RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-01-14 05:03:16

BoggBlogg

Musik, Tips, Åsikter, Länkar, Listor, Blandband, Film, Tv, Fotboll, Mat, Dryck, Familj, Funderingar, Livet, Universum, Allt! ...men mest musik.

Bäst 2018 - Låtarna

2019-01-12 16:47
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Det handlar ju mycket om låtar nu och inte album som förr i tiden. Dock är det så att album-listan som publicerades här nedanför ligger till grund för även låtlistan, men det finns såklart undantag och då är det antingen sådana som jag inte hunnit lyssna in mig på albumet (LP), eller att albumet inte är helt i min smak (Simple Minds) eller så är det helt enkelt ett singelsläpp bara (Lana Del Rey mfl). Hur som helst listan är inte egentligen rangordnad även om de fyra första nog (just idag) är de bästa. 46 låtar, 3 timmar och 5 minuter!


Här hittar ni också en sammanställning av samtliga månadslistor som har legat till grund för ovanstående lite mer komprimerade lista. 

Bäst 2018 - Albumen

2019-01-12 10:46
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Jag har på flera håll läst att det har varit ett "svagt" musikår och jag förstår tankegången och resonemanget även om jag brukar säga att det sällan finns ett dåligt musikår. Det är såklart ett bra år i år också, det kanske bara varit lite svårare att hitta guldkornen. Ingen av de etablerade, stora artisterna har egentligen gjort något större avtryck och möjligen därav ovanstående resonemang. Men den som söker skall finna! 
Det tillverkas, komponeras och släpps otroligt mycket bra musik hela tiden och att sålla, upptäcka nytt och samtidigt hålla koll på allt man gillar sedan tidigare blir bara svårare med det gigantiska utbudet. Har under året lutat mig ganska mycket mot Spotifys "Discover weekly" och "Release Radar" vilka båda är spellistor som baserar sig på det man lyssnat på tidigare. Dvs Spotify gör jobbet jag själv gjorde genom att plöja bloggar, mp3-siter, skivor och musikmagasin bara otroligt mycket mer effektivt och bekvämt för lyssnaren. Att jag sedan fortfarande kör ytterligare ett filter på dessa listor där min personliga smak och upptäckter "vid sidan av" enligt den gamla metoden förfinar listorna ett varv till. Spotifys (och motsvarande tjänsters) effektivitet och bekvämlighet har dock ett problem som jag tror är en av orsakerna till att musikmagasin och 
musikbloggar slutar att existera, nämligen att upptäckarlustan försvinner. På samma sätt som när man köpte en fysisk produkt, LP, CD där man fick hålla i den, läsa texter, titta på bilder och kanske till och med sniffa lite grand på den, så var det betydligt mer givande än något abstrakt digitalt. Vinylens återkomst är ju ett tecken på att det kanske inte alltid kommer att vara själlösa spellistor som räknas fram genom någon smart algoritm och som totaldominerar, men människan är ju i grunden ganska lat och bekväm så någon kraftig tillbakagång för listorna är väl inte att vänta.

Ett långt utlägg och diss (hmm!?) om det som jag nu ska presentera, nämligen ytterligare en själlös spellista. Eller? Nja, för mig personligen är den ju inte det då det är musik jag lyssnat på, valt och sorterat ut från den jättemängd låtar och album jag lyssnat på under ett helt år. För er andra kanske det bara är just ännu en lista men jag hoppas ju innerligen att ni som eventuellt har tittat in på denna blogg ibland, hittar åtminstone några guldkorn som berör. Efter det kan ni gå ut och leta upp vinylen.   

Har rangordnat 40 st album nedan. Ingen lätt jobb och som vanligt är det ju dagsformen som avgör var en platta hamnar i placering. Gemensamt är att samtliga är riktigt bra album som förtjänar uppmärksamhet. Också som vanligt har jag garanterat missat ett gäng fantastiska alster som någon besviket och argt undrar varför just den inte finns med nedan, men hojta gärna till då med en kommentar nedan så får jag chansen att lyssna på det och begrunda och förundras över mitt misstag att inte ta med detta på listan. Låtlistan följer strax.

40. Det Stora Monstret - En drömd plats
39. The Smashing Pumpkins - Shiny an oh so bright, vol 1/LP: No past.No future. No sun
38. Frazer A. Gorman - Eazy Dazy
37. Robyn - Honey
36. Leon Bridges - Good thing
35. Kali Uchis - Isolation
34. Peter Bjorn and John - Darker Days
33. Neneh Cherry - Broken politics
32. Ben Howard - Noonday dream
31. Death Cab For Cutie - Thank you for today
30. Arvid Nero - Mother earth
29. Lykke Li - so sad so sexy
28. Fantastic Negrito - Please don´t be dead
27. Tracey Thorn - Record
26. Nataniel Rateliff & The Night Sweats - Tearing at the seams
25. Elvis Costello & The Imposters - Look now
24. Moneybrother - Det är dom dagarna jag vill sjunga om
23. Seinabo Sey - I´m a dream
22. Christian Kjellvander - Wild Hxmans
21. Albin Lee Meldau - About you
20. A Star is born - Soundtrack (Lady Gaga, Bradley Cooper)
19. Anderson .Paak - Oxnard
18. Kurt Vile - Bottle it in
17. St. Paul & The Broken Bones - Young sick Camellia
16. Gregory Alan Isakov - Evening Machine
15. Richard Edwards - Verdugo
14. The Jayhawks - Back roads and abandoned motels
13. Jonathan Jeremiah - Good day
12. Paul Kelly - Nature
11. J Masics - Elastic Days

10. Christine and the Queens - Chris
Christine och drottningarna har förekommit flitigt i mitt musiklyssnande föregående år och de är ett av de där banden man hajar till över och tänker att det här måste jag lyssna mer på för det är ju riktigt bra! 

9. Johnny Marr - Call the comet
Jag har läst rätt så blandade reaktioner på den gode Johnny´s senaste. En del totalsågar den andra är mer positiva. Jag har spelat den flitigt och tycker att det är en nästa rakt igenom bra poprock-platta i sann Marr-anda.

8. Sarah Klang - Love in the milky way
Vilket år hon har haft Sarah. Genombrott på bred front, tv-framträdanden och hyllningar. Allt detta med rätta. Den här rösten tror och hoppas jag på att vi kommer att få höra mycket av framöver. "Left me on fire" är magisk!

7. Arthur Buck
Skrev tidigare om det här bandet som jag ju först trodde var något helt nytt, men som kändes väldigt bekant. När det visade sig vara två favoriter i Joseph Arthur och R.E.M:s Peter Buck gjorde det inte saken sämre. 

6. Rolling Blackouts Costal Fever - Hope downs
RBCF påminner om något annat som ligger långt bak i musikminnet. Jag kan inte riktigt placera det men jag vet att det inte behöver vara ett specifikt band jag tänker på utan kanske snarare en känsla. En känsla av något riktigt bra som förmodligen också kommer att bli ännu bättre, precis som "Hope Downs" som har vuxit ju mer jag lyssnar på den. 

5. First Aid Kit - Ruins
Vet inte om jag tycker att Ruins är systrarnas bästa album men med den fantastiska spelning jag fick uppleva i Dalhalla och duons fantastiska röster och osvikliga melodikänsla så kommer varje platta de släpper hamna högt på mina listor.

4. Tunng - Songs you make at night
Upptäckte Tunng 2010 med låten "Hustle" och har sedan dess gillat deras egna, speciella sound. Med "Songs you make at night" har de nog skapat sitt mest lättillgängliga album hittills och radar upp ett gäng riktiga hits.

3. The Revivalists - Take good care
Upptäckte The Revivalists väldigt sent på året och har inte spelat "Take good care" jättemycket men fick omedelbart känslan av att det här är riktigt bra och något som kommer att spelas en hel del framöver. Det känns som om låtarna på albumet har ganska olika karaktär och ibland som om de är från helt skilda genrer men ändå är det bra och sammanhållet och dessutom
mycket lättillgängligt.



2. Margot & The Nuclear So and So´s - Vulgar in the chapel
Har ju också skrivit om detta band, som nu inte längre finns, tidigare. "Vulgar in the chapel" är ju egentligen en samling demo´s från tidigare inspelningar och som sådan relativt ojämn, men topparna här, som t ex "Broadripple is burning!" är så grymt bra att det räcker till en andra plats denna lista. Richard Edwards soloplatta också från 2018 finns också med här på listan om man missat det (plats 15). 


1. Lord Huron - Vide Noir
Att bild och musik tillsammans kan förstärka båda upplevelserna har ju dryftats förut, men man kan inte låta bli att undra om till exempel den sorgliga dansscenen i 13 reasons why skulle ha blivit så bra utan Lord Hurons "The night we met", en låt som då, 2017, redan hade några år på nacken. Men den innebar ju också ett betydligt större genombrott för bandet.
"Vide noir" är egentligen en fortsättning på ovan nämnda, fantastiska låt. Dvs det är samma suggestiva, filmiska och sorgsna känsla här. Singeln "When the night is over" är riktigt bra, men den låt jag förmodligen spelat mest av alla 2018 är titelspåret "Vide noir"





En osorterad lista med 2018:s bästa album (alla låtar) hittas här.




Januari 2019 - lista

2019-01-03 19:28
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Nytt år! Ny lista! En del sista-minuten-upptäckter från det gångna året innebär en hel del godbitar. Misstänker att dessa kommer att spilla över även till februari-listan. Årsbästa är på gång men törs inte lova när och i vilket format de kommer.


Margot & The Nuclear So and So´s - Richard Edwards

2018-12-05 20:27
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Den här blev komplicerad. Skrev ju för ett tag sedan om upptäckten av bandet Margot & the Nuclear so and so´s och förvåningen över att inte ha hört talas om dem. För några veckor sedan dyker sedan låten "Broadripple is burning!" upp. En fantastisk låt som platsar högt upp på min lista över årets bästa. Låten kommer från albumet "Vulgar in the Chapel". Trodde såklart att jag missat något igen, vilket det visar sig att jag definitivt hade. Skivan är en sort sammanställning av demos och alternativa låtar från bandet som tydligen inte existerar längre! När
jag spotify-surfar in på artisten så hittar jag där istället två plattor med sångaren och ledaren av Margot, Richard Edwards. En från förra året och en från i år. Båda riktigt bra!
Richards röst och känsla som hamnar nånstans mellan Elliot Smith, Thom Yorke och Jeff Tweedy´s, vilket bara det borgar för intresse och kvalitet. Skillnaden mellan Margot-albumet och Edwards soloplattor är ganska stor men har ändå likheter. Där "Vulgar in the Chapel", som för övrigt är en passande titel, är rå, opolerad och "oproducerad" och "bara" har Edwards röst och en akustisk gitarr så har soloplattorna desto mer produktion, stråkar och instrument. Gemensamt är, förutom rösten, känslan för melodier och stämningar. Vilken variant som 
är bäst är svårt att säga men ge båda en chans för det är det definitivt värt.


Lemon Cotton Candy från 2017

December 2018 - Listan

2018-12-03 19:57
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Jaha, årets sista månadslista. Jäklar vad det gick fort! Årsbästa och liknande kommer förmodligen så småningom och lite andra tips som jag funderat på. Så länge, ta en glögg och lyssna på dessa godbitar.

Bodyguard

2018-11-21 20:35
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Med lite reklam och bara "word of mouth" verkar Bodyguard vara ganska omtalad den sista tiden. Och det med rätta. Det var länge sedan man såg en serie där man kommer på sig själv att man sitter på helspänn och där hjärtat slår betydligt fortare än vanligt framför skärmen. Utan att spoila för mycket kan man väl säga att en känns realistisk trots de ibland övermänskliga insatserna huvudpersonen utför. Som vanligt när det handlar om brittiska produktioner är det mycket välspelat och de oväntade vändningarna hjälper också till att höja pulsen och intresset rejält. Eftersom den bara är sex avsnitt lång så lämpar den sig utmärkt för sträcktittande, men då denna seglade upp i min topp över årets bästa så kanske man vill spara lite på den, eller hoppas på en snar fortsättning. Att man känner igen två av huvudrollsinnehavarna från så skilda serier som Game of Thrones och En enkel resa till Korfu (The Durrells) och där de dessutom gör vitt skilda rolltolkningar/personligheter än dessa (King Rob Stark och Mamma Louisa Durrell), är en ganska intressant parantes.

A star is born

2018-11-20 21:17
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Gillar man musik så är naturligtvis en film som handlar om personer i musikbranschen alltid intressant. När man på förhand läser om att huvudrollerna spelas av Bradley Cooper och Lady Gaga och att det är de som också sjunger i filmen, så kan intresset svalna något om man inte innan är ett fan av just Lady Gaga. Bra recensioner och en viss Jason Isbell listad som låtskrivare gjorde ändå att jag ville se den. 
Återigen ser man vad fördomar kan göra. Både Cooper och Gaga överraskar stort i både skådespeleri och sånginsatser. Har väl förut inte sett Gaga's musik som något mer än trallvänlig listmusik, men med flera betydligt mer lågmälda alster tillsammans med ett utmärkt skådespeleri så växer hon betydligt i mina ögon och öron. Att sedan Bradley Cooper som jag inte ens visste kunde sjunga
också briljerar musikaliskt är ännu mer förvånande och uppfriskande. Har väl också tyckt att Cooper är en hyfsad skådis i de filmer jag tidigare sett honom i, men här känns det som han, om inte tar hem den, så åtminstone nomineras för den där gyllene gubben de brukar dela ut en gång om året. Att någon av sångerna också nomineras är väl inte en alltför vågad gissning.
Filmen är såklart en riktig snyftare och rent musikaliskt så spelas den bästa musiken (i mitt tycke) i den första delen av filmen men budskapet tilsammans med nämnda skådespeleri och några riktigt bra konsert-
scener gör den mycket sevärd. 

Soundtrack hittas här: A star is born

Isbells låt: Maybe it´s time
Cooper ösigaste: Black Eyes
Oscar-låten?: Shallow
Bäst/hittigast: Always remember us this way

November 2018 - Listan

2018-11-10 17:56
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Jodå! Jag ger mig inte med listorna. Kom på att förra månaden skulle jag ha firat 10-års jubileum för Boggbloggen! Jäklar vad tiden går och vad mycket musik det finns att avhandla. Hur det blir med firandet får vi se men här kommer i alla fall en spellista med massor av bra musik!

September och Oktober-listor

2018-10-07 10:39
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Hoppsan vad tiden går! Har ju haft både september och oktobers listor klara men ännu en bloggsvacka har gjort att de inte har publicerats. Här kommer dock båda och då dubbelt så mycket godis att lyssna på. Nytt med Neneh, Death Cab, Robyn, Kurt, Radio Dept, Kjellvander mfl plus ett gäng nya favoriter.




Augusti 2018

2018-08-11 14:21
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Augusti-listan, något försenad men värd att vänta på!

Fantastic Negrito

2018-07-22 11:47
Från noreply@blogger.com (Boggen)
Innan jag hört honom tyckte jag att artistnamnet lät som ett varumärke för en romsort. Fördomsfullt nog förväntade jag mig då också någon sorts karibisk reggae-calypso. Blev glatt överraskad då det istället handlar om soul- och bluesinfluerad poprock av bästa märke. Möjligen dyker något oljefat eller baktakt upp men den gör absolut ingenting även om just genrerna calypso-reggae inte är de mest välspelade här hemma. Fantastic Negrito är mannen med det, i det närmaste, outalbara namnet Xavier Dphrepaulezz har mycket riktigt rötter i Karibien och har också tidigare släppt musik under förnamnet Xavier. Själfull sång tillsammans med bra låtar och instrumentering. Kolla upp!

Johnny Marr

2018-07-21 11:37
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Besvikelsen över Morrisey(över huvudtaget) går snabbt över när man lyssnar på Marr’s senaste soloäventyr. Lätt det bästa han gjort sedan, tja The Smiths. Att han är en fantastisk gitarrist visste vi, att sången kanske inte varit hans styrka var inte heller helt okänt. På "Call the Comet" kan man väl inte heller säga att just sången är det mest utmärkande, men det gör absolut ingenting när låtarna och allt annat är så bra. Det är nytt och det är nostalgi på en gång. Det doftar, såklart, The Smiths men även en hel del av de band som Marr har gästat och varit medlem i. Electronic, The The, Modest Mouse. Kan också tycka att albumet borde vara gjutet för de som lider av svår Kent-abstinens då vissa slingor och stämningar äger likheter med Eskilstuna-bandet.
Ett av årets bäst hittills!

Den blomstertid nu kommer

2018-07-20 11:32
Från noreply@blogger.com (Boggen)
Denna svenska film fick ett blandat mottagande i sällskapet efter biobesöket.
Några tyckte den var kass, andra gillade den. Själv håller jag mig nånstans mitt emellan.
Filmen börjar som ett mörkt relationsdrama med rätt, förvisso välspelade, men långa scener. När den sedan övergår till en actionrulle av Hollywood-mått så vaknar man till i biofåtöljen. Oväntad vändning och en prestation i sig att få ihop dessa delar. Trots en mörk och ett faktiskt ganska tänkbart och trovärdigt scenario om en kommande domedag, så blir det en del logiska luckor och saker som vid en närmare granskning egentligen inte håller.
Dock gedigna skådespelarinsatser plus fantastiska specialeffekter med en, förmodad, ganska låg budget gör denna crowdfundade rulle sevärd. Missa inte de (vågade) scenerna i eftertexterna. Kändes också som om man gärna hade haft ett paraply med sig på hemvägen.

First Aid Kit - Dalhalla 17 juli 2018

2018-07-19 11:28
Från noreply@blogger.com (Boggen)
Att man den 17:e juli 2018, en av de varmaste somrarna på mycket länge skulle sitta och halvfrysa, eller nåja..., ha ståpäls och knottrig hud i en och en halv timme hade man ju inte riktigt räknat med. Den fantastiska skådeplatsen är Dalhalla utanför Rättvik i det sommarsköna Dalarna. Amfiteaterns platser fylls så sakteliga efter att de flesta åskådarna förfriskat sig med en kall öl eller ett glas bubbel i anläggningens barer och avnjutit förbandet I Am Karate´s poppiga framträdande på den lilla, tillfälliga(?) scenen. När det är så gott som knökfullt äntrar systrarna och bandet scenen. När sedan Klara  och Johanna tar ton så tar det inte många tiondels sekunder innan ovan nämnda ståpäls infinner sig. Den ljumma kvällen det perfekta ljudet och anläggningens inramning hjälper förstås till att skapa den nästan andäktiga stämning som råder. Om den sittande publiken är trist och "träig" eller om det är just denna stämning som gör det är svårt att säga, men detta är väl alltid risken med en sittande publik. Personligen ville jag inte missa ett enda ljud och skyller min egen "träighet" på detta och antar att det kan appliceras på övriga i publiken också.
Jag har varit på rätt många spelningar och framträdanden genom åren och sett väldigt många bra artister, blivit berörd, hoppat, dansat och sjungit med, känt mig både sorgsen och överlycklig, men när systrarna Söderberg väljer att spela en av mina favoritlåtar genom tiderna, alla kategorier, och nästan lyckas överträffa originalet i Simon & Garfunkels "America", då blir det faktiskt för första gången fuktigt i ögonvrån. 
Att deras egna låtar håller klassiker-status i samma nivå som de covers de spelar kanske vi inte kan säga riktigt än, de har ju trots allt inte så många år på nacken ännu, men att de har en fantastisk låtskatt redan nu finns det inget tvivel om. Att de sedan kan växla så enkelt mellan genrer som pop, country och nästan hårdrock i "You are the problem here" bevisar och bekräftar också deras storhet. Jag har sagt det förut och säger det igen, jag tror inte folk i allmänhet riktigt förstår hur bra de egentligen är. 
Vi får nästan alla hits och lite till, en grym cover på Kate Bush´s "Running up that hill", mellansnack som är både engagerat, innan nämnda "You are the problem here" (svarta ögon hos Klara när den revs av), och lättsamt soom i snacket om Paul Simon.  Vi får också, oväntat, ett blixtframträdande av hemmasonen  Kristian "The Tallest Man on Earth"  Matsson. Det enda som är negativt är ju det som brukar vara så när det är så magiskt bra, det är för kort och man vill ha mer. 
Till sist ett önskemål. Eftersom de har modet och kunskapen och framförallt rösterna att ge sig på giganter och favoriter som Simon & Garfunkel och Kate Bush låtskatter (något de gärna får fortsätta med också), så vore en personlig önskan att de hittar några andra stämsångsmästare som till exempel The Jayhawks och kanske då täcker en låt som "All the right reasons". Bara ett tips ; ) Tack Klara och Johanna! Ni är fantastiska!

Jonas Carping

2018-07-17 10:05
Från noreply@blogger.com (Boggen)
Återkommer till herr Carping som jag ju har prisat förut även om det var ett tag sedan. Nya singeln "Redemption Road" förtjänar också uppmärksamhet. En vacker låt där Jonas raspiga röst tar välförtjänt plats och där den där lite farliga stämningen infinner sig. 

Skaldjur

2018-07-16 17:45
Från noreply@blogger.com (Boggen)
En skaldjursplateau med hemmagjord chiliaioli, kronärtskocka med citronchilismör, hembakt levain. Till det champagne såklart. Efterrätt med hemgjorda churros, hallongele’ och citroncreme. Det finns sämre sätt att fira en födelsedag på.

Barns Courtney + Safe

2018-07-04 21:22
Från noreply@blogger.com (Boggen)


Hörde Barns som intro till serien Safe och blev tvungen att kolla upp dem. Kraftfullt, smittande och det med känsla och en härlig röst. Albumet "The Attractions of Youth" från förra året innehåller mer än bara ”Glitter and gold” och är riktigt bra. En ny singel "Sinners" finns också ute. Att han har öppnat för band som Blur, The Who(!)  och Ed Sheeran gör nog att vi får höra mer av 
honom.
För övrigt känns serien Safe hyfsat lovande. Har inte sett så mycket än och det känns lite konstigt att höra allas vår seriemördare Dexter att prata med engelsk accent. Spänningsmästaren Harlan Coben står
för manus.

Smörgåsbord och bigarråer

2018-07-03 20:56
Från noreply@blogger.com (Boggen)
Matbilder som inspiration är aldrig fel och ett dignande smörgåsbord med massor av läckerheter tittar man gärna igen på. Underbar hemrökt lax, sillar, bröd, röror, kyckling, silltårta, köttbullar, ostar, prinskorv och mycket annat. Senare en smarrig jordgubbstårta. Lite god öl och nubbar till det så har man midsommaren fullbordad.
Eller varför inte bara lite hemodlade bigarråer. Både vackra och goda. Blir dock lite mycket att stoppa i sig alla på en gång. Receptförslag mottages tacksamt.

Juli-listan 2018

2018-07-02 20:15
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Juli månads lista med nya favoriter.


Weezer - Toto

2018-06-13 19:32
Från noreply@blogger.com (Boggen)
Ni har kanske sett och hört den här redan men jag tyckte den var lite kul (och skum...). Att ett band med en helt annan musikalisk bakgrund och stil gör en cover på Toto´s "Africa" är i sig konstigt. Att de sedan gör den efter ett 14-årigt fan önskat sig/skrivit om det är sympatiskt, men att det gör den nästan utan egna tillägg och som om de vore ett Toto tribute band känns väldigt konstigt.
Till och med konstigare än när Rick Astley intar Foo Fighter´s scen (och publiken sjunger med!)

Arthur Buck

2018-06-12 18:21
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Har plockat med låten "I am the moment" på en spellista tidigare i tron om att det var en ny spännande artist. Men när man läser på lite så är det långt ifrån någon nykomling. Arthur Buck är nämligen ett samarbete mellan två favoriter,  Joseph Arthur och Peter Buck. Arthur vars musik förekommit flitigt i listor här på bloggen och Buck som en av medlemmarna i det mycket saknade R.E.M. Ser fram emot kommande album.



Garden - A day in the Park - Nationaldagen

2018-06-11 20:02
Från noreply@blogger.com (Boggen)

En något försenad berättelse om dagen i parken kommer här. Som vanligt när man tar det lugnt och har tid på sig så skenar tiden iväg och trots att vi bor på det mycket närbelägna hotel Post, så missar vi helt Good Harvest spelning i Trädgårdsföreningens somriga omgivningar. Att de bara fick en halvtimme på sig att spela är ju förstås en annan orsak. Nåja, får ta igen det senare i sommar när de framträder på Gainsville-festivalen i Eskilstuna. 


Gassande sol och glada människor är alltid en bra förutsättning för en festival. Att sedan kalla svartklädda Cigarettes After Sex för glada, är att överdriva en smula. Jag gillar verkligen bandet och deras drömska molltoner men misstänkte redan från början att de inte skulle göra sig så tidigt på dagen och i fullt solsken. Vackert, visst men inga partystarters direkt. Ser dem gärna sent en kväll på en klubbspelning där de bör komma mer till sin rätt. 


Efter en paus och ett par iskalla Peronis drar sedan Warpaint igång. Att de är partystarters kan ingen tvivla på. Är inte helt inlyssnad på bandet men blir imponerad av framträdandet som dock känns väl kort, något som bandet själva kommenterar. Alltid ett gott tecken när de vill spela mer. Får plugga Warpaint-låtar nu. 


Efter ytterligare en paus och långt köande till (en faktiskt ganska undermålig) burgare så intar "the man of the evening", Samuel Herring och hans Future Islands scenen. Samuel´s minst sagt oortodoxa "pappadansstil" har beskrivits tidigare och har också vevats miljontals gånger via bandets ultimata genombrott med "Seasons" i Lettermans show. Men man måste se det i verkligheten
för att förstå hur mycket inlevelse och känslor mannen lägger i sin musik. Han dansar, sjunger, svettas, och jobbar så hårt på scenen att yngre band borde se och lära. Herring är inte så gammal men hans utseende är inte det typisk rockstjärnelika. Han påminner istället faktiskt en del om det som man (fördomsfullt) tänker sig den lokale pizzeriaägaren. Om vi struntar i utseendet, även om det är en stor del av bandets show och charm, så är det ändå Herrings röst som gör det fantastiskt. Han har ju en röst som är helt egen och som han faktiskt borde använda mer än han gör. Visst är det oväntat och kul när han i de elektroniska poplåtarna plötsligt övergår till mörkt growlande, han klarar ju även det med glans, men det blir lite för mycket av det när man istället vill höra hans "riktiga" vackra stämma. Att han i sitt mellansnack "kent-tackar" på svenska, (han har visst en svensk flickvän), dissar SD och Trump är ytterligare sympatiska drag. När han sen tar emot publikens jubel efter "Seasons" ser det ut som han rörs till tårar. En känslosam man i ett känslosamt framträdande som man gärna ser mer av och igen. 


När sedan kvällens huvudakt och ett av mina absoluta favoritband The National intar scenen verkar det som även Matt Berninger är tagen av Herrings framträdande då han hyllar dem inte bara en utan två gånger. Man kan ju återkomma till att det här var National-dagen och skämta om det ett tag, vi befinner oss ju trots allt i Göteborg...
Mr Berninger är ju själv en stor scenpersonlighet, trots eller tack vare sitt revisor/lärarutseende (näe, nu är vi där igen och tjatar om utseende...). Har nu sett bandet fyra gånger men vet fortfarande inte om frontmannens vinpimlande är en akt eller om han faktiskt klarar att hälla i sig så mycket och fortfarande sjunga så bra och så ofta som den nuvarande turnén faktiskt kräver. Denna kväll vandrar han omkring på scenen, till synes utan närvaro mellan sångpartier och låtar, men när det ska sjungas så görs det med besked. Utom vid ett tillfälle då det går helt snett. Han inleder "Pink Rabbits" helt ur ton, avbryter låten och
daskar till mickstativet så det far i golvet. Han är dock strax på banan igen och, återigen, om det är en akt eller om det beror på bröderna Dessners professionalitet och bröderna Devendorfs otroligt tighta rytmsektion ska jag låta vara osagt, men showen fortsätter som om inget hänt. Matt tar sig som vanligt, till "sladdroddarens" förtret, ut i publiken och känner värmen och kärleken. 


Som alltid när man ser sitt favoritband vill man ju bara ha mer och det blir också något snopet när bandet tackar för sig och inte återkommer för något extranummer. Kanske beror det på satta ordningsregler, kanske på något annat. Hur som helst en bra spelning men inte den vassaste jag sett dem göra. Kan också bero på att jag inte tagit till mig senaste plattan lika väl som de tidigare och saknade många spår från Alligator, Boxer, High Violet och Trouble will find me.





Jag gillar verkligen idén med Garden och Trädgårdsföreningen får gärna återkomma med detta som årligt arrangemang (gärna med The National som stående gäst), dock finns förbättringspotential. Kanske två scener, vilket skulle ge banden längre speltid, publiken mindre väntan och "omriggning" skulle slippas. Men den stora besvikelsen var nog maten. Gigantiska köer till ett magert och ganska trist matutbud. De ordinarie barerna i parken fungerade fläckfritt men fler matställen med ett bättre utbud behövs annars kommer nog ingen att käka där nästa gång.

Trots detta, en fantastisk Nationaldag i ett vackert, soligt och grönskande Göteborg. 

Papas Tapas

2018-06-11 19:10
Från noreply@blogger.com (Boggen)

Papas Tapas är väl nästan en institution i Eskilstunas restaurangliv. Ofta välbesökt och med god stämning. Vid tillfället för vårt besök så lider restaurangen, precis som alla intilliggande näringsidkare av den stora och till synes illa planerade gatuombyggnaden. Dammiga grusgator och avspärrad framkomlighet. Detta verkar inte bekymra den glada och trevliga serveringspersonalen som snabbt hittar ett bord och tar upp våra beställningar. Av flera färdiga menyer väljer tre fjärdedelar av sällskapet alternativ 1, som består av heta scampis, små oxfile’spett och till sist köttfärsquesedillas. Allt mycket välsmakande och mättande men ändå ingen riktig kulinarisk wow-upplevelse, men man vet vad man får. De sista fjärdedelen av oss väljer en nachotallrik grande. Denna är verkligen stor och trots servitrisens löften om glass om den äts upp så mäktas inte det med. En trevlig kväll på ett ställe som säkert kommer att finnas kvar ett bra tag till om samma service och nivå på matlagningen bibehålls (och om inte gatugrävandet tar kål på businessen..)

Fotbollslåtar

2018-06-08 18:55
Från noreply@blogger.com (Boggen)


Vad är egentligen ett bra fotbollsanthem? Något som verkligen peppar och får en att både ladda inför en match och får en att minnas utförda bedrifter på planen. Jag är ju så gammal att jag minns GES och sommaren 94. Sommaren var verkligen magisk, både fotbollsmässigt och på andra sätt. Låten har ju för evigt etsat sig fast och minnena dyker upp när man hör den, oavsett om man gillar den eller ej. Klart är att den aldrig hade blivit lika spelad och populär om inte Brolin, Dahlin, Andersson, Schwartz, Thern och kompani hade levererat som de gjorde. Man förstår ju om Gessle hoppas på framgångar i Ryssland om man säger så...Att Ugglas låt för 2002 års VM inte var lika framgångsrik (eller att jag inte ens kommer ihåg hur den går) har nog lika mycket med mästerskapsframgångarna, eller uteblivna sådana, som låten i sig.

Vilken fotbollslåt är då egentligen bäst? Tyck och smak naturligtvis, men Mano Negra´s "Santa Maradona" har ju en speciell plats. Sen får man väl svära lite i kyrkan och säga att Ricky Martin´s "La Copa de la vida" alltid får en att tralla med, frivilligt eller inte. Är man Liverpool-fan finns det förstås bara en låt. En  annan som trots att den från början inte hade något med fotboll att göra (väl?)  som alltid spelas i Champions League-sammanhang. Sen finns det ju andra som också har fastnat, också det frivilligt eller inte. Säger jag "Wakka Wakka", "Campione" eller "Vi är röööde, vi är viiide" så är det nog alltid någon som antingen drar på munnen eller suckar djupt för att de sätter sig direkt i skallen. Vid sidan av Mano Negra finns förstås New Order och också de icke-officiella men ändå i fotbollssammanhang ofta spelade White Stripes och Håkan Hellström-låtarna. Declan McKenna´s "Brazil" har jag också tidigare nämnt som en favorit. Här nedan följer en lista med en hel hög med låtar som kanske kan funka som soundtrack till uppladdningar för sommarens fotbollsfester. Känns nästan som just fotbollslåtar är en helt egen genre, trots de otal olika musikstilar som denna lista innehåller. (Läs gärna fotbollstidningen Offside´s artikel i detta ämne också. Hittade den strax efter jag knåpade ihop den här listan)

Graveyard

2018-06-04 19:36
Från noreply@blogger.com (Boggen)

När de hårt rockande Graveyard släpper nytt så har det hittills alltid varit med hög kvalitet, så även denna gång. Bluesriffen, den raspiga rösten och känslan för melodier är intakt och jag kommer gång på gång på mig själv att tänka. "Det här är riktigt bra!". Är idag inte helt hemma i genren hårdrock (eller hård rock) och alla dess varianter och kategoriseringar. Det enda jag känner när jag hör Göteborgarna är att det känns äkta och av den karaktären att de kunde ha varit ett av de klassiska banden i genren om de fötts 30-40 år tidigare. "Peace" är en jämn platta med höga toppar och egentligen inga dalar. Bandet låter minst lika inspirerat som på den nu sju år (!) gamla "Hisingen Blues".