplevelser
Ja har funderat litet om jag ska ha någon speciell låt, något minne eller annat.
I morse kom det plötsligt upp enkonversation mellan mig och Helena från
november 2011.
I samma veva i morse läste jag en minnestext för Jackues Werup i dagens DN.
Han som skrivit dikten som står inristad på Helenas sten:
"Vi har varit med om dig, vi kan aldrig förlora dig"
Och det är väl så. Det är de enkla vardagshändelserna jag saknar mest. Samtidigt kan ingen ta ifrån mig minnena.
 
 
 Till sist utdrag ur vår chatt
 
Helena: Hej
Jag:Hej
vad gör du?
 
kollar på film och äter godis.
 
är du full?
 
 
Jag: Varför skulle jag vara full
för du är så pratsam
hahahaha
 
 
och för att DU tar insiativ till att ses ��
 Jag: Initiativ heter det
 
jaja jag och lizz ska spela alfabet nästa vecka
 
Jag:
jaha, nu hoppar smurfarna minsann
 
haha men jag menar då kanske jag stavar bättre
Hur ofta behöver man kunna stava till initiativ liksom
 
Jag:
ikväll hade det ju varit bra att kunna det
haha tur att det bara var dig jag skrev det till och inte på en jobbansökan
vi hörs imrg
ja vilken tid och var ska vi gå då?
11?
yes!
kom ihåg det också fyllo ��
godnatt
natti natii ��
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Starbucks -semesterminnen

2016-12-16 18:30

   Det är en dryg vecka före jul. Jag skyndar genom stan på väg till ett möte. Genom ett Stockholm som pyntats med tusentals julslingor. Stressade stockholmare rusar likt myror genom staden. Trafiken och ljuden Runt omkring är nästan öronbedövande.

Jag passerar Klarabergsviadukten. Plötsligt får jag syn på den gröna Starbucks-skylten.
Jag saktar ner stegen litet. Jag låter blicken följa skylten, vrider nästan omärkligt på huvudet för att hålla kvar den i blickfånget.
Allt känns plötsligt litet i ultrarapid. Ljuden stängs ute.
I tanken förflyttar jag mig flera år tillbaka i tiden. Jag är på Rhodos , på Malta, i Turkiet. På solsemestrarna vi åkte till, jag och mina döttrar tillsammans med Åsa och hennes döttrar.
Tjejresorna som var heliga för oss under en lång rad somrar. Sola och bada och prata tjejsnack.
Två saker var obligatoriska, besök på Kentucky Fried Chicken och  på Starbucks.
De fanns inte i Sverige men i alla andra länder verkade det som. Så vi passade på när vi hade tillfälle.  Vi besökte Kentucky Fried Chicken och åt friterad kyckling med pommes frites. Så fett så det rann.

Och så drack vi kaffe i alla dess former på Starbucks. Kallt och varmt kaffe, kaffe med och utan mjölk, små koppar , stora koppar, muggar med kaffe, Latte , Cappuccino, Frappuccino osv.
Själv föredrar jag Gevalia mellanrost utan tillsatser  men det var kul där att prova olika saker. Och just för att det inte fanns i Sverige så gav det litet kryddat semestern
Nu finns Starbucks i Sverige sen flera år tillbaka. Minst två bara vid Centralen i Stockholm. Den första som öppnade i Sverige ligger på Arlanda flygplats. Det var något år efter Helena lämnade oss. Jag minns att  min första reaktion var att jag skulle ringa henne: " Helena, vet du att nu har Starbucks öppnat i Sverige".

Jag ringde naturligtvis inte. Men jag fylldes av den där känslan över allt hon missar och inte får vara med om. Som att dricka kaffe på Starbucks i Sverige.
Själv har Jag har inte heller gjort det.
Senaste gången jag besökte Starbucks var sommaren 2012 på Cypern.

Tjejresorna slutade också då.


Jag återvänder till nuet, vänder åter blicken framåt och rusar vidare.

 

    

Tankar veckorna innan jul

2016-12-12 22:16

   Det är väl kanske så, att hälsan tiger still.

Det är väl kanske så att dagar, månader och år flyter förbi.

Det är väl kanske så att efterlivet till slut blir det vardagliga livet.

Det är väl kanske därför jag knappt bloggar längre.

Min blogg har handlat mycket om att beskriva saknaden efter Helena och hur vi hanterar den.

Nu hör saknaden till vardagen, finns bredvid som en del av oss. Inte så dramatisk längre, inte så stora svängningar.

Att ett liv utan Helena nu är vardag innebär naturligtvis inte att det blir mera rätt att hon är borta eller lätt att leva med saknaden.

Men det är det liv vi känner till nu. När jag pratar om familjen så är det vi fyra, här och nu.

Om nån frågar hur många barn jag har så säger jag alltid tre. Det är klart att jag tycker det är fel att vi inte är fem i familjen. Helena skulle naturligtvis finnas här. Men hon gör inte det. Och mina krafter räcker inte till att varje gång tänka på hur det borde vara.

Det kommer nya glädjeämnen och även nya bekymmer i livet.

Så livet går sin gilla gång. Och Helena finns naturligtvis med oss, i prat och tankar. I skratt och gråt. Alltid!! Men hon är inte här.

Jag har accepterat det nu.

Men ibland flyter det upp till ytan igen. Då känns saknaden så påtaglig. Den går inte längre bredvid. Den borrar sig åter in som en tyngd i magen och vägrar släppa.

December är en sån tid.

Julen. Allt pyntande, alla julbord och all julmusik, all förväntan. Det skulle kännas mycket enklare om man kunde hoppa över alltihopa. Det kan ändå aldrig bli som förut. Jag tycker det är så orättvist att Helena inte är här och att hon inte får fira jul. Dagarna före första advent är hemska, jag vill bara att helgerna ska vara över.  

Men julen kommer vare sig jag vill eller inte så då är det bättre att ta kommando över firandet själv.

Så jag hoppar inte över julen, det blir istället extra mycket jul. Vi bakar och pyntar och tänder ljus. Och Helena är med. Det hugger till i magen av sorg när vi ställer fram nån tomte som var hennes och vi skrattar när vi minns hennes mjöliga ansikte när hon bakade pepparkakor.

Det är den 12 december. För fyra år sedan började Helenas sista månad i livet. Och hela min kropp ställer in sig på försvar. Jag vet att jag fram till 12 januari, varje dag kommer att förflyttas fyra år tillbaka i tiden.

Jag kommer att tänka på det vi gjorde, längta tillbaka. Och jag kommer att fundera över vad jag missade.

Jag kan bara låta dagarna gå och så småningom kommer vardagen igen.


Bildfavorit i repris. Emilia och Helena bakar pepparkakor


Statistik 2015

2016-08-20 18:41

Statistiken över antalet suicid i  Sverige 2015 är nu officiell.

1544 personer tog sitt liv förra året.

1544 personer, att jämföra med 1531 året innan.

2013 var min dotter Helena en av 1600 personer som tog sitt liv i vårt land.


Det är inga stora skillnader mellan åren. Antalet håller sig ganska konstant.

Konstant på en alldeles för hög nivå. Vi är långt ifrån att uppnå visionen om noll suicid.


Det kan tyckas hopplöst. Det anordnas konferenser, Suicidpreventiva dagen uppmärksammas allt mer, det forskas, skrivs böcker och artiklar. Ideella krafter lägger ner otaliga timmar för att uppmärkamma frågor kring psykisk ohälsa och suicid. När ska allt arbete ge resultat?

Det ger ett visst resultat.

Tyvärr inte i självmordstalen i den utsträckning vi skulle vilja. Men det faktum att frågorna ges allt större utrymme ibland annat media, i politiken och hos allmänheten kommer visa sig i statistiken. Likaså det faktum att vi är alltfler drabbade som vågar och kan prata öppet om det som hänt oss.


Men den stora trendbrottet kommer inte att ske förrän det blir en prioriterad politisk fråga och det då även satsas rejält med skattepengar.

Det behövs pengar till forskning.

Det behövs pengar till fler kuratorer i skolorna.

Det behövs pengar till kriscenter.

+ en massa andra saker.

Och inte minst behövs det pengar till att utbilda allmänheten att förebygga självmord. För det är i den dagliga samvaron med varandra vi har störst chans att stötta. Om vi har kunskapen.


Jag tror på att jag kommer att få uppleva en radikal minskning av antalet suicid under min livstid.


Jag tror också på att det jobb som görs nu i allt högre utsträckning kommer att visa sig i statistiken så småningom. 

Men för att nå den stora minskningen krävs en bred  satsning  nu!!!


Det var 1544 personer som tog sina liv i Sverige 2015.  Men vi får inte glömma att alla var  individer. Det var Daniel, Kristoffer, Jonas, Susanne.... osv.      Älskade för den de var. Och nu, var och en, sörjda och saknade för den de var.

Varje liv är lika värdefullt och varje liv är värt att rädda. 


Så här avslutade jag ett inlägg i bloggen för två år sedan:

”1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Vi leker med tanken att det varit 1599 personer. Helena fanns inte med, hon räddades.

1 person, 1599 eller 1600 kan tyckas som oväsentligt.

Men för mig hade det gjort hela skillnaden.”

Andra perspektiv

2016-08-01 22:25

Det blev inte som vi tänkt med kattungarna som föddes för några veckor sedan.

De fyra ungarna kunde inte tillgodogöra sig näring. De små kattbäbisarna som var så små när de föddes blev allt mindre och efter några dagar dog  alla utom en.

Vi var jätteledsna. Det var katter, men vi fäste oss vid dem ändå. Och de små varelserna väckte beskyddarinstinkterna i oss. Vi var så glada när ungarna föddes och tyckte vi förtjänat att få ha dem hos oss. Och så förbyttes det i tårar.


MEN det visade sig att den unge som var kvar var pigg och växte som den skulle. Efter en vecka fick den ögon, nu är den 3 veckor och har börjat leka så smått.

Vi insåg snart att kullen som föddes inte var livskraftig och att det nog inte skulle ha blivit några katter. Det innebär också att den lilla krabat som är kvar egentligen inte skulle ha förutsättningar att klara sig.

Vi skulle inte ha haft någon kattunge men vi har en. Med det perspektivet är det helt fantastiskt med denna lilla krabat. Vi kallar den ”Miracle baby”  för så känns det emellanåt. Och vi är helt förälskade.

Verkar så klart helt knäppt för den som inte har husdjur själv.


Det jag vill komma till och som katterna får symbolisera, är att vi själva ibland kan välja vilket perspektiv vi ska ha till det som händer oss. Vi kunde ha fortsatt vara ledsen de förlorade kattungarna. Nu är vi istället otroligt glada för den krabat vi har. Vi uppskattar den säkert mer än vi gjort om vi inte haft fler ungar från början.


Det är inte alltid så lätt att välja, jag vet. Vi kanske vill men orkar inte.

Men vi tar alltför ofta det vi har för givet. Vi glömmer bort att uppskatta det och strävar efter något annat.


Vi grämer oss över våra misslyckanden istället för att vara stolta över det vi åstadkommer.

Jag gör det alldeles för ofta. Förra veckan hade jag sju liknande ärenden på mitt jobb. Sex av dem fixade jag med lyckat resultat, det sjunde strulade till sig. Gissa vilket av dessa jag funderade på efteråt.


Som ni vet förlorade jag en älskad dotter för några år sedan.

Det kan vara extra svårt för oss som förlorat någon nära att se dem som finns runt oss. Och sorgen måste få ta sin tid. En viss saknad måste få finnas, det går aldrig att helt komma ifrån de största sorgerna som drabbar oss.

Men desto viktigare att vi ser dem vi fortfarande har hos oss och inte låter sorgen överskugga det för alltid.


Lilla Katniss. Döptes till Jack Sparrow men vi fick ändra det när det visade sig vara en tjej.

 


Med mamma Samantha


 

3 och ett halvt år

2016-07-12 21:14

Återigen min födelsedag.
Ytterligare en födelsedag utan Helena. Ytterligare ett halvår utan Helena.
Så saknad, jag längtar så efter våra samtal, efter hur hon kunde förvandla den gråaste måndag till en härlig tjejkväll med hjälp av en hyrfilm och en påse chips. Alla projekt, stora som små som hon alltid hade på gång .
Men samtidigt en sån tacksamhet över allt och alla som finns här. Saknaden efter Helena överskuggar inte allt . Ibland, stundtals , är det så. Men ofta ligger den mer latent . Den finns där men så mycket annat finns också som är bra. Fina människor jag möter, min familj som betyder mer än nånsin och inte minst insikten om min egen styrka.
Jag är också otroligt tacksam över att det var möjligt för mig att komma tillbaka till ett vardagsliv där allt inte överskuggas av sorgen efter Helena.
Nu har det alltså gått 3 och ett halvt år. Vart tog tiden vägen?
Vår katt Samantha fick kattungar idag. 5 ungar födde hon men tyvärr var det en som inte levde. Vi konstaterade att vi gått en kattunge var , 4 som levde till oss som finns kvar och den 5:e som inte levde var till Helena. Det kändes så trösterikt att tänka att naturen ordnat det så.

25 år idag

2016-04-08 09:34

”Vad är det för en dag?

Är det en vanlig dag?

Nej det är ingen vanlig dag, för det är Helenas födelsedag.

Hurra! Hurra! Hurra!”


Hur  många födelsedagar har vi inte sjungit de raderna?

Stått vid sängen, med frukostbricka och paket och sjungit för full hals.

De första åren jättespännande och kul , tonårsfödelsedagarna litet pinsamt och irriterande för födelsedagsbarnet. Och sen jätteviktigt för det vuxna barnet för det är så vi alltid har gjort.

Rent praktiskt kanske inte med frukostbricka längre men ändå nångång under födelsedagen stämmer vi upp i sången.


Så gör vi än  när våra andra barn när de fyller år.

Inspirerade av filmen Lotta på Bråkmakargatan, där pappan spelad av Claes Malmberg sjöng för sin Lotta.


Idag är ingen vanlig dag, för det är Helenas födelsedag.

Idag är det 25 år sedan hon föddes. Fyller hon 25? Nja, jag vet inte.

Hon levde knappt 22 år här hos oss, det var den tid vi fick tillsammans. Äldre än så kommer hon aldrig att bli. Samtidigt finns hon fortfarande med oss. Hon finns i våra tankar, i våra samtal, i våra minnen. Hon fortsätter påverka vårt liv. Mycket av det vi gör och hur vi lever är påverkat av förlusten, minnet och saknaden efter Helena.


När jag fyllde 25 fick jag en symaskin av mina föräldrar, en symbol för att jag var vuxen på riktigt.

Ett kvarts sekel, halvjämnt, halvfemtio.

På ett sätt kan man säga att Helena fyller 25. Men hon är för alltid också 21, nästan 22.


Det blir ingen vuxenpresent idag till Helena, kalaset blir nog också litet tunt.

Men tonerna till ”Vad är det för en dag…” klingade i huvudet redan när jag vaknade imorse.

Det är ingen vanlig dag, det är för alltid Helenas födelsedag.

När jag läste DN imorse så såg jag att det faktiskt också är Claes Malmberg födelsedag idag.

 

   

 

Råd till dig som nyligen drabbats

2016-03-20 23:42

Jag skriver inte så många inlägg i bloggen numera.

Det blir mest vid speciella datum, årsdagar och födelsedagar och nån reflektion emellanåt.

Tacksamt och ödmjukt kan jag ändå konstatera att det fortfarande varje månad är flera hundra läsare som hittar till Catchingup.

Det krångliga namnet som ingen sökmotor i världen skulle kunna hänvisa till att det handlar om att förlora ett barn genom suicid. Men som hela bloggen i övrigt så är namnet en hyllning till en älskad dotter och syster och den fina person hon var. Jag och Helena ”catchade up” när vi sågs och nu ”catchar” jag upp mitt liv efter henne i bloggen..

Jag tror att många som läser bloggen har följt mig genom hela resan sen vintern 2013. När jag var golvad och så småningom reste mig igen.

Men jag vet också att många  av er som hittar till bloggen har drabbats relativt nyligen.  Ni är fortfarande golvade och undrar hur ni ska orka med det nya livet.

Med den erfarenhet jag har nu och även ett visst tidsperspektiv så skulle jag vilja dela med mig av några råd kring lärdomar jag gjort.

Först, det går att leva ett bra liv.  Det är ett på många sätt annorlunda liv än tidigare men inte alls dåligt. Kanske känner du dig tröttare, kanske rentav piggare.

Däremot blir det aldrig lika bra som innan. En viktig bit fattas, en bit som ingen eller inget kan fylla.

Samtidigt kommer du med största sannolikhet att hitta sidor hos dig själv som du inte trodde du hade. Du kommer att inse att du är mycket starkare än du trodde. 

Förhoppningsvis lär du dig ta vara på livet bättre. Se de små mirakler som faktiskt sker runt oss hela tiden.  Men sträva inte efter att bli felfri. Det kan kännas befriande att reta sig på sånt som vi kallar småsaker. En medtrafikant som missar att blinka sig ut ur en rondell eller en kollega som missar att diska sin kaffekopp.

Vissa människor blir mindre viktiga, andra mer viktiga än innan. Du kommer att möta personer som inte kände den du mist. Ibland väljer du att berätta, ibland känns det bra att låta bli. Ibland väntar du på ett bra tillfälle att berätta.

Låt den du mist fortsätta vara en del av din vardag. Prata om de minnen du har. Tänd ljus, ha bilder och saker framme.

Och kanske viktigast av allt:

Var stolt!! Stolt över den du mist. Det var en fantastisk person som förtjänar respekt för den han/hon var.

Var också stolt över dig själv. Gå med rak rygg.

 Lägg absolut ingen energi på att fundera på vad ”folk” ska tro eller vad de säger.

Bara du vet vilken relation ni hade.

Ditt problem är att du mist en älskad make/maka/förälder/barn, vän/släkting inte vad människor du knappt känner ska tro.



En säck på vinden

2016-02-02 22:29

Idag hade mannen ärende upp på vinden. Det mesta som finns där uppe är sånt vi sällan behöver så det är följaktligen inte ofta vi är där. Nu behövde han hitta tapetrester från när huset byggdes 2001 och hade en aning om att de kunde finnas på just vinden.
När han kröp omkring där fick han plötsligt syn på en sopsäck på vindsgolvet. Han tog med den ner för att kolla vad den innehöll. Det visade sig att den var fylld med avlagda kläder och saker från Helena som hon samlat och slängt upp på vinden för att få undan dem. Det var så märkligt att hitta allt detta nu, så lång tid sen hon lämnade oss . Sånt vi inte alls visste att det fanns.
På Helena-vis var det slarvigt nerstuvat i säcken. Kläder, gamla skor, tidningar, trasiga strumpbyxor - och en halvfylld läskflaska.
Allt i en enda villervalla.
Det har gått så pass lång tid sen hon lämnade oss att jag ofta har svårt att tänka in henne i vardagen.
Hon är mer som en fin saga vi fått vara med om.
När vi hittar nåt på det här viset som vi inte trodde fanns så är det så många känslor som kommer fram.
Tacksamhet över att få komma henne närmare på det här sättet, skratt när vi minns hur hon var och när vi tänkte på hur hon snabbt fyllt säcken och slängt upp den på vinden, vemod över att hon inte är här.
Å vad jag saknar den flickan.

T-shirt inköpt i London 2005

Försvarets hudsalva

Halvdrucken läsk

3 år

2016-01-12 23:05

Älskade vännen!

3 år idag.

3 år sen du lämnade oss .

Jag kan inte förstå att det gått så lång tid.

Jag tittar på bilder av dig. Du ser så ung ut. Du skulle vara nära 25 nu men är ständigt 21.

Ibland känns det som det hände igår och jag kan känna den förlamande känslan när poliserna ringde på dörren och berättade att du inte fanns hos oss längre.

Ibland känns det som en annan värld. Så mycket har hänt under de här åren. Vi har kämpat på. Ofta har det känts övermäktigt men vi har ändå skapat oss en tillvaro som fungerar.

Hur hade det varit om vi fått behålla dig? Jag undrar om vi fortfarande haft våra tjejkvällar. Skulle du ringa mig flera gånger om dan? Skulle vi gå med hundarna? Skulle du försöka få mig att äta nyttigare mat? Vilka kläder skulle du ha? Skulle du fortfarande sova i dina ”sovstrrrumpor”

När du lämnade oss var du på väg in i vuxenlivet, men du fick aldrig uppleva det. Jag vet att jag skulle ha tyckt mycket om den vuxna Helena.

Det har hänt så mycket som du inte får vara med om. Massor av biofilmer som du skulle velat se. Minst 10 nya Beck-filmer. Vet du att Persbrandt slutat som Gunvald Larsson?

Det är en annan regering. Kungabarnen är gifta och har egna barn.

Det finns ett nytt köpcenter i Kungens kurva och ett vid Friends arena.

Massor med ny musik och artister. Jag vet inte hur intresserad du varit av det, du gillade mer musik äldre musik.

Alltfler personer som inte har träffat dig kommer in i vårt liv. Vi har också knutit nya kontakter som jag tror du skulle bli extra glad åt.

En sån här dag rivs många känslor upp. Man återvänder till den där mardrömsdagen för tre år sedan och mycket känns tungt .

När jag tidigare ikväll åkte till kyrkogården och lät tankarna vandra så var det ändå mest roliga minnen av dig som kom upp jag märkte att jag skrattade för mig själv. För hur sorgligt det än är att du inte finns hos så är det glädjen och skratten som ligger är mest förknippat med dig.

Och i den andan vill jag avsluta det här inlägget genom att lägga upp några bilder på dina kylskåpsmagneter. Som exempel på den humor som var rätt typisk för dig.

De  sitter nu på vårt torkskåp i tvättstugan och  får mig att le varje gång jag hänger tvätt.

Vi hörs snart igen.

Kram/mamma

 

 

 

 

 

 

 

Påskvecka för mig

2016-01-10 16:05

Ni som nångång läst den kristna bibeln vet att veckan innan påsk kallas för Stilla veckan. Varje dag veckan innan katastrofen, innan  Jesus korsfästs, har en särskild betydelse och speciella händelser som i den kristna världen återupplevs år efter år.

 

Jag är inne i min egen påskvecka nu.

Veckan innan 12 januari.

Varje dag den där veckan i januari 2013, innan katastrofen, är så tydlig för mig och det återupprepas varje år.

När Jag åkte och köpte skänk och hörnskåp som jag hittat på Blocket.

Jag skjutsade Helena till tåget när hon åkte till mormor den 7-9 januari. Jag firade en kollega som fyllt 50.

Jag opererade mina ögon.

Det snöade och var busväder ute.

Helena och jag pratade om jobbet hon skulle börja på måndagen. Jag frågade om hon verkligen kände sig utvilad. Hon svarade att hon började bli rastlös och längtade efter att börja jobba.

Varje dag, varje kväll så tydlig för hela veckan. Den 12 är varje timme glasklar.

Kroppen är på vakt och inställd på en annalkande fara. Vilket i sig är märkligt, då för tre år sedan hade jag ju ingen aning om vad som väntade.

Parallellt med detta pågår ett liv som ändå är rätt OK. När jag ser tillbaka på de blogginlägg jag gjort på senare tid så märker jag att jag återkommer till just detta. Att vi trots allt lever och har det rätt bra. Och jag tror inte det skadar att upprepa det. Påminna sig själv och andra om det som är gott.

Vi är på riktigt inne i nyorienteringsfasen nu. Den fas i sorgen då man hittar nya sätt att vara. Verktyg att hantera de nya förutsättningarna som livet gett.

Nån har sagt att sorgen aldrig går  över men med tiden kommer det in annat  i livet som sorgen måste dela plats med. Det dagliga livet som pågår. Nytt roligt jobb, nya intressen. Jag har tagit upp sjungandet igen och börjat i en gospelkör, jättekul. Vi renoverar huset som efter 14 år börjar se rätt slitet ut. Vi går på bio, vi spelar kort. Jag är så oerhört tacksam för dem jag har omkring mig. Och särskilt tacksam är jag för Tommy, Daniel och Emilia.

Advent och jul fungerade bättre än året innan. Att åka till kyrkogården och tända ljus är en ny tradition vi skapat. Inte är det så vi vill ha det egentligen. Vi vill ha Helena här. Alla hennes förväntningar inför julen. Ingen lade ner så mycket omtanke och tid på att köpa julklappar och att pynta som hon. Men hon finns inte här och vi hanterar det så bra vi kan. Filmen ”Tomten är far till alla barnen” tittade vi alla fall på. Den var ett måste för Helena och den traditionen ändrar vi inte.

 

Livet rullar på. Livet är gott på många sätt.

 

Men min kropp är inställd på att hantera en kommande katastrof.

På tisdag har det gått 3 år.

 

Skänken som jag köpte den där veckan. Här julpyntad inför julen 2015. Inte anade jag när jag köpte den att den bara några dagar senare skulle bli en minnesskänk för Helena.

 


 

Den tredje allhelgonahelgen

2015-10-31 16:06

Idag är det som alla vet Allhelgonadagen.

  

En dag då vi får extra tillfälle att minnas och uppmärksammavåra kära som lämnat oss.

Från scouternas almanacka idag

Vi har fått den här helgen, när det inte bara är accepterat utan till och med uppmuntras till att prata om dem som lämnat oss. Att uttrycka vår sorg och saknad.

Jag tycker mig märka att många väntar på och på något vis ser fram emot den här helgen. Det ger extra kraft i och med att det finns särskilda dagar för detta. Vi behöver det kollektiva och rituella. Knappast någon skulle fira 31 december om det inte var bestämt att det är nyårsafton. Det är det faktum att vi samlas kring något som ger dagen en större betydelse.

Och sista helgen i mörkaste oktober får vi gemensamt ägna åt dem som inte längre finns kvar hos oss.

När vi besöker Lilla Dalen, den kyrkogård där Helena ligger begravd är det fullt med folk. Det går knappt att hitta en parkering, ljusen på gravarna lyser upp hela himlen och jag tycker det är så fint.

Trots att vi inte vill det så börjar vi bli erfarna änglaföräldrar. Vi vet att känslorna går upp och ner. Vi vet att ibland känns Helena väldigt avlägsen och länge sen och ibland känns det som hon var med oss igår. Vissa dagar känner vi oss starka och vissa dagar är vi sköra.

Vi har lärt oss otroligt många saker under de här åren.  En del är bra att kunna, det mesta hade vi gärna varit utan eftersom det vi lärt oss är en konsekvens av att Helena inte finns.

Bland de kunskaperna finns praktiska erfarenheter kring gravskötsel.

Bakom Helenas gravsten har vi ett helt förråd av  ”bra att ha”-saker: marschallhållare, vaser, spadar och krattor eftersom vi vet att det brukar vara brist på det.  Vi har koll på att vattnet på kyrkogården är avstängt 1/10 till 30/4 varje vinter och att man inte får ha levande ljus på graven efter 30/4 på grund av brandrisken.  Och att man måste ta bort lyktan annars blir den konfiskerad av kyrkogårdsförvaltningen. Vi vet vilka blommor som får vara ifred för rådjuren. Vilka blommor som klarar frostnätter. Och vi vet var man kan köpa billiga och prisvärda gravljus och gravlyktor.

Vi köper en ny gravlykta varje år. Årets är vit och står på pinne. Konstaterar att den vi köpte förra vintern var fin men tyvärr rostade sönder. Vi minns att vi ett år hade två hängande lyktor och funderar på om det var första eller andra vintern. Jag märker att vi pratar om det i samma neutrala samtalston som om det handlade om vilket vardagsfrågal som helst och inte dekoration till vår dotters grav.


Det är tredje allhelgonahelgen sen Helena lämnade oss. Vi börjar skapa  våra egna traditioner kring  den här helgen.  Vi besöker hennes grav.  Inte en gång utan tre eller fyra gånger. Vi ser till att ljus och marschaller brinner hela tiden. Tar bort skräp och håller fint.  Vi brukar också delta i minnesstunden som kyrkan anordnar i kapellet. Vi tänder många ljus.  Inte bara för Helena, det finns fler som lämnat oss och som vi saknar.

  

Jag tror alla behöver den här helgen. De flesta av oss har förlorat någon närstående. Och även om man inte har det så är det en fin sak att ge sig själv möjlighet till en stund av stillhet och reflektion över livet och dess förgänglighet.

Förra årets allhelgonahelg

 

Ytterligare en nässelfjäril besökte mig i veckan

 

1000 dagar

2015-10-08 21:34

Älskade vännen!

Jag sitter framför TV:n och kopplar av efter dagen. Milo och Ronja ligger i soffarn bredvid mig.

Det har varit en ganska bra vecka. Jag har varit på konferens med jobbet. Jag har påbörjat ett Ledarutvecklingsprogram som jag fått förmånen att gå.

Emilia och jag har numera en liten tradition att vi åker till Maxi och handlar på torsdagkvällarna och det har vi gjort även ikväll.

Livet rullar liksom på. Tiden går.

Vi har det bra på många sätt. Har  hittat ett sätt att leva som är OK.

Det slår mig: Imorgon har det gått 1000 dagar sen du lämnade oss. Jag kan inte förstå att det är så många dagar. 1000 dagar, 24000 timmar.

Det är obegripligt att vi fixat det Att vi kommit hit.

Vi saknar dig så mycket hela tiden. Du är med oss. Vi kan nog aldrig förstå varför vi måste förlora dig. Och det är också svårt att förstå att vi  fixar det.

Vi lever på nåt vis parallella liv.

Saknaden och längtan efter dig å ena sidan. Och så den sidan som rullar på. Liv som går sin gilla gång. Men där vi också vågar förändring, se framåt

Jag och pappa har bytt jobb, Emilia har börjat gymnasiet, Daniel har flyttat hemifrån. Vi har köpt fritidshus, vi har skaffat en katt till, tapetserat  och Kian är såld.

Så vi står inte på samma punkt som när du lämnade oss. Livet är förändring.

Vi har blivit äldre, ser inte riktigt ut som när du var här.

Men avsett vad vi gör eller var vi är så finns du så nära. Du är med oss. Vi längtar, vi funderar över vad du skulle sagt och tyckt i olika sammanhang.

Vi pratar om dig, Vi lyssnar på din musik och ser på fotografier.

Jag ser dig framför mig, ditt leende och dina vita tänder. Minerna du gjorde, skämten du drog.

Jag hör din röst, jag hör dig klappa händerna så där högt som bara du kunde.

Älskade Helena, så saknad, så behövd. Du skulle vara här, du hör hemma här

Det har gått 1000 dagar. Det är många dagar. Men det känns som det var igår.


Den här fina fjärlien hälsade på mig på kontoret idag.

    

Länge sen sist - en lägesbeskrivning

2015-09-27 21:23

Stackars bloggen har en tynande tillvaro numera.

De senaste månaderna har jag haft så dålig inspiration att skriva.

Det känns som jag skrivit så mycket om Helena, hennes liv och livet efter henne, så jag känner tömd för närvarande.

Det finns annat jag skulle kunna skriva om, sånt som inte handlar om Helena och suicid.  Men bloggen finns av just    den anledningen, så det skulle kännas konstigt om jag gjorde inlägg  om  mat eller hem eller nåt annat.

Jag jobbar med stort engagemang vidare  kring frågor som gäller psykisk ohälsa och förebyggande av självmord.

Jag tror jag kommer att hålla  på med det för lång tid framöver. Det finns så mycket att göra. Och jag är skyldig Helena det.

Men tiden vill inte riktigt räcka till för bloggen. Kanske är det som tonårens dagböcker. När man går tillbaka och läser kan man först tro att livet bestod av en aldrig sinande ström av olyckliga förälskelser. Men så var det naturligtvis inte. Man skrev helt enkelt mer när livet kändes tufft och man behövde få skriva av sig, få ur sig det som var jobbigt. ”Kära dagbok” blev en bästis som alltid fanns när man behövde.

Numera är det ”kära blogg” men till viss del är syftet detsamma, att sätta ord på känslor när livet känns tungt.

När det lättar så är behovet mindre att skriva. Och kanske är det så. Livet känns helt enkelt litet lättare nu. Energin är större och livslusten har återvänt.

Alla som upplevt stor sorg vet att sorgen alltid finns kvar men med tiden kommer det andra saker i livet som sorgen får lämna plats för.

Jag vet att det inte är över med de tunga dagarna. Efter närmare 2 år och nästa 9 månader har jag lärt mig att det går i vågor. Utan minsta förvarning kan sorgen slå till med enorm kraft igen.

Men de goda tiderna tänker jag unna mig. Det har jag all rätt att göra.


Här på landet i Tierp tillbringar vi mycket tid.

Jag och Stina från Suicide Zeros styrelse i Katarina kyrka 10 september - internationella suicidpreventiva dagen

 

Det brann 1531 ljus, ett för varje person i Sverige som tog sitt liv i Sverige 2014.

 

Om en konsert i Karlstad och ett annorlunda liv.

2015-08-23 23:12

   Hemma från en fantastisk kväll i Karlstad.

Marie Niljung, volontär för Suicide Zero hade arrangerat en konsert för att samla in pengar till föreningen och för att sätta fokus på frågan kring psykisk ohälsa och suicid. Några från oss i styrelsen åkte dit för att få uppleva kvällen och informera om vår verksamhet.

Jag har svårt att se att något kunnat vara bättre. En sensommarkväll så vacker som den bara kan vara i Sverige, i princip fullsatt och superproffsiga musiker.

Det var en fantastisk stämning, till och med ordningsvakterna bar Suicide Zeros armband för att visa sitt stöd.

När vi förlorade Helena kände jag redan tidigt ett behov av att göra något för att minska tabu kring psykisk ohälsa och självmord.  Att använda mig att mina erfarenheter för att göra skillnad. Hitta en mening med det meningslösa. Det som skett fick inte vara förgäves.

Jag hade förmånen att komma i kontakt med Suicide Zero när föreningen var helt nybildad, i juni 2013. Jag anmälde mig som volontär, man behövde en kassör, jag är ekonom. Och innan jag visste ordet av var jag invald  i styrelsen.

Suicide Zero har haft en utveckling som ingen ens i sin vildaste fantasi kunde förutse. På de här två åren har Suicide Zero fått enorm uppmärksamhet i media, flera i styrelsen är efterfrågade experter som ofta syns och hörs i media. Facebooksidan har mer än 23 000 följare och omsättningen har ökat mångdubbelt sen starten.

Plötsligt åker jag med i täten på en resa genom nybyggarland där ingen riktigt färdats förut.  Tillsammans med en rad fantastiska människor som jag lärt känna under de här åren.

Hemkommen från Karlstad lyssnar jag på Helenas musik på Spotify och tänker på fredagskvällen. Och tårarna rinner. Jag tänker på det jag får vara med om. Helena har gjort det möjligt, hon öppnade mina ögon. Älskade fina Helena som jag saknar så och längtar efter hela tiden.

För det paradoxala är att om Helena inte lämnat oss hade jag inte varit med på den här resan. Då hade mitt liv sett annorlunda ut.  Ett liv då världen var som den skulle. Inte nödvändigtvis ett bättre liv men definitivt lyckligare.

Suicide Zero hade säkert funnits, för behovet är så stort. Men kanske hade även Suicide Zero varit litet annorlunda om inte jag suttit med i styrelsen.

På så vis påverkar Helena det suicidpreventiva  arbetet , drygt två år efter sin död . Priset har varit så ofattbart högt men kan jag skapa någon liten mening i  det meningslösa så måste jag  göra det.

För Helenas skull och kanske ännu mer för oss som finns kvar.

 

 

 

Jag, Marie, Stina och Alfred