allt-i-mitt-huvud

Vad är nytt? 

Började träffa en kille som heter Oscar i februari, allt var sååå bra. Vi hade superkul ihop, han var gullig och snäll och vi snackade konstant. Sexet var sjukt bra, jag började även sova där vilket var jättemysigt (va längesen jag sov hos nån kille). Nån gång under vägen började väl jag känna lite mer för honom än han för mig, i samband med detta kändes det som han alltid började säga nej till att ses/snacka i telefon vilket gjorde mig osäker. Jag blev jobbig och krävande. Det har hänt så mkt under dessa månaderna så är svårt att berätta allt. Men i söndags skickade jag till honom att jag inte ville ses mer för att jag alltid bara kände mig dissad vilket blev jobbigt för mig. Han verkar inte bry sig så mkt som jag trodde, vilket gör ont. Blir så ledsen och trött på mig själv att jag förstört allt igen, frågade i efterhand vad som hände (varför han verkade tappa intresset av att ses), då svara han att inget hade hänt utan att allt hade suttit i mitt huvud. Känner mig så nere nu, kommer aldrig lyckas träffa nån med tanke på hur jag är och tyckte verkligen om honom....

Jobbet flyter väl på guess, så mkt jag inte kan ännu och i sommar sker massa förändringar som jag tror kommer bli jättejobbiga. Kommer ev få lägenhet i september, får säkert besked imorgon tror jag, hoppas verkligen. Tur man har så fina vänner, vet inte vad jag hade gjort annars <3 obs tänk på att jag bara återkommer till bloggen när jag behöver skriva av mig, är inte alltid såhär deppig haha. Kram och hoppas allt löser dig för dig i famtiden gmnnnn

Gått så längesedan sen sist. Har börjat jobba på riktigt, det är fortfarande så svårt och uppstår nya sitautioner hela. Längtar tills jag kan få känna mig som en ganska van och sjuksköterska och faktiskt känna att jag kan något. Även kärlekslivet är lika skit som innan. Träffar en kille några gånger o sen blir jag dissad, känns som de flesta tycker jag är för intensiv för snabbt. Men vet inte hur jag ska sluta...Känns som jag kommer vara ensam livet ut. Ibland känns det bra att vara singel, som att det är jag liksom men ibland känns det jobbigt att tänka på hur lång tid det kan ta tills jag faktiskt träffar någon. Kan vi inte bara snabbspola lite tills jag flyttat hemifrån, är van på jobbet och har träffat någon fin kille som faktsikt gillar mig

Eller det kanske inte är riktigt helt sant, för jag känner ångest. I fredags tog jag examen, det var riktigt roligt men blev sviiiinfull verkligen, har massa minneluckor och vet att jag gjort ett flertal saker jag verkligen ångrar. I lördags var det summerburst vilket också var kul men det gick för fort. Känner mig tom nu när det är över, tiden går för fort...jag vill inte, visst att det är kul med examen men känner mig så oredo för framtiden. Vill bara göra om sista veckan, få göra den bättre, utan de dumma grejerna och få njuta av den igen. En annan grej jag hade velat göra om är mitt beteende mot Albin, för det har jag nämligen också fuckat upp. Har vart så jobbig emot honom det senaste pga att han inte har hört av sig och jag då krävt bekräftelse typ. Han har sagt att det bara berott på att han haft fullt upp men jag har inte trott på honom och därför inte gett mig. Nu frågade jag honom igår om han ville att vi skulle chilla på det varpå han svarade "ja en gnutta haha", så nu ska jag bara gå och vänta på att han hör av sig, det känns skit. Kan knappt tänka på något annat o känns som jag kommer ha svårt att njuta av närmsta tiden trots att två roliga studener plus london med kompisar väntar närmsta veckan. Vill så gärna träffa honom och vara med honom för jag är ju typ kär. Men samtidigt är jag så rädd, så jobbigt som de bara är nu, så jobbigt som de var när vi bröt det och då fortsätta o veta att det kan sluta ännu värre. Egentligen är det snällaste mot mig själv att bara skita i honom men jag kan ju inte. Det gör ont i hela kroppen. 

På önskan från förra inlägget döpte jag detta till "äntligen har det vänt", för det har det gjort. Blev godkänd på båda sluttentorna och avslutade praktiken med en fin slutbedömning. Nu har vi endast en ynka grej (även om den är ganska stor) kvar i skolan, som redovisas nästa torsdag. Det känns så sjukt, skönt, nervöst, spännande, roligt och läskigt på samma gång. Anställning blir troligen på avdelningen där jag hade min praktik och börjar i slutet av sommaren. Känns underbart att jag ska vara såpass mycket ledig i sommar och bara jobba som personlig assistens så att man får en chill sommar.

För övrigt har jag börjat prata med Albin igen, kanske dumt i knooow. För två-tre veckor sedan började vi snacka igen, han sa att han tänkt mycket på mig och saknat mig. Sen dess har det varit väldigt bra mellan oss och om typ två-tre veckor kommer han hem och ska vara hemma hela sommaren. Det känns så bra, kan knappt tänka på ngt annat och blir alldeles pirrig när jag tänker på det och på honom. Är så taggad verkligen. Samtidigt som jag är nervös, rädd att det ska bli som innan. Han vill ju fortfarnde inte ha distansförhållande men har ändå sagt att han ska vara öppen för det. Med tanke på hur jobbigt jag tyckte det var sist vi "avslutade" det kommer jag ju tycka det är ännu värre om vi umgås hela sommaren först. Sen är det ju läskigt åt båda hållen, läskigt om det faktiskt skulle bli vi också. Kan ju inte säga att jag känner mig redo att ge upp singellivet...ska försöka att bara njuta av denna sommaren och ta det som det kommer (även om det inte är min starka sida hehe), så får vi se hur det blir. Håll tummen för mig :)

Jag hoppas innerligt att nästa inlägg kan döpas till "äntligen vänder det". Mitt liv är fortfarande kaos. Känner att jag inte presterar på praktiken, visst lär jag mig grejer men inte i det tempot jag behöver. Efter imorgon har jag jag bara tre veckor kvar att göra, vilket skrämer mig otroligt myket. Jag kan inte vara "klar" om tre veckor. På fredag har jag skriftlig slutexamen och på måndag den praktiska. Inget har gett mig så mycket prestationsångest som den praktiska, får verkligen bokstavligt talat panik och flyktkänsla bara jag tänker på det. Känner att jag inte har kontroll över min livssituation. Förstår verkligen inte hur jag ska kunna klara allt detta. Försöker tänka "vad är det värsta som kan hända?" och fokusera på att en rolig sommar är nära men just nu är det så svårt.

Läget med Albin känns bättre, är fortfarande lite ledsen från och till. Men så skönt att slippa ovissheten också. Nu är jag mest besviken över att jag förlorat ett så bra ligg, tänk om jag aldrig har lika bra sex med någon igen. Fantiserar mycket om honom, men mer på hur jag hade velat "sätta dit" honom, få han att inse vilket misstag han gjorde som lät mig gå så enkelt typ haha. Pratar lite med en kille på tinder som jag kanske ska träffa. Men lite svårt att få ihop just nu och har inga större förhoppningar, han är antagligen en fuckboy like the rest :)))

I förra inlägget skrev jag om att jag hade två killar, nu har jag ingen. Oscar träffade jag bara en gång till men kände att han blev lite på väl på och kände ingen större attraktion till honom så oschysst som man är så slutade jag helt enkelt bara svara honom :/ lite dålig stil men vad säger man ens till en kille man bara träffat fyra gånger?

Albin o jag däremot har under den senaste tden (fram till i söndags) hörts välidgt mycket, vi har pratat massa i telefon, snapat nästan varje dag och haft massa telefonsex. Han sa massa gulliga grejer och jag kände verkligen att nu är det på riktigt liksom, trodde att de var påväg mot att bli vi. Han var hemma förra helgen och jag var såå taggad inför att träffa honom, längtade verkligen sönder. Vi sågs förra fredagen, det var ganska kul men efter det började jag tänka och blev lite klänging mot honom. Så när vi sågs på lördagen igen var det inte alls lika bra och jag kände mig plötsligt väldigt osäker på honom ännu en gång. Han slänger ut sig (igen) att han inte vill ha distansförhållande och allt kändes ännu sämre. När han sen åker hem på kvällen bryter jag ihop. Känner att jag inte orkar med den oklarheten som vart mellan oss en gång till, aldrig veta vart jag har honom och när jag väl tror att han börjar come around så visar det sig alltid att han inte gör det. Så i söndags skrev jag helt enkelt att jag inte ville ses mer pga av att jag inte vill få känslor (vilket jag ju egentligen redan har hehe) för någon som inte vill ha mig och att jag har svårt att träffa andra för jag gillar honom mer. Han svarade liknande "då kanske det är det bästa, för just nu iaf. Man behöver ju faktiskt inte göra det jobbigt i onödan". Just nu?? Känns som han verkligen tror att han kan komma och gå som han vill. Och jobbigt i onödan? det är redan jobbigt!! Just nu hoppas jag fortfarande att han ska höra av sig samtidigt som jag hoppas att han inte gör det och att jag faktiskt kommer över honom denna gången. Hade vart lite fett att få dissa honom om han hör av sig när han kommer hem i sommar hehe.

Såå till praktiken. Som vanligt när det gäller grejer som ger mig prestationsångest är det ett känslomässigt kaos inom mig. Vissa dagar känner jag mig stolt och nöjd och tänker typ att jag fixar detta, medan jag andra dagar känner mig sämst och att bara vill ge upp. Jag lär mig iaf mycket. Men är så orolig inför praktiskta NKSE och att jag ska bli underkänd på den eller på hela praktiken. Fastän de inte är så långt kvar till sommaren känns det som att den aldrig kommer komma, för att jag måste bestiga berg innan typ. En sak är säker, klarar jag detta kommer jag bli sjukt stolt över mig själv. Men nu får jag bara ångest av att tänka på allt. Fick dessutom tillbaka en uppgift nu i veckan som behövde kompletteras. Snälla ge mig lite kraft, styrka och ork inför den närmsta månaden...och låt mig klara allt så jag kan njuta i sommar snälllllaaa <3333

Uppdatering lovelife: Förrförra helgen träffa jag en kille ute (Oscar), vi började skriva och har sen dess hörts varje dag. I fredagas var jag där och vi hade sex, en lite ej så rolig parantes var att det blev bloooodbad. Antagligen till följd av mina mellanblödningar, skämdes så mkt verkligen men han va väldigt gullig kring de så har ingen ångest. Imon ska jag träffa honom igen, typ bada jaccuzzi och dricka lite med han och hans kompisar, o efter det sova där.

Problemet är ju då att man också har Albin. Vi hade inte hörst på en vecka innan idag så vi hade ingen kontakt med honom när jag bestämde ang morgondagen med Oscar. Idag skrev Albin och var väldigt gullig, han skrev typ att de va alldeles för längesedan vi prata, då svarade jag ngt liknande "du får du väl skriva oftare ;)" varpå han svara att han kände att det alltid var han som hör av sig och att han kände sig lite på. Sen skrev han massa om att han ville träffa mig när han kom hem nästa helg, att vi kunde gå ut o ta el öl eller liknande och att han sakna mina kramar typ....Asså egentligen gör jag ju inget fel för Albin har ju sagt att vi ska vara med andra och Oscar har jag hittills träffat två gånger så inte direkt så att man blir exklusiva än. Men känner mig ändå lite dum , har ngn slags ångest över situationen inom mig. Men vill ju samtidigt inte "dissa" någon, varför ha en när man kan ha två liksom hehe. Fan, vilket jobbigt sits detta känns som...

Uppdatering livssituation: På måndag!!!! börjar praktiken, än så länge har jag väl ingen panik pga andra grejer att tänka på men detta är så sjukt. Känner mig inte redo, kan inte riktigt se framför mig hur det kommer gå, känns som jag inte kan något. Inte fått svar från någan handledare heller...omg känner mig så otrygg när jag tänker på detta 

Undrar om jag kommer läsa tillbaka på detta om några år och undra vad fan jag tänkte med haha. Men är snabb i mina ändringar och beslut och väääldigt osäker på mig själv i sjuksköterskesammanhang. Denna veckan har jag och Albin pratat mycket, känts lite som vi "hittat tillbaka", vilket vart väldigt mysigt och jag började såklart med en gång skena iväg i tankarna och planera vår framtid tillsammans haha. Idag hade vi telefonsex och när vi nästan ska lägga på slänger jag ur mig typ "ska vi bara vara med varandra till du kommer hem om en månad så blir det extra kul då?", vilket var för att testa han lite, varpå han svarar liknande "jag tycker det räcker med sista veckan"....trodde han började come around lite med tydligen inte, så nu vet jag faktiskt inte vad jag känner. Trött på velandet och första gången jag känner mig arg på honom, kunde han inte ens ge mig en månad??? Fuck han

Varit på några intervjuer som sjuksköterska denna veckan, känner overkligt och känner mig inte alls redo. Känns som jag inte kan nåågot. Den här sista praktiken måste verkligen bli bra och lärorik, plz God

I torsdags åkte jag till Kalrstad o hälsade på Ebba vilket resulterade i att vi gick ut på studentpubben där. Jag träffade en kille som hette Emil (kommer egentligen ifrån trollis så vi känner väldigt många samma personer), vi hade väldigt roligt ihop och det slutade med att jag följde med honom hem. Det var en rolig grej, förutom nu i efterhand. Jag va såå otroligt ofräsch, hade inte rakat muttis på över tre veckor, hade urslitna trosor, inte duschat på två dygn och värsta av allt..inte tagit bort de svarta hårstråna från bröstvårtan jag brukar få. Nu i efterhand har jag verkligen sån ångest över detta, tänk om han verkligen märkte att jag var ofräsch, tänk om han märkte hårtstråna....Extra ångest just över att vi vet så många samma ifall han berättar för någon. Mår verkligen dåligt över detta, vill typ ligga med han igen för att visa att jag brukar vara mkt fräschare.

För övrigt tycker jag de va en rolig grej och blev verkligen påmind om hur kul jag tycker uppmärksamhet och singellivet är. Inte redo att ge upp asså! Läget mellan Albin o mig är fortfande oklart. I torsdags skrev han massa gulliga grejer, bl.a att han tycker jag är såå dröm och att det va såå trevligt när jag hälsa på sist. Så va väl lite oskönt av mig att ligga med någon annan den kvällen, men innan dess hade han inte skrivit på en vecka och jag hade bestämt mig för o skita i han. Han ska ringa mig idag, funderar på att säga att jag inte pallar om han velar. Känner mig ändå stark nu och pepp på att leva som yolo singel igen. För övrigt en månad kvar till praktiken idag på dagen (fick sjukhuset här jag bor wihoo), PANIIIIK

Varför hör han inte av sig? Varför började jag gilla honom så mycket? Varför är han så fin? Varför kan jag inte bara släppa honom? Orkar inte känna såhär

Sen några veckor tillbaka har jag börjat få mellanblödningar men de var inte förrän förra veckan jag förstod att nått inte är som det ska. Har nu mellanblödningar typ varje dag (hade mens för typ 1,5 vecka sedan) och lite ont i nedre delen av magen. Jag var hos um igår och testade mig, gravid var jag iaf inte. Det är ju ett vanligt tecken på klamydia med blödningar så på ett sätt hoppas jag nästan att det är de som det är för då vet man iaf. Sen känns det tråkigt för isf har ju Albin förmodligen ljugit för mig om att han inte vart med någon annan men läget mellan oss är ändå såpass oklart. Han skrev till mig i lördags så vi skrev lite grann men känner att jag inte vill få upp ngt hopp igen. Testade mig mot hiv med och nu har jag ju typ börjat innbilla mig att jag har det också fastän att den risken inte är så stor. Men är väl framförallt det här med mellanblödningarna som gör mig orolig....

Tillägg: Hade ingen könssjukdom, skönt att veta :)

Förra helgen var jag ju hos Albin i Lund, jag skulle säga att vi hade det ganska bra. Ibland var det stelt och jag slängde ur mig en del grejer som jag ångrar men över lag var det mysigt, kul och mycket bra sex. Tyckte jag iaf. Efter det har han varit annorlunda mot mig. Jag skrev till honom i förrgår och fråga hur allt var, han svarade på natten att han öppnat och glömt av svara...vi skrev lite till under morgonen igår men sen slutade han plötsligt att svara igen och har inte svarat mig sedan dess :)))) var verkligen sjukt ledsen igår, börjar såklart med en gång tänka på varför han ändrat sig emot mig och vad jag gjort för fel. Känns så tråkigt för han är en bra kille och jag hade ju i min dumma hjärna redan börjat tänka på en framtid med honom. Samtidigt som jag är ledsen (känns bättre idag dock, men det kan ju vända igen hehe) så känns det "skönt" att jag bestämt mig för att inte lägga någon mer energi på någon som ändå inte vill ha mig. Dessutom var han inte så gullig som jag trodde, för då slutar man ju inte bara höra av sig till någon utan berättar varför. Undrar verkligen om han aldrig kommer höra av sig igen eller om han kommer höra av sig om typ en vecka som om ingenting hänt. Känner mig ändå rädd för att han verkligen ska säga till mig att han inte vill höras/ses mer, trots att han redan dissat mig nu känns den dissen ännu hårdare. Det hela verkligen i hjärtat...och blir sorgsen över att de alltid skiter sig med killar. Blir inte bättre av att vi läser världens depp-kurs i skolan (palliativ vård), aja nån gång måste det väl vända. Finns nog någon för mig där ute nånstans.

På fredag ska jag ner till Albin och vara hos honom från 14 på fre till 11 på sön ungefär...känns kul och spännande. Igår sa han dock i telen att han ville vara ärlig med att han inte ville ha distansförhållande vilket jag ändå blev lite bessviken över, innan har de ju mer vart lite oklart. Men sen skrev han dock på källen typ "vem vet i framtiden? Menar inte att det aldrig kan bli något men just nu" så då fick man ju lite förhoppningar igen. Ska höra nu i helgen hur han tänker om att vara med andra och lägga fram det som om jag tror att han vill kunna det så får vi se hur han reagerar då. Ska försöka snärja honom lite när jag är där nere hehe. På ett sätt känns det lite lungt att ha det såhär också, hade nog blivit lite stressad av det va liksom "mot förhållande". Blir lite triggad av att någon inte vill ha mig, dels blir de en sport och dels tar man själv ett känslomässigt kliv bakåt vilket är bra i detta fallet. Blev att jag slutade med setralin igen efter bara en vecka pga av att sexlusten blir så fuckad och vill verkligen att allt ska bli bra när jag är där nere. Så jag hoppas på det bästa nu...

Har haft så mkt ångest senaste, och idag har den verkligen ätit upp mig. Har jobbat och knappt kunnat tänka på nått annat än Albin och "ovissheten" vilket lett till massa ångest. Så när jag kom hem idag tog jag en halv Setralin igen, kanske egentligen fett onödigt men kändes ändå så bra på något sätt. Jag har 80 dagar kvar och vet att dessa dagar kommer var ångestfyllda (fram mot praktiken) så varför inte? De hjälpte ju mig faktisikt (oavsett om det dels var placebo). Enda minuset är ju att jag får svårare ett komma, vilket ändå är en viktig grej för mig....aja, jag hoppas att det ordnar upp sig lite för mig nu och har för mig att de brukar gå att komma tillslut ändå hehe

Då var det nytt år -2018- och jag är så otaggad. Fast att det kanske inte låter så i alla inlägg så har nog 2017 varit en av de bästa åren hittills och vill inte lämna de bakom mig än. Detta året, med start i Mars, ska vi göra vår slutgiltiga praktik och det är såå mkt som måste falla på plats för att jag ska känna mig som sjuksköterska. Så fast det är två månader kvar börjar jag redan oroa mig inför den. Känns typ som att jag har två månader kvar att leva nu och sen tar livet slut hehe vet att de låter sjukt. 

Har träffat Albin tre gånger till och då sovit över varje gång. Känner verkligen att jag börjar gilla honom, frågade igår vad han tänker om famtiden och då svarade han typ att han inte kände att han ville ha något distansförållande men att han gärna fortsatte snacka, att jag kunde komma till Lund och hälsa på och att vi kunde ses när han var i gbg. Kanske inte var så dåligt svar egentligen men tänkte ändå att vi var påväg nånstans tror jag så känner mig så ledsen nu. Vi ska träffas en gång till innan han åker hem igen och kommer knappt veta hur jag ska bete mig för vet att de kommer kännas så jobbigt när jag åker därifrån och inte veta när och om man ses igen. Kändes dåligt bara när jag åkte däridrån imorse....Dessutom har han inte hört av sig på hela dagen (vilket kanske inte är så länge) men inbillar mig att han tappat intresset lite nu. På ett sätt vill jag bara skita i han, släppa det och gå vidare medan jag på ett sätt vill försöka satsa och visa honom att de kommer gå (om de nu verkligen bara är avståndet som är ett problem). Är så himla rädd att bli sårad bara, hatar detta....villa gråta men kommer inga tårar, vill börja med setralin igen men vet inte om det är en bra ide.

Här kommer en liten livsuppdatering ifrån mig. Jag och Alex träffades aldrig igen, vet inte riktigt varför. Vi började skriva igen och prata om att ses men sen blev han kylig igen och då slutade vi höras helt, misstänker lite att han börjat träffa någon annan. Det har även jag gjort, Albin (97an ifrån Lund). Ganska snart efter förra inlägget hörde han av sig och vi började först snapa och sedan prata i telefon på kvällarna. I onsdags träffades vi och fikade, handlade lite julklappar och sedan va hemma hos honom och drack glögg med hans föäldrar, kollade film och hade sex hehe. Det var iaf väldigt mysigt. Han är verkligen så gullig och snäll vilket känns skönt. Men jag känner mig så fuckad när de gäller känslor o sånt, vet inte vad jag vill och är så rädd för att vara för på, ge någon en chans att dissa mig eller börja gilla någon på riktigt och att den personen inte gillar mig tillbaka. Känner mig säker när de gäller att ha sex med någon men osäker när det blir mer än så. Men vi får väl helt enkelt se, han verkar vara en väldigt bra kille iaf.

Tror inte jag har skrivit om vad som hände med piloten (Eddy). Han skrev iaf till mig att han ville ligga med min kompis (Emma) och att han ville att jag skulle winga honom. När jag inte gjorde de blev han verkligen svinsur, kallade mig patetisk, att jag behöve växa upp osv. Blir verkligen äcklad av honom och att jag varit med honom. Tog bort honom överallt efter det. Han trodde verkligen att han själv var gud typ och verkade inte kunna se hur någon, i detta fallet Emma, inte skulle kunna vilja ha honom. Riktigt vidrig människa verkligen.

C-uppsatsen är inlämnad, imon är det jul och i övermorgon juldagen (jag och anna ska till josef och erik i trollis), ska förmodligen träffa Albin nästa vecka och sen kommer nyår. Så har mycket att se framemot, men känner mig så nere. Antagligen för att jag slutat med setralin och är ovant att känna ångest utan anledning. Eller så är det pga av att jag vet vad som väntar efter allt. Då är det bara två månader kvar till vår långa praktik och allt vad den innebär som jag redan är såå nervös inför., knyter sig lite i magen bara jag tänker på den. Sen känns de väl lite jobbigt med Albin med kanske för om jag börjar gilla honom på riktigt så bor han ju liksom i Lund. Hoppas jag kan njuta av jul och nyår nu och släppa de andra....

I helgen har Alex skrivit till mig och sagt att han ångrar sig och vill börja ses igen, jag har varit ganska avvaktande vilket lett till att han verkligen tofflat, en hyfsat skön känsla hehe. Har varit ute i både fredags och lördags och de har vart så nice att kunna lösa utan dåligt samvete haha, i fredags hånglade jag med tre stycken och den ena följde jag med hem sen. Han var ganska snygg och bra ligg för att vara ett ons på fyllan, dock är han 97a (!!), egentligen är de ju bara två års skillnad men de tar ändå emot. Dettar var alltså när jag var i Lund (där han bor), men han kommer från gbg och ska hem över jul och då vill han träffa mig igen. Han har dock inte hört av sig efter, men de var han som tjatade till sig mitt nummer, ville att jag skulle sova över (vilket jag inte gjorde) och sa att han skulle ringa när han kom hem. Så ringer han tänker jag väl ändå att jag kan träffa honom. Känns som jag verkligen är bra i sängen nu hehe, killarna säger de ofta till mig vilket gör att jag dessutom njuter ännu mer typ...

Men tillbaka till Alex, jag vet verkligen inte vad jag vill....menade de jag skrev i tidigare inlägg och de har typ vart skönt utan honom och skönt att inte "bry sig" om nån. Vi ska snacka över tele imon. Funderar på att säga att jag vill ha det mkt mer lättsamt än sist isf, vill kunna vara med andra. Men kanske kan tänka mig att mysa ngn gång då och då med honom medan jag letar vidare efter mr right haha. För lägger man så mkt tid på varandra som vi gjorde och dessutom bara får vara med varandra så vill man ju att de ska finnas en möjlighet att leda nånstans, vilket jag inte ens tror jag vill att de ska finnas mellan oss. Får väl se vad han säger när vi pratar...men känner att jag måste stå upp för mig själv och inte kan låta han och hans villkor styra mig. 

Har slutat helt med setralin nu och fått tillbaka sån ångest som kan komma helt utan anledning, kan ju bara inbilla mig men känns som det är därför. Så jobbigt, har verkligen vart skönt att slippa det. Ska avvakta ett tag och se sen hur jag ska göra. För övrigt var det väldigt mysigt hos Hanna i Lund, hade gärna stannat längre, kändes som vi hade ännu mer att prata om. Imon ska jag pch Sofia börja på resultatdelen i vår uppsats, känns som de kommer vara riktigt jobbigt och mastigt, ser inte fram emot det...

Det har blivit ganska intensivt med A senaste tiden, vi har setts ganska mycket och hörts varje dag (hade 26 dagar på snap igår hehe). Han är väldgt svartsjuk och dubbelkollar hela tiden så jag inte träffar någon annan, samtidigt som han hela tiden berättar att han inte vill ha förhållande, alltså väldigt mixade signaler. Någonstans har jag väl själv med känt så, att han inte är rätt person att bli kär i eller ha ett förhållande med, att det bara hade blivit problem. Han känns liksom inte som en så himla bra kille egentligen....I helgen var jag iaf i Karlstad med tjejerna och både A och jag var ute på varsitt håll, vi pratade i tele och det blev lite drama. Jag sa att jag ändå vill att han skulle vara gullig emot mig och visa att han bryr sig, ett kriterie jag inte tyker är så överdrivet med tanke att han kräver att jag inte ska träffa andra. Efter det blev han iaf väldigt konstigt emot mig och hörde knappt av sig. Igår skrev jag och frågade om jag skulle komma under kvällen som vi bestämt, varpå han svarde "ja visst", tyckte det var lite drygt svar vilket jag skrev till honom, men sa att jag skulle komma runt kl 18. Då svarar han ungefär att han tycker de känns som att jag börjar se så seriöst på detta och att han inte pallar de, utan att vi kanske kan ses längre fram....blev så chockad först och kände att jag ville försvara mig, skrev typ att jag inte alls tänkte på det seriöst, att jag bara haft en lite tuff helg osv (pappas bror dog i helgen) men att kanske var lika bra att inte ses då. Efter ett tag när jag tänkt över det, kändes detta som de var ganska bra ändå och lite som en enkel väg ut. Tog senare bort han på snap, dels för att jag inte skulle få några återfall och behöva bli påmind om han hela tiden, men också för att jag inte ville att han skulle snapa mig när det passa honom. Är nog lite allt eller inget med det. Då skrev han iaf direkt och undrade varför jag gjort det. Tror egentligen inte han ville sluta träffas helt utan bara få det på sina "villkor" igen så han ble nog chokad när jag bröt helt...känns på ngt sätt som jag "vann". Känns lite tufft för va så mysigt att ha någon att hänga med samtidigt så var de lite väl mkt dramatik för ett typ av förhållande som ska vara lättsamt. Han är nog släppt om några dagar hehe.

Så nu ska jag väl försöka tindra igen hahah. Annars rullar det på med skolan och C-uppsatsen, i helgen ska jag till Hanna i Lund, ska bli så kul. Va extremt längesedan vi umgick under en längre period, vi kommer nog ha mycket att prata om. Fick reda på idag att mamma fortfarande skriver med mitt ex, tyckte de kändes lite jobbigt. Han är fortfarande ett känsligt ämne för mig, vill liksom att han ska må bra men samtidigt vill jag inte ha något med honom att göra längre. Sjukt att man kan ha varit med någon så länge och nu bara känna att de är lite småjobbigt när han kommer på tal eller hör av sig. Det är liksom inte ens mkt jobbigt...

Ang killen jag nämner i förra inlägget (E) så löste det sig. För två veckor sedan började jag dock träffa en ny kille (A) via tinder, vi har setts fem gånger sen dess, varav sovit ihop tre och hörts varje dag. Jag har kul med honom, ääälskar att vara med honom och sexet är så bra hihi. Han har vart noga med att poängtera att han inte vill ha förhållande och inte vill att jag ska få känslor för honom, så när E (alltså killen ifrån förra inlägget) frågade om jag ville ses i lördags svarade jag ja. Kändes som ett bootycall typ plus att han var mycket fulare än jag kom ihåg honom, dryg, tråkig och riktigt töntig. Med andra ord ingen jag vill träffa igen, han kände nog samma. Men problemet var att A fick reda på att jag träffat någon den kvällen (då ljög jag ändå och sa att jag inte legat med honom, utan bara hängt vilket alltså inte stämmer hehe) och han blev typ sur och svartsjuk...Egentligen tycker jag verkligen inte jag gjort nått fel eftersom han tjatat om att han bara vill att vi ska vara kk:s ha det öppet osv. Men känns ändå dumt att jag ljög om det rätt upp i ansiktet på honom...återstår att se vad som händer med detta, tycker vi har det så bra ihop, verkligen såhär jag velat ha det med någon sedan jag blev singel. Är rädd att få känslor bara...

Annars är det skitmkt i skolan, C-uppsatsen börjar nu och kan väl inte direkt säga att jag är taggad. Har så mycket annat i huvudet att jag har svårt att vara helt fokuserad på skolan. Mitt ex är fortfarande inte över mig (trots att vi inte vart ett par på 13 månader), han skrev senaste i helgen. Kan dock inte säga att jag känner ngt annat än irritation när han skriver nu för tiden. Krammmm

Träffade en kille i helgen, hade egentligen bestämt mig för att inte ha fler fylleligg men han övertalade mig...och var faktiskt glad att jag följde med honom, sexet va asbra (alla tre gångerna hehe), vi hade kul ihop och jag stannade till kl 14 dagen efter plus att han bodde såå fint. Efter det snapar vi, orkar inte gå in på det ens men som vanligt fuckar jag upp det, nu tror jag han tagit bort mig från snap. Orkar inte med mig själv, varför bli allt jag gör fel. Fattar inte hur jag lyckas. Känner mig så väderlös....vill hitta någon som verkligen gillar mig för den jag är och som gillar mig tillbaka men det känns ju heöt hopplöst med den biten. Vill spola tillbaka tiden. Dålig i skolan som vanligt med. Hatar allt