RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-04-17 20:09:40

Äntligen Fri!

Detta är en blogg om våld i nära relationer. Med hjälp av egna erfarenheter och kännedom, vill jag hjälpa alla er som är offer för psykisk misshandel, eller er som har någon i er omgivning om är utsatt. Hur märker man att man blir misshandlad om man inte blir slagen? Var går gränsen? Hur bryter man sig loss? Ni kan även läsa om min erfarenhet i min bok Äntligen Fri! och på bokens gillasida www.facebook.com/AntligenFri. Ni är välkomna att kommentera. Tack för att ni läser.

Gästbloggaren Lena Bivner berättar om Helvetet hon kallade Kärlek

2018-11-03 09:31
Från [email protected] (Unknown)
Lena levde med Mats i 5 år. I början tyckte hon han var charmig och romantisk, men hans beteende förändrades och han gav allt oftare utlopp för sin ilska. Han blev kontrollerande och svartsjuk och isolerade Lena från släkt och vänner. Hon har nu gått ut med boken "Helvetet jag kallade kärlek" som hjälper många känna igen sig i sina relationer. Just det att veta att man inte är ensam hjälper en när man är utsatt för våld i nära relationer. Tack, Lena, för din berättelse. Jag hoppas att många som är utsatta för våld ska komma att känna igen sig och våga lämna. Här berättar Lena om sin relation till Mats och hur hon bröt sig loss. 




Jag betraktade Mats när han kom gående emot mig, lång, mörkt hår med gråa stänk, bruna ögon och med en haltande gång som visade sig komma från en motorcykelolycka i tonåren. Trots att det fanns något hos Mats som gjorde mig skeptisk till att inleda en relation med honom – det veka och osäkra - så lyckades han charma mig - han var varm, romantisk, uppmärksam och sexig. Men ganska snart började en annan sida träda fram. Han blev allt mer kontrollerande och svartsjuk. Han gillade inte mina vänner och blev sur när jag ville träffa dem. Jag förstod snart att även mina barn ingick i det jag helst borde undvika. Han fick mig att känna skuldkänslor över saker som gått fel. Hans humör svängde ständigt och jag fick allt svårare att förstå vad det var som gjort honom arg. För att undvika hans vrede gick jag omkring på äggskal. Men då spelreglerna hela tiden ändrades, blev det till slut omöjligt att fortsätta vara mig. Jag tappade till slut kontakten med mitt förstånd. Nu ägde HAN min vilja och mina tankar.

Det blev drygt fem år med Mats innan jag till slut gjorde mig helt fri. Men då hade jag gått tillbaka minst fem gånger. Det är ofta så. Att göra slut med en sådan här person är en process, för det tar så lång tid att förstå att det inte är ditt fel, att du inte är dum i huvudet eller oförmögen att visa känslor.

Jag tyckte till en början att jag mött drömprinsen - han var varm, romantisk, uppmärksam och sexig. Hur kunde mannen som till en början verkade så trevlig, charmig och social förvandlas till en kontrollerande manipulerande diktator? Och han såg ju och verkade så vek och känslig. Han berättade också så övertygande om kärleken och vikten av att öppna upp oss för varandra. Av oss två var jag den starka och ingen utanför kunde ana vad som skedde under de stängda dörrarna. Skulle Mats..?

 Det finns ett antal egenskaper som utmärker en sådan här man. De är ofta charmiga och vill mycket i början. De vill kanske flytta in hos dig eller att ni flyttar ihop.
 Den som är manipulativ är ofta mycket skicklig på att se andra människors svagheter och ömma punkter. Du kommer att känna dig "dålig" på ett eller annat sätt om du inte ställer upp eller försakar något för att göra mannen glad. Du kanske säger ja till något för att du drabbats av dåligt samvete eller för att du fått ont i magen av blotta tanken på att han ska bli arg eller spelat. Manipulatorn har därmed lyckats att få dig dit han eller hon vill genom att spela på dina känslor.

Om du konfronterar personen med att du känner dig manipulerad slängs alltihop tillbaka på dig och du får skulden. Det går inte att reda ut vad som händer eller diskutera på ett öppet, respektfullt vis.

Om du frågar rätt ut vad manipulatorn vill ha så får du inget riktigt, tydligt svar.

Du känner dig som en "dålig människa" efter kontakt med manipulatorn. Du kan känna dig orolig, olustig, ha dåligt samvete, känna dig som en svikare, känna dig illa omtyckt, lat, ful, osäker, ängslig eller impulsiv, för att nämna några exempel. Din rädsla har tickat igång och får dig att fatta beslut, tacka ja, tacka nej, agera eller bete dig på ett visst sätt, ibland ganska förhastat.

Trots att psykisk misshandel är den vanligaste formen av misshandel är det först under senare år som den har börjat uppmärksammats. Ofta är det mycket svårt att förklara för någon utomstående vad det är som pågår. Det psykiska våldet kan ibland upplevas som värre än det fysiska våldet. Det är svårt att bevisa och mäta och den drabbade kan börja tvivla på sin känsla av att någonting är fel. Normaliseringen av det psykiska våldet sker långsamt och i början även subtilt och med tiden blir det onormala normalt och det som för en vanlig person upplevs som chockerande, märkligt eller oacceptabelt, känns för den misshandlade alldeles normalt.

Psykisk misshandel är det första steget till fysisk misshandel. Nästa steg kan bli att slå på föremål innan misshandlaren slutligen attackerar sin partner fysiskt. Den psykiska misshandeln fortgår sedan parallellt med den fysiska misshandeln. Men det finns också misshandlare som enbart misshandlar psykiskt.





För att hjälpa mig själv började jag skriva. Jag antecknade allt jag var med om och till slut hade det blivit så mycket att det blev en bok, Helvetet jag kallade kärlek och som idag finns som e-bok och som ljudbok och finns att köpa på Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln, Storytel och Nextory.
Reaktionerna på boken har varit enormt och jag har förstått att skrivandet inte bara hjälpt mig själv att komma ur det destruktiva och det medberoende jag hade till den här mannen. Här är några;

 ”Den här boken är så bra och jag känner en verkligen hög recognitionfactor!” Läs den.

 ”Har precis sträckläst din bok. SÅ BRA och välskriven!

 ”Vill bara säga Tack Lena för att du vågar berätta och för att du delar med dig! Jag känner igen allt i boken.”

 ”Vilken fantastisk bok! Måste läsas!”

 ”Din bok är fantastiskt bra och jag vill bara fortsätta läsa!” Jag är som jag skrev tidigare, ingen bokmal, men den här boken är så fängslande.”

Idag är jag oändligt tacksam över att vara fri! Jag hoppas så att fler kvinnor vågar ta steget och avsluta sin destruktiva relation.

Lena

Frida vaknade och gick men ingen i församlingen såg

2018-02-13 20:07
Från [email protected] (Unknown)
Jag träffade Frida någonstans i Sverige en dag för något år sedan. Hon hade hört talas om mina böcker och mina föreläsningar. Hon ville göra någonting för att hjälpa misshandlade kvinnor och de oskyldiga offren - barnen. Det gör hon nu. Jonatan Sverker på nättidningen Dagen har skrivit denna artikel om hennes jobbiga förhållande med mannen och om hur frikyrkan de var del bejakade handlingarna med tystnad.





Den misshandlade kvinnan döljer ett blått öga bakom solglasögon, hon är tyst och tittar ständigt ner i marken. Så kanske många föreställer sig en kvinna som lever i en destruktiv relation.
Men sådan var inte Frida när hon träffade sina vänner, inte ens när det var som värst hemma. Och när jag möter henne är hon glad och öppen, en kvinna som vill framåt.
– För mig var det en del av problematiken. Jag var ju inte blåslagen, som jag tänkte att man borde vara om man skulle vända sig till kvinnojouren. Så därför stannade jag i relationen så länge, även om jag borde sökt hjälp mycket tidigare, säger hon.
Frida växte upp i en stad i Mälardalen, och var sedan barndomen en del av en livaktig frikyrkoförsamling. Det var på besök i en grannförsamling som hon träffade Peter, han som senare skulle bli hennes man. Hon blev djupt förälskad och såg egentligen ingen anledning att vänta med giftermål. Alla vänner i ungdomsgruppen stadgade sig ju också i unga år.
– Vi gjorde allting rätt, som man skulle göra i kyrkan, säger hon.
Förälskelsen gjorde henne blind för de tecken som hon kan tyda i dag. Peter ville helst att hon bara skulle vara med honom, han försökte få henne att avstå från att träffa vänner och familj.
– Han kunde säga: ”Jamen, ska vi inte mysa hemma i stället för att du går ut? Kan inte vi vara tillsammans i kväll?” Det är en attityd som i början kan vara svår att skilja från en förälskelse, säger hon.
Hon lät sig ofta bevekas av honom, hon trodde ju att detta var en livslång kärlek som skulle djupna och växa.
– Men det var som om det bara hängde på mig att relationen fungerade, och jag anpassade mig till det, säger hon.
När förälskelsen svalnade blev relationen mer smärtsam. Kvar fanns kontrollen. Peter ville veta vilka människor hon träffade utanför hemmet, varför hon kom hem så sent från jobbet. Han kunde kontrollera hennes telefon för att se vilka personer hon pratat med.
– Jag kunde tilltalas väldigt negativ, bli kallad slampa och hora, men bara när ingen annan hörde. Han gjorde det tydligt att han skämdes för mig, för den jag var och att jag borde ändra mig, säger hon.
Fridas vänner slutade att hälsa på eftersom Peter behandlade dem så kallsinnigt. Det gjorde att hennes umgängeskrets blev mer begränsad. Jobbet var dock ett andningshål för henne, där hon kände att hon kunde vara sig själv. Men det var svårt att följa med på after work och julfester.
– Jag frågade kanske tre av tio gånger om jag fick gå, för jag visste att det var så svårt att få ett ja. Då fick man i förväg liksom smyga in det i samtalet flera veckor i förväg, och sedan göra allt för att hålla honom på gott humör. Då kanske man kunde få gå, men det visste man inte förrän i sista sekunden, säger hon.
I efterhand kan hon se att hennes liv handlade om att mildra och avstyra hans vrede och ilska. Hon tassade på tå och passade upp för att han inte skulle få vredesutbrott.
– Men jag trodde att alla hade det så hemma, att det för alla var så tjorvigt och knäppt, och att mannen är tjurig.
I kyrkan visade paret dock upp en oklanderlig fasad. Hon tror att det var få som förstod hur hon egentligen hade det.
– För honom var det som om äktenskapet var viktigare än mig. Allt handlade om hur det såg ut utåt. Jag var som en trofé.
Med åren bröts hon ner, egentligen utan att inse det själv. Från att ha varit en glad och utåtriktad person så blev hon i alla sammanhang där hon var tillsammans med sin man tyst och inbunden. Hon vågade inte ta någon plats, medveten om att hon riskerade kritik och vredesutbrott i efterhand.
– Det gick aldrig att vara tillräckligt bra, det fanns alltid något att störa sig på.
För henne, och för många andra som lever i destruktiva relationer, är det den psykiska misshandeln som tär allra mest. All kraft gick åt till att försöka parera angrepp, och till att försöka förutsäga den andres humör­svängningar. Hon blev allt mindre den hon ville vara.
– När jag var med honom kunde jag inte visa känslor, för han hade förhör och var väldigt manipulativ, han ville åt allting inom mig. Han bröt ner mig och fick mig att göra saker som jag inte ville.
Hon försökte ibland att försvara sig.
– Jag anser inte att jag är en mesig människa eller en person som bara faller undan. Men det har inte gått. Så fort jag försökte stå upp så svartnade ögonen på honom, och jag blev tvungen att backa. Jag kände inte att jag kunde göra på annat sätt.

Frida föll djupare än hon trodde var möjligt, hon som egentligen såg sig som en stark människa. Men hon förmådde inte att skiljas, det var något som hon visste ogillades i församlingen.
När hon mötte och lärde känna en kvinna som blivit svårt misshandlad öppnades hennes ögon. Plötsligt förstod hon att det var där hon riskerade att hamna om hon inte agerade.
– Det hade gått så långt att jag insåg att om jag inte går nu, så kommer jag att ta livet av mig inom några år. Jag kände att vägen var ett sluttande plan, säger hon.
Hon hade inte heller tappat hoppet om att en annan tillvaro var möjlig.
– Även om jag var så nedbruten så visste jag att livet var något annat, jag visste att jag skulle kunna få ett liv, och jag var kapabel att skapa min egen lycka. Jag ville få vara den jag är, för det hade jag inte fått vara i relationen, säger hon.
I dag har hon lämnat både äktenskapet och kyrkan bakom sig. Hon säger att hon tror på Gud och på människan, men att hon förlorat tron på församlingen. För henne blev den kristna gemenskapen inte en plats där hon fann tröst och nåd, utan där hon upplevde att hon trycktes ner.
– Det sades väl inte rätt ut, men det var underförstått att mannen var kvinnans överhuvud. Och så länge som äktenskapet såg bra ut på ytan var det ingen som brydde sig, säger hon.
Innan de skilde sig gick de i kristen samtalsterapi. Frida tycker att församlingar borde reflektera över hur parterapi kan påverka destruktiva relationer.
– I kyrkan blir man så lätt färgad av tron på att Gud ska lösa allt. Jag tycker att man i sådan själavård borde ha med en kurator utifrån, som mer kan fånga upp signalerna om att här är det något som inte stämmer i relationen, och som då kan säga ifrån. Jag tror att många kristna terapeuter är för naiva, säger hon.
Hon vill betona att vem som helst kan bli den som bryts ner i ett äktenskap. Bara för att man är högutbildad och framgångsrik innebär inte det ett skydd. Det är inte heller bara kvinnor som är utsatta.
– Men för män är det ännu mer stigmatiserande och tabu att erkänna att man är drabbad. Ingen vill ses som en toffel, säger hon.
Frida tycker att det är viktigt att diskutera församlingens roll när det gäller destruktiva relationer. Hon vet att många som är utsatta inte känner sig sedda i kyrkan.
– Det finns de som går till gudstjänsten och mår sämre efteråt, inte på grund av predikan utan för att de inte känner sig inkluderade i sammanhanget, de känner sig misslyckade.
Frida har många förslag på vad som kan göras, som att satsa på utbildning i kyrkorna. För även om hon är kritisk till hur många församlingar hanterar relationer och äktenskap ser hon också den potential som finns där. Till kyrkan går man och kvinna nämligen ofta tillsammans, vilket gör det möjligt att läsa av varningssignaler från ett par där relationen inte längre fungerar. Uppmärksamma församlingsmedlemmar kan då ställa frågor och visa att de bryr sig.
– Där har församlingen en möjlighet och ett ansvar att våga lägga sig i och hjälpa människor att få ordning på sina liv, säger hon.
Fotnot: Frida och Peter heter egentligen något annat.
Källa: www.dagen.se/livsstil/maken-brot-ner-frida-i-aratal-forsamlingen-sag-inget-1.1086308

Gästbloggaren Emma: "Det var inte jag som provocerade dig till att slå mig".

2017-09-16 07:44
Från [email protected] (Unknown)
Alltför många personer kommer att känna igen sig i Emmas ord. Tyvärr. Emma berättade sin historia för mig och vi kramades länge. Jag sade att hon inte har någon skuld. Hon frågade: "Är du säker på att det inte är mitt fel?". Jag svarade: "Det är aldrig ditt fel att någon slår dig! Varje människa är ansvarig för sina egna handligar. Det är olagligt att bruka våld mot en annan människa och ingen har rätt att bestämma hur en annan människa ska vara." Vi pratade länge, länge, länge. Vi pratar än. Känner du igen dig? Du är inte ensam!

Bild: Flickr.com Fotograf: Char Chambers

"Hur skall man förklara för någon som aldrig själv har varit där, varför man stannar kvar, varför det är så svårt att gå, och att det fortfarande är jobbigt när man kommit därifrån? Hur man kan älska och sakna en som gjort en så illa? Man förstår ju knappt själv. Hur skall man få andra att förstå att det inte är slagen som är värst, det är den psykiska misshandeln som bryter ner en, och den fortsätter ofta när man kommit därifrån. Varför stannar man då när man blivit illa behandlad? Det är ju inte så att allt händer på en dag, det kommer smygande, han är inte alls dum i huvudet hela tiden. Han är den där mysiga, trevliga killen man blev kär i, som man mår så bra med, som får en att skratta. Man trivs så bra tillsammans. Sen kommer det så plötsligt, utbrotten, som får en att darra av rädsla och lika fort är allt bra igen, precis som att inget hade hänt. Det är svårt att tänka på att göra slit när allt är bra och han är så där mysig. Och kanske, kanske kommer han aldrig att bli så där dum igen. I början har man många ursäkter till varför han gjorde som han gjorde. Efterhand, blir det bara en del av ens liv, hälften lägger man inte ens märke till. Det värsta förtränger man och glömmer bort. Till sist mår man så dåligt så att han får rätt i det han säger, att man inte duger till något, att man är tråkig och jämt dålig. Har du känt skräcken, att bli jagad? Att fly för sitt liv? Hur kroppen reagerar och hjärnan går på högvarv, utan att du själv har fattat vad som händer, du bara springer. Jag tänker tillbaka, som det var en film jag sett, har inga som helst känslor för det nu efteråt.

Solen skiner ute, våren har kommit. Jag blir glad av värmen och av fåglarnas kvitter. Men du har tagit livet ifrån mig. Jag har ingen ork att gå ut, ingen ork att göra något alls. Sitter bara och stirrar och tänker på allt som borde göras. Ville önska att jag kunde gråta, men det kommer inga tårar. Du fattar ju ingenting alls, du ringer hit och skriker om att jag ska ta dig tillbaka, som att jag inte har lidit tillräckligt redan? Du säger att jag borde fatta att du är förändrad. Jag orkar inte mer, orkar inte höra på dig. Det spelar ingen roll, vad jag än gör så blir det fel. Fan, det sitter så jäkla djupt inne i mig. Jag känner mig inte direkt rädd för dig mera, men känslan från förr sitter kvar. Men egentligen är det ingen idé att göra dig till lags, för hur jag än gör blir det fel. Du har själv ställt till det, du har bara dig själv att skylla. Jag borde kanske tycka synd om dig för att du är så ynklig, men jag föraktar dig. Föraktar dig för att du använder din kroppsstyrka och dina händer till att försöka tillintetgöra mig. Inte ens det klarar du. Titta på mig! Jag är rädd och jag gör som du säger men min själ når du inte. Jag är kuvad och undergiven men mitt hjärta äger du inte. Känner du dig manlig när du ser mig knäböja i skräck? Blir du upphetsad av att förnedra mig? Tror du att du kan slå dig till respekt? Jag respekterar dig inte. Jag fruktar dig, men jag respekterar dig inte. I mina ögon är du en feg skit som inte förtjänar något medlidande. 

Varför ska jag känna medlidande med dig, när du inte ens låter mig gråta ut min sorg och smärta? 
Det är inte synd om mig säger du. Mitt hjärta är en hård sten och mitt hopp är dött, men de är inte synd om mig. Jag har bara fått vad jag förtjänar. Jag förtjänar inte dig, och du förtjänar inte mig. Jag är för god för dig och du är för ond för mig.

Jag minns fortfarande. Den där skräcken när han slog mig, den skräcken överskuggades av dödsångest. Jag visste att den här gången skulle jag dö. Jag ville inte dö så här. Det var en del av de tankar som snurrade runt i mitt huvud. Jag behöver aldrig mer undra hur det känns när man vet att man ska dö. Än idag är jag snarare chockad över att jag lever, jag överlevde. Jag vaknar fortfarande av att jag känner hans händer runt min hals, i ett järngrepp. Han trycker hårdare och hårdare. Blodet susar i huvudet, ögonen spränger och luften tar slut. Allt blir svart. Nuförtiden vaknar jag, blöt av svett och kämpar för att andas. Nuförtiden är det bara en mardröm.

Mitt livs kärlek, kunde jag ha svurit på då. Att få älska någon så otroligt, varje sekund. Jag älskade hela mitt liv. Nu är allt över. Kvar finns smärtan, ångesten och minnen. Du dödade den kvinnan jag var då. Den unga kvinnan som var full av livslust. Vet du det? Förstår du vad du verkligen har gjort med mig? Du tog allt ifrån mig, min kärlek, min glädje och min livslust. Det enda du inte tog var mitt liv, men det var nära. Nu efteråt, hur beskriver man det? Jag måste lära mig på nytt. Lära mig att våga, känna, älska och ha tillit. Jag har så annorlunda referensramar nu. Jag är inte samma människa längre, inte alls. Den kvinnan som jag var, som jag lärt känna som min egen identitet, hon är borta. Du dödade henne, vet du det? Den döden hade varit på väg länge. Men den gången i hallen, det var nog då du verkligen tog mitt liv. Minns du den gången? Tänker du på det ibland? Hur du höll din arm runt min hals, dina händer som slängde mig med all kraft i golvet. Minns du det? Plågar det dig någon gång? Hur du kvävde mig, mer och mer? Hur du skrek åt mig? Anklagade mig för allt och inget? Hur jag fullständigt besegrad och förnedrad försökte be om förlåtelse? Minns du det?

Gråter nu när jag minns. Gör du? I evigheter höll du på. Du bara fortsatte och fortsatte, långt efter att jag inte skulle klara mer. Jag tog farväl då, farväl av min familj och ifrån livet. Jag var så ledsen att det skulle sluta så här för mig. Jag som älskade att leva, som alltid var den starka och glada. Nu låg jag där, slängd på golvet, på väg att bli kvävd av mannen jag älskade. Minns du? Ett monster, det är vad du är. Instinkten jag fick då vill jag gärna vara utan. Jag vet hur det känns när man skall dö. När man är övertygad om att man ska dö, att inget finns kvar för mig. Hur kunde du? Jag minns hur andetagen var tvungna att hållas grunda, känslan av att luften pressas ur mig, och inga nya andetag får plats. Jag minns allt, mörkret och skräcken. Synfältet som krymper. 

Ja, jag minns det all för väl. Kan se mig själv ligga där. Minnen, ja, de är dubbla. Jag minns själv som uppifrån, ser mig själv. Och samtidigt, den fruktansvärda känslan av att vara fångad, fast. Fångad av dig, dina armar, dina händer och fram för allt fångad av din ilska. Fasthållen hårt mot golvet, fast inuti mig själv som snart inte skulle finnas mer. Ändå var detta bara en del av allt du gjort mot mig. Minns du det? Hur du struntade i om jag levde eller dog? Du bara satt på en köksstol och stirrade in i väggen. Du skrek åt mig. Vad var det du sa? Hora? Fitta? Slyna? Och vad gjorde jag? Jag bad dig om förlåtelse om och om igen där jag låg på golvet, chockad över att jag fortfarande var vid liv. Chockad över att du gjort detta. Skräckslagen för stunden när du skulle vända dig mot mig och göra klart det du påbörjat. Jag visste ju att döden skulle komma till mig den natten. Det gjorde den, men inte på det sättet jag var övertygad om då. Jag minns spegeln du slängde in mig i, hur den krossades utan att jag hörde ett ljud. Jag minns hallbyrån du kastade mig över, hur det kändes att få ett av dess vassa hörn rakt i ryggen. Jag minns hur allt gick på en sekund. Jag hann inte reagera förrän jag låg där, utslagen på golvet. Minns du det? Hur du satt på mig? Tvingade mig med en råstyrka hämtad från helvetet, minns du det? Styrkan hos en galning, jag hade inte en chans. Jag minns känslan av en sådan total utsatthet. Hjälplöshet. Ja, jag dog då. Den kvinnan är borta. Och det var du! Du, som dödade henne. Om du bara kunde förstå en bråkdel av det du utsatt mig för. Det kan du inte, men jag har lärt mig nu att det inte är fel på mig. Det var inte jag som provocerade dig till att slå mig. Det var du själv, ditt monster. Som sagt, du har själv ställt till det – du har bara dig själv att skylla."

Hur känner man igen en psykopat?

2017-09-10 15:53
Från [email protected] (Unknown)
Under mina föreläsningar har har jag ofta fått frågan om hur man känner igen en psykopat. Många som är offer för misshandel tror att deras partners eller ex-partners är psykopater eller narcissister.  Efter att ha deltagit på en föreläsning med kriminalpsykologen Åke Strengnell kan jag dela med mig av svaren. Bild från filmen Gaslight med Charles Boyer och Ingrid Bergman
Ljuger din partner? Det första kännetecknet på psykopater och narcissister är att de ljuger. De är obotliga lögnare och de ljuger för att berika sig själva. Det de gör allra bäst är att ljuga och det kan vara svårt att upptäcka deras osanningar. De är övertygande och retoriskt skickliga.


Kriminalpsykologen Åke Stegnell föreläser

Narcissisten

Den vanligaste bedragaren är narcissist. Sveriges befolkning består av 3-4% narcissister. Här följer några kännetecken:


  • Stimulus deprivering - En narcissist behöver bekräftas hela tiden. 
  • Moralisk imbecill - En narcissist vet inte skillnaden på rätt och fel. 
  • Förförare
  • Svänger mellan omnipotens och mycket låg självkänsla
  • Har lätt att förakta andra - speciellt de svagare. 
  • Känner ingen riktig sorg, längtan, skuld eller empati.
  • Mycket stark äreslystnad
  • Känner inte tillit
  • Parasiterar - utnyttjar "värddjur"
En narcissist älskar uttryckligen sig själv och tycker om att visa upp sig. Vanligtvis ser personen bra ut, men behöver hela tiden bekräftelser på hur bra hen är. Narcissister kan ha lätt att klättra uppåt i karriären och har inga problem att kliva över andra människor för att komma dit hen vill. En narcissist litar inte på någon annan än sig själv och i ett förhållande kan hen få dig att känna att det faktiskt är du som ljuger fast det egentligen är personen själv. Humöret kan skifta mellan att otrolig styrka och "omnipotens" och extremt låg självkänsla. Åke har sett människor som i ena stunden verkat starka och kaxiga ligga på golvet och gråta stunden efter. 

Psykopaten
En psykopats beteende liknar en narcissists. De är som grenar från samma träd. 3-4% av Sveriges befolkning är psykopater. Du känner igen en psykopat då personen:

  • Stimulus deprivering - om de inte får stimulus så mår de dåligt
  • Moralisk imbecill - Det är ointressant att veta om något är rätt eller fel
  • Intermittent belöning. Psykopaten belönar som en "enarbad bandit". Psykopaten isolerar sin partner från omvärlden, blir arg och bestraffar för att sedan belöna.
  • Mytoman 
  • Mästerdupör
  • Låg impulskontroll
  • Lär ej av misstag
  • Saknar självkritik, ånger och sorg
  • Förförare
  • Egna regler, storhetsvansinne. Är lojal endast mot sig själv.
  • Stor differens mellan ord och handling.
  • Ej tillit
  • Mycket svartsjuk
Både narcissisten och psykopaten är alltså skickliga lögnare. De är så skickliga att det kan vara svårt att förstå om de ljuger och man blir lätt manipulerad av dem. Ställ dig på sidan en stund när de pratar. Lyssna. Bommar de ibland? Kolla in de andra kännetecknena. Stämmer de in? Är din partner fruktansvärt svartsjuk och har åsikter på dina kläder och vem du umgås med? Var försiktig. Är det en psykopat eller narcissist du har att göra med så är det bästa du kan göra att lämna förhållandet. 

Hantering av en narcissist/psykopat

När du upptäckt att du är tillsammans med en narcissist eller psykopat är separation det bästa att göra. Det är inte alltid så lätt och flykt kan vara den enda utvägen. 

Att gå till attack brukar också hjälpa till att få dessa personligheter ur spel. Endast 10% vågar sätta "hårt mot hårt". 

Försök sedan att inte ge psykopaten/narcissisten stimus. Känn efter - Vad är det för slags bekräftan hen söker? Undvik att ge hen den under en tid och se vad som händer. Antagligen blir effekten ilska. Hen kan skrika och gorma eller så blir hen sur och låter bli att höra av sig på någon vecka. 

Slå mot svaga punkter. En psykopat har inga spärrar när det gäller att göra det mot dig. Gör detsamma!

När man upptäcker att det är en narcissist eller psykopat man är tillsammans med så börjar man ofta ställa sig frågan "varför jag?". Från att i början ha känt sig hedrad av att en sådan fantastisk person ser just oss, börjar man i stället tänka att det kanske beror på oss. Det gör det inte! En narcissist/psykopat går vanligt vidare till nästa person, om du bryter. Viktigt är dock att fundera lite på hur "värddjurets personlighet" ser ut. En parasit söker ett "värddjur som:

  • har konflikträdsla
  • har viljan att behaga
  • tycker att omgivningens gillande går före allt
  • är naiv
  • förnekar sig själv
  • har en beroende personlighet och ofta är: "för" hederlig och "för" ensam.

Åke Strengnell säger att det inte går att förändra varken en narcissist eller en psykopat. Fundera lite över ovanstående punkter. Det kan vara svårt att känna igen en lögnare. I kriminalvården måste man ibland ta till verktyg som lögndetektor eller personer som "Eyes for Lies" eller Paul Ekman. Tänk över de andra signalerna. Känner du igen din partner? Det enda sättet är att bryta. Separation är det enda svaret som kan hjälpa dig tillbaka. Du gör inga barn en tjänst att bo kvar med en förälder som har denna personlighetsstörning och du förstör ditt eget liv. Du har rätt att få höra sanningen av din partner. Du har rätt att umgås med vem du vill och göra vad du vill.

Vill du veta mer? Kontakta Åke Strengnell! 






.

Barnen – våldets osynliga offer

2017-01-10 20:46
Från [email protected] (Unknown)
                                         Bild: www.flickr.com Magika Sonika


Våld inom familjen innebär i de allra flesta fall att en kvinna misshandlas eller hotas av en man. Det finns också kvinnor som misshandlar och hotar män, precis som det förekommer våld i en del samkönade relationer. Kvinnorna, mammorna, är de som oftast blir utsatta, barnen som upplever våldet tar alltid mer eller mindre skada av det.

Enligt Rädda Barnen har ungefär tio procent av barnen i Sverige upplevt våld i hemmet någon gång och fem procent har gjort det ofta. Jag har inga uppgifter på hur ofta det sker i Italien. Att se en förälder bli misshandlad är en allvarlig form av psykisk misshandel. Det är vanligt att våld i familjen förnekas och förminskas, både av den som blir slagen och av den som slår.

Många par försöker hålla ihop för barnens skull, men ett barn som lever med våld i hemmet känner sig befriad när han/hon får slippa det. Ett barn mår ALLTID dåligt av att se en förälder bruka våld mot en annan förälder, varesig det är fysiskt eller psykiskt. Ett barn blir rädd när en förälder blir hotad och kränkt, liksom när man använder fysisk våld. Ofta har ett barn som är vittne till våld i hemmet ingenstans att gå, och kanske ingen att prata med. Barn är lojala mot sina föräldrar och hamnar i en lojalitetskonflikt när de måste välja sida eller söka stöd utifrån. Föräldern som misshandlar använder ofta barnet som medel för att komma åt den andra föräldern. Han manipulerar barnet och försöker få barnet att välja sida.

Barn vänjer sig vid våldet och hamnar i en normaliseringsprocess och det finns få saker som skrämmer mig så mycket som att se ett barn som inte reagerar när en förälder blir kränkt. Det betyder att våldet har blivit vardag. Att kränka och bli kränkt är en del av livet. Att leva och se en mamma som alltid biter ihop och tar emot utskällningar eller blir slagen när hon vågar säga vad hon tycker, kan ha stora följder för barnets vuxenliv och  man kan få svårt att veta hur ett förhållande ska vara egentligen.

Precis som kvinnan i ett förhållande med våld i hemmet, går barnet och är rädd för att någonting ska hända. Han/hon påverkas ofta fysiskt och får huvudvärk eller ont i magen. Man påverkas även psykiskt och blir kanske mer inbunden än andra för man vet inte riktigt var gränsen går, hur ett normalt liv ska vara.

Det kan vara problematiskt att ta med ett sådant barn till en psykolog också, i alla fall i Italien, för båda föräldrarna måste gå med på att barnet ska gå i terapi. Det är inte ovanligt att föräldern som misshandlar efteråt frågar ut barnet om vad som blivit sagt, och då sluter sig barnet även för den bästa psykolog och terapin fyller inte någon funktion.

Om du upplever att ditt barn är vittne till våld i familjen, att mamman blir misshandlad, hotad eller kränkt så har jag hittat många bra råd på denna sida. Där finns även råd för föräldern som misshandlar:
http://www.barnperspektivet.se/teman/utsatta-situationer/vald-i-nara-relationer

Om du är rädd för att lämna en våldsam relation, tänk då på dina barn. Tänk på att alla barn har rättighet till ett värdigt liv.

Lycka till!

Kram

Annika


Andra källor:
http://www.brottsrummet.se/sv/vald-inom-familjen
http://www.nck.uu.se/kunskapscentrum/kunskapsbanken/amnen/barn_som_upplever_vald/


Han var för bra för att vara sann. - Gästbloggaren Linda berättar.

2016-10-21 23:40
Från [email protected] (Unknown)
Linda lämnade honom till slut. Hon bestämde sig för att leva och bröt sig loss. Det som i början verkade för bra för att vara sant blev ett helvete och Linda höll på att gå under. Nu vill hon dela med sig av sin berättelse för att hjälpa andra känna igen varningssignalerna och inge hopp. "Jag skulle göra om det varje dag i veckan", skriver hon. "Livet är värt att leva!" Tack, snälla Linda för din berättelse! Du kommer att hjälpa många!

Bild: flickr.com  LaRa InSIde

Jag trodde att jag hittat någon som var för bra för att vara sann, ni vet som när man hittar det där unika fyndet på reahyllan? Man blir så glad att man kommit över något så exklusivt som man egentligen inte har råd med. Det trodde jag om honom, att han egentligen var för bra för mig. Varför trodde jag det? För att han sa det. Hela tiden. Jag skulle varje dag visa hur glad jag var att han valt mig, bland alla andra alternativ han hade. Och det var inte för att jag var bättre än alternativen, utan det var för att han var så bra som han valde mig. Tacksamhet. Tack för att du valde mitt liv att leka med som ett spel.

Jag var 20 år, så ny på livet. Han var 6 år äldre än mig, och han ville ha mig. Han hade en gång varit min chef, men då var han inte intresserad. Det var först när jag slutade som han började lägga ut krokar som jag en dag fastnade på. Jag märkte snabbt att han var väldigt svartsjuk, samtidigt som han ibland valde att låta mig göra precis som jag ville, för att se om jag var trogen. När jag alltid var det, så kom han ändå på saker som jag hade gjort fel. Han såg nog hur jag tittade på killen som satt i kassan när jag betalade maten vi skulle äta. Han hörde nog hur glatt jag hejade på grannen som jag mötte i trappuppgången när jag skulle gå på jobbet. Han visste exakt hur jag betedde mig på mitt jobb som var mansdominerat. Allt hade han koll på och jag skulle aldrig tro något annat. Hur kunde jag riskera honom och vårt förhållande, han som valt mig av alla? Jag började vända mig själv ut och in för att han skulle veta att jag var tacksam för att han hade valt just mig. Man gjorde det mesta för att slippa känna sig som en besvikelse. 


En dag köpte vi ett hus tillsammans. I samband med detta blev jag sjukskriven på grund av utmattning. Jag trodde att det var jobbet, men nu förstår jag bättre. Jag var utmattad för att varje minut på dygnet hålla honom på bra humör. Att hela tiden tänka på vad jag sa, vilken ton jag använde, hur jag sminkade mig, hur jag städade osv. Varenda liten sak var jag tvungen att tänka på, och inte ens då vart det bra. Tillslut orkade inte min kropp och hjärna samarbeta längre. Jag skulle vara sjukskriven i 2 veckor. Jag mådde så himla dåligt, men det han sa till mig var: Perfekt, då har du tid att måla huset. Gissa vad jag gjorde under mina 2 veckor som sjukskriven? Jag målade huset.  Jag minns en gång att han sa till mig att han aldrig skulle kolla i min telefon för att han litar på mig. Jag ändrade min kod som jag visste att han kunde, la den på bordet framför oss och gick till duschen. Jag han inte ens ta av mig kläderna innan han skrikandes frågade vad jag hade att dölja för honom. Sen slängde han ut min telefon på gräsmattan i becksvart mörker. Vi hittade den 2 veckor senare. Jag orkade inte ens bry mig och sa till mina vänner att den hade gått sönder, men att min pojkvän varit så snäll och köpt en ny till mig, vilken kille.


Bild: flickr.com ricardovilela72


När jag sedan var så pass nedbruten i mitt psyke att jag inte längre reagerade på all psykisk misshandel så kom den fysiska. Det började med puttar. In i väggen. De var lätta att skylla bort, även om jag alltid protesterade väldigt högt. Det var förstås innan jag förstod bättre. När puttarna inte längre rörde mig i ryggen, när det sjukt nog var en vardag, så började han lyfta mig i axlarna och slänga in mig i väggen. Jag protesterade även väldigt högt dessa gånger. Men jag skulle sluta vara så dramatisk. En gång vaknade han mitt i natten och var så arg på mig för att han hade sett att jag sms: at med min låtsasbror, som jag också jobbade med. Han tog en kudde och slog mig så hårt i ansiktet så jag fick blåöga. Sen drog han. Han sade att han skulle ta sitt liv. Jag fick fullständig panik så jag ringde polisen och sa att de måste hjälpa mig att hitta honom. Han lovade att komma hem om jag ringde polisen och sa att de skulle låta honom vara. När det var gjort så sade han åt mig att låsa in mig om jag var rädd om livet. Det gjorde jag inte. Jag vet inte varför, för rädd om livet var jag. Det var en av många gånger jag fått leta honom med polisbil. Hans bror hjälpte mig mycket och fick mig att inse att hans liv inte låg i mina händer.

En dag, orkade jag inte vara tyst mer. Vi bråkade och när han gick sa jag något väldigt onödigt. Han vände och var tillbaka framför mig på en halv sekund. Jag minns att jag hade en regnjacka på mig, han tog tag i halsen på den och vred så hårt att jag inte kunde andas. Jag tänkte att det är nu jag dör. Det var nästan så att jag accepterade det, att jag tyckte att det skulle bli skönt att för en gång skull slippa allt. Men han släppte och jag föll ihop till en svag pöl på golvet. Då insåg jag att jag inte ville dö, och för att fortsätta leva var jag tvungen att lämna honom. Det blev värre och värre för varje gång och en dag skulle han inte kunna stoppa sig själv innan det var för sent. Att leva med honom var som att vara en levande död och jag orkade inte hålla den fasaden mer. Jag rafsade ihop lite saker, sprang och hämtade bilnyckeln som han för en gångs skull inte hade gömt, sprang ut till hundgården och hämtade mina hundar. Jag satte dem i bilen och då kom han ut, i strumporna och skrek att jag skulle åka och aldrig mer komma tillbaka. Jag visste att han snart skulle skifta och göra allt han kunde för att jag skulle stanna, så jag skyndade mig medan jag hade chansen. Satte nycklarna i låset och startade. Då började han springa emot bilen och jag var så rädd att jag trodde hjärtat skulle stanna, för att jag visste att om jag inte kom därifrån denna gång heller så skulle jag aldrig göra det, så jag bara gasade. Han försökte öppna dörren och rycka nycklarna ur låset men jag var redan på väg, och just då fanns det nog inget som kunde stoppa mig. Jag ville leva igen.

Bild: flickr.com Lauren McKInnon

Den kvällen ringde han mig 57 gånger på två timmar. När jag inte svarade så ringde han min familj. Jag ville inte blanda in dem just då och det visste han så han fick mig till att svara. Men det var för sent. Jag hade fått så mycket styrka av att bestämma mig så jag var helt känslokall emot honom, vilket var något nytt för oss båda. Jag hade många gånger känt mig så skyldig för att jag tyckte om honom fast att han behandlade mig som han gjorde. Jag ville ju så gärna att det skulle vara bra, men det var det nästan aldrig. När jag svarade i telefonen grät han som ett barn, berättade om sin uppväxt och att han skulle gå på utredning för ADHD. Jag svarade bara att det var bra för honom och önskade honom lycka till. Då blev han sig själv igen, svart. Han bad mig fara åt helvete och sluta förstöra hans liv.

Helvetet som följde de kommande 6 månaderna hade jag aldrig kunnat räkna med. Jag trodde allt skulle vara över när jag lämnade honom. Men så var det inte, det var bara början. Han jobbade 50 meter ifrån min pappa dit jag flydde, och varje gång jag skulle gå ut med hundarna stod han utanför med bilen. Han bad på sina bara knän, han sade att jag var en hora,  att vi kunde gifta oss. Han sade att hans liv var förstört på grund av mig. Jag fick aldrig vila. En dag kontaktade jag polisen och han fick kontaktförbud. Men det är en annan historia.  Detta säger jag inte för att skrämmas. Jag vill att alla som är i samma situation som jag var i ska veta att jag skulle göra om det alla dagar i veckan. Livet livet är värt att leva!

Det finns gränser för hur mycket du kan hjälpa!

2016-09-10 11:24
Från [email protected] (Unknown)
Visst är det fint att förstå andra människor och försöka hjälpa dem. I en relation ska man förstås ställa upp för varandra, lyssna på varandra, försöka förstå och stötta om så behövs. Fint! Men det finns gränser för hur långt man kan gå för sitt eget välmående!

Bild: flickr.com michy_eva

Ser du taggtråden? Tänker du klättra över eller hur ska du komma igenom? Du vet att det kommer att göra ont men du har ett otroligt driv och en vilja att hjälpa på alla sätt och vis. Jag förstår. Det är så fint att VILJA hjälpa och otroligt bra om man dessutom KAN hjälpa. Men KAN du det? Kan du lappa ihop någons barndom eller få en annan persons relationer att förbättras? Kan du förändra någon annan? Tänker du så här?
  • "Hen hade det ju så svårt som barn!" 
  • "Hen har ju haft det så jobbigt med alkoholen!" 
  • "Hens förra partner var ju så hemsk mot honom att det är klart att jag måste visa hen kärlek!"
  • "Hen har ett stort sexualdriv. Hen behöver sex varje dag! Ibland flera gånger om dagen. Om inte jag ställer upp vad ska hen göra då? Gå med andra?"
  • "Jag vet. JAG tycker det är obehagligt att ha sex i den ställningen, men HEN älskar det ju! Och jag vill göra hen glad!"
  • "Hen är trött när hen kommer hem från jobbet. Inte konstigt att man blir på dåligt humör med det jobbet hen har."
  • "Hen är ju så ensam! Klart att jag stannar hemma med hen på kvällarna i stället för att gå ut med mina kompisar."

Det är fint att vara förstående. Men till vilket pris? Att hjälpa någon annan ska inte göra ont! 

Våldsformer - Materiellt våld och försummelse - en tjej berättar

2016-08-17 12:17
Från [email protected] (Unknown)
Efter en av mina föreläsningar kom en tjej fram till mig. Hon tittade på mig med sina pigga, nyfikna ögon. Hon pratade livligt och levande, trots det jobbiga ämnet. Hon satt i rullstol och var ungefär 17 år. Hennes berättelse fick håret att resa sig på mig av ilska. Ingenting gör mig så arg och ledsen som handlingar som utsätter barn för våld; direkt eller indirekt.Bild: flickr.com Fotograf: Winsomee Obs! Bilden föreställer INTE tjejen i inlägget. 

Efter varje föreläsning låter jag åskådarna ställa frågor över lite fika eller en matbit, men är väl medveten om att det finns människor som inte vill eller kan tala inför andra. Jag brukar därför alltid se till att ha tid att lyssna på människor även individuellt efteråt. Efter en föreläsning någonstans i Sverige kom en tonårig tjej fram till mig i sin rullstol med två kompisar bredvid sig. Hon sade:

"Vad kan jag göra för att hjälpa min mamma lämna min pappa?"

Det var en svår fråga att svara på och oerhört lätt att svara fel på. Det gäller alltid att inte döma och att förstå ordentligt innan man svarar. Jag bad henne berätta för att få en bättre förståelse. 

"Han blir ofta arg på mamma och skriker åt henne. Han säger hemska ord och hotar henne. Han kastar saker i väggarna så att de går sönder. Mina småsyskon blir rädda och jag känner att jag måste vara kvar för deras skull. Jag har kontaktat myndigheterna och kan bo hos en stödfamilj, men törs inte lämna mina småsyskon ensamma. De behöver mig!"

Hur mår din mamma? Vill hon vara kvar i förhållandet?

"Min mamma gråter när han har varit stygg, men sedan ber han om förlåtelse och då blir allt bra igen. I några dagar. Hon säger att hon älskar honom och att det är synd om honom. Jag är den enda som inte är rädd för honom, trots att han försöker skada mig också när jag skriker att han ska sluta."

På vilket sätt skadar han dig?

"Han kan exempelvis slänga iväg rullstolen så långt att jag inte når den. Då måste jag kräla på golvet för att hämta den. Han kan stå och titta och sedan putta iväg den ännu längre. Jag låter den vara om jag inte absolut behöver den. Jag försöker på alla sätt visa mina småsyskon att man inte ska vara rädd. Jag önskar min mamma ville förstå..."


Bild: flickr.com Fotograf Davide Posenato

Vilken modig tjej! Jag vet att hon idag är i kontakt med myndigheter och jag hoppas innerligt att hennes mamma har insett att det är dags att lämna förhållandet. Vi föräldrar har ansvar för våra minderåriga barns välmående och barn i en situation som denna lider fruktansvärt. 




Att döda en hustru

2016-07-19 10:18
Från [email protected] (Unknown)
Boken "Att döda en hustru" handlar om en man som mördade sin fru. Den försöker inte försvara dådet eller på något sätt bortförklara det. Men den beskriver hur man kan drivas så långt i desperation att man till slut inte vet vad man gör. Boken beskriver hur våldet i en relation kan trappas upp tills offret står där psykiskt nedbruten utan kraft att bryta sig loss ifrån den relation som håller en fången. Detta är en sann berättelse om hur en man blir utsatt för våld medan samhället blundar för det man inte vill se. Mannen dödade sin hustru. Det svenska samhället hade kunnat rädda henne.

Ur boken: 

"Han smyger in i Filips rum. Lägger sig på golvet under sängen. Tänker att hon lugnar sig om hon inte ser honom. Tänker att det är vansinne. Han gömmer sig för sin egen hustru. Han skäms. Skäms. Vill bara att det ska sluta. Om hon inte ser honom så kanske det rinner av henne. Hatet. Han hör henne gå omkring. Dunka i väggarna. Hör ett brak. Han undrar vad som händer. Så kommer hon. Hon vet att han är vaken. Hon sätter sig på golvet och börjar sparka honom i ryggen. Hårt. En spark träffar över njuren. Andan går ur honom. "Kom fram för helvete!" Så fort han står upp flyger hon på honom. River och slår..............
Han har inte ens hunnit dra täcket över sig när hon kommer farande igen. Hon hamnar grensle över honom och slår med hammarslag på hans bröstkorg, i ansiktet och var hon kommer åt.............

Detta sker medan barnen hör. Barnen lider. Barnen vet. Eriks dotter törs inte gå och kissa, så rädd är hon för hans fru. För dottern vet - att Anja har två personligheter; den ena är snäll och den andra är våldsam. När den våldsamma Anja kommer fram gömmer sig dottern.  Författaren Jeanette Ekström beskriver barnens lidande på ett sätt som gör att jag omöjligt kan hålla tårarna tillbaka.

När Anja ringer SOS larm tar man för givet att hon blir misshandlad av sin man. Hela samhället tar för givet att det är Erik som misshandlar Anja. Efter slagsmålet ovan är Eriks sida av sängen full av blod, men samhället ser inte. Man väljer att blunda. Man ser Anjas skråma men inte Eriks sår. Det är så viktigt att få tag i busen, i mannen som misshandlar. Jag blir mer och mer chockad ju längre fram i boken jag kommer. Jag trodde ändå att Sverige var ett ganska jämlikt samhälle, men så är inte fallet. Man använder mycket mer tid åt att prata med Anja än med Erik och man gör inte någon större insats för att verkligen förstå honom.

Varför gick han inte? Eriks reaktion är densamma som en kvinna som blir utsatt för misshandel. Man går igenom en normaliseringsprocess (läs gärna mer här)och blir mer och mer nedbruten. Man vill dessutom hjälpa den man älskar. Erik såg sin hustrus psykiska problem och ville hjälpa. Han sökte professionell hjälp till henne. De blev båda förhörda många gånger av polis och andra. Erik hade en av Sveriges mest berömda advokater. Men ingen ville se. Man såg Anjas skråma men inte Eriks sår. 

Erik skämdes för hur hans hustru behandlade honom och de umgicks mindre och mindre med vänner. Hans barn ville inte längre bo hos dem. Erik bröts ner, förlorade sitt jobb och hamnade i en svår ekonomisk situation där han var ekonomiskt beroende av sin fru. Han förlorade sig själv i total ensamhet. Det slutade illa. Erik mördade sin hustru. Jag vill inte på något sätt ursäkta denna handling. Jag vill dock förklara hur långt det kan gå för en människa och väcka uppmärksamhet kring detta. Jag tycker att det är dags att vi alla ser oss som människor i denna värld, inte kön. 

I denna bok kan ni följa Erik och Anjas berättelse. Ni kan se och förstå hur våld i en nära relation kan trappas upp trots att där finns någonting som liknar kärlek. Ni kan följa hela processen med polis, sjukhus och rättegångar. 

Jag önskar hjälpa andra. Jag hoppas så att denna bok väcker uppmärksamhet och hindrar våld, lidande och mord.Människomord. 





 Ur boken:
"Detta är inte en hustrumördares försvarstal. Detta är berättelsen om vad som händer när polismannen Erik anklagas för att ha misshandlat sin hustru Anja, trots att det mesta pekar på att det faktiskt är Anja som slåss. Det är en berättelse om att dömas på förhand av omgivningen, och att dömas på orimliga grunder av rättsväsendet. En berättelse om två människor i en destruktiv relation som ingen av dem förmår att bryta. En berättelse om att förlora allt och begå det värsta brottet av alla."



 Här hittar du boken: http://www.bokus.com/bok/9789198196306/att-doda-en-hustru-en-dokumentar-om-vagen-till-ett-hustrumord/
 

Du kan inte bära en annan människa!

2016-07-01 10:08
Från [email protected] (Unknown)
Du vill väl. Du älskar. Hen behöver dig. Du vill vårda, hjälpa och stötta. Du är lycklig när hen är det. Du tar på dig hens problem och bär hens vardagliga bördor. Känner du igen dig? Du kan inte bära en annan människa! Du behöver fria händer för att leva ditt liv! Bild: flickrcom Sofia BucciMissförstå mig inte. Det är fint att hjälpa andra. Det är underbart! Fantastiskt! Man är lyckligt lottad om man faktiskt är i den ställningen att man kan hjälpa andra människor. Men det är skillnad på att hjälpa och att ta ansvar för en annans liv. Det är skillnad på att bli nyttjad och utnyttjad. Det är inte samma sak att be om hjälp och att kräva hjälp.

Känner du dig levande och lycklig bara när du kan göra din partner lycklig? Lever du för de lyckliga stunderna när ni har det bra och har tagit på dig ansvaret för din partners lycka? Pling! Jag hör massor av varningssignaler här. Du kan inte bära någon annan. Ditt ansvar är ditt eget liv. 

Tack Stockholm!

2016-06-23 23:05
Från [email protected] (Unknown)
Nu är jag tillbaka i Rom igen, nöjd efter resan till Stockholm. Jag hade hyrt en lokal i Hälsans Hus och använt mig av nätet för att sprida uppmärksamhet kring eventet. Jag hade bjudit in Maria Larsson från organisationen DOLT, som skulle komma och berätta om de dolda offren. Hon fick förhinder men jag vill ändå nämna det fina arbetet hon och DOLT gör för att hjälpa andra. Psykologen, författaren och psykoterapeuten Liria Ortiz var med och föreläste om hur man kan hjälpa en anhörig som är utsatt för våld. Sist men inte minst hade jag den italienska skådespelaren och musikern Fabrizio Bonora med mig. Det blev en intressant och annorlunda föreläsning.
 Tänk vad mycket man kan göra med nätet. Att organisera denna föreläsning med dessa fantastiska personer var stort och jag lyckades göra det helt och hållet med hjälp av internet. Maria Larsson hade jag träffat vid några tillfällen innan så jag kände till hennes verksamhet. Liria Ortiz följer jag sedan länge. Jag har hört flera av hennes inslag på radio och TV, läst hennes böcker och följer hennes artiklar i Dagens Nyheter. Jag kan rekommendera hennes bok: "Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer" (Gothia fortbildning). Liria förklarade på ett tydligt sätt hur man på bästa sätt kan hjälpa en anhörig som är utsatt för våld. "Visa att du finns, men sätt din vän/släkting i fokus!" Kanske vännen inte är redo att berätta att hen är utsatt för våld. Då kan det vara bra att visa att man bryr sig, att man har sett en förändring och frågar vad den beror på. Att kritisera våldsförövaren får bara offret att sluta sig.



För att göra föreläsningen mer intressant än vanligt erbjöd sig Fabrizio att spela musik i bakgrunden. Han hade med sig fiol, flöjt och munspel. Vi hyrde en gitarr också. Cellon lämnade han hemma i Italien. Fabrizio har varit med och organiserat event i Italien för att väcka uppmärksamhet runt våld i nära relationer. Vi spelade även några rollspel för att belysa hur våld kan ske i vardagssituationer. Scenerna vi spelade upp var berättade av några läsare.






Ett stort tack till alla. Särskilt till dem som faktiskt vågade komma fast de hade det jobbigt hemma. Tack alla ni som deltog i diskussionerna och ställde frågor. Tack ni som generöst delade med sig av egna erfarenheter. Tack ni som gav mig den fina återkopplingen efteråt att ni gick hem och lämnade förhållandena.Jag önskar er lycka till! Ni är värda det bästa!


Se gärna mer:
http://www.dolt.nu/
http://www.liriaortiz.com/
http://www.fabriziobonora.net/English.htm
http://www.annikawiden.com/

Ekonomisk misshandel - En man berättar. Del 1.

2016-06-06 19:19
Från [email protected] (Unknown)
Jag förstod inte att jag var fången förrän det var för sent. Jag var totalt uppslukad av hennes väsen. Hon var charmerande och underbar. Hon hade lätt till skratt och fick mig att känna mig älskad. När en vän påpekade att jag aldrig följde med ut längre, svarade jag att det kändes naturligt att vara med min fru i stället. Vi älskade ju varandra. Jag sade inte att jag aldrig hade råd att göra någonting annat än det hon ville. Annars blev hon arg. Bild: flickr.com Fotograf: Egor80 Som barn hatade jag när de vuxna skrek. Jag minns att jag försökte vara mina föräldrar till lags hela tiden och tog väldigt illa upp när min mamma skrek åt mig. Jag menar förstås inte att det var hennes fel att jag inte vågade reagera, men jag vill gärna förklara hur fruktansvärt obehagligt jag tycker det är när någon blir arg på mig.

Jag blev kär i min flickvän, vi gifte oss och hyrde ett litet hus någonstans i Sverige. Jag jobbade hårt och hon var hemma. Ibland fick hon tag på kortare ströjobb, men aldrig någonting fast. Hon skötte hushållet och betalade räkningarna med pengarna som jag tjänade. Trodde jag. När jag vid något tillfälle upptäckte att hon hade slarvat med inbetalningarna blev hon fruktansvärt arg. Hon skrek åt mig och höjde handen som för att slå. Jag svalde och fortsatte låtsas som om ingenting hade hänt. 

Jag ville inte inse sanningen. Jag jobbade och betalade. Betalade och jobbade. Vi var aldrig ute och åt. Jag köpte aldrig några kläder. Ingenting. Hon handlade det hon ville och trots att jag såg det så insåg jag det inte. Först när kronofogden kom förstod jag hur allvarligt det var och fann mod till att flytta ut. Jag fick flytta hem till mina föräldrar igen. Det kändes inte särskilt bra, jag var ju ändå över fyrtio, men nöden har ingen lag och de förstod mig. Idag är jag äntligen skuldfri och har skaffat egen lägenhet. Jag har lärt mig läxan och kommer att vara på min vakt nästa gång jag påbörjan en relation. Den som älskar utnyttjar inte. 

Sexuell misshandel - en kvinna berättar. Del 2

2016-06-05 09:08
Från [email protected] (Unknown)
Så många människor delar med sig av sina berättelser för mig. Här kommer ännu en kvinnas berättelse:Han var oftast snäll och trevlig. Men när han kom hem med "den där blicken" så visste jag. Det skulle bli sex den kvällen och jag var tvungen att ställa upp. Jag föste barnen i säng tidigare en vanligt och bad en tyst bön att de skulle somna så de slapp höra... Bild:flickr.com Fotograf: Francesca Donatelli
Så här i efterhand känns det hemskt pinsamt att berätta om det här, men jag hoppas innerligt att det ska hjälpa andra. Jag har idag svårt att förstå hur jag kunde låta det gå så långt. Jag trodde att jag älskade honom och att jag kunde hjälpa honom. Kanske trodde jag också att det var han som var normal, eller så ville jag intyga mig att det var så. Han var ju polis och en mycket omtyckt sådan. Hans vänner tyckte att han var trevlig och det gjorde även mina föräldrar. Åtminstone de första åren. Vad gjorde det att jag bara levde för honom och familjen? Jag älskade ju honom. Och allt var bra. Trodde jag. Tills han började med porrfilmer.

Han hade aldrig varit en fantastisk älskare. Under de år vi varit tillsammans hade han aldrig lyckats ge mig en enda orgasm. Han försökte inte ens och jag tyckte det var genant att behöva be om någonting sådant. Det gjorde mig inte så mycket, jag tänkte att det kanske berodde på mig. Och vi hade det ju bra ändå. Sex var inte allt för mig och vi hade mycket annat gemensamt. Han hade dock ett stort behov av sex och jag försökte göra honom lycklig på alla sätt och vis. Men en kväll kom han hem med en annorlunda blick i ögonen. "Se till att barnen kommer i säng i tid ikväll", sade han. "Vi ska ha lite kul, du och jag." Jag gjorde som han sade. Han gjorde en gest mot soffan och bad mig sätta mig medan han satt i en VHS film i videospelaren. Jag trodde inte mina ögon när jag såg ett par ha sex med varandra på de mest vulgära sätt. Jag äcklades och ville kräkas, men han bara log. Hånlog.

Bild: flickr.com Fotograf: Yanning Van de Wouwer
"Lilla gumman, det är så här det ska vara. Vi ska testa du och jag sedan också." Jag orkar inte berätta allt, men antar att du kan föreställa dig hur filmen var. Vad som hände sedan orkar jag heller inte berätta i detalj, men jag kan säga att från den dagen började mitt riktiga helvete. Varje gång han kom hem med den blicken fick jag gå igenom samma scenario. Först filmen och sedan akten. Blä. Han brydde sig inte om att jag inte ville, att jag inte kände någonting, att jag inte njöt. Han struntade fullständigt i mina böner. Han avfärdade mina argument med att säga att jag var en torr bondkärring från landet som måste börja lära sig leva. Hans kompisars fruar ställde minsann upp. De till och med gillade det! Vad var det för fel på mig, egentligen? HAN behövde sex.  Rent fysiskt kunde han inte stå ut om han inte fick det. Och om jag inte kunde ge honom det så måste han söka det någon annanstans. 

Bild: flickr.com Fotograf: Self-Eating Pie

Jag vet inte hur länge det pågick. Jag är tacksam att jag lyckades vara så tyst som möjligt för att inte väcka barnen. Jag är tacksam för att jag slutligen vaknade. Det hände en dag när han hade glömt datorn på och jag såg hans bild på en dating sida. Där stod att han var singel och en kort beskrivning på någon som inte lät som min mans. Men bilden var hans.

Jag tog mod till mig och ställde honom mot väggen. Han nekade. Jag insisterade. Och då - kom örfilen. Örfilen som äntligen väckte mig. Jag ringde till min mor. Jag berättade för dig. Äntligen, äntligen, kände jag att det inte var något fel på mig.

Det har gått några år nu och som du vet lever jag ensam med mina barn. Jag har ingen lust att ingå i ett förhållande igen. Kanske jag en dag kommer att träffa en man som är snäll mot mig, men just nu vill jag bara leva i frihet. 

Fotnot: ingen av kvinnorna på bilderna har någonting med berättelsen att göra

Psykisk misshandel - en kvinna berättar. Del 1.

2016-06-02 20:34
Från [email protected] (Unknown)
Han ville att jag var hemma med barnen. Han tjänade bra så han såg ingen anledning till att jag skulle jobba.  Innan vårt förhållande hade jag ett välbetalt jobb, men jag reste mycket. Jag insåg sent att han försökte kontrollera mitt liv. Det jag aldrig skulle ha gått med på innan jag träffade honom blev normal vardag i mitt liv. Jag gick på tå för honom och vågade inte berätta för någon hur jag hade det. Ingen skulle ändå förstå.Bild: flickr.com meagan_taylor
Mitt liv gick i början ut på att göra honom glad. Sedan på att hålla honom lugn. Jag hatade när han skrek inför barnen. Han kunde vara underbart rolig, men också fruktansvärt spydig och sarkastisk. Riktigt elak. Jag grät ofta och nästan alltid i smyg. Jag trodde att ingen kunde förstå. Du ville att jag skulle berätta om en händelse. Jag berättar den första jag kommer att tänka på. Här är den:

"Jag städade och städade varje dag, men han blev aldrig nöjd. Hela tiden kände jag att jag måste göra rätt för mig och han krävde att hemmet skulle vara skinande rent. Han försörjde mig och barnen! En dag när jag städade toaletten låg en bit toapapper på golvet. Jag dammtorkade golvet efter att ha rengjort allt grundligt, och tänkte att jag skulle plocka upp pappersbiten med händerna sedan, men glömde det. När han kom hem skrek han:
- Vad faan har du gjort hela dagen? Jag lade en bit toapapper på golvet för att kolla hur du städar och den är fortfarande kvar!"
Nu när jag vågat öppna mig och brutit mig fri inser jag hur hemskt han betedde sig. Ibland förtränger jag dessa minnen och det känns faktiskt skönt att berätta. Jag vill egentligen inte glömma, för jag vill inte åka dit igen. 


Vilken blomma liknar din kärlek?

2016-05-28 09:48
Från [email protected] (Unknown)
Är du kär? Känner du hur det bubblar inombords där du går och ler för dig själv i affären? Hela världen känns vacker och underbar och plötsligt är trädens gröna färg mycket vackrare än du någonsin sett den förr. Du känner dig lycklig, uppskattad, vacker och fantastisk! Du längtar bara efter att få vara i hens armar igen, eller åtminstone efter att få höra hens röst. Grattis! Det är nog den vackraste av känslor.Bild: flickr.com Patricia here & thereSå underbar kärleken är! Kärleken som stärker och skänker lycka. Kärleken som får livet att bubbla och längtan att vakna. Kärleken som väcker åtrån och får oss att vilja ge det vackraste och djupaste vi har. Visst är det en fantastisk känsla!

Kärleken förändras förstås med tiden. Vi går ju inte och är nykära för alltid, men ändå ska känslan av samhörighet finnas där för att en relation ska fungera. En av de viktigaste komponenterna i kärleken tycker jag är tillit. Känner du tillit till din partner till 100%? 

Är kärleken stark eller är den så skör att du försöker förändra ditt beteende, dina vanor och din attityd för att den inte ska brista? Är detta det mest underbara du har varit med om, men samtidigt har du en magkänsla som säger att det kan ta slut när som helst om du....

Bild: flickr.com Tim Gebauer
Känner du att kärleken är vacker, men påminner om en maskros? Om man blåser lite för hårt försvinner den? Det är klart att man ska vara mån om kärleken och vårda den ömt, men man ska inte behöva gå och vara rädd för att den ska ta slut. Man ska heller inte förändra sig för att känna sig älskad. Och man ska absolut aldrig gå omkring att vara rädd för sin partner; rädd för att göra fel som gör en så arg att kärleken kan blåsa iväg.

 Bild: flickr.com Magnus Karlsson
 Kärleken ska vara som en vallmoblomma! Den ska lysa upp vardagen och skänka skönhet även där det är som fulast. Kärleken ska kännas trygg. Du ska känna tillit till din partner. Hen ska vara en trygg hamn att komma hem till och någon du verkligen känner att du kan ty dig till när du har någonting på hjärtat. Även när allt känns mörkt och fult i livet ska hen finnas där för dig. Som en vallmoblomma. Just nu blommar de överallt här i Italien. Det växer vallmoblommor bland sopor och skräp. De lyser upp hela landet med sin vackra röda färg. Kärlekens färg. I frihet. Vallmon kan inte leva om man berövar den dess frihet. Kan du?

Bild: flickr.com Alessandro Pallante

En kille lämnar sin kille - "Ingen får trampa på mig mer" Gästbloggaren Thom...

2016-05-18 21:28
Från [email protected] (Unknown)
Jag är emot allt våld. Våld mot barn, kvinnor och män. Våld mot människor. Varje dag svarar jag på mail och pratar med människor om våld i nära relationer. Jag söker gästbloggare; människor som vill berätta för att hjälpa andra. Min kära vän Thomas har nu beslutat sig för att berätta om hur han fann modet att lämna killen han hade ett förhållande med. Tack Thomas!Fotnot: Bilden föreställer INTE Thomas. Bild: flickr.com Digain and again

"Här kommer min berättelse om hur jag bröt mig loss från (ytterligare) ett destruktivt förhållande. Jag vill gärna dela med mig av det som hände för jag hoppas att det kan hjälpa andra. Numera har jag faktiskt en viss erfarenhet av sådant. Först och främst vill jag påpeka att jag var i ett samkönat förhållande med en 45 årig man. Mitt namn är Thomas och jag är 34 år. Jag måste också tillägga att jag tidigare varit utsatt för övriga former av psykisk misshandel då jag i höstas råkade ut från ett förhållande med en patologisk narcissist. Efteråt kände jag mig som ett vrak: jag var skör, sårbar och mitt självförtroende var helt förstört. Jag litade inte längre på män överhuvudtaget. 

Förra året i juni kom jag i kontakt med en man som bor utomlands. Han verkade seriös, snäll och omtänksam och när jag gick igenom helvetet pga mitt tidigare förhållande, så fanns han vid min sida även om han bodde långt ifrån mig. Han fanns alltid till hands och tröstade mig när jag behövde tröst. Han ville träffa mig och frågade om det var ok att träffas. I början var jag tveksam för jag kände mig inte redo, men efter ett tag gav jag honom mitt samtycke och lät honom komma och hälsa på mig här i Sverige. Vi träffades i januari 2016. Redan vid vår första träff så blev jag på något sätt varnad av min magkänsla. Min instinkt sa till mig: "han är farlig, du kommer att råka illa ut". Men ändå ville jag lita på honom för han verkade så underbar och förstående. Han accepterade mig med alla mina fel och brister. Han fick mig att känna mig älskad. Så påbörjade vi ett distansförhållande mellan hans land och Sverige. Vi träffades en gång i månaden fram till slutet av april. Under tiden så började de typiska varningssignalerna dyka upp sakta en efter en. Jag insåg vid en viss tidpunkt att jag hade blivit kär i ett monster. Han ville bestämma över hur jag skulle klä mig; han tyckte mina kläder var fula. Han ville styra mig som en marionett och ofta drack han så mycket att han blev full och aggressiv verbalt och ibland även fysiskt. 

Fotnot: Detta är inte mannen från utlandet. Bild: flickr.com Petra Dreiling-Schewe
Det värsta var ju att han alltid var hemlig med sin mobil. Han brukade vända på mobilen när han lade den på bordet och snart började jag inse att han ljög för mig. Den största och allra viktigaste varningssignalen var att det alltid kändes som att gå på äggskal. Han blev lätt irriterad när jag talade om för honom att han inte skulle dricka som han gjorde. Han är polisman och han kunde bli av med sitt körkort, för att inte nämna andra problem som detta beteende kunde orsaka med hänsyn till hans jobb. I sängen var han våldsam och pervers samt alldeles för dominant, ett drag som tillhör hans personlighet. Han fick mig att känna mig som om jag var ett föremål som han ville äga, hans egendom. Det som fick mig att fatta beslutet att bryta mig loss var min rädsla för honom samt något som hände alldeles nyligen.
 
Vi låg i sängen när han fick ett meddelande av någon. Det var natten innan han skulle flyga hem, dvs vår sista natt tillsammans. När jag frågade honom vem det var, så fick jag reda på att det var en gammal "knullkompis". Min reaktion var: det är inte normalt att man får ett sånt sms så sent på natten. Kan jag få läsa meddelandet? Han svarade: bäst att du inte läser det, för det skulle såra dig. Jag förklarade att detta skulle medföra konsekvenser för vårt förhållande samt att en relation grundas på tillit, men han raderade det meddelandet. Jag blev jättebesviken och ledsen: jag kände mig helt förkrossad. Det var då att allting kom ikapp och jag började få en helbild av det hela: magkänsla, rädsla, aggressivitet, lögner, drickande, perversion, förnekelse och hemligheter. Jag fick nog och lämnade hotellrummet mitt i natten även om det kändes sorgligt och fruktansvärt. 

Fotnot: Detta är givetvis inte Thomas. Bild: flickr.com Beatrice Corona
Han sprang efter mig och försökte förklara och hittade på ursäkter men jag stod på mig och framhävde att hade han inte haft något att dölja så skulle han aldrig ha raderat det där smset. Mina misstankar fick bekräftelse då jag sa till honom: "Vill du bli förlåten eller vill du få en andra chans, så får du försöka få tag på det där meddelandet." Han sade att han redan hade raderat det, men då svarade jag att han faktiskt kunde lika gärna kontakta avsändaren igen och be honom skicka hela konversationen till honom. Han sa att han skulle göra detta men när han återkom till mig så sa han att hans "kompis" hade nekat till att ha skickat ett sms. Han hade nu förolämpat min intelligens för jag visste ju att han hade fått detta sms. Detta var deras uppgörelse. Sveket var fruktansvärt och jag kände mig lurad och förkrossad. Fast nu har jag lärt mig en sak: man ska lita på sin egen magkänsla och sin instinkt och är det så att man känner sig rädd och alltid på sin vakt i ett förhållande då måste man fatta mod för att bryta sig loss. Jag träffade en förklädd djävul som ville framstå som en ljus ängel.

Jag vill tacka min underbara vän Annika Widén för hennes stöd och råd. Hon stod alltid på min sida under denna jobbiga period då jag gick igenom ytterligare ett helvete. Och glöm inte detta: Det finns alltid en väg ut! "


Jag fick ett brev - om ekonomisk, sexuell och psykisk misshandel...

2016-04-10 10:24
Från [email protected] (Unknown)
Jag fick ett brev från en läsare. Jag fick tillstånd av henne att publicera det. Pia var under en lång tid utsatt för psykiskt, ekonomiskt och sexuellt våld men insåg inte själv att hon var offer för misshandel förrän efter en längre tid. Bild: flickr.com 小荷 鄭
  Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Cambria",serif; mso-ascii-font-family:Cambria; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-hansi-font-family:Cambria; mso-hansi-theme-font:minor-latin;} Hejsan Annika!

Jag vet inte hur jag ska börja men jag här känns ganska ok. Jag träffade dig för första gången i en svensk stad, då du skulle föreläsa. Nu vill jag dela med mig av min berättelse även i skrift.

Jag träffade mitt ”monster” när jag var 22 år. Han var så bländande vacker och att HAN ens tittade åt mitt håll, gjorde mig både smickrad och knäsvag. Tänk att han tyckte om mig. Han tog mig med storm, från den dagen vi träffades för första gången tog det bara tre månader innan vi hade flyttat ihop och förlovat oss. Jag var den som var lyckligt lottad!! Det tog ett år, sedan hade jag inte några gamla vänner kvar… men min familj kunde han inte putta bort.
Han har gjort allt mot mig som man inte ska göra mot någon individ. Han har spottat, sparkat och kastat mig i smutsen. Han som älskade mig, hur kunde han såra mig så?
Det började med att hans liv var viktigare än mitt.. det kom smygande men när jag tittar tillbaka började det tidigt i vårt förhållande. Han var bara fysiskt våldsam mot mig en gång.. men då höll jag på att dö, dö invärtes. Han misshandlade mig framförallt psykiskt. Det började med små kommentarer, så som att jag inte kunde laga mat, eller inte var bra nog. Det var smärtsamt eftersom det inte syntes utåt, utan jag bar på denna hemska hemlighet ensam. Vem skulle förstå mig? Han som var så charmig och trevlig! 

Han hade alla pengarna. Jag studerade så jag hade inte så mycket, vilket innebar att jag inte kunde köpa mat som jag ville utan att fråga honom om han kunde bidra till maten.  Det blev en kamp att fråga om pengar – var jag snäll och duktig fick jag pengar.. om inte, ja då blev det inga pengar den dagen.

Ändå var det inte det som tog min… det var…

Han jobbade som kock på en fin restaurang och därför hade han sena kvällar och nätter som han arbetade på.

En natt vaknade jag av att han satt där… satt där på mig, frusta och stöna…. Jag var yrvaken och förstod först inte vad som hände. Det tog några sekunder innan jag verkligen förstod vad han gjorde, han våldtog mig! Fastän jag sa nej fortsatte han tills han var tillfredsställd. Natt efter natt vaknade jag av honom på mig.. Gång efter gång.. det tog aldrig slut. Varför jag aldrig anmälde honom, vem skulle tro mig? Vi var ju ett par…

Varför orkade jag bryta upp med honom? En dag berättade han att han varit otrogen i 6 år (vi var ihop ca 9 år).. Min äldsta dotter var i min mage när han var otrogen… Det var droppen, jag kunde inte stanna kvar. Jag lämnade allt utan att tänka mig för….

Men mitt i allt detta hemska födde jag två fina döttrar. Vackra och intelligenta och idag är min äldsta 17 år och min yngsta 13 år. Båda har tagit avstånd ifrån honom. De vill inte träffa honom eller ha någon slags kontakt med honom. Det ställningstagandet har de gjort själva.

Jag har levt utan honom i 10 år. Jag är en överlevare och jag överlever än. Han har under 20 år trakasserat mig i omgångar. Han har anmält mig till socialen för att vara en olämplig mamma m.m men jag har rest mig upp ur mardrömmen om och om igen.

Under hela denna period har jag läst in ett nytt gymnasiebetyg och blivit leg. lärare. Allt har jag klarat med bravur under psykisk press från honom. Idag läser jag masterutbildningen och jobbar som lärare.

Tack för att du ville läsa min lilla historia. Tack för att du finns. <3

Med vänlig hälsning

Pia

När man ska skiljas - om bodelning

2016-03-26 09:56
Från [email protected] (Unknown)
När man bestämmer sig för att gå skilda vägar måste man ofta gå igenom en bodelning. Detta är någonting man borde ta sig tid och mod att göra även när man lämnar ett destruktivt förhållande. Om du håller på att lämna din relation och känner dig osäker om hur du ska gå tillväga, läs gärna detta blogginlägg. Gästbloggaren Magnus Stadelman har jobbat som rådgivare och värderingsman på fastigheter i 24 år och jobbar nu med bodelningar och bouppdelningar samt annan ekonomisk rådgivning för privatpersoner och företag. Han delar generöst med sig av råd som man bör tänka på innan man lämnar i detta blogginlägg. Tack Magnus! Bild: flickr.com giusy0743 800x600 Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE MicrosoftInternetExplorer4 /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:"Times New Roman",serif;}
När skilsmässa (och även samborelationen upphör) är den enda utvägen för att komma vidare i livet finns det en hel del att tänka på. En bodelning skall göras. Generellt kan man säga att ingen skilsmässa och bodelning är lik någon annan, alla är i princip unika.

En del separationer och bodelningar går helt smärtfritt. Men tyvärr så många gånger är det en part som känner sig förorättad och inte förstår varför och är därför inte heller mentalt förberedd. I dessa situationer kan reaktionerna vara helt olika hos olika individer.
Ifrån att man har älskat varandra kan det istället lätt övergå till hat/ilska osv.
Eller reaktioner som man inte alls är förberedd på eller förväntat sig.

I sådana situationer är det lätt hänt att man bara tar sina direkta personliga tillhörigheter och drar o struntar fullständigt i allt annat. Vilket man senare ibland kan komma att ångra.

Erfarenheten visar att ofta, i de situationerna när det forna paret är som hund och katt, är det så att ärligheten och schystheten mot varandra är som bortblåst. Man försöker undanhålla tillgångar eller redovisa för låga värden osv.
I en del, sedan tidigare dåliga relationer som har hållit på i några år, visar det sig att den andra parten redan har förberett sig för en skilsmässa genom att skaffa undan tillgångar. Inte helt ovanligt när det gäller företagare.



Nedan vill vi ge dig som funderar på att separera några erfarenheter från verkligheten. Detta är de erfarenheter och råd från Lena 49 år, som hon vill dela med sig, där bodelningen tog två år från den dagen hon flyttade. Hon hade levt med en man som utsatt henne för psykisk misshandel under 26 år och hade två vuxna barn.
För att kunna genomföra en separation ska du vara väl förberedd. Gå igenom alla frågor och förbered dig. Det kan ta flera år av förberedelse men du kommer ändå inte vara beredd på hur den du har barn ihop med reagerar. Försök inte förstå den andre partens reaktioner utan var objektiv. Planera och gör inget förhastat och se till att du har någon som stöttar dig hela vägen igenom. Resan är som en berg och dalbana som pågår under flera år. För en skriftlig kommunikation med den andre parten så det inte står ord mot ord. Kontakta gärna någon rådgivare som är kunnig inom familjerätt och är erfaren av bodelningar innan det är för sent.
- När du bestämt dig för att separera; planera:


Du själv:
1. Har du fått möjlighet att träffa en terapeut som hjälper dig med att bygga upp ditt självförtroende så att du är stark i dig själv och inte börjar tvivla på att du gjort rätt? Älta inte det som varit.
2. Försök ha vänner, eller skaffa dig nya vänner, som stöttar dig och är villiga att lyssna och stötta dig under flera års tid.
3. Familjen, dvs syskon o föräldrar kan reagera olika. Ta reda på hur dessa ställer sig till din separation. Förbered dem på hur du blivit behandlad och vad du känner.
4. Har du kontakt med familjerådgivningen för att få stöd med kommunikationen om barnen? Har du minderåriga barn ska de hjälpa er men det tar tid, kö.
Din situation:
* Försök hitta en bostad utan lån så att du klarar dig genom bodelningstiden. Svårt att få lån som ensamstående utan att bodelningen är klar. Se bostaden som en tillfällig lösning tills bodelningen är klar. Framförallt, köp ingen bostad innan ansökan om äktenskapsskillnad är registrerad. Denna kommer nämligen då att ingå i bodelningen (gäller inte sambor).
* Ha ett jobb med en fast inkomst så du har en fast daglig rutin att hålla dig till
* Vilket bohag står dig närmast? Innan du flyttar gå igenom allt och upprätta inventarielista. Ta med dig det du inte kan vara utan. Tänk på pass, brev, ekonomiskt material, avtal, fotografier. Du kan alltid skaffa nya saker begagnat. Var beredd på att lämna materiella ting bakom dig.
Formalia:
1. När går skilsmässan igenom?
2. När är skiljedagen (brytdatum)?
3. Är dina barn myndiga?                                                                                         Om inte,  ta reda på dina skyldigheter/rättigheter vid en vårdnadstvist.
4. Har du underhållsskyldighet?
5. Har du eller din make/maka någon enskild egendom?
6. Vad har du i pension/tjänstepension, enskild egendom? Pensionsförsäkring är en tillgång i boet.
7. Vilka är era tillgångar/skulder?
8. Har ni något testamente?
9. Vilka försäkringar har ni? Du måste ha en olycksfallsförsäkring och en hemförsäkring.
Problem:
* Kommer du att få tillgång till er gemensamma bostad? Du har rätt till den men kan bli hotad.
* Är du beredd att polisanmäla din make/maka om hen hotar dig?
* Var beredd på förtal från din make/maka på alla plan, vänner, familj, era barn och rättslig tvist.
* Hur lång tid tar det innan bodelningen är klar? Räkna med flera år.
I mitt fall blev jag tvungen att koppla in en advokat då det inte över huvud taget gick att kommunicera med mitt ex. Sedermera var vi tvungna att även begära en bodelningsförrättare. Både advokaten och bodelningsförrättare blev väldigt dyrt och kostsamt men kan vara enda lösningen om det är berättigat och ekonomiskt försvarbart.

I Lenas fall ovan fanns det inget alternativ än att bodelningen fick hanteras av en bodelningsförrättare. Efter 26 år av fysik och psykisk misshandel är det lätt att bara glädjas av att komma därifrån med livet i behåll. Fast i henne fall fanns det stora värden i tillgångar i form av fastigheter och kapital på bank. Varför det var värt att kämpa för. 

Tack Magnus! Kan du berätta lite om dig själv?

Jag, Magnus Stadelmann, har jobbat som Privat- och Företagsrådgivare samt värderingsman av fastigheter på bank i drygt 24 år. Numera jobbar jag som egen konsult inom bodelningar och bouppteckningar samt även annan juridisk och ekonomisk rådgivning för både företag och privatpersoner.

Hur jobbar du?

När det gäller bodelningar börjar jag i en neutral roll med att försöka förmå parterna att hitta en gemensam utväg i bodelningen genom att gemensamt gå igenom tillgångarna och att försöka hitta värde på dessa som båda kan acceptera. Funkar detta så hjälper jag till med att skriva bodelningsavtalet.
Den här processen kan ta några veckor och är oftast den mest förmånliga för båda parterna.
Är det så att parterna inte lyckas komma fram till en lösning brukar den ene parten koppla in en advokat. I detta läge brukar den andra parten vilja ha mitt biträde.

Jag erbjuder ett första samtal/möte om 30 minuter utan kostnad för att bilda mig en uppfattning om ärendets omfattning och lämnar råd om hur ni skall gå vidare. I vissa fall är det inte lönt att strida och då upplyser jag er om det. Om nio behöver gå vidare och önskar min hjälp så lämnar jag gärna en offert. Mitt arvode är ytterst moderat jämfört med rena jurister eller advokater.


Tack för denna värdefulla information! För den som vill veta mer om Magnus tjänster så går det bra att läsa mer här: http://www.csconsultingab.eu


 

Konsten att säga nej

2016-03-01 09:30
Från [email protected] (Unknown)
Säger du ofta "ja" fast du vill säga "nej"? Vi vill göra vår partner lycklig och det händer att vi går med på saker vi egentligen inte vill göra. Känner du igen dig? Hur långt går det i ditt förhållande? 

Hur känns det när du säger ordet "nej"? Fylls du av skuldkänslor? Jag vet, det händer mig fortfarande ibland. Jag vill gärna vara alla till lags och har en tendens att glömma bort mig själv. Men är det rätt egentligen? Är inte meningen att jag också ska må bra? Hur bra mår man egentligen när man gör saker som andra vill hela tiden och bortser från sig själv?


Prova att säga nej. Du kan testa med mindre saker först. I början kan det hända att du får skuldkänslor, men vänta en stund tills du kan känna in känslan av att du faktiskt gör det du vill. En bra början kan vara exempelvis en söndagsutflykt. Kanske du alltid brukar göra det din partner vill göra? Prova att föreslå det DU vill göra i stället. Vänta sedan tills du ligger där på stranden och njut av känslan av att ha gjort någonting som DU ville göra. Ibland kommer inte glädjen förrän efteråt, och kan då kännas som en lättnadskänsla. Det kan gå så långt att man faktiskt lever i en relation för att göra någon annan glad. Då bör man verkligen ta sig en funderare. 

 Gör mig en tjänst; Låt ingen trampa på dig! Våga säga nej om någonting känns fel.

Lycka till!

Kärlek är...

2016-02-14 09:19
Från [email protected] (Unknown)
Kärleken är alltid god. Kärlek är Respekt, Tålamod och Tolerans. Kärleken får oss att vilja varandra väl. Kärleken fyller våra hjärtan med ömhet. Kärlek är tilltro och tillit. Kärlek är den enda vägen till lycka. Bild: https://www.flickr.com/photos/josephzohn/ Den du älskar vill du vårda ömt. Du vill inte klippa hens vingar utan tvärtom  blåsa luft under dem så att hen kan flyga riktigt högt och lyckligt.

Den du älskar vill du allt gott. Du vill att hen ska vakna lycklig på morgonen och somna tryggt på kvällen. 

Den som älskar dig längtar efter att träffa dig och mår bra i ditt sällskap. Det kan du läsa i ögonen. 

Den du älskar litar på dig och du litar på den du älskar. Det finns ingen orsak att ljuga för den man känner sig trygg med.

Den som älskar dig vill hjälpa dig att bära dina bördor, men kan inte bära hela dig. Det är heller inte meningen att du ska bära någon annan på dina axlar. Kom ihåg att du är värd det allra bästa. Kom ihåg att älska dig själv!

VAD ÄR NORMALT EGENTLIGEN? - Polisen Kerstin om normaliseringsprocessen

2016-02-04 06:40
Från [email protected] (Unknown)

Polisen Kerstin Dejemyr bjuder på ännu ett gästbloggsinlägg och jag är så tacksam. Man hör ofta människor fråga: "Varför går hen inte!". Kerstin förklarar begreppet "normaliseringsprocessen" på ett mycket bra sätt! Tack snälla Kerstin!


Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE
VAD ÄR NORMALT EGENTLIGEN? Det är ju inte normalt! Det inser alla andra och det borde du också förstå, men hur ska du veta när du har glömt bort hur det borde vara? Du kanske känner det ibland, men bara högst tillfälligt och för en mycket kort sekund. När du tvekar och säger ifrån så för du alltid höra att du har fel och att du bara klagar på allt. Det är då du ber om ursäkt, men letar efter den där känslan som fladdrade förbi; att det inte är normalt, men du hittar den inte. Ingen kan klandra dig för det, för det är precis så det är. Sakta, sakta tappar du din egen tro och ditt förnuft får sig en törn. Du kan inte sortera allt som händer och kvar av kärlek och tillit finns bara en ynka gnutta kvar. Hur kunde det bli så? När det skulle kunna vara så mycket bättre. /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:none; font-size:11.0pt; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-ansi-language:EN-US; mso-fareast-language:EN-US;} Bild: flickr.com Curly Fries
NORMALISERINGSPROCESSEN
Det började med djup, innerlig kärlek som saknade tveksamheter. Det fanns en övertygelse om att detta var den stora kärleken och att den aldrig skulle kunna ta slut eller förändras. Ni två, galet förälskade och kära. En union, ett par som var förenade mot hela världen och som tillsammans kunde övervinna allt. Den uppskattning och uppvaktning som du fick hade inga motsvarigheter och du har förmodligen aldrig känt dig så älskad. Du blev skjutsad till och från jobbet, fick sällskap överallt men blev sakta ifrågasatt när du på egen hand ville träffa någon utanför jobbet. Till och med träningen blev du uppmanad att sluta med. Ni tillbringade all tid tillsammans och du tyckte ändå på sätt och vis att det kändes bra. När dina vänner undrade varför du aldrig hörde av dig eller varför du inte ville följa med dem längre så sa du att du hellre ville vara med din älskling. Ni hade en fantastisk tid tillsammans, bara ni två, och när vännerna slutade höra av sig slapp du det dåliga samvetet.



Bild: flickr.com Ilaria Pellegrini /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:none; font-size:11.0pt; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-ansi-language:EN-US; mso-fareast-language:EN-US;}


 Efter en tid kunde din älskling oväntat dyka upp på jobbet och ni gick tillsammans och åt lunch. Med tiden hände det lite väl ofta och du saknade de vanliga lunchträffarna med kollegorna, men det kändes något bättre när de avundades den relation som du och din älskling hade. De såg eller hörde ju aldrig när din älskling ifrågasatte varför du tittade så länge på servitören, var det för att du ville knulla med honom? Varför lät du så överdrivet inställsam när du pratade med hovmästaren, hade ni något på gång? Varje steg du tog bevakades och varje rörelse du gjorde hånades och kränktes.


Det var inte bara en gång som du uppmanades att byta kläder innan du gick till jobbet och argumenten var att du inte skulle vara så snygg och utmanande när ni inte var tillsammans. Det kändes gränslöst, men du visste inte hur du skulle säga emot och när du så småningom även fick förmaningar om vilka underkläder som var lämpliga när du gick till jobbet så var du för lojal och alldeles för rädd för att säga ifrån. Du sa sällan ifrån längre och det berodde mest på att det blev så dålig stämning när du försökte att det var bäst att låta bli. Du hade noterat en ilska som skrämde dig, men du trodde att du kunde knepet för att inte hamna i de situationerna. Det blev dessvärre knepigare och knepigare att förstå hur du skulle göra för det skilde sig från ena dagen till den andra. Det som var rätt ena dagen, eller ibland minuten, var helt fel nästa. Det var tärande och tog mycket energi.



Du fick svårt att sortera tankarna och i din iver att vara till lags skapade du strategier för att överleva. Dagliga kränkningar om hur usel och värdelös du var blandades med hot och våldsamma knuffar som till slut blev ett dagligt inslag i din vardag. Du sa aldrig till någon om vad som hände, dina psykiska sår var lätta att dölja och blåmärkena från trappräcken och dörrkarmar gömde du under långärmade tröjor.

Bild: flickr.com Kelly Lauren
Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:none; font-size:11.0pt; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-ansi-language:EN-US; mso-fareast-language:EN-US;}
När du blev slagen på riktigt första gången så kände det fel, men du hade tydligen passerat gränsen och behövde en tillrättavisning, hur skulle du kunna säga emot det? Vad det var som hade blivit fel kanske du aldrig förstod, men det var inte det som var det anmärkningsvärda utan att du blev slagen. Det är aldrig rätt att slå någon, det är aldrig ok att bli slagen men du tog emot och grät i tystnad.



Det är mycket möjligt att du också begränsades att hantera pengar och ekonomi och att det ständigt påtalades att du aldrig skulle klara dig själv. Möjligen hade du ett husdjur som fick utstå en lika hård behandling bara för att du skulle må dåligt.



Det är en del av normaliseringsprocessen, vilket innebär att du sakta, sakta har accepterat att bli behandlad på detta sätt utan att egentligen förstå hur det kunde ske.

Bild: flickr.com Tony
Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:none; font-size:11.0pt; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-ansi-language:EN-US; mso-fareast-language:EN-US;}
UPPBROTT
En dag så räcker det. Du har fått nog.


Vad det är som har fått dig att inse att du inte ska leva kvar i ett förhållande som trasar sönder dig det har egentligen ingen betydelse. Det som är viktigt det är att jag vet att du klarar av att rätta till det. Definitivt! Det kan behövas lite hjälp på vägen och ibland tror jag att du funderar på att ge upp, men du är toppen och fixar det. Fattar du hur stark du är!

Jag önskar dig all lycka att kämpa dig igenom den inre striden och den yttre kampen för att få rätsida på ditt liv. Ett liv som du är värd, ett liv där du har en mening och där det du gör är så bra som det bara kan vara.

Till dig som vill anmäla - polisen Kerstin ger några goda råd

2016-01-24 08:56
Från [email protected] (Unknown)
Jag är glad över att kunna presentera en gästbloggare som har lång erfarenhet av våld i nära relationer. Under 25 år har hon jobbat som polis och träffat både offer, misshandlare och barn. I detta gästbloggsinlägg vill hon visa sin förståelse och empati för dig som anmäler och samtidigt ge dig några goda råd på vägen. Tack, Kerstin Dejemyr, för dessa kloka råd! 
Bild: Emanuele Biolcati flickr.com
Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:"Times New Roman",serif; border:none;}
Jag har ju redan berättat!

Det är många som vill veta vad som har hänt och hur det har hänt. När du tycker att du redan har berättat allt kommer du att behöva berätta samma sak en gång till. Igen och igen och igen. Det är det som händer när du väl har tagit beslutet. Det som händer när du som lever i en relation där våld förkommer pratar med någon om det. Dina vänner, sjukvården, socialtjänsten, polisen och många andra ställer frågor som om att de inte fattade vad du sa första gången. Alla vill hjälpa dig men de behöver förstå vad som har hänt för att kunna hjälpa dig på bästa sätt. Du kanske upplever att frågorna är exakt lika varje gång och så kan det förstås vara, men troligast är att det finns nyanser av skillnader som är viktiga.
 Bild: Almqvist flickr.com
För din egen skull rekommenderar jag att du skriver dagbok, du kan börja redan nu även om du inte har berättat för någon än. Det är faktiskt svårt att i efterhand komma ihåg vad det var som egentligen hände och när? Det kommer också att vara omöjligt att skilja på alla gånger när timmar, dagar och veckor som blivit år flyter in i varandra och det som var annorlunda och anmärkningsvärt i början nu har blivit normalt.

Om det känns som om att ingen tror på dig kan det bero på att du måste berätta lite mer. Detaljer är jätteviktigt men förstås också det som kan vara svårast för dig att sätta ord på, det tror jag att alla förstår. Öva genom att skriva dagbok. Det finns en läkande effekt av att skriva eller att kanske prata in ett röstmeddelande. Gör det som känns bäst för dig. När du använder dina egna ord om vad som händer i din vardag är det sedan lättare att få andra att förstå hur ditt liv har sett ut eller ser ut idag. Du väljer själv om du vill visa vad du har skrivit eller spelat in om någon senare skulle ställa frågan, men det kan vara ett bra stöd för dig. Du kanske måste gömma det du skriver så hitta ett bra ställe.
Bild: Shrenik Sadalgi flickr.com
 
Det kan bli så att du upplever att det finns en tvivel på om du talar sanning och att det känns som om din berättelse blir ifrågasatt, men du måste förstå att de som frågar var ju inte där när det hände. Vissa delar i det du säger kan ju låta som fullkomligt omöjligt eller otroligt och då behöver du berätta mer eller på ett annat sätt. Om du själv är bara det minsta säker på vad som har hänt, jamen då är det så klart den historien du ska berätta. Igen och igen och igen. Ändra inte på innehållet, det är inte för att ingen tror på dig som frågorna upprepas utan för att det kan vara svårt att fatta eller för att det inte stämmer med någon annans berättelse om samma sak. Du får inte ändra för att göra någon till lags, det har du förmodligen redan gjort så att det räcker. Det är slut med det nu. Bestäm själv!

Du kanske känner dig ensam och vilsen. Du kanske tvivlar på om du gör rätt när det verkar finnas så många som ifrågasätter dina ord. Tänk så här:

Ingen kan ta ifrån dig din upplevelse.
Du är mästaren i ditt liv.
Din berättelse kan förändra.
Du är fantastisk som vågar.

Snart är det självklart för dig att berätta flera gånger. Igen och igen och igen. 

Kerstin Dejemyr
 Tack för dina kloka råd! Jag hoppas snart få se dig här som gästbloggare igen, Kerstin!
Kram
Annika

Blev hen arg nu igen?

2016-01-10 23:01
Från [email protected] (Unknown)
Blev hen arg nu igen? Ändå tyckte du att du hade gjort allting som hen ville? Du såg till att din gäst gick i tid så att vardagens rutiner inte skulle bli störda. Du lagade middagen precis som hen ville ha den. Vad hade du då gjort för fel? Var det kläderna du hade på dig? Var det någonting du sade? Bild: Stephanie Lorenzo flickr.com

Du brukar alltid kunna veta när hen ska bli arg redan i förväg. Du känner vilket humör din partner är på redan när hen kommer innanför dörren och du anpassar dina ord och handlingar därefter. Har hen inte lust att träffa folk så avbokar du, helt enkelt. Men nu tyckte du ändå att hen var på ganska bra humör. Sedan kom din vän förbi en kortis. Kanske det var just det som störde. Du måste se till att träffa dina vänner när inte hen är hemma...Det blir för jobbigt annars...

Nämen...HALLÅ!!! Känner du igen dig? I så fall är du ute och cyklar! Du borde kunna umgås med precis vem du vill! Det är normalt att en vän kommer förbi för en kopp kaffe. Det är helt ok att bränna maten, det kan hända alla! Barn kan vara sömnlösa och skrika ibland. Man kan tappa en vas i golvet. Man kanske vill ha på sig en urringad klänning och känna sig fin! Man kan vara bästa vän med sin granne fast hen är av motsatt kön. Att prata med någon annan betyder inte att flirta!

Bild: Kit flickr.com

Hur långt ska det gå innan du vaknar? Hur länge ska du krypa för din partner? Hen kommer ändå aldrig att bli nöjd! Hen försöker göra om dig, men du kommer ändå aldrig att lyckas att bli precis som hen vill. Och även om du skulle lyckas så skulle du inte duga ändå.

Vill du ha ett råd? Vill du ge någon annan ett råd? Kryp inte för någon! Respektera dig själv! Det är inte ditt fel att någon annan blir arg. Var och en för ta ansvar för sina egna handlingar, OCH humör!


Storbritannien - Ny lag om psykisk misshandel

2016-01-02 11:45
Från [email protected] (Unknown)
Nu kan man få upp till 5 års fängelse om man döms som skyldig till psykisk misshandel i Storbritannien. En ny lag har stadgats som förhoppningsvis ska minska antalet offer för psykisk misshandel. Det är nu olagligt att ha ett kontrollera och utsätta en partner för tvång.Bild: flickr.com Liz Edgar


Innan den nya lagen kunde man anmäla en person som misshandlade psykiskt i en relation för hot, trakasserier eller sexuellt våld. Läs gärna mer här. Man hade bara 6 månader på sig att anmäla och det var ett stort problem då man ofta måste kunna ta sig bort från sin misshandlare för att våga anmäla. Nu har lagen ändrats och man har 2 års tid på sig att anmäla den som misshandlar psykiskt. Det är nu olagligt att ha ett "kontrollerande och tvingande beteende" (Controlling, coercive behaviour). Läs gärna mer här. 

Hur känner man igen ett sådant beteende? Exempel. 

  • Offret isoleras från vänner och familj
  • Partnern kontrollerar vad man gör, vart man går, vem man träffar, vad man har för kläder och när man sover
  • Partnern kränker genom att exempelvis säga att man är värdelös.
  • Bestämmer regler  och aktiviteter som förödmjukar offret
  • Hotar att publicera privat information

För att kunna anmäla en partner för psykisk misshandel måste man ha blivit utsatt för dessa kränkningar upprepade gånger. Det ska alltså ha blivit en vana. Advokaten Helen Westlund befinner sig nu i London och jag frågar henne hur det fungerar i Sverige och vilka skillnaderna är mellan den svenska och den engelska lagen. Så här skriver Helen:

I Sverige har vi ett brott som heter grov kvinnofridskränkning. Det är om man man begått flera brott mot en person som man lever eller har levt tillsammans med. Varje brott ska ha varit ett led i en upprepad kränkning av personens integritet och ägnade att allvarligt skada självkänslan. Brotten som är aktuella är misshandel, olaga hot, sexuellt ofredande, skadegörelse m.m. I Sverige måste varje enskilt brott bevisas för att man ska kunna döma till grov kvinnofridskränkning. Den engelska nya lagen verkar mer kunna gälla för ett beteende från ena parten. Verkar dock vara svårt att bevisa som någon i artikeln säger. I Sverige lyder brottet under allmänt antal, vilket betyder att en kvinna inte behöver polisanmäla själv för att det ska kunna bli ett åtal.

Jag tänker att det är ett bra initiativ från Storbritanniens sida, men att bevisa psykiskt våld är fortfarande svårt, som Helen säger. Jag ser att den svenska lagen har ett stort plus jämfört med många andra länder: I Sverige behöver man inte polisanmäla själv för att det ska bli åtal! 

Jag vill understryka vikten av att anmäla misshandlaren. Våga göra det! Givetvis måste man vara försiktig och se till att man har ett bra skyddsnät omkring sig, men det är viktigt att sätta gränser. Kom ihåg: Tar han stryptag på dig en enda gång så är det fysisk misshandel. Många kvinnomord görs med bara händerna och gränsen från psykisk till fysisk misshandel är tunn. Du vet aldrig när den kan brista. 


Källa: http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/everything-you-need-to-know-about-the-new-psychological-abuse-law-a6789271.html

Från bokreleasen av "Sår som inte syns" i Rom

2015-12-13 21:27
Från [email protected] (Unknown)
Hej!
Välkommen att ta del av ett litet klipp från min presentation under bokreleasen av "Sår som inte syns" i Rom den 6 december 2015.



Tar du med dig din mobiltelefon på toaletten för att hen inte ska läsa dina sms? Vill din partner alltid ha kontrollen över var du är? Bestämmer hen vad du ska ha för kläder? Har du förändrats sedan du blev tillsammans med din partner? Känner du dig ensam och isolerad? Fick du inte lov att komma till min föreläsning för att din partner inte ville? Vill du hjälpa en anhörig? Hur vet man om man är utsatt för psykiskt våld?

Hör gärna av dig om du vill veta mer: www.annikawiden.com