RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-01-13 22:19:45

Piprök

Ödet stängde dörren för Sverigedemokraterna

2019-01-13 21:07
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Inte bara SD-anhängare, utan även en del borgerliga debattörer, i den brunnationalistiska utkanten, är sura för att SD stängs ute från politiskt inflytande, i och med den uppgörelse som överenskommits mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern.

Av SD:s egen retorik, efter valet att döma, är detta dock en fråga som ligger utanför teknikaliteter som valresultat och mandatfördelning.

I stället är det ödet som fällt avgörandet.

Slutsatsen är en direkt konsekvens av det inlägg, SD:s gruppledare, Mattias Karlsson, gjorde på Facebook några dagar efter valet:



”Offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter”, ”ödet har utsett oss den här gången”, ”existentiell kamp om vår kulturs och nations överlevnad”, är formuleringar Mattias Karlsson använder, och troligen menar han allvar, och tror på det själv också.

”Fett fläsk och stora ord fastnar sällan i halsen”, är ett gammalt fint ordstäv, som passar väl in på Sverigedemokraternas gruppledare.

Nåväl, även om SD tror på ödet, så behöver ju inte vi andra göra det.

Förnuftiga människor tror inte på ödet, men att ta ödesretoriken på allvar är något helt annat.

Retoriken är nationalsocialistisk, och bör rimligen ha fungerat som ett skrämskott för varje politiker, som lekt med tanken, att ingå i en regering, som är utlämnad till SD:s godtycke.

Dessvärre finns i borgerlighetens periferi politiker och opinionsbildare, som själva är starkt anfrätta av nationalistisk brunröta. Som inte drar sig för att använda samma nationalistiska retorik som SD. Alternativt ta till sig SD-propagandan, för att sedan sprida vidare. Även om nyheterna är fabricerade i Ryssland.

Denna periferi är i dag ursinnig, och gör allt den kan för att misstänkliggöra uppgörelsen som ska kunna leda fram till en regering.

Den SD närstående nyhetssajten Nyheter idag visar med önskvärd tydlighet vad den senaste tidens debatt handlar om.

Översätter vi Nyheter Idag till engelska, blir namnet News Today. Ett namn som påminner om den ryska mediekanalen Russia Today.  
En av grundarna till Nyheter Idag heter Chang Frick, och han var även medarbetare på Russia Today. Det kan vara en slump, men oaktat det bör Frick ha skaffat sig goda erfarenheter från den ryska propagandan om hur sådan bedriv. Nyheter Idag har även direkta kopplingar till ett politiskt parti som heter Medborgerlig Samling.

Annie Lööfs presskonferens behandlades naturligtvis på Nyheter Idag. När presskonferensen var slut och journalisterna började resa sig och Annie Lööf lämnade var det en dåre i bakgrunden, som skrek till Lööf, om hon tänkte äta upp sin sko nu. Lite på samma nivå som Gert Fylkings ”äntligen”, men det tilltaget innehöll i alla fall en del humor.



Att en journalist(?) väntar med att skrika ut sin enda fråga tills träffen är över måste betecknas som närmast efterblivet, men det var tydligen planerad propaganda.

Putins egna skulle inte kunna gjort det bättre.






2018: Metoo och manipulerad valdebatt

2019-01-09 15:02
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Politiskt sett lämnar det gångna året en hel del övrigt att önska, men det finns några saker som sticker ut, såväl positivt som negativt.

2018 blev året metoo. Den oorganiserade rörelsen metoo blev, i motsats till vad många trodde, betydligt mera än en dagslända. Med långtgående konsekvenser, och ett välgörande uppvaknande.

Det började för ett par år sedan med omfattande skriverier om sexuella övergrepp i samband med festivaler. Ofta utifrån den förvridna verklighetsuppfattningen, att problemen är ”importerade” (vilket i och för sig är sant – om vi räknar från inlandsisens avsmältning).

För dom som fortfarande tror på att problemen är nya, eller för den delen ”importerade” rekommenderar jag varmt, att lyssna på Katarina Wennstams vinterprogram från den 25 december. Många välgörande, och även beska, sanningar förmedlas i programmet.

Det är troligen uppmärksamheten som gjort att sexuella övergrepp på festivaler minskat i omfattning. Samma uppmärksamhet för övrigt som gjorde att anmälningarna ökade. För några år sedan anmäldes inga övergrepp, därefter gick anmälningarna brant uppåt, för att nu minska. Att fenomenet skulle vara nytt är helt enkelt inte trovärdigt. Tidigare anmäldes våldtäkter på många festivaler, men inga andra övergrepp. Var och en må dra sina egna slutsatser.

En direkt konsekvens av metoo, är med största sannolikhet, att tröskeln för vad som är acceptabelt sänkts dramatiskt, och att antalet övergrepp därför minskat. Samtidigt som benägenheten att anmäla ökat.
Armbandet #tafsainte, som enligt obekräftade uppgifter kommer delas ut inför polisens julfester 2019.

Polisens kampanj #tafsainte med dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson i spetsen var välgörande. Även om kampanjen hånades, så var det ett kraftfullt budskap, inte minst till utsatta, att myndigheten tog dom på allvar. En ny inställning från polisens sida.

Ändå lämnar polisens uppvaknande en del övrigt att önska. Ett antal anmälda övergrepp efter interna julfester väcker frågor om hur det står till i organisationen. Det här är knappast något nytt inom polisen. (Heller.) Snarare att kampanjen #tafsainte börjat få genomslag även internt.

Om kampanjen metoo hörde till de mera positiva skeendena under 2018, så var den manipulerade valdebatten desto mer negativ.

Att valdebatten på ett ”framgångsrikt” sätt manipulerades av mer eller mindre fascistoida högernationella grupper, med understöd från inte minst ryska trollfabriker, är ställt utom varje rimligt tvivel. Sverige var en nation i fritt fall. Ordet systemkollaps vattnades ur så till den milda grad, att benämningen inte längre är möjlig att använda, ens om det skulle vara befogat.

Lögnfabrikensom sänds i SVT Play beskriver hur arbetet bedrivs med att skapa instabilitet i såväl i Sverige, som i anda västdemokratier.

Mer eller minder fascistoida organisationer som samverkar med totalitära stater som Ryssland. På en sådan nivå att begreppet femtekolonnare är relevant.

I programmet Lögnfabriken visas en fejkintervju med en rysk kvinna boendes i Tyskland som hävdar att Tyskland på grund av invandring blivit så osäkert att hon överväger flytta tillbaks till Ryssland. Hon visar upp sin pepparspray. Temat känns igen från den svenska debatten …

Det är ett känt fenomen att fascistoida grupper är sexfixerade. Sverigedemokraternas förre ledamot i konstitutionsutskottet, Jonas Millard, där det på hans Flashback-sida beskrevs hur kvinnor skulle våldtas, är inget undantag. Ungefär som att krafsa på andra för att det kliar på en själv. Jag undrar förresten hur chattarna ser ut bland medlemmarna i gruppen SD Thailand?


För övrigt tycker jag att det är positivt att anmälningarna om våldtäkter ökar i New York. Att verkligheten lagförs. För det finns väl ändå ingen vettig människa som tror någon dramatisk ökning av sexbrotten? Problematiken med anmälningar och lagföring förklaras för övrigt på ett lysande sätt av Katarina Wennstam i Vinterprogrammet.

Avslutar med ett klipp från Stockholmstidningen 1955. Det året blev 211 polismän utsatta för misshandel från januari till december. Herregud. Hela Stockholm måste varit en enda No-Go-Zon det året.

God fortsättning på 2019!
Bo Jonsson











Visar Tierp vägen?

2018-12-10 10:53
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Tierps kommun består av en centralort modell mindre tillsammans med några (bruks)orter. Ingen kommunal skattesats som sticker ut. Inga större svängningar befolkningsmässigt. Kommunen är liten, drygt 20 000 invånare. En helt vanlig landsbygdskommun alltså. Kommunen är heller inte ensam om att brottas med dålig ekonomi, och tuffa besparingskrav.

Kommunledningen slår fast att vård, skola och omsorg ska prioriteras. Svårt att säga emot, men Tierps beslut att inte slå igång kylaggregatet till Söderfors Bandystadium, en besparing på 1,6 miljoner kronor, väcker funderingar om vilken framtid som väntar mindre kommuner, samhällen och bruksorter.

Är vi på väg mot nattväktarkommuner, där kommunens åtaganden reduceras till vad som kan klassificeras inom vård, skola och omsorg? Ett samhälle där kultur, fritid, idrott, rekreation och liknande flyttas ut från kommunens hägn. Lämnas över till enskilda, föreningar och inte minst kommersiella intressen. Tierps kommun lyfter onekligen frågeställningen på ett intressant och handgripligt sätt.
Snart ett minne blott i Söderfors?

Det är möjligt att Tierp kan lösa sina ekonomiska problem på kort sikt, men hotfulla moln tornar upp sig.

Sverige har en mycket stor demografisk utmaning framför sig. Vi har en tilltagande brist på människor i arbetsför ålder. Inom äldreomsorgen är det inte bara pensionsavgångar som kräver ny personal, även behovet ökar.

Stora städer och befolkningscentra kommer säkert att klara sig utmärkt, men hur kommer det att gå i kommuner som Tierp? Kommer unga människor att stanna i kommunen i den omfattning som krävs för att upprätthålla en god kvalité inom vård, skola och omsorg? Hur lockande är det att bo i kommuner som rensar budgeten från det som inte ingår i det nödvändigaste?

Är det så illa att vi går mot en framtid där vi tvingas tvångsförflytta gamla för att dom ska få godtagbar standard på omsorgen?

Dystopiska tankar? Tycker jag inte. Snarare en naturlig konsekvens av att många kommuner snart bara har råd med det allra nödvändigaste, typ nattväktarkommuner.

Tierp visar vägen.

Ulf Berg – myndighetsperson med dåligt omdöme

2018-12-06 16:16
Från [email protected] (Bo Jonsson)
När Ulf Berg kommenterar det pågående rättsfallet mot Karl Hedin kan Berg välja mellan ett flertal olika titlar. Dock aldrig kalla sig privatperson.

Moderaten Ulf Berg är ordförande i Dalarnas ”regering”, alltså landstingsråd. Berg är dessutom pensionerad polis, utöver att vara ordförande i Daladistriktet för kanske Sveriges starkaste lobbygrupp: Svenska Jägareförbundet.
Ulf Berg och Karl Hedin. Klipp från Svenska Jägareförbundet.

Det måste betecknas som allvarligt när länets högste politiker dömer ut polis, åklagare och rättssystem redan innan ens förundersökningen är klar. DalarnasTidningars ledarskribent Gabriel Ehrling skriver om detta:

Har Berg inväntat dom och tagit del av en komplett förundersökning när han sågar rättsväsendet? Nej, han har bara talat med sin bekante, Karl Hedin, om det ännu inte avslutade målet.
Berg passar också på att ännu en gång säga att "vargförvaltningen i Sverige har spårat ur" och argumenterar helt öppet att om inte ordningen återställs så kommer jägare att ta saken i egna händer i illegal jakt. Som om det under några som helst omständigheter vore ett försvarbart agerande.

Att Ulf Berg är landstingsråd är inte det mest upprörande.

Betydligt värre är att Bergs ordförandeskap i en organisation som arbetar på myndighetsuppdrag från staten: Svenska jägareförbundet.

Svenska Jägareförbundet ansvarar för en stor del av Sveriges viltförvaltning. Samtidigt närmast ursäktar organisationens företrädare, inklusive Ulf Berg, den illegala jakt (till och med använder som hot), organisationen borde göra allt för att förhindra: ”… om inte ordningen återställs så kommer jägare att ta saken i egna händer i illegal jakt.”

Att problemet med tjuvjakt är omfattande vittnar Sveriges Lantbruksuniversitet om, något som får Svenska Jägareförbundet att reagera med all den nonchalans organisationen kan uppbåda:

Solveig Larsson, vice ordförande Svenska Jägareförbundet:

Jag betvivlar starkt att tjuvjakten på varg skulle vara så omfattande. De antagna siffror jag har hört ligger på 10 procent ungefär. Det är å andra sidan heller inte bra, vi vill ju att siffran ska vara noll, men det kräver också en myndighet som man respekterar.

Det är inte förvånande att en lobbyorganisation uttalar sig på det viset. Men helt oacceptabelt när en myndighetsutövare gör det. Kombinationen myndighet och lobbyorganisation är en sällsynt olycklig bastard.

Uppenbarligen sträcker sig Svenska Jägareförbundets viltvård inte längre än till den egna frysen. Något som säkert till stor del kan förklaras med den brist på kompetens, som organisationen premierar vid tillsättandet av tjänster som viltvårdare eller jaktkonsulent.

Många anställda är jägmästare, titeln efter en företagsekonomisk utbildning med inriktning skog. Viltmästare utbildas av Svenska Jägarförbundet själva. I blogginlägget ”Lobbyorganisationer skall inte myndighetsutöva” granskade jag utbildningarna. Biologi och populationsekolog, vad är det för något?

Staten bör snarast möjligt avlöva Svenska Jägareförbundet deras myndighetsutövning, och inrätta en särskild viltvårds- och jaktmyndighet. Alternativt hantera frågorna som inom fisket. Att det anställs jaktkonsulenter, precis som fiskekonsulenter, med relevant utbildning och dokumenterad kompetens. Helst med ett avslutat forskningsprojekt i bagaget.

Nuvarande ordning är bedrövlig.

Samma klyvnad där som här

2018-12-01 15:34
Från [email protected] (Bo Jonsson)






Det politiska landskapet i USA är mer polariserat än i Sverige, men klyvningen i båda länderna har beröringspunkter med varandra. När arbetstillfällen försvinner och samhällsstrukturer rämnar är det maktlösheten som tar vid.

"Make America Great Again" var slagord i valkampanjen för Donald Trump. Oklart vad orden stod för, men formuleringen slog an en sträng hos många amerikaner. Kanske drömmen om ett samhälle som aldrig funnits, en nostalgikick, ett sätt fly bort från en hotande osäker framtid.

Kalla det rostbälte i USA eller gamla bruksorter i Sverige, utanförskapet delas av många. En kraftig grogrund för den nationalistiska populismen, som då sannerligen inte är något unikt för USA och Sverige.

Sverige klyvs regionalt och socialt, ett uttryck som centerledaren Maud Olofsson myntade redan någon gång vid millennieskiftet.

Men det var ingen klyvning, processen var knappt märkbar, även om trenden fanns där. Vissa delar av Sverige utvecklades snabbare än andra. Drog ifrån helt enkelt. Till en del orsakat av flyttströmmar, men inte enbart. Det är lätt att glömma att Sveriges kraftiga urbanisering var färdig i stort vid 70-talets början. Det som nu händer är många mindre kommuner krymper, alltså även centralorterna.

Valfriheten, först den kommersiella sedan den offentliga, har styrt de mindre orternas stagnation mera än något annat. Småbutikernas handel har flyttat in i köpcentra (som i sin tur har problem med näthandeln), banker har flyttat ut på nätet, bensinstationerna blivit obemannade – undantaget servicebutiker. För att inte tala om offentlig service. Det är alltså inte konstigt att många människor känner sig övergivna. Och precis som i större samhällen har jobben rationaliserats och koncentrerats.

Och hur många gånger har vi inte hört uttrycket ”frihet att välja”? Ett mantra signerat Milton Friedman, närmast en ikon i nyliberala kretsar, och som haft ett oerhört inflytande på inte minst konservativa politiker (vilket närmast måste ses som en paradox i sammanhanget).

I Sverige proklamerades ”frihet att välja” när Carl Bildt läste upp regeringsförklaringen 1991. Bildt lovade å den nya borgerliga regeringens vägnar ”en valfrihetsrevolution”.

Det löftet har hållits allt sedan dess. Till och med på skolans område. Sverige tillåter som enda land i världen skattefinansierade vinstdrivande skolor i privat regi.

Men, valfrihetsrevolutionen har kraftfullt bidragit till att klyva Sverige. Borgerliga politiker, som talat sig varma för ”friheten att välja”, har glidit på sanningen. Friheten är villkorad.

”Frihet att välja” betyder i själva verket ”frihet för den som kan välja”.

En avsevärd skillnad.

I valfriheten, som bygger på utbud och efterfrågan, är konsekvensen att människor, som lever i marknadens periferi, inte heller får del av utbudet. Mindre valfrihet alltså.
Den världskände svenske tecknare Ewert Karlsson ritade sin Sverigebild 1972, i slutskedet av den snabba urbaniseringen. I dag kanske situationen är allvarligast i Bergslagens gamla bruksorter, utan vare sig vattenkraft eller råvaror att falla tillbaka på.
Inget konstigt i det. Ett begränsat utbud av varor och tjänster är en del av den livsstil, som följer med att leva och bo på landsbygden, eller i ett mindre samhälle. Många människor gör detta som ett aktivt val. Så egentligen borde det inte vara något problem, eller någon konflikt mellan stad och land.

Jo, där finns ett problem. Människor som i hela sitt liv levt på en plats, utan en tanke på att flytta, blir rejält svikna när servicen försvinner.

Dessutom, om jag köper en vara, betalar i förskott, inte får det jag beställt, eller levererat till fel adress – och själv måste åka och hämta – då blir jag naturligtvis skitförbannad.

Tyvärr är det så det ser ut med samhällets basala åtagande, tydligast inom skolans område, men även inom vård/omsorg, övrig samhällsservice och myndighetsutövning. Betalt via skattsedeln, men inte levererat.

Överetablering i folktäta områden och nedläggning där det är glest mellan ”kunderna”. 

Klyftan blir avgrundsdjup mellan dom som kan välja och dom som mister sin service.

Rikspolitiker har lång tid inskränkt det kommunala självstyret. Dom borgerliga värre än vänstersidan. Medan ledstjärnan, på gott och ont, för vänstersidan, varit jämlikhet, har borgerligheten sprungit åt andra hållet och hävdat valfrihet. Närmast på ett oärligt sätt. Alla vet att valfrihet bara är till för dom, som har möjlighet och kraft att välja.

Den sociala klyvning som politiker började prata om för ett par decennier sedan är verkligheten som tilltar.

Politik är cynism. Det viktiga blir att vinna de många rösterna. Den tiondel av väljarkåren, som lever i periferin, är för liten jämfört med resten, som kan tillgodogöra sig valfriheten.

Fortsätter dagens utveckling kommer snart de första kommunerna att tvingas tvångsförflytta gamla, därför att där helt enkelt inte finns personal till vård och omsorg.

Frågan är om våra politiker törs ta tag i de här regionala utmaningarna eller fortsätta låta den så kallade marknaden sköta tillgång och efterfrågan. Sponsrad via skattemedel.


Sankta Lucia, lopporna klia

2018-11-27 08:40
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Ja, så är det ungefär. När Lucia nalkas förlorar en del människor förståndet. Ungefär som när det kliar.

Det som verkar klia mest den här gången är att Motala avstår från luciafirande på i alla fall en förskola. Detta upprör några föräldrar med barn som går på aktuella förskolor, men även utomstående. Trots att argumenten mot att förskolan ska arrangera spektaklet är oklanderliga.

Min första undran är om en del föräldrar helt enkelt har för mycket fritid?

Det ingår väl för glödröda helvete inte i förskolans uppdrag, att arrangera upptåg med barnen, i syfte att föräldrarna ska komma och glo?

Dessutom utgår jag ifrån att det råder totalt fotoförbud på samtliga förskolor. (Att föräldrar fotograferade sina och andras barn i skolmiljö fungerade utmärkt så länge kameran hette Instamatic, och bilderna hamnade i familjealbumet.)

En fråga är varför en sådan här sak engagerar även folk som inte har med saken att göra. Och det är frågan om ens föräldrarna har det.

Varför bryr jag mig?

Enkelt. Jag blir förbannad när gaphalsar offentligt lägger sig i professionen på en förskola. Lämna personalen i fred era dårar! Det är inte pedagogikens uppgift att med konstgjord andning hålla en döende tradition vid liv. Det ingår inte i förskolans uppdrag att hålla julens krimskrams-industri under armarna i form av lucialinnen och tomtekläder. Det finns till och med dom som på fullt allvar föreslagit att förskolorna ska köpa in luciakläder. I så fall finns det mer ändamålsenliga plagg att sätta upp på inköpslistan.

Om en förskola vill arrangera firande av något slag, och bjuda in, så är väl det bra. Men det är inget som omogna föräldrar och andra kan kräva.

Det hela handlar om, som det känns, en ny diagnos: Vinterkränksjukan som Maria Robsahm så träffande beskrev de fenomen som dyker upp i anslutning till december:
Vinterkränksjukan copyright Maria Robsahm

Och föga förvånande är det just folk i trakten kring sverigedemokraterna, som blir extra högljudda och paranoida i anslutning till julhögtiderna. Men även andra, som tycker det är ett fantastiskt lysande hållbart argument, att tvinga föräldrarna att köpa luciautrustning för att SD inte ska växa. Ehh …

Väx upp.








Public service under attack

2018-11-19 20:44
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Så här efter att SVT Sport, ikonkurrens med närmare 1 700 tv-kanaler från116 länder, blivit utnämndtill världen bästa sportkanal av FICTS (Federation Internationale Cinema Television Sportifs), är det på sin plats att påminna, att public service, av politiska skäl, är starkt ifrågasatt.

FICTS skriver i sin motivering:

… the best reportage or tv series produced for the television in national or international markets for encouraging the intellectual development of viewers, especially the young ones and for highlighting the socio-educational, human and spiritual values of sport practice.”

Inte illa, och det för oss direkt in på varför vissa opinionsbildare avskyr public service: Bland annat jämställdhet, identitetstänkande och demokrati. Just identitetstänkandet upprör extra mycket. Som om identitetstänkande var något nytt. Så länge som medierna kunde vara likriktade, med hänvisning till att svenskarna också var det, var det helt OK med identitetstänkande.
"Men vi vågar också gå i bräschen för en jämställd sportbevakning både internationellt och nationellt" Därför är helt enkelt public service bäst!

Riktigt bisarrt blev det när TV beskylldes för att muslimska kvinnor bara fick vara med om dom bar slöja. Hört talas om Gina Dirawi? För övrigt ingår en portion humor i den diskussionen, eftersom den till en del handlade om den norska serien Skam …

Public service gör alltså ungefär det som står i dess uppdrag.

I det stora landet i väster står president Donald Trump för en furiös hetskampanj mot alla medier, som inte förmedlar som han önskar. Med Donald Trump kom begreppet fake news.

Skillnaden gentemot USA är att makten där beskyller media för att vara liberal, här i Sverige sägs radio och TV vara vänstervridet. Utöver åsikten att media inte skall vara offentligt finansierat.

Anklagelsen om vänstervridning underblåses, och sprids, föga förvånande, av vad vi dagligt tal kan kalla alternativmedia. Ofta tillsammans med konspirationsteorin att media mörkar och inte törs säga sanningen.

Dessvärre sprids myten om vänstervridning även av borgerliga politiker som borde veta bättre. Vissa företrädare tar plats i ett spektra, som inte står brunhögern efter. Den moderate riksdagsmannen Lars Beckman, Gävle, kokade på fullt allvar ihop en soppa, där han hävdade att medias rapportering kring klimatfrågan var iscensatt för att rädda kvar miljöpartiet i riksdagen! Beckman hade tydligen missat att FN:s klimatpanel höll på att slutföra en stor rapport, alldeles oavsett det svenska valsystemet.
Även debattörer från lobbyorganisationen TIMBRO står med fötterna så fast förankrade i tomma intet, så man skulle kunna tro att budskapet kom via röster.

Fast ärligt talat tror jag, att Lars Beckman kände till verkligheten. Han ville bara få lite positiv respons från olika alternativsajter med rysskoppling. Beckman visste att om något parti var positivt särbehandlat i media så var det sverigedemokraterna. Beckman visste också att brunhögern, med hjälp av olika trollsajter, fick ett ordentligt genomslag i media.

Borgerlighetens demonisering av vänstern

2018-11-16 18:17
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Det är inte bara vänstern som demoniseras, har det visat sig. Liberalerna och centern har blivit utsatta för en formidabel hatkampanj från kristdemokrater och moderater såväl före som efter statsministeromröstningen. Tonläget har nått sådana nivåer att det är berättigat att tala om ett nytt politiskt block i svensk politik: Brunhögern.

Ledaren för liberalerna, Jan Björklund, uttrycker sig lite diplomatiskt i Aftonbladet, att det är svansen till högern som står för de värsta angreppen. Fan tro´t.
Jan Björklund i Aftonbladet 14 november.

Uppdatering 17 november: Katerina Janouch, kandidat för partiet medborgerlig samling inför riksdagsvalet, utgör en alldeles utmärkt illustration till tonläge och argumentationsteknik hos brunhögern, dit även det nya partiet medborgerlig samling måste räknas:


Politisk debatt av i dag går ofta till så att en partiföreträdare, en försångare, kastar ut vad som kan liknas vid ett köttben till fotfolket, pöbeln. Där läggs ribban för debattnivån. Och de som varit försångare i den här kampanjen är debattörer och opinionsbildare till vardags, och knappast några doldisar.

Sverigedemokraterna ska alltså ses som ett salongsfähigt parti, som går att räkna in i regeringsunderlaget. Åsikter däremot stämplas som socialism.

Synen på vänsterpartiet är intressant. Partiet klassas av borgerliga företrädare som extremistiskt – kommunistiskt – och följaktligen ett hot mot demokratin. Logiken blir då, att eftersom vänsterpartiet, trots sin extremism, har ingått i regeringsunderlag, så kan borgerligheten släppa in motsvarande extrema parti i salongerna.

Logiken haltar en aning. Utöver att argumentationen är historielös.

Personligen vill inte heller jag se någon samverkan med kommunister vare sig i Sveriges riksdag eller någon annanstans. Detta är dock en ickefråga eftersom det inte finns något kommunistiskt parti representerat i riksdagen.

Även om vi letar utanför riksdagshuset så finns det till vänster ingen motsvarighet till ett parti som är grundat av aktiva nazister. Det parti som Jimmie Åkesson blev medlem i 1995 bestod till stora delar av heilande ligister med direkt koppling till 30-talsnazisterna – ett klientel som Åkesson insåg måste tämjas för att få inflytande.

När sverigedemokraterna hävdar att andra partier minsann har haft ett historiskt samröre med nazister går dom långt tillbaka i tiden. Utöver användandet av rena lögner. Långt efter det att andra partier gjort upp med (ofta bara påstådda) nazistiska kopplingar grundades sverigedemokraterna 1988, på just det tankegods som Sveriges demokratiska partier kastat på historiens skräphög. Det är det partiet som Jimmie Åkesson är ordförande i.

Huruvida sverigedemokraterna kan räknas som ett nazistiskt parti råder det delade meningar om. Jag har min uppfattning klar: Att sverigedemokraterna putsat bort läderstövlarna, och förflyttat brunskjortorna till olika nätgrupper, är ingen garant för att partiet lämnat nazismen. När sedan sverigedemokraternas gruppledare pratar, inte om demokratiska val, utan om ödet, då handlar det inte längre om något som påminner om nazistisk retorik:



Efter den slående likheten mellan sverigedemokrater och nazister går vi över till att jämföra Stalins kommunism med nazism. Likheter finns förvisso, men där finns skillnader av mycket besvärande art:

·        Medan kommunismen som ideologi gravt misslyckades uppnådde nazismen till stora delar vad den lovade. Förutom då att ett världskrig stoppade utvecklingen.
·         Ingenstans i kommunismen talas det om ”lebensraum”. Och Sovjetkommunisterna invaderade aldrig andra länder i syfte att utrota vissa etniska grupper.
·        Kommunismens mål är proletariatets diktatur, nazismens ett folk och en ledare. Förbud mot privat ägande är allvarligt men det är rasism och herrefolkstänkande också.

Att jämställa vänsterpartiets urvattnade socialism med kommunism känns minst sagt överdrivet. Att jämföra med ett parti med nazistiska (levande) rötter minst sagt smaklöst.


Johan Hakelius och viskleken

2018-11-14 15:49
Från [email protected] (Bo Jonsson)








Johan Hakelius alster i Expressen, den 3 november, ger intryck av en lat skribent, som hellre ägnar sig åt viskleken, än en krönikör som bemödar sig om research och faktagranskning.



Upptakten var en debattartikel om klimatfrågan, där (den pensionerade) vetenskapsjournalisten Lena Carlsson hävdade, att ”Personer med avvikande åsikter misstänkliggörs och skuldbeläggs”. Underförstått att det inte skulle vara möjligt att diskutera frågor som, i det här fallet, klimatet.

Lena Carlsson hänger särskilt upp sig på några TV-inslag om havsnivåhöjningen. TV 4 hade intervjuat en forskare, som sagt att havsnivåhöjningen var normal, och densamma som de senaste 10 000 åren, och inget att oroa sig för. Att ingen media utom TV 4 hade med den vinkeln i sina inslag, upplevde Carlsson som ensidig rapportering (alltså motsatsen till allsidig).

En berättigad fråga är vad Lena Carlsson menar med allsidig rapportering. Förändringar i havsnivån mäts på flera sätt, och utgår vi från den totala nivåhöjningen tittar vi på resultaten från mätningar med satellit. Görs av NASA (NASA Global Climate Change). Siffrorna visar sedan 1993 en stigande trend med 3,2 (+/- 0,4) mm per år. Dessförinnan var trenden lägre. NASA har även brutit ner siffrorna, så att vi kan se orsakerna. Till största delen beror ökningen på att haven blir varmare och expanderar, därutöver smältande glaciärer och inlandsis.

Lämnar vi de rent konspiratoriska teorierna därhän, så har vi alltså fakta att tillgå när vi allsidigt ska diskutera klimat och havsnivå: Att havet stiger med drygt 3 mm per år, och att de senaste decennierna visat att det går snabbare.

En allsidig diskussion, bör i sammanhanget, rimligen, även grundas på det faktum att temperaturen stiger, i dagsläget med cirka 0,2 grader per decennium. Att koldioxidhalten i atmosfären ökar för varje år är heller ingen åsikt. Svante Arrhenius upptäckt 1896, att koldioxid reflekterar en del av värmestrålningen från marken, är inget tyckande utan en avgörande förklaring av vårt klimat. Utan koldioxid hade avancerat liv varit otänkbart.

Lena Carlsson bortser från detta. Inte heller Johan Hakelius bryr sig om kunskapsläget, som dessutom, via ett enkelt knapptryck, är allmängods. I stället ger sig Hakelius, i en krönika, som försvarar Carlsson, in i något som påminner om viskleken. De som granskar, nyanserar och kritiserar larmrapporterna misstänkliggörs och baktalas, eller klipps helt enkelt bort.
Johan Hakelius går som brukligt är i viskleken steget längre än Lena Carlsson: ”Måste de som vill diskutera i sak, stämplas som mentalt eller moraliskt defekta?”  

Frågeställningen är intressant. Hur diskutera i sak? Går det sakligt att diskutera universums svarta hål, och rumtid, med någon som avfärdar relativitetsteorin? Går det sakligt att diskutera konsekvenserna av stigande hav med någon som avfärdar problemet?

Johan Hakelius påstår i sin krönika, att det finns forskning ”som utgår från hypotesen att folk som har åsikter vid sidan av mittfåran har mentala eller moraliska defekter.” Genom att upprepa ordvalet ger Hakelius extra tyngd åt en framviskad halmgubbe.

Nej, det finns ingen forskning kring personer med påstådda defekter. Däremot forskning kring varför vissa grupper så totalt förnekar all vetenskap inom ett specifikt område. Att förnekandet dessutom kan kopplas till tunga lobbyorganisationer, tillika opinionsbildare, med kraftiga ekonomiska muskler, som Heartland Institute, Breitbart News Network, Koch family, Fox News med flera, gör det extra intressant.

Att tycka annorlunda, i strid med det underlag som finns, kan ibland ha vetenskapligt intresse.






Länkar till debattartiklar

2018-11-13 13:21
Från [email protected] (Bo Jonsson)







En hel del skriver jag, och får även publicerat som debattartiklar och insändare.

Dessa texter brukar jag inte lägga ut på bloggen, men eftersom det blivit några inlägg det senaste halvåret tar jag och samlar länkarna på den här sidan.


Den 25 juni skrev jag om en nedläggningshotad skola i Österfärnebo.Problemet för många så kallade byskolor är att kommunerna, på grund av det fria skolvalet, har små möjligheter att göra omfördelningar mellan skolorna. Rubriken var ”Det fria skolvalet är en elefant i skolrummet”.

”Kontraproduktivt att ställa grupper mot varandra”. Den 26 augusti kommenterade jag en bisarr debatt, att flyktingar, i synnerhet ensamkommande, tog för mycket resurser i anspråk, så att pengarna inte räcker till för välfärden. Tja, barn kostar också samhället pengar. Dom flesta i 25 år …

Den 6 oktober vände jag mig till alla klimatförnekare: ”Kvasivetenskap är inget att debattera”. Svensken Svante Arrhenius var den förste som påvisade att koldioxid har en uppvärmande effekt på biosfären. Den sanningen vill inte alla ta till sig.

Europaväg 16 tycker jag ska gå direkt från Storvik till Borlänge (5 november). Jag ser det som onödigt att trafik, och i synnerhet tung sådan, ska köra igenom tätorter som Hofors och Falun. Rakaste vägen mellan två punkter är att föredra.

Regionalpolitik handlade det om den 11 november. Inlägget var ett svar på Sverker Olofssons krönika, som jag tyckte var väl grund. Det Olofsson beskrev var mera hur rationaliseringar påverkat samhället i stort. Alltså inget unikt för Norrland eller landsbygden. Även om effekterna blir störst där.

Fortsättning lär följa på mina inlägg …



Våldet minskar - skrik högre

2018-11-08 09:00
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Ingen som är aktiv på sociala medier kan väl ha undgått honom. Gaphalsen som i sitt raseri närmast spottar saliv på kameralinsen. Det är Joakim Lamotte jag menar. Mannen som byggt en affärsidé av att i affekt beskriva hur våldet ökar, hur rättsväsendet havererat och samhället blivit allt otryggare.


Ett litet hopklipp med Lamotte, eller du får den "journalistik" du betalar för.



Frågan är hur väl Joakim Lamottes beskrivningar stämmer med verkligheten, om ens alls.

På individnivå stämmer det naturligtvis. För den som aldrig blivit utsatt för våld, men som blir det, har självklart våldet ökat. Detsamma för anhöriga som blir lidande. Det säger sig självt. Det är den verkligheten Joakim Lamotte använder i sina swish-reportage. ”Den fria journalistiken” som blivit födkrok.

Vi lämnar Joakim Lamotte för ett ögonblick, och går över till Tino Sanandaji, som hävdar samma sak som Lamotte. Att våldet ökar i samhället. Men i motsats till Lamotte använder Sanandaji någon slags statistik för att bevisa sin tes. Men stämmer Sanandajis siffror?

Maria Robsahm har granskat Tino Sanandajis ”statistik”. Robsahm har utgått från patientregistret, där alla skador inklusive orsak redovisas. Och det spelar ingen roll om patienten söker sig till öppenvården, eller till någon sjukhusakut. Den som blivit utsatt för våld hamnar i en och samma kolumn. 



Hur agerar då Tino Sanandaji, när belägg saknas för hans tes att våldet ökar?
Jo, med att säga att patientregistret inte är tillförlitligt …

Det finns ett ord för sådana som Tino Sanandaji: Charlatan. 

Charlatan är definitionen på en person, som söker bedra andra genom att tillägna sig själv, sitt arbete, sin egendom och så vidare högre värde än de äger. Sanandaji har forskat om ekonomi, och har en doktorsgrad. Inom kriminologi är han lekman, precis som de flesta av oss. Och avfärdar han patientregistret kan vi lägga till kvacksalvare.

Nu över till de verkliga siffrorna och Joakim Lamotte. Hans tes om att våldet ökar. Lamotte väljer ut vissa fall som han högljutt rapporterar om.

Om vi utgår från personer som lagt in på sjukhus, efter att ha blivit utsatta för våld, så var det förra året 1 555 personer. 1 555 gånger skulle alltså Joakim Lamotte kunnat skrika in kameran om att våldet ökat.

För tio år sedan hade Joakim Lamotte haft betydligt mera att göra. Med 2 586 personer inlagda år 2007 för våld, hade nog Lamotte blivit både hes och torr i munnen, om han varit kringresande svartmålare även vid den tiden.

Det är naturligtvis vanvettigt att dra några som helst slutsatser om brottsutvecklingen baserat på inlägg och tonläge på sociala medier.

Att våldet i samhället totalt sett minskar tror jag beror på fyra saker:

1.      Främst unga män i riskgrupp tillbringar mera tid framför skärmen.
2.      Alkoholkonsumtionen i riskgruppen har minskat.
3.      Samhället har blivit bättre på att fånga upp ungdomar med ”bokstäver”.
4.      Förbudet mot barnaga börjar ge effekt. Allt färre har vuxit upp med våld som problemlösning.

Tilläggas kan att Tino Sanandaji blir synnerligen otrevlig vid ifrågasättande. På förre centerriksdagsmannen Staffan Danielssons debattsida, började Sanandaji hota med polisanmälan, för att jag gjorde honom ansvarig, för eländet som bibliotekspersonalen i Ekerö drabbades av, när personalen av fullt rimliga skäl avstod från att köpa in en bok av Sanandaji. Danielsson tyckte som Sanandaji.

Staffan Danielsson ingår för övrigt själv i den grupp, som använder anekdoter för att beskriva brottsutvecklingen. Danielsson har även börjat referera till Twitter i sin argumentering. Utöver att hänvisa till Tino Sanandaji …

Det är svårt att frigöra sig från tanken, att det hela handlar om att Sverigedemokraterna ska normaliseras, ses som ett parti som räknas in i den borgerliga fållan. EXPO och medlemmar i Jag-är här kallas extremister. Aftonbladet en hatsajt.  Media mörkar osv.

Det gäller att ömt vårda den Sverigedemokratiska Sverigebilden. Ett sammelsurium av anekdoter varvat med rena lögner.








 



Dalarnas Tidningar, Karl Hedin och allmänintresset

2018-11-05 20:51
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Efter att polisen gjort tillslag i den stora jaktbrottshärvan i Dalarna rapporterade naturligtvis media om fallet. Dalarnas Tidningar (Mittmedia) valde då att namnge en av de häktade personerna. Skogsägaren och entreprenören Karl Hedin häktades på sannolika skäl för grovt jaktbrott och som skäligen misstänkt för jakthäleri. Public Service, SVT och Sveriges Radio, gjorde en annan bedömning, och avstod från namnpublicering.

Media gör alltid en bedömning om allmänintresse, tillsammans med vad som är relevant, i samband med rapportering kring brott. Något som ofta resulterar i beskyllningar om att ”media mörkar”. Något som jag behandlade ganska utförligt i ett blogginlägg den 7 september i år (Myten om mörkning). Jag tycker även att media ska vara återhållsamma även när dom fallit. Den typen av rubriker tror jag bara hyenor gläds över.

Jag är alltså personligen inte så förtjust i den här typen av rapportering:

Samtidigt har jag förståelse för Dalarnas Tidningars chefredaktör Helena Nymans resonemang:

Han är också ett välkänt namn i frågor som gäller jakt och skogsbruk genom att han valt att publikt gå ut och berätta om sitt vargmotstånd. I boken ”De jagade jägarna” som han är medförfattare till och som gavs ut för några år sedan tar han tydligt ställning mot den rådande rovdjurspolitiken. Han har med åren blivit en auktoritet på området med sin hårdföra inställning. Det brott han nu misstänks för har direkt koppling till den opinionsbildning han bedriver.

Att Karl Hedin ägnat sig åt opinionsbildningär närmast ett understatement. I en intervju för tidningen Jakt och jägare ligger Karl Hedin snarare farligt nära vad som rättsligt kan betecknas som uppvigling. Med en glimt i ögat, som inte kan misstolkas, förklarar Hedin för jakttidningen, att om inte myndigheterna öppnar upp för vargjakt, så kommer resultatet att bli lokal förvaltning, alltså tjuvjakt. Med all sin auktoritet gör sig Hedin till företrädare för vad landsbygdens folk ska tycka:

Jägarkåren utgör knappt fyra procent av de myndiga svenskarna. Ändå är det ur den gruppen, en högljudd del, som ger sig själva tolkningsföreträde, att tala om för andra vad dom ska tycka.

Officiellt tar de flesta organiserade jägare avstånd från den olaga jakten. Dock inte alla, exempelvisJägarförbundet i Örebros talesperson Göran Gunnarsson. Och det finns säkerligen en utbredd buskvegetation inom jägarkåren.

Organisationen har under lång tid argumenterat för jakt på detta rödlistade rovdjur. Och detta med en nära nog total avsaknad av vetenskap och beprövad erfarenhet. Desto mer av skrönor och konspirationsteorier. Och med den uppenbara målsättningen, att befästa jägarkårens hegemoni i skogarna.

Särskilt problematiskt tycker jag det blir när Jägareförbundet utöver att kanske vara Sveriges starkaste lobbygrupp, även fungerar som myndighet i jaktfrågor. Skrev om detta förra året: Lobbygrupper skall inte myndighetsutöva.

En ordning som snarast borde avskaffas.  







Dra E 16 direkt från Storvik till Borlänge

2018-11-02 16:26
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Europaväg 16, sträckningen Gävle - Borlänge, lämnar en hel del övrigt att önska, i alla fall sett till att det är en Europaväg. 

Debattartikelns resa startar i Gävle.

Fram till Storvik är vägen bra. Motorväg mellan Gävle och Sandviken, därefter mittvajer och växelvis dubbelfiligt.
Två vägsträckor är i dag i stort behov av ny sträckning/breddning, för att uppnå standard av Europaväg.

Efter Storvik blir det sämre. Ända fram till avfart Långshyttan/Hedemora, en sträcka på drygt två mil, är Europavägen vanlig landsväg. Som dessutom skär rakt igenom Hofors, via en stadsgata, hastighetsbegränsad till 40 km/h.

Därefter vajerräcke och växelvis tvåfiligt, fram till utkanten av Falun.

I Falun gör E 16 en ”hästsko” runt staden. Till största delen enkelfil och enplanskorsningar med, i de flesta fall, trafikljus. ”Hästskons” längd är cirka sju kilometer, en rejäl omväg. Dock är alternativet, att gena genom Falu centrum, ännu sämre, med stadsgator, främst Gruvgatan, som vare sig är lämpliga eller anpassade för genomfartstrafik.

Slutligen motorväg till Borlänge.

För att få till en mera trafiksäker väg, hela sträckan, som dessutom gör skäl att kallas Europaväg, krävs det cirka tre mil helt ny väg.

Att dra vägen utanför och förbi Hofors är förmodligen ingen svårighet, värre är att åtgärda leden som går runt Falun. Geo- och topografi gör att den sträckan ligger där den ligger. Med kända trafikproblem som resultat. Det diskuteras till och med, som alternativ, att bygga en bro över sjön Tisken, alldeles intill centrum.

Jag anser att det i stället finns starka skäl att titta på en helt ny sträckning för E 16. Nämligen att dra vägen direkt från Storvik till Borlänge. Söder om sjön Runn. En åtgärd som utöver förbättrad trafiksäkerhet även skulle lösa mycket av trafikproblemen i Falun.
 Tänkbar ny sträckning E 16, från Storvik till Borlänge.
Förslaget kommer helt säkert att leda till protester från personer, som anser att en stad är beroende av genomfartstrafik för att utvecklas. Alltså samma argument som hördes då Riksettan bytte namn till E 4, och samtidigt fick en sträckning utanför samhällena, från 1960 och framåt.

Min åsikt är att trafikanter som inte har direkt ärende in i ett tätbebyggt område inte heller ska köra in i ett centrum. Först då kan en ny väg minska trafikmängden, och även skapa utrymme för andra färdmedel.

Själv är jag övertygad om att såväl Hofors som Falun skulle må bra av en ny trafiklösning. Och självklart även trafikanterna.

Vetenskapsförakt är socialantropologiskt intressant

2018-10-31 08:54
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Det är något speciellt med att debattera med klimatförnekare. Kunskaper som varit kända i mer än ett sekel avfärdas på lekmannanivå. Glidningar som resulterar i slutsatsen, upptäckaren hade nog inte förstått det rätt, typ. Forskare som ägnat ett helt yrkesliv åt att samla kunskap förvandlas till aktivister styrda av någon obestämd högre makt.

Precis som P-O Erikssons utfall mot ”klimatalarmister”, ”-hysteriker”, FN och politiker som ”vill rädda världen”. Underförstått en världskonspiration som undertrycker forskare, styr media och hindrar att sanningen kommer fram. Jo, så uttrycker sig Eriksson i debattartiklar publicerade i Arbetarbladet, och menar uppenbarligen att ett sådant hopkok kan debatteras som en fråga bestående av olika vinklar.
P-O Eriksson lärde känna Svante Arrhenius ...

Ett synsätt som i praktiken skulle innebära att vädertjänsten i oljelandet Norge, via sin sajt yr.no, skulle vara styrd av en konspiration, som tvingade myndigheten att producera larmartiklar. Att NASA skulle vara reducerat till en springpojke för FN och dom som ”vill rädda världen”. Att samtliga världens vetenskapsakademier ägnar sig åt propaganda i stället för forskning.

Tankegången är intressant ur ett socialantropologiskt perspektiv. Hur och varför den här typen av konspirationsteorier får fäste. Tron att närmast alla institutioner i världen skulle vara styrda, oklart av vad. Lite samma tema som chemtrails och falsariet Sion vises protokoll.

När P-O Eriksson skriver ”I min fysikutbildning lärde jag känna Svante Arrhenius” (sic) är bildspråket vidlyftigt, alternativt försöker Eriksson driva med oss.

Svante Arrhenius föddes 1859 och dog 1927. År 1896 påvisade Arrhenius koldioxidens (g) egenskap, att reflektera vissa frekvenser värmestrålning, något som gäller även i atmosfären.

Eriksson skriver vidare om Arrhenius: ”där han visade att vissa gaser kan (min kursivering) ha en ”växthuseffekt”, det vill säga släppa in energi i form av ljus, men dämpa utflödet av energi i form av värme.”

Formuleringen ”kan” är påhittad. En lögn alltså, och en sådan kan inte debatteras. Att koldioxidens påverkan är liten och logaritmisk är också kända fakta, och heller inget debattämne.

Tvivel om klimatförändringar sås av tunga lobbyorganisationer, tillika opinionsbildare, med kraftiga ekonomiska muskler, som Heartland Institute, Breitbart News Network, Koch family, Fox News med flera. Vetenskaplig förankring saknas. P-O Eriksson är i gott sällskap med president Donald Trump, som också förnekar forskning till förmån för tyckande. Socialantropologiskt intressant.

Det är en ödets ironi att P-O Eriksson får sin debattartikel publicerad samma dag som FN:s klimatpanel, IPCC, presenterar en väl underbyggd rapport om den pågående uppvärmningen. Här sammanfattat av SMHI.

Läs den.




Kristen höger och antisemitism

2018-10-29 21:28
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Det finns ingen fast definition på det som i dagligt tal brukar kallas för den kristna högern, och som främst förknippas med USA. Det finns dock några typiska markörer.

Framgångsteologi och värdekonservatism, inklusive patriotism, har framträdande drag. Och om inte tron försätter berg, så står den i alla fall över vetenskapen. Påfallande vanligt är det med klimatförnekeri, tillsammans med att bibelns skapelseberättelse ska jämställas med evolutionsteorin.

Teologiskt finns i den så kallade kristna högern en synnerligen obehaglig syn på det judiska folket, som går under namnet kristen sionism.  

Ett synsätt som har sin grund i bibeltolkningar, som i spekulation inte står Jehovas Vittnens bibeltolkningar efter. Myten att Israels stammar i den yttersta tiden sig ska samlas i Israel, och det nya Jerusalem, och medverka till världens frälsning.

Det här är inte så oskyldigt som det låter. Och något helt annat än judisk sionism, som jag inte fördjupar mig i här.

Det otäcka med kristen sionism, är att det judiska folket, med hjälp av vidlyftiga bibeltolkningar, reduceras till ett verktyg att frälsa världen, eller möjligen bli ett tecken på världens frälsning.

Inget om judisk tro, seder och kulturarv utanför Israel, rätten att leva och verka som minoritet, oavsett land. Medborgarskapet i en nation, för en jude, oavsett hur starka rötterna är, kan ses som mindre viktigt, eftersom juden ändå ska föredra att ”återvända” till det förlovade landet.

En sådan förenklad syn, förmedlad av den kristna högern, kan mycket lätt övergå i förföljelse och fördrivning. Det är ingen liten pingla som varnar för antisemitism. Det är en hel cymbal. Majoriteten av världens judar bor utanför Israel, närmare bestämt åtta miljoner (den judiska diasporan), samtidigt som den kristna högern, via en myt, predikar att dessa kommer att ”återvända” till Israel, som i dag har en judisk befolkning, som uppgår till sex miljoner. Allt för att uppfylla en profetia, grundad på en vidlyftig bibeltolkning.

Kristna sionister är extremt Israelvänliga, samtidigt som deras tankegods öppnar för grov antisemitism. Är judar som inte vill förenas i Israel verkligen rättroende? Alla judar måste väl vilja ta emot det land som Gud lovat? Guds utvalda folk.
Donald Trump kombinerar budskap från kristna sionister med den vita nationalismens propaganda.

Det är fullt logiskt, om än obegripligt, att politiker som Donald Trump, och kretsen kring honom, inklusive alt right-rörelsen, ena stunden talar sig varma för staten Israel, i nästa stund sprider antisemitiska konspirationsteorier. Och precis som världen tidigare upplevt, övergår gärna antisemitiska konspirationsteorier i förföljelse inklusive mord.

Terrordådet i Pittsburgh var det senaste exemplet. Det är ingen slump att det skedde i USA. Ett Amerika, med Donald Trump i spetsen, som intensifierar och kombinerar en pro-israel retorik med växande antisemitism. Landet har berett en otäck mylla för den retoriken.











Medborgerlig Samling – mera brunt än borgerligt

2018-10-23 21:34
Från [email protected] (Bo Jonsson)
Det nya partiet Medborgerlig Samling (MED) gjorde med sina 0,2 procent ett praktfullt fiasko i årets riksdagsval. Ändå har partiet ett relativt stort inflytande i den politiska debatten.

MED:s grundtanke, ett borgerligt parti i stället för fyra, är dom av naturliga skäl ensamma om. Däremot deras starka nationalism, innefattande en främlingsfientlighet som slår över i rasism, delas av en allt mera högljudd opinion i borgerlighetens utkant. Liksom åsikten att SD ska vara en (naturlig) del av regeringsunderlaget.
I SR-podden "Det politiska spelet", för någon dag sedan, gav den politiske kommentatorn Thomas Ramberg Medborgerlig Samling det modesta epitetet främlingsfientliga. Ilan Sadé reagerade mycket kraftfullt, mot påståendet, som sett till partiets bakgrund och politik, snarast måste betecknas som en underdrift.
I den här kören återfinns, utöver aktiva i MED, i varierande grad medlemmar från de borgerliga partierna, tillsammans med debattörer som ivrigt odlar myten om den svenska systemkollapsen, inte minst i Timbros periferi. Inte sällan kombinerat med en suspekt konspirationsteori, att media och myndigheter ljuger och mörkar.

Förre centerriksdagsmannen Staffan Danielssons debattsida på Facebook, Politisk Allmändebatt – PolAD, ger en bra inblick i tankegångarna hos bittra förlorare i den reaktionära borgerligheten, inklusive MED. Tillsammans med SD-anhängare. Argumentationen påminner mycket om alt-right rörelsens tankegångar.

Att MED vurmar för ett närmande till SD, och samtidigt driver myten om en samhällskollaps, att Sverige går åt helvete, typ, är helt naturligt med tanke på partiets samröre med just de krafterna. Något som inte handlar om ”guilt by association”. Flertalet MED-aktiva är associationen.

Partiledaren själv, Ilan Sadé, med ett förflutet inom centerrörelsen, är styrelseordförande för det bolag som äger den till SD närstående tidningen Nyheter i Dag. Sadé medverkar själv i tidningen. Chang Frick ansvarar för det redaktionella, men gör även en del jobb åt Russia Today. Frick bör alltså ha goda insikter i hur propaganda bedrivs.

Ilan Sadé medverkar även på bloggen ”Det goda samhället”. Drivs av den tämligen ökände Patrik Engellau (även tankesmedjan ”Den nya välfärden), han som fejkade ihop en annons, att alliansen med hjälp av SD borde fälla regeringen, ”undertecknad” av ett antal näringslivsföreträdare. Företagarna uppskattade inte Engellaus kupp …   
NT 2016

Annelie Sjöberg vandrade i rask takt från centern via SD till MED. En ny medlem som MED stolt presenterade. Mest känd för att ha ställt upp som talare tillsammans med nazister i Folkets Demonstration.

Författaren Katerina Janouch ställde upp som oberoende riksdagskandidat för MED. Flitig Twittrare, som för några dagar sedan meddelade att afrikaner skjuter fåglar från bilar, i en namngiven by i Norrland. Det inlägget har jag inte sett Staffan Danielsson dela i gruppen PolAD, men andra inlägg av Janouch, även dessa med tydliga inslag av mytomani, har delats.

Staffan Danielsson har för övrigt som ledstjärna i debattgruppen, att det ska vara högt i tak och respekt för person. Högt i tak är sant, men även fritt fall ner i källaren. Om någon förmedlar grovt generaliserande egenskaper om en grupp (en definition på rasism) då ska denna person bemötas hövligt, enligt Danielsson, och inte kallas rasist. Att benämna EXPO (som granskar högerextrema) och "Jag är här" som extremister (ibland med epitetet vänster-) går däremot utmärkt. 
SR 2016

En stillsam undran är om inte Staffan Danielsson har lite otur i sitt politiska umgänge. Utöver att referera till Katerina Janouch har Danielsson även producerat en antologi tillsammans med bland andra ovan nämnda Annelie Sjöberg. Dessutom, i debatten om ensamkommande, använt Egor Putilov, som viktigaste referens i påståendet, att de flesta ungdomarna ljugit om sin ålder. Putilov, utöver att ha nästlat sig in på migrationsverket, arbetade en tid på SD:s riksdagskansli, innan SÄPO ansåg honom som en säkerhetsrisk, inte minst på grund av hans kopplingar till Ryssland. Men en period delades det flitigt artiklar i PolAD med Putilov som källa.

Att beskriva MED och debatten på PolAD är som att ge sig in i en snårskog. Med den skillnaden att kopplingarna mellan de olika debattörerna är mycket stark. Vare sig det rör som medlemmar i MED, Det goda samhället/Den nya välfärden eller i kretsen kring Timbro. Avsändare med namn som Muhammed Omar, Rebecca Weidmo Uvell och Tino Sanandaji varvas med blogginlägg från Staffan Danielsson själv, inte sällan med tidigare nämnda som källa. Ibland får gaphalsen Joakim Lamotte vara med.  

Överhuvudtaget verkar det vara legio att dela inlägg, och kommentera, med mycket grova generaliseringar kopplat till invandring och flyktingmottagande. Omfattning och tonläge för direkt tankarna till medveten avhumanisering.
 SVT 20 oktober
Det är inte alls konstigt, att exempelvis apotekspersonal med utomnordiskt ursprung, utsätts för grova påhopp i sin yrkesroll.  Myllan är plöjd, harvad och gödslad för giftplantorna. 

På en Facebooksida nära dig.

Lotta Gröning och det bruna tolkningsföreträdet

2018-10-17 20:09
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Under en längre tid har Lotta Gröning bedrivit en allt mera suspekt opinionsbildning. Är det inte konspirationsteorier i stil med att Sveriges Radio bojkottat Hans Rosling eller att EU inom en snar framtid planerar lägga ner svenskt jordbruk – i hemlighet dessutom, så är det huvudlösa antaganden om ryska flygplan för brandbekämpning, som Gröning dessutom påstår att Sverige tackade nej till.

Under i stort sett hela valrörelsen lät Lotta Gröning Sverigedemokraterna närmast få ett brunt monopol på att tolka samhällsdebatten. Alltså inte bara normalisera SD, utan även ge partiet tolkningsföreträde.

Lotta Gröning kör oförtrutet på i de hjulspåren. Bland annat den här uppdateringen på Facebook den 15 oktober 2018.




Jag finner statusen obegriplig. Demokratikamp? Precis som att det inte skulle ingå i ordet demokrati, att partier vars politik grundas på alla människors lika värde och rättigheter, sedan må dom kalla sig liberaler eller inte, inte skulle äga rätten att säga nej till alla former av samverkan med ett reaktionärt parti, med rasistisk grundsyn (nedärvd essens kallar SD det själva), grundat av nynazister inom BSS-sfären.

Självklart ingår det i demokratins spelregler, att varje parti, utifrån egna värderingar, har rätt att välja vilka andra partier, som det är önskvärt att samverka med. Ett parti med 17,5 % av väljarna bakom sig kan naturligtvis inte kräva något annat inflytande än det riksdagsplatserna ger. Det är simpel matematik, inte mobbing!

Även om Lotta Gröning såg sig förpassad till soptunnan, när inte övriga partier inte ville ha med SD att göra. Krönika i Expressen den 24 september:


Lotta Gröning talade i valrörelsen med kluven tunga. Samtidigt som Gröning många gånger ställde sig undrande varför valrörelsen så mycket handlade om SD:s frågor, anammade hon samtidigt SD:s problemställning i sina inlägg. Grönings trådar fylldes snabbt med systemkollapsens kolportörer, där det var legitimt att samtliga politiker utom SD benämndes som folkförrädare. Inlägg från det grovt antisemitiska partiet De Fria fick ligga kvar. Vid några tillfällen tyckte till och med Gröning att det gick för långt. Samtidigt som hon frånsade sig ansvaret.


Skjut inte budbäraren … Nä, Lotta Gröning kan naturligtvis inte hjälpa att SD:s trollsvans flockas kring hennes inlägg likt flugor kring en komocka. Däremot är ansvaret hennes, att inläggen får stå kvar, oemotsagda.

Jag vägrar tro att Lotta Gröning är så naiv att hon inte vet/visste hur extremnationalisterna arbetar på nätet. FOI rapporterade utförligt om detta ett par veckor före valet. Gröning blev ett tacksamt verktyg i en närmast maskinell opinionsbildning.

Någon röst för landsbygd och gamla bruksorter blev inte Lotta Gröning. Enligt debatten på hennes sida berodde närmast landsortens problem på massinvandring, tiggeri, islamisering, flyktingar etc.

Mycket lite om verkligheten i form av avflyttning (här är problematiken lika vare sig det gäller utplacerade flyktingar eller bygdens egna ungdomar – dom flyttar i hög utsträckning, och först av alla, de unga kvinnorna), frånvaron av personer med högre utbildning, utmaningen i att trygga tillräcklig service trots krympande befolkningsunderlag, skolor, förskolor, primärvård, ja, allting som krävs i ett fungerande lokalsamhälle.

Viktiga frågor som försvann i en brun sörja.











Googlekrati

2018-10-13 19:30
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Vi kan kalla det googlekrati. Inget påverkar mera, i våra dagliga val, våra tankar och beslut, än det informationsflöde vi har tillgång till. Ett flöde där Googles sökmotor är drivkraften. Skillnaden mot förr är snabbhet, och tillgång, till information. Från hela världen, såväl privat som offentlig, inklusive kommersiell. Med riktade annonser. På gott och ont, precis som det alltid varit.


Det som gör sökmotorn Google så kraftfull är att det är vi själva som bestämmer rangordningen på vad som hamnar i topp när vi söker. Något som utnyttjas såväl i kommersiellt syfte, som av krafter som vill styra nyhetsflöde och opinioner, genom robotar (botar) och troll. Ungefär som SD och andra högernationalistiska partier gjorde inför höstens val. Krafter som dominerade nyhetsflödet. SD hade mycket höga siffror i webbaserade gallups. Mycket pekade på att SD skulle göra ett extremt bra val.

Så blev det inte.

Kanske föll SD på eget grepp. Partiets stödtrupper fick ett enormt genomslag, samtidigt fick väljarna veta att många så kallade nyheter var falska, och att mycket kom från botar, och även var fabricerat utomlands, inklusive Ryssland. Så mycket var det ”Sverige-” värt i SD:s partibeteckning.

Däremot var taktiken, att målmedvetet, närmast maskinellt, lyfta de frågor man ville ha debatt om, framgångsrik. SD fick valrörelsen att handla om sina frågor. Just genom att se till att de egna ”nyheterna” låg i topp.

Lite om kraften i Googles sökmotor beskriver Yuval Noah Harari i sin bok Homo Deus – En kort historik över morgondagen (2017). Bryter exempelvis en stor influensaepidemi ut någonstans i världen, vet vi genom Google om det, redan innan patienterna söker vård. Att så är fallet framgår av vilka sökord VI använder. Jag skriver vi med stora bokstäver, det är vi som bestämmer vad som hamnar i topp i sökmotorn. Systemet kan manipuleras, men inte utan spår. Med källkritik är sanningen bara något knapptryck bort.

Kan vi verkligen tala om googlekrati? Jag ställer frågan retoriskt, samtidigt som jag hävdar att det till stora delar är så.

Ändelsen -krati betyder styre, och genom Google har vi i förändrat ett fundament i vår demokrati, nämligen utbytet av information, och med den hastighet vilket detta sker. Direkt vet vi vad som är viktigt, och inte bara från vår egen horisont. Googles sökmotor används över hela världen, och totalitära stater vill av begripliga skäl begränsa eller styra tillgång och användning.

Fåfängt.

Världen har anlänt till våra mobiler, och in i vårt vardagsrum, för att stanna. Detta samtidigt som våra ungdomar reser i världen, som ingen annan generation gjort tidigare. Troligen de två viktigaste drivkrafterna, som även samverkar, i globaliseringen. Undra på att nationalister känner sig hotade, gaddar sig samman, och vill styra. I fallet USA och president Trump lyckades dom, men sedan har världen blivit mera vaksam, samtidigt som Google av naturliga skäl inte vill hamna i vanrykte, exempelvis genom spridning av rasistisk propaganda, utan sanerar bort en del dynga.

Nybildningen googlekrati känns berättigad att använda.


Fotnot: Fredrik Wass använde ordet Googlekrati på sin blogg 2008 (upptäckt med googling) så helt ensam är jag inte om nybildningen.

Bedrövlig debatt om LSS

2018-09-08 23:14
Från [email protected] (Bo Jonsson)








Jag undrar om Gävlemoderaten Lars Beckman och resten av högern kommer vara lika styva i korken efter valrörelsen som före? 
Runda löften är en sak, att inte ha ökat anslagen en annan. Det hade inte centern gjort heller.



Assistanskoll, en sida som jämför olika utförare av assistans, jämförde partiernas anslag till LSS för budgeten 2018. Regeringens anslag på 25,7 miljarder kronor antogs med bred majoritet. Utöver regeringen (socialdemokraterna och miljöpartiet) med stöd av vänsterpartiet, föreslog även centern och moderaterna samma summa. Endast folkpartiet och kristdemokraterna föreslog ökade anslag, med en miljard respektive 570 miljoner. Även sverigedemokraterna med två promille, 50 miljoner.

Det är valrörelse nu, och då är det annat ljud i skällan. Inte minst från moderaterna, som i en organiserad debattsidekampanj retoriskt frågar ”skulle du vilja lämna bort ditt barn?” Uttalandet spinner på ett rykte, att kommunerna planerar bygga barnhem i stället för assistans. Ett rykte som sagt, och vars fortsatta spridande knappast är något som stärker moderaternas trovärdighet i frågan

Att moderaterna tidigare ställt sig bakom regeringen i frågan bekräftar ordstävet ”tomma tunnor skramlar mest”.

Riktigt motbjudande blir det när Gävlemoderaten Lars Beckman i Facebookannonser skriver: ”Hedra kvinnan som dog på toaletten på grund av indragen personlig assistans genom att rösta bort v mp s från makten i Sverige!”

Smaklöshet kryddat med hyckleri, utöver populism. I synnerhet då vare sig Lars Backman eller moderaterna i övrigt vill anslå de miljardbelopp som krävs.

Lars Beckman verkar inte besitta någon djupare kunskap om problematiken med LSS. Mig veterligt sade inte Beckman flaska när riksdagen anslog 25,7 miljarder kronor till assistansen för budgetåret 2018. Folkpartiets förslag på ytterligare en miljard skulle täcka behovet för ungefär tre LSS-brukare i varje kommun. Inget parti var i närheten av de anslag som krävs för bygga ut assistansen så det täcker behovet.

Med reservation för att siffrorna inte är exakta, så landar kostnaderna för den personliga assistansen på ungefär två miljoner kronor per brukare, närmare 5 500 kronor per assistansdygn. När en personlig assistent blir sjuk går kommunen in och betalar sjuklönen. Även för privata assistansbolag.

I dag ökar kostnaderna trots att färre får del, en ohållbar situation, och inget parti är berett till den ökning av kostnaderna som krävs för att laga nätet.

LSS måste bli hållbart. Rätta mig om jag har fel, men vad jag förstår, så är Sverige ensamma om LSS, så det går inte att ta lärdom från något annat håll heller.

Tills vidare anser jag att populister som Lars Backman ska tala med aningen mindre bokstäver.

Myten om mörkning

2018-09-07 13:08
Från [email protected] (Bo Jonsson)

”Alternativmedias” (alternativ förvisso, men knappast media) livsluft är att odla myten, att traditionella medier mörkar och inte vågar säga sanningen. Att en publicering ska handla om allmänintresse, ofta även med hänsyn till tredje part, är inget som så kallade alternativ bryr sig om. Propagandan det viktiga.

Jag ska ta några exempel för att förklara vad jag menar.

För ett knappt år sedan skedde ett tragiskt mord i Hosjö, utanför Falun.

I media fick vi höra att det var två grupperingar som bråkat, och att en person bragts om livet. Även att ambulansen inte vågade köra fram. Rapporteringen var saklig och korrekt. Jag anser inte det ligger något allmänintresse i att media även skulle rapporterat, att det var två etniskt svenska gäng, ett från Falun och ett från Borlänge, som rykt som ihop, med dödsfall som följd.
Relevant och korrekt rapportering från SVT och andra medier i samband med mordet i utanför Falun.


För inte så länge sedan var det skottlossning i Värnamo, flera skadade, och en stor polisinsats. Även här rapporterade media korrekt, om två grupper som låg i fejd om herraväldet över den organiserade brottsligheten.

Frilansaren Joakim Lamotte, typisk för alternativmedia, tog tillfället i akt och gjorde några inslag från torget i Värnamo, centerledaren Annie Lööfs hemstad, av enda skälet, att Lööf tidigare framhållit den positiva utvecklingen i staden. Som om hon nu hade något med en gänguppgörelse att göra. Om Lamotte skulle vänt sig till någon politiker, så var det till Jimmy Åkesson, som bevisligen hade en partimedlem inblandad, en sergeant i en underavdelning till Bandidos. Men det hade kanske drabbat swishkontot negativt.

Alternativjournalisten Lamotte. Mer propaganda än saklighet (länkar inte).


Men borde inte media rapporterat om kopplingen SD – skottlossning Värnamo?

Inte nödvändigtvis. Om SD-medlemmen bara är medlem, så finns inget allmänintresse. Bara när en partimedlem är förtroendevald finns ett allmänintresse, att rapportera om personens brottslighet kopplat till partitillhörighet. Som i fallet med politikerparet som odlade cannabis i Södertälje. Kvinnan var såväl SD-medlem som förtroendevald i kommunen. Mannen var visst utesluten.

Överlag tycker jag att restriktivitet ska råda vid rapportering om brott. I annat fall kan fokus flyttas från gärningen till sådant som är oväsentligt. Jag anser, som ett exempel på detta, att det saknar allmänintresse, att förövaren i Hudiksvallsmordet brukade dela SD-propaganda på nätet. Sådant är det bara sliskigt att skriva om. Och det gjorde heller inte traditionella medier.

Radio, TV och tidningar ska nog fortsätta arbeta som dom gör.

Stadspark Tisken, Falun

2018-08-19 11:50
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Sjön Tisken i Falun är ett naturligt sedimentlager med tusen år av gruvhistoria.Förutom en djupfåra är vattnet bara någon decimeter djupt, beväxt med löktåg.

Så var det inte under gruvans storhetstid på 1600-talet. Då var Tisken segelbar, och Falun hade Sveriges största insjöhamn. Via Runn, Torsåker och Dalälven hade Falun sjövägen kontakt med vida världen. Den tiden är förbi, och farleden stängd.

Tiskens botten består som sagt av gruvsediment bestående av järn och diverse tungmetaller, som där lagt sig till ro.

Fantasifulla projekt om att ”rena” Tisken, avlägsna sedimentet, och på nytt göra Tisken segelbar lanseras med jämna mellanrum.

Låt i stället Tiskens sediment vila i frid.

Att muddra Tisken är ett närmast orealistiskt projekt, som kräver minst två förhandlingar i Mark- och miljööverdomstolen.

Uppdatering: Enligt tidigare uppgift är det mellan fyra och femhundratusen kubikmeter sediment det handlar om. Radio Dalarna i ett inslag 2003.

Först måste domstolen ge tillstånd till muddringen, vilket är tveksamt om dom gör. En muddring skulle släppa lös bra mycket sediment till vattenflödet från Faluån, och vidare ut i Runn, därefter Dalälven.

Utöver det måste domstolen ge tillstånd att helt enkelt deponera sedimentet någonstans. Gruvan vore den enda naturliga platsen, men är som bekant världsarv …

Det känns inte realistiskt att Mark- och miljööverdomstolen skulle godkänna någotdera.

Däremot vore det bra om vi kunde ”låsa in” sedimentet, inte minst med tanke på kommande översvämningar. Falun är ett högriskområde för översvämningar.

En relativt stor del av Falun är byggt på gammal åbotten. Exempelvis är Ölandsgatan med kvarteret Belysningen uppfört på ”Ö-landet” i Faluån. Delar av Faluån fylldes helt enkelt igen med varp, och sedan byggde man på detta underlag. Något liknande går att göra med Tisken.

Mitt förslag är att fylla ut de grunda delarna av Tisken med schaktmassor, och sedan sponta en huvudfåra, precis som delar av Faluån i dag. Då låser vi sedimentet, samtidigt som vattnet kan strömma fritt genom staden.

Tisken kan på så sätt bli ett rekreationsområde eller stadspark. En öppen grön yta för Faluborna. Däremot inga byggnader eller hus, därtill är översvämningsrisken för hög.

Även om kostnaderna säkert kommer bli höga så tror jag det är en god investering för framtiden. Inte minst minskar det risken för läckage av tungmetaller vid höga vattenflöden.

Cirkus Hälla, Arbetscenter Falun (Del 2)

2018-08-01 16:20
Från [email protected] (Bo Jonsson)



När jag i april 2016 skickade min skrivelse angående Arbetscenter Hällahade jag en förhoppning om att brevet skulle vara starten för en diskussion i syfte till förbättringar inom organisation och arbetssätt. Sändlistan var omfattande, och skrivelsen även direkt ställd till ansvariga inom Falu Kommun.


Någon dialog kring Arbetscenter blev det inte. Jag fick, trots att skrivelsen även var direkt ställd till ansvariga politiker, utöver förvaltning, vare sig officiellt svar eller bekräftelse på att berörda tagit del av skrivelsen. Det enda som dök upp i min mejlkorg var ett intetsägande svar från enhetschefen på Arbetscenter, Niklas Wolff. Ett resonemang kring såväl brev som Wolffs svar skrev jag om i ”Cirkus Hälla, Arbetscenter Falun (Del 1)”. Hela Wolffs svar finns återgivet i en kommentar.

Att inte ge svar på en skrivelse enligt ovan är knappast lagligt. ”Svaret” från enhetschef Niklas Wolff, var knappast på uppdrag från ansvariga inom förvaltningen, inklusive politiker, och jag har inga som helst indikationer på att mitt brev behandlades eller diariefördes på någon annan nivå än Arbetscenter.

Rent objektivt måste min skrivelse anses som saklig och konstruktiv. En frisk organisation hade med stor säkerhet tagit emot synpunkterna på ett positivt sätt. Svaret från enhetschef Niklas Wolff förde närmast tankarna till en strykrädd hund. Och sådana kan som bekant bli bitska.

Naturligtvis skulle jag kunna sätta igång en skriftväxling gentemot kommunen, och eventuellt JO-anmäla densamma, för såväl ovanstående, som de händelser som sedan följde, men jag är inte den typen av rättshaverist.

I stället väljer jag att offentligt beskriva det som hänt, genom att helt enkelt offentliggöra min konversation med berörda enheter och personer. Arbetsmarknadsenhetens egen korrespondens talar sitt egna tydliga språk. Och tack vare rättegången fick jag via förundersökningsprotokoll reda på sådant som Niklas Wolff och andra på enheten med stor sannolikhet skull velat behålla för sig själva.

Beteendet från Arbetsmarknadsenheten, att vägra kontakt, gick igen i mina kontakter med vården. Vårdcentralen i Grycksbo kallade till ett så kallat SIP-möte (Samordnad Individuell Handlingsplan) för att försöka finna en lösning på min situation. Ett sådant möte får inte nekas av de parter som är kallade. Även i detta fall nekar Arbetsmarknadsenhet och nu även Arbetsförmedling att delta. Motiveringen är att Arbetscenter anser att dom ”är färdiga med mig”. Ett synnerligen märkligt besked då jag står utanför arbetsmarknaden, och som falubo faller under kommunens ansvar i detta fall. Även här ett solklart ämne för en JO-anmälan. En myndighet som ägnar sig åt kvalificerat myndighetstrots.

Arbetscenter, och främst då Niklas Wolff ger luft åt en synnerligen märklig syn på min problematik. Påstående att jag är ”färdig hos Hälla” måste ses mot bakgrunden, att jag tiden före anställningen på Arbetscenter, under lång tid var utanför arbetsmarknaden. När jag sedan väl blev anställd, dessutom i en ansvarsroll, blev jag långtidssjukskriven på grund av något som diagnosticerades som virus på balansnerven. Sanningen är att jag, sett mot den bakgrunden, inte är anställningsbar på den öppna arbetsmarknaden.

En chef, med ansvar för arbetsmarknadsåtgärder, som tror, att en person med min bakgrund är gångbar på öppna arbetsmarknaden, kan knappast sägas ha nödig kunskap om arbetslivet. Inser inte chefen själv detta, borde kanske andra se till, att verklighetsanpassa organisationen. Frågan måste ställas om bemanningsbranschen är rätt rekryteringsbas för en arbetsmarknadsenhet. Verksamheten rör trots allt människor i beroendeställning, inte att ställa sig in hos olika uppdragsgivare. 

Det handlar nog inte så mycket om att Arbetsmarknadsenhetens åsikt att dom ”är färdiga med mig”. Snarare att Niklas Wolff och övriga på förvaltningen inte är bekväma med mina synpunkter. Wolff & Co är säkerligen inte vana vid att någon anställd lyfter en saklig diskussion om ”sin” verksamhet. Att någon ändå gör så, och dessutom vidgar kretsen till ansvariga inom kommunen, upplevs naturligtvis som oerhört skrämmande. I synnerhet då den intellektuella förmågan saknas för en sådan dialog. Liksom den mentala förmågan att föra detta samtal. Enklare då att neka när en annan myndighet kallar.

Agerandet från enhetschef Niklas Wolff, uppenbarligen sanktionerat från Arbetsmarknadsenheten, att växla från lismande inställsamhet till ett illa dolt agerande för att stänga ute mig från kommunalt arbete, och säkert även annan extern verksamhet, är inte helt unikt bland personer i chefsposition. Det finns undersökningar som visar att ett sådant beteende är vanligare bland chefspersoner än hos befolkningen i övrigt. Något som ansvariga inom förvaltningen borde varit medvetna om vid rekryteringen. Att insikten trots allt finns, är ett tänkbart skäl till att förvaltningen inte vill ha med mig att göra. Och till och med nekar ett SIP-möte.

Därmed för tillfället punkt om Arbetscenter Hälla och Niklas Wolff. Med förhoppningen om att min text aktivt bidrar till att inte ytterligare individer skadas av Arbetsmarknadsenhetens nycker och godtycke. 



Cirkus Hälla, Arbetscenter Falun (Del 1)

2018-05-03 18:39
Från [email protected] (Bo Jonsson)




Efter mitt, rent ut sagt rosenrasande, utbrott mot en handläggare på Arbetsförmedlingen, något som resulterade i polisanmälan och förhör, har jag nu via förundersöknings-protokollet äntligen fått reda på i vilka termer Arbetsmarknadsenheten (AME), vilket även inbegriper Arbetscenter och Hälla, i Falu kommun beskriver mig.


Visst har jag haft misstankar om att AME säger en sak till mig, och en annan till Arbetsförmedlingen, och för all del även till andra som hört sig för om mig, men det här övergick min vildaste fantasi:


Jag tror att detta är verklighetsfrämmande även för dom som jag arbetat tillsammans med. Jag var trots allt arbetsledare innan jag blev sjuk och utfryst.

Omdömet är sataniskt formulerat. ” … full, stökig och bråkig …” vidare ” … detta framkom inte i motiveringen från kommunen som skäl [att säga nej till extratjänst]

Konsten att säga allt och ingenting. Kommunen via AME säger att dom inte vill ha mig, på grund av att jag varit ”full, stökig och bråkig”, samtidigt som detta inte utgör skäl för att neka mig anställning. Tillräckligt för att en handläggare på arbetsförmedlingen, som jag aldrig tidigare träffat, skulle flytta mig från en sifferkolumn till en annan. En kolumn som visar att jag är satt i åtgärd via Arbetsförmedlingens försorg.

Ehh …

Alldeles uppenbart skaver något hos AME, men som enheten inte törs stå till. Jag känner igen ledarskapet från AME och Arbetscenter sedan tidigare.

Men visst fan har jag bråkat med Hälla.

Jag uppfattades säkert som bråkig, när jag tjatade om att några av oss i Norslundsgruppen skulle få en utbildning i ”heta arbeten”. Det hände emellanåt att förskolor ringde och ville att vi skulle skära bort något rör eller metallbit som stack ut och kunde skada. Ingen av oss i gruppen fick utföra sådana arbeten, men gjorde det ändå.

Jag hade mycket klara synpunkter på att arbetscenters personal, inte för handkraft, borde lasta upp en jordfräs á 100-150 kilo, på ett pickupflak 110 centimeter från marken. En olämplighet som kanske inte förstås av chefer, som saknar erfarenhet av verksamheten. Jag förstår att jag upplevdes som stökig.

Chefen för Norslundsgruppen uppskattade inte, när jag upplyste honom om, att jag helst inte ville arbeta tillsammans med kollegor som klättrade upp på taket till förskolor, för att göra rent med lövblås … En arbetsmetod som närmast var sanktionerad av aktuell chef. (Jo, ni läste rätt, men jag beskriver inget dårhus utan arbetscenter i Falun.)

Kanske uppfattades jag som bråkig när jag försvarade rent mänskliga värden gentemot rasism och främlingsfientlighet, sådant som ansvariga på AME skriver om i policydokument och författad värdegrund. För mig var det självklart att inte låta samhällsanalysen utgå från Fria Tider eller Avpixlat. Jag var heller inte tyst när närmaste chefen fiskade i grumliga vatten.

Riktigt stökig var jag, när vi gruppen hade en uppenbarligen drogpåverkad person med på våra uppdrag. Det pågick under några dagar, en tid under vilken vi även utförde arbetsuppgifter på förskolor. Det tog alltså ett par dagar innan arbetsledningen klarade av att avlägsna personen från verksamheten. Jag mådde förbannat dåligt under det aktuella skeendet, och är i dag bitter över att jag var lojal mot Arbetscenter, i stället för att sjukskriva mig, och anmäla situationen till arbetsmiljöverket.

Jag återkommer till epitetet full i kontexten kring ”full, stökig och bråkig”i nästa del av Cirkus Hälla, Arbetscentrum Falun.

Ändå tror jag det är något annat som fått AME och Arbetscenter att likt en igelkott vända taggarna utåt. Efter det att jag tvingades lämna Norslundsgruppen (som ligger under Hälla) skrev jag ett kritiskt brev, som jag utöver ansvariga på Arbetscenter även adresserade till ansvariga politiker inklusive förvaltning.

Ingen ansvarig, vare sig politiker eller på förvaltningen bemödade sig med att svara. Enda reaktion var ett intetsägande svar från Arbetscenters enhetschef Niklas Wolff. Jag väljer här i sammanhanget några betydelsefulla citat (hela brevet lägger jag upp som första kommentar på bloggen):  


”Hej Bosse
Som ansvarig för arbetscenter känner jag mig manad att svara på ditt brev. Jag förstår att du känner dig besviken på att din arbetsträning  på Arbetscenter slutat i och med att din visstidsanställning är till ända.

Jag upplever också min företrädare som kompetent när det gäller uppstarten av projektet i Svärdsjö och andra projekt, utmaningar finns alltid i starter av projekt men jag har inte upplevt dem på det sätt du har. Jag antar att du bedömdes som kompetent att driva och ta hand om arbetet i Svärdsjö. Jag gör samma bedömning vilket är en anledning till att din arbetsträning avslutades den 31 mars. Du bedöms inte behöva mer arbetsträning, vilket i och för sig är positivt.
… ”

Det är alltså enhetschef Niklas Wolff, enhetschef på Arbetscenter, som formulerat ovanstående. Närmast lismande skriver Wolff om mitt arbete i Svärdsjö, och motiverar varför jag inte ska vara kvar på Arbetscentrum. Samma person som till Arbetsförmedlingen beskriver mig som ”full, stökig och bråkig”.    

Fortsättning följer ...

Att vara obekväm

2018-03-09 14:04
Från [email protected] (Bo Jonsson)







Fortsatt sjukskriven, och fortsätter som personlig terapi och debriefing, att förklara, inte minst för mig själv, varför kommunen stängt ute mig från sin verksamhet. Något som jag blev brutalt medveten om vid mitt möte med arbetsförmedlingen.


Efter att ha borta från arbetsmarknaden under ett par år kom jag så äntligen i arbete via Arbetscenter i Falu Kommun. Först via praktik, som sedan övergick i anställning. Tjänsten bestod i att serva förvaltningen Kommunfastigheter med yttre skötsel kring kommunala fastigheter.

Anställningen gick via Arbetscenter Hälla, med arbetsplatsen förlagd i Norslund, med Leif Norberg som chef.

Det är ingen hemlighet att jag trivdes. Och, ja, jag var obekväm från början. Såg jag något som jag ansåg kunna förbättras, framförde jag det. Och även om verksamheten, så att säga var skyddad, fanns där ändå moment som kunde effektiviseras. Sådant tyckte jag var viktigt, dels för att vi faktiskt utförde ett arbete som Kommunfastigheter betalade för, dels för att deltagarna i projektet skulle känna sig mera betydelsefulla, genom att ta bort meningslös dödtid.

Jag kan lugnt säga att jag lärde mig arbeta med många olika slags människor, som av en eller annan hamnat utanför arbetsmarknaden. Inklusive olika bokstavskombinationer och kriminalitet. Jag insåg det starka sambandet mellan diagnos och kriminalitet.

Den dåvarande enhetschefen på Arbetscenter, Anders Blom, uppskattade mitt arbete, liksom chefen i Norslund. Att jag var obekväm sågs som en positiv egenskap, att jag ville något. När en ny verksamhet i Svärdsjö skulle byggas upp, av samma typ som den i Norslund, anställdes jag som arbetande arbetsledare.

Problem och möjligheter med denna den nya verksamheten, som jag fick förmånen att styra upp, beskrev jag i ett blogginlägg den 27 februari.

Under tiden som jag tillsammans med en kollega från Hälla drog igång verksamheten bytte arbetscenter chef. Den tidigare Anders Blom gick i pension och ersattes av Niklas Wolff, rekryterad från bemanningsbranschen.

Verksamheten gick vidare och fungerade förhållandevis bra, trots barnsjukdomar. Men ett orosmoment dök upp, i form av att personliga samarbetsproblem på Hälla flyttades över till min arbetsgrupp i Svärdsjö. Min bild av detta är att Hälla i stället för att ta tag i och lösa problemen flyttade dessa till Svärdsjö.

Efter knappa tre månader som arbetsledare i Svärdsjögruppen drabbades jag av vad som diagnostiserades som virus på balansnerven. Det blev tre dygn på Falu Lasarett, och en dryg månads sjukskrivning.

Jag träffade min arbetsgivare och lämnade sjukintyget, och förde en del diskussion om hur länge det kunde dröja innan jag var tillbaka.

Det sistnämnda var uppenbarligen ointressant. Under hela min sjukskrivning hörde inte arbetsgivaren av sig för att ens ta upp hur mitt arbete skulle fortsätta. Inte efter sjukskrivningen heller för övrigt. Vanligt folkvett i form av att hälsa mig välkommen tillbaka existerade inte heller.

Den första indikationen fick jag när jag fortsatte min tjänst i Norslund (Svärdsjö var det överhuvudtaget inget tal om). En arbetskamrat sa då till mig så här: "Nu har dom i alla fall bestämt sig för att anställa en chef uppe i Svärdsjö, och inte ha några arbetsledare som tjänar 24 000 kronor i månaden." Jag teg.

Naturligtvis borde jag direkt anmält Arbetscenter och Norslundsgruppen för mobbing. Att min chef Leif Norberg suttit och diskuterat min anställning inklusive lönenivå tillsammans med mina arbetskamrater i fikarummet, kan rent objektivt sett inte betecknas som vare sig anständigt eller juridiskt riktigt.

Vid ett tillfälle tog jag upp min situation med verksamhetschefen på Hälla, Håkan Appell. ”Ni blev lurade till det där jobbet” blev kommentaren!

Jaha, och vem skulle då ta ansvaret om vi blivit lurade? Håkan Appell på Hälla? Niklas Wolff på Arbetscenter? Leif Norberg på Norslundsgruppen?

Sanningen var att ingen brydde sig.

När jag sedan inför halvårsskiftet skulle skriva ett nytt avtal med arbetscenter var det aldrig något tal om att jag skulle ha kvar några av mina tidigare uppgifter. ”Det fungerade bra i Svärdsjö så länge du var med” förklarade enhetschefen för mig.

Enhetschefens ord uppfattar jag som en synnerligen svårartad form av hyckleri, och en praktfull spottloska, av det större slaget, i ansiktet på en anställd i beroendeställning. Tack för den Niklas Wolff!

Jag fortsatte göra mitt jobb i Norslundsgruppen även om känslan av meningslöshet bitvis var tung. Jag märkte efter sjukskrivningen att synen på mig såväl från chefer som arbetskamrater hade förändrats.

Av helt andra orsaker blev även samtalstonen i gruppen råare. I samband med att vi arbetade mycket med att ordna praktiskt för flyktingmottagandet till Falun, blev diskussioner baserade på fördomar och ibland även ren rasism allt vanligare. Inte ens chefen för Norslundsgruppen, Leif Norberg, kunde hålla sig i skinnet. Även myten om att invandrare får sina körkort betalda av samhället odlades. Det var nog så att jag var obekväm. Om någon arbetskamrat ville diskutera verkligheten utifrån en artikel i Fria Tider, sa jag ifrån. Och det hände ganska ofta. Det fanns dom som tyckte det var jobbigt, och närmast klagade för chefen, att jag var besvärlig att arbeta med. Mitt intryck var att Arbetscenters policy, gällande de här frågorna, snarast var lite fernissa över varierande grad av brunröta.

När så inte mitt arbete blev förlängt blev avslutningen symptomatisk. En handläggare på Arbetsmarknadsenheten ringde upp mig (jag låg hemma i förkylning) och berättade att jag inte skull få förlängt. Motiveringen var att hennes chefer sagt, att hon inte längre fick förlänga anställningen med mig!

Beskedet fick jag två veckor före sista arbetsdag.

Och beskedet gäller fortfarande, vilket jag borde begripit. När jag närmast blev åthutad för att ha kontaktat kommunala verksamheter, i syfte att söka praktik och extratjänst, blev det tydligt att kommunen inte vill ha med mig att göra.








Sjukskriven tills vidare

2018-03-06 10:37
Från [email protected] (Bo Jonsson)

Mina kontroverser med Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun och Arbetsförmedlingen gick därhän att jag såg det nödvändigt att söka läkarhjälp.

Jag ska alltså egentligen lägga allt på is tills jag känner mig tillräckligt stark, att ta tag i saker och ting igen. Men, och det är ett stort men, jag känner samtidigt att jag av rent terapeutiska skäl, för min egen del, egenbehandling, måste svara arbetsförmedlingen, och på den vägen ägna mig åt något som benämns debriefing.

Min korrespondens med berörda myndighetspersoner kommer därför att vara offentlig, via min blogg. Jag kommer dock inte i detalj att redovisa mitt sjukintyg, som beskriver mitt nuvarande tillstånd: Alltså inga detaljer om depression, suicidrisk, våldsbenägenhet – eller för den delen om att jag den senaste tiden druckit för mycket alkohol.

Detta blogginlägg utgör alltså ett formellt svar på Arbetsförmedlingens "Kommunicering", signerat, men ej underskrivet, Dan Strömberg.

Efter långvarig bortavaro från arbetsmarknaden, såg jag det som oerhört positivt när en handläggare på AF ringde mig den 18 januari i år, och talade om att jag inom de närmaste veckorna skulle kallas till ett möte om en extratjänst inom kommunen. För övrigt kan sägas att jag fram tills nu tyckt mig ha bra stöttning från arbetsförmedlingen.

Jag hade alltför länge befunnit mig i ett slags ingenmansland, där jag inte befunnits anställningsbar, samtidigt som kommunen enligt sina regler[1]stängt dörren för mig. Att jag själv under min arbetslöshet sökte kontakt med förvaltningar och enheter där jag såg mig kunna bidra, sågs inte med blida ögon från Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun. Här är för övrigt det personliga brev som INTE Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun tyckte att jag skulle sprida självsvåldigt. Den bisarra situationen infann sig att de initiativ som handläggarna på arbetsförmedlingen uppmanade och uppmuntrade förkastades av arbetsmarknadsenheten på Falu kommun.

Självklart har jag under tiden även letat sysselsättning på andra håll.

Tiden gick utan att jag hörde av något från arbetsförmedlingen. I mitten av februari påminde jag, och fick ett oväntat snabbt svar. Jag blev kallad till ett möte med Samhall angående arbetsträning. Fortfarande såg jag då positivt på tillvaron, min anställning, med A-kassegrundande lön på Arbetscenter i Falun kallades även det för arbetsträning.

På mötet med Samhall, med arbetsförmedlingens handläggare, som typ statist, rasade allt. Jag hade blivit föremål för arbetsförmedlingens fattigauktion. Där Samhall mot en ersättning av 150 kronor per dag erbjuder arbetsträning (förstärkt sådan kallas det) för personer som står långt från arbetsmarknaden, så att dessa ska kunna lära sig socialt umgänge, passa tider, förstå vad ett arbete är, etc. Något som Samhalls representant noggrant förklarade för oss mindre vetande som närvarade. Arbetsträning, till skillnad från praktik, är heller ingen åtgärd som heller syftar till att personen ska kunna anställas. Förvaring alltså.

På min direkta fråga till arbetsförmedlingens handläggare om varför min anvisning till extratjänst försvunnit, svarade handläggaren att AME i kommunen nekat, och ansåg det konstigt att inte AME hört av sig till mig. Skaka lite på huvudet lille vän, tänkte jag, och svalde så gott det gick och mötet fortsatte. Även om jag säkert ansågs som ganska aggressiv gentemot AF och Samhall. Mötet ägde rum fredagen den 23 februari.

Att jag blev ursinnig är ingen underdrift. Första e-posten skickade jag till berörd handläggare redan under fredagskvällen:



Ingen reaktion. Alltså ungefär som väntat från en myndighetsperson som stämplat ut för helgen. Och glömt att stämpla in efter. Jag skrev igen, denna gång provokativt.

Denna andra e-postkontakt fick omgående svar, brevledes:



Den tidigare likgiltigheten, närmast flegmatisk, var som bortblåst. Handläggaren som tidigare inte ens bemödat sig med att vidarebefordra mitt personliga brev till Samhall (säkert inte läst det själv heller), eller ens vara närvarande för dialog i samband med mötet, svarade nu med vändande post. Anledningen till att jag tidigare skickat mitt personliga brev till handläggaren, var att jag ville ha en förberedelse inför mötet, som jag trodde skulle leda till arbete. Så var det inte. Det så kallade mötet var bara en information från Samhall om vad som gällde för oss i fråga om arbetsträningen, övervakat av handläggaren. Intrycket var närmast att en handläggare får provision på de 3 300 kronor i månaden som Samhall får i ersättning för den uppoffrande arbetsträningen. Uppdatering: Eftersom mitt fall rörde sig om fördjupad arbetsträning, skulle Samhall uppbära en ersättning på 300 kronor per dag för mig, alltså ungefär 6 500 kronor per månad.  Mina kvalifikationer är i det sammanhanget helt oväsentliga.



Jag erkänner att jag skrev mitt inlägg på kvällen under måndagen var under affekt. Men ändå inte värre än att jag fortfarande kan stå för det. Arbetsförmedlarens handläggare avser att stänga av mig från arbetsförmedlingen och därmed aktivitetsstödet, därför att jag skrivit att jag inte tänker infinna mig till arbetsträningen på Samhall, utan hellre skada mig själv. Detta vilar på en mycket bräcklig juridisk grund, därför att jag aldrig avstått från att närvara en kallad aktivitet. Avstängningen bestrids alltså. Att bli oförmögen till arbete är för övrigt ingen giltig anledning till avstängning, oavsett orsak.

Och självklart är det så, att hotet, även om orden är grova, gäller att handläggaren på AF är moraliskt ansvarig, om jag skulle skada mig själv, vilket kan ställa till ett helvete, om jag skulle ta till den drastiska metoden. Min bedömning är en gäspning från eventuell åklagare. Om handläggaren gör en annan tolkning får det väl vara så.


Att jag blivit utstraffad från Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun har jag tagit upp i ett blogginlägg från den 27 februari. Ämnet är dock inte färdigutrett utan jag kommer att skriva ytterligare om detta.

Blogginlägget "Att vara obekväm" från den 9 mars behandlar den delen mera utförligt.


















[1]Den som i kommunen arbetat inom en arbetsmarknadspolitisk åtgärd får inte återkomma förrän tidigast om två år. Vilket åtskilliga praktiska exempel visar är ett tänjbart begrepp.