Fem flator fantiserar

Morgonen efter att orkanen Rut dragit in över Skåne hittas en kvinna mördad utanför en badhytt i Höllviken. Snart sker ännu en attack och tillvägagångssättet pekar mot en dansk serievåldtäktsman och mördare, kallad Valbymannen, som härjade i Köpenhamn några år tidigare. Så inleds boken Cold case: Försvunnen, som är skriven av kriminalreportern Tina Frennstedt. Boken är den första i en planerad serie med lesbiska kriminalinspektören Tess Hjalmarsson i huvudrollen.

Vissa deckare fokuserar mer på relationerna mellan karaktärerna, andra mer på själva polisutredningen. Den här boken är av den senare sorten. Böckerna vi recenserar på Fem flator ska ha ett lesbiskt innehåll, och det har även denna bok. Dock får detta inte ta särskilt stor plats i historien.

Huvudpersonen i boken, kriminalinspektör Tess Hjalmarsson, har blivit lämnad av sin flickvän Angela, och för att inte känna sig alltför ensam har hon inlett en relation med Eleni, en svartsjuk kvinna som hon inte har något gemensamt med. Detta får vi dock bara se i utkanten av berättelsen, och allra mest i form av att det ibland kommer sms från Eleni.

Främst handlar boken om utredningen av Cold Case-fallet med den försvunna Annika, och även om pågående mord och våldtäkter som utförs av Valbymannen. De båda fallen visar sig nämligen hänga ihop. Det kan nog sägas att boken på sina ställen är lite läskig, och kanske inte något för den som inte gillar att läsa om hur kvinnor våldtas och mördas.

Vi tyckte att det här var en helt okej deckare, men vi hade gärna fått lära känna huvudpersonen lite bättre. Efter att ha läst hela boken förstår vi fortfarande inte riktigt vem hon är och varför hon agerar som hon gör. Det känns som att vi ser henne väldigt mycket utifrån, något som i och för sig är rätt vanligt i deckare. Det hade också varit roligt att få veta mer om vad huvudpersonen tycker och tänker om de övriga personerna i boken, om Angela, om kollegorna på polisstationen, om föräldrarna osv. Vi får inte veta så mycket om deras utseenden, beteenden och egenheter heller. Det mesta av boken är dialog och skeenden som för handlingen framåt.

På plussidan får man ge boken att den är spännande, att handlingen går lätt att följa med i, och att det mesta känns verklighetstroget. Förmodligen beror det även mycket på att händelserna är baserade på verkliga fall. Själva upplösningen kändes dock inte helt tillfredsställande. Inte på det sättet att det var fel mördare eller att man inte fick veta vem det var eller så, nejdå, men det hade varit intressant att få veta lite mer om mördarens motiv.

Sammanfattningsvis: Det här är en bok för någon som gillar deckare som fokuserar mycket på fallet, och mindre på relationerna mellan människor. Om man vill läsa en deckare med mer fokus på relationer och med mer lesbiskt innehåll: välj Mörkrets gärning (Trick of the dark) av Val Mc Dermid.

Nej, det kryllar inte direkt av lesbiska hjältar i litteraturen, och speciellt inte i kategorin 9-12 år. Tur att Skuggan finns! Det här är den tredje boken i serien om den hemliga hjälten Skuggan, eller Tuva, som hon egentligen heter. (Vi tycker i och för sig att böckerna fungerar att läsa även för äldre ungdomar, och till och med vuxna, om man är sugen på något lesbiskt, lättläst och spännande!)

I den första boken, "Vem är Skuggan?", fick vi lära känna Tuva, hennes knasiga uppfinnarmamma, och förstås Julia - den nya tjejen i klassen - som Tuva blir väldigt nyfiken på. Till Tuvas förvåning verkar Julia intressera sig för henne också, fastän hon själv tycker att hon är väldigt fel och konstig. I den andra boken, "Skuggan och pojken som försvann" försvinner Tuvas kompis Albin, och medan Tuva och Julia försöker hitta honom får de veta mer och mer om hans trassliga familjesituation.

I den tredje boken knyts allting ihop. Det är när Albins bror kommer tillbaka till Granköping som märkliga saker börjar hända. Någon börjar sabotera på skolan och Tuva hör hur ett stökigt grabbgäng talar om att hämnas på Skuggan. På vems sida står Albin om han måste välja mellan sin bror och sina vänner? Och varför blir Julia plötsligt så sur när det lesbiska skateboardproffset Lindsay Evans kommer till stan och börjar prata med Tuva?

Den tredje boken är, precis som de tidigare, varm och hjärtlig medan den lyfter problem som ensamhet och utsatthet, och det är också spännande att få läsa sig fram till vem skolsabotören egentligen är.

Mer om boken kan du läsa här.

.

Lou flyttar till Malmö och har stora planer för sitt band, men de andra bandmedlemmarna verkar mest ägna sig åt en massa annat när de har kommit till storstan, och Lou mår bara sämre och sämre. Till slut får hon nog, hämtar upp bästisen Julia, och så drar de till Berlin. Där har Julia någon gång bott i ett ockuperat kvinnohus, så de tänker att de kan bo där igen. Och det får de, visar det sig när de kommer fram. Där har vi själva miljön på plats. Nu kan berättelsen börja.

Det är i kvinnohuset som Lou träffar Sarah, och det blir direkt sådär magiskt och elektriskt mellan dem. Men Sarah är upptagen visar det sig, och hon mår också väldigt dåligt, över något hemligt som har hänt. Men de fortsätter att laga linssoppa och gå på spelningar och fester medan de sakta närmar sig varandra.

"Sen tar vi Berlin" är en relationsroman, och i centrum står relationen mellan Lou och Sarah, men också mellan Lou och bästisen Julia, och mellan Lou och hennes lillasyster Sofia, som hon först skriver brev till, och som sedan kommer på besök. Men allra mest verkar det handla om hur Lou mår, vad som får henne att må bra och vad som får henne att må dåligt. Hon försöker lista ut hur hon själv fungerar, för hon mår oftast dåligt, och dricker mycket öl. Men sedan har hon ju musiken, och kanske är det den, och Sarahs kärlek som kan rädda henne?

Författaren själv har sagt att hon har skrivit denna bok för ungdomar, för att hon vill visa att det där man ofta tycker om sig själv när man är ung, självhatet, inte är en objektiv sanning, och att andra ofta ser en på ett helt annat sätt.

"Sen tar vi Berlin" är en välskriven bok, men den är rätt deppig, och vi tyckte att huvudpersonen var lite svår att komma nära. Eftersom vi inte känner så mycket för henne bryr vi oss liksom inte lika mycket om hur det går för henne. Boken tar sig dock lite när vi läst ungefär hälften, och i bokens andra halva är det ändå lite spännande att få se vad som egentligen har hänt med Sarah, och om de kommer kunna få varandra.
.

Det här var minsann en riktigt fin bok! Det är en historia som utspelar sig i Västerbottens inland i mitten på förra seklet. Där möter vi lärarinnan Vajlett, som är döpt efter en filmkaraktär (Violet) som hennes mor såg på bio när värkarna startade. Valjett anländer till den lilla byn Granträskåsen, där nästan alla byns invånare följer bibelorden slaviskt. Valjett bemöts med stor skepsis när det framkommer att hon inte går i kyrkan, och dessutom kommer med en massa märkliga påfund, som att pojkarna ska ha syslöjd och att eleverna ska sätta upp en teaterpjäs.

Skvallret löper snabbt i Granträskåsen, inte bara om Valjett, utan om alla som har gjort bort sig eller klivit utanför normen. Skvallret går också om den nya postfröken, Rut Westin, som har kort hår!

Som läsare väntar vi bara på att Vajlett och Rut äntligen ska få träffas! Men det tar tid. Väldigt lång tid faktiskt. Egentligen är den här boken lite mer som verkligheten är, än som en bok vanligtvis är uppbyggd. För i verkligheten kan du se någon på håll, lägga märke till att hon flyttar in i kvarteret, och kanske höra hur någon annan pratar om henne, men det kan ta tid innan ni träffas. Men sedan en dag så råkas era vägar och det är då ni upptäcker att... "Oj! Vad fantastisk hon var den där nya postfröken. Hon väcker känslor i mig som församlingen i Granträskåsen nog inte alls skulle uppskatta." För det är så Vajlett känner. Att vara lesbisk på den här tiden var tillräckligt svårt i en stad, men att vara det i en liten religiös by där skvallret alltid löper är ännu värre.

I efterordet säger Karin Alfredsson att Vajlett och Rut inte finns på riktigt, men att de hade kunnat finnas, och att de nog då hade mötts av ungefär den miljö som finns i boken. Författaren har gjort noggrann research, och det märks. Hela byn och dess invånare känns väldigt verkliga. Vi får också veta väldigt mycket om dem och hur de lever, genom lärarinnan Vajletts ögon.

Kärlekshistorien i boken är fin, men vi hade gärna sett att den hade fått lite mer plats. Kanske att den hade kunnat få börja lite tidigare ändå. Istället händer nästan allting precis i slutet av boken. Men det är en mycket välskriven bok, och som läsare dras man in i miljön och umgås med alla karaktärer i byn som känns väldigt verkliga. Den här boken rekommenderar vi verkligen!

Flickvänsmaterial är Yrsa Walldéns andra ungdomsbok. Tidigare har vi kunnat läsa Allt jag inte sa (se tidigare recension) som också den har en lesbisk huvudperson.

I Flickvänsmaterial får vi möta Roxy och hennes kompis Eva som just har tagit studenten. Roxy är väldigt osäker och förvirrad och som läsare har vi lite svårt att engagera oss i en person som inte vill något alls. Istället är det kompisen Eva som styr, och bestämmer att Roxy ska dejta en massa killar under sommaren, killar som Eva har valt ut på Tinder. Det känns mest plågsamt att se hur Roxy försöker bete sig så som hon tror att de olika killarna på dejterna vill att hon ska vara, men hon blir förstås genomskådad ändå.

Boken blir mer intressant när kärleken dyker upp i form av granntjejen Mia, och Roxy försöker lära känna henne och impa på henne. Mia är den mest intressanta karaktären i boken, men det är egentligen inte någon av karaktärerna i boken som vi verkligen får lära känna på djupet. Roxy fladdrar runt och ljuger för Mia om att hon röker, är vegetarian och kan åka longboard, och för Eva vill hon inte berätta att hon träffat Mia. Varför hon ljuger är oklart. Det känns som att hon gör det helt i onödan, som att det inte finns någon story i boken, så att Roxy måste skapa problem genom att krångla till saker i onödan. Efter ett tag funderar vi över vad Mia egentligen ser i Roxy. Kan hon inte hitta någon som faktiskt talar sanning och har en personlighet istället?

Många som har läst den här boken tycker att den är "rapp och rolig", och det finns absolut ställen där vi skrattar till, men på det stora hela tycker vi tyvärr att historien är rätt platt, och att vi inte får komma tillräckligt nära karaktärerna för att kunna engagera oss i dem.

Idag har vi läst en bok av komikern Marika Carlsson. Enligt bokens baksida handlar den om hur det är att vara adopterad från Etiopien, att vara pingstvän och vilja frälsa alla, och att vara homofob och bli förälskad i en kvinna.

Vi skulle nog säga att boken allra mest handlar om rasism. Hur det är att bli förälskad i en kvinna får tyvärr väldigt lite utrymme i boken. Marika Carlsson har egentligen en spännande historia att berätta, om allt hon fått stå ut med i sin barndom i Skåne, och om hur det är när världen plötsligt inte passar med den bild hon fått i kyrkan. Ändå lyfter den här boken inte riktigt. Främst beror det på språket. Det är rätt platt och klyschigt, och författaren går inte in på djupet i de olika händelserna, så att vi läsare kan sätta oss in i hur det kändes att vara där.

Vissa saker berör ändå, och man skäms över hur svenskar beter sig i exemplen som Marika berättar om, hur hon blivit bemött i olika situationer. "Såna som du ska inte va här", säger vissa. Andra ger henne pengar, för att de ju "har det så fattigt där i Afrika".

Marika Carlsson är en omtyckt stå-uppare, och kanske gör sig hennes anekdoter bättre på scenen, än i bokform. Här önskar vi att hon hade teamat upp med någon författare, som hade kunnat hjälpa till att berätta hennes historia med lite mer känsla och detaljrikedom.

Vilja förlag ger ut lättlästa böcker, och förra året kom Mian Lodalens berättelse "Första natten" ut i denna serie. Nu har det blivit dags för uppföljaren, "Vi två mot världen", där vi får återse Linda och Mandi, som nu har blivit ihop. 

Idag har vi givit oss på en riktigt het bok. Den heter Hetare, är hett ny, och faktiskt så het att bokstäverna på framsidan av boken svettas. Rabén och Sjögren har bjudit in ett gäng kända HBTQ-författare för att tillsammans skriva en novellsamling där sexet får ta plats.

Antologins redaktör, Anna Ahlund, säger att idén till Hetare kom till efter att hon hört många queera ungdomar säga att de inte känt sig inkluderade i skolans sex- och samundervisning. Boken vänder sig till ungdomar som längtar efter att få läsa om sex och känslor, och för en gångs skull ska de queera ungdomarna få vara i majoritet.

De deltagande författarna är Anna Ahlund, Saga Becker, Moa Eriksson Sandberg, Kristofer Folkhammar, Pernilla Gesén, Anna Jakobsson Lund, Eli Levén, Sebastian Lönnlöv, Sara Lövestam, Sara Ohlsson, Joel Mauricio Isabel Ortiz.

Vad tycker vi om boken? Jo, vi håller helt med Anna Ahlund om att det är en jättebra bok för ungdomar som är nyfikna på sex, och hur det kan gå till att ha sex i alla olika konstellationer som kan finnas när människor av olika kön och med olika identiteter möts. Novellerna är rätt korta, och kanske finns det en tanke med det, att sexet ska vara i fokus, och att det inte ska finnas så mycket annat som tar bort detta fokus. Samtidigt hade det varit roligt att komma huvudpersonerna lite närmare, och få ta del av deras känsloliv på en lite djupare nivå.

Vem passar boken för? För någon som är intresserad av hur sex kan ta sig uttryck i olika former. Boken vänder sig till ungdomar, men förstås kan även nyfikna vuxna ha glädje av den. Det är inte ett vackert språk eller djupa känslor som man har satsat på i första hand i denna bok, utan det är skildringarna av sex som står i centrum.

.

Nyfiken på Stockholm Pride, eller var du där, men vill ha mer? Då kan du spana in Lesbisk podd, och hänga med Lotta och Sophie på en tur i parken. I tidigare avsnitt av podden får du även träffa gäster som Sara Lövestam, Suzanne Larsdotter och Bitte Andersson.

Christine Falkenland har lyckats bra med sin gestaltning av Laura - hon känns som en riktig person som kan finnas därute någonstans, på en förskola nära dig. Shahrzad får vi inte komma lika nära, och Lauras dyrkan av henne gör att hon mer framstår som en ouppnåbar gudinna, fastän vi misstänker att hon kanske inte framstår så ur någon annan betraktares synvinkel.

En överraskande episod i boken är när Shahrzad bjuder med Laura till Iran, när hon ska dit för att träffa sin familj på semestern. Det kändes lite osannolikt, med tanke på Shahrzads tvetydiga inställning till att ha ett förhållande med en kvinna.

Den här boken passar någon som gillar poesi, att få vara inne i någons huvud, och att läsa beskrivningar av vardagen genom ett skickligt berättande.

Gaby Dunn och Allison Raskin är komiker, och tillsammans har de Youtube-kanalen Just Between Us, med 750 000 följare. Nu har de givit sig på att skriva en ungdomsbok, en modern brevroman som består helt av sms och mejl.

Just det där att boken består av sms och mejl gjorde oss först lite skeptiska. Är det inte jobbigt att läsa en hel bok som är skriven på det sättet? Det gick överraskande bra, tyckte vi. Även om vi ibland längtade att få gå ner mer på djupet i vissa händelser. Men de två mejlskrivarna, barndomsvännerna Ava och Gen, skriver utförligt om sina upplevelser. Ibland lite mer utförligt och förklarande än vad man kanske skulle göra i ett mejl till någon man känner väl, och ibland förklaras händelserna lite mer som om det vore en extern berättare som vill berätta för oss läsare vad som hänt, men på det stora hela fungerar det ändå bra.

Själva berättelsen då? Ava och Gen har varit bästa vänner sedan de var små. Nu har de gått ut high school och kommit in på var sitt college i olika delar av USA. De lovar varandra att hålla kontakt, skriva mejl och meddelanden så ofta de hinner. Men deras upplevelser blir väldigt olika. Ava isolerar sig och får svårare och svårare att hantera sitt tvångssyndrom, medan Gen hittar nya vänner, nya sexuella kontakter och nya sidor hos sig själv. Efter ett tag får Ava svårt att förstå den nya Gens liv. Är hon lesbisk eller inte? Varför måste hon ligga med alla? Varför kan hon inte nöja sig med att bara ha ett förhållande?

Karaktärerna Ava och Gen känns som att de skulle kunna finnas på riktigt, och det är roligt att de är så olika och försöker förstå varandra och sig själva. De har också humor och skojar mycket med varandra. Ibland känns det dock lite osannolikt att Ava inte skulle ha lagt märke till vissa sidor hos Gen tidigare.

Hur lesbisk är boken? De två karaktärerna diskuterar Gens sexualitet en del. Är hon lesbisk? Är hon queer? Gen berättar också en del om de olika personerna hon dejtar/har sex med, bland annat en kvinnlig elev och en kvinnlig lärare på skolan. Det är dock inte några detaljerade beskrivningar och det finns inte någon lång romantisk kärlekshistoria som är i fokus hela vägen. Lite smålesbiskt här och var, kanske man kan sammanfatta det.

På det stora hela: En ungdomsbok som säkert passar den som håller på att hitta sin väg i livet. Det är inte en bok för den som älskar ett vackert språk och långa miljöbeskrivningar, utan snarare något för den som kan uppskatta tonårsfeelgood i sms-form.

Många har nog sett "Stekta gröna tomater på Whistle stop café" i filmformat, men boken är faktiskt ännu bättre. Framförallt är den mer lesbisk. Idgies och Ruths kärlekshistoria får ta mer plats och det är också intressant att se vilken inställning människorna runtomkring dem har till deras förhållande.
Mamman i familjen verkar till exempel bara glad och road när hon förklarar för resten av syskonen att Idgie har fått sin första crush (på Ruth).

De lever i den amerikanska södern på 30-talet och vi får se många exempel på rasism och orättvisor. Ändå verkar ingen i stan ha något emot Idgie och Ruth som bor tillsammans och driver sitt café. Varför? Finns ingen homofobi i stan, gör man ett undantag eftersom sammanhållningen är stor och Idgie är så charmig, eller är det ingen som förstår att de är ihop? Det framgår inte av boken.

I övrigt får vi veta väldigt mycket om människorna i den lilla staden, om de svarta och om de vita, om de goda och om de elaka, om de fattiga och om de som har det mer gott ställt. Det är en charmig book med mycket feelgood, men den är ändå välskriven och har ett djup.

Parallellt med historien om Idgie och Ruth löper en historia som utspelar sig på 80-talet, där får vi följa Evelyn, som är tjock, medelålders och olycklig. När hon träffar på Ninny på ålderdomshemmet och får höra berättelserna om Idgie och Ruth får hon nya krafter och inspration att ta itu med sitt eget liv.

Sammanfattningsvis: Läs den här boken! Du får uppleva den amerikanska södern på nära håll och du får bli en del av den lilla staden och uppleva Idgies och Ruths kärlek. Fint som snus! Om man nu gillar snus. =)

Dags för nästa klassiker! Jeanette Winterson är en favorit för många och har skrivit flera kända böcker som till exempel "Fyrväktaren" och "Det finns annan frukt än apelsiner".

I "Skrivet på kroppen" eller på engelska "Written on the body" fördjupar hon sig i hur det är att älska, inte bara en annan människa, utan en annan människas kropp. Vad förmedlar en kropp? Vilka erfarenheter bär den på? Huvudpersonen älskar passionerat och över alla gränser, hon älskar Louise och hennes kropp och allting med den.

Huvudpersonen har haft förhållanden med många, både män och kvinnor. Det uttalas aldrig om huvudpersonen själv är en man eller en kvinna, men för oss kändes det väldigt mycket som att hon var en kvinna, och dessutom en kvinna som är rätt lik Jeanette Winterson.

När huvudpersonen och Louise träffas är huvudpersonen redan ihop med en kvinna, Jaqueline. Jaqueline är tråkig och pålitlig. Det är bra, tycker huvudpersonen, för hon har fått nog av drama och passion. Hon är inte byggd för det. Men när Louise dyker upp är det väldigt svårt att stå emot passionen, fastän Louise redan är gift med en man, Elgin, även han en tråkig och stabil person, som Louise inte älskar.

Vem skulle gilla den här boken? Någon som uppskattar ett vackert språk, och någon som uppskattar när fokus ligger mycket på känslor, tankar och inre upplevelser. Boken har visserligen en rätt spännande yttre handling i början också, men i den senare delen av boken fördjupar sig Winterson i filosofiska resonemang och kroppen och om kärleken, och den yttre handlingen hamnar mer i bakgrunden.

Vi har tagit oss an en lesbisk klassiker: Rubyfruit Jungle (eller på svenska: Kvinnofrukt) av Rita Mae Brown, från 1973. Rubyfruit är granatäpple, och bokens titel är en omskrivning för det kvinnliga könsorganet.

Bokens huvudperson, Molly Bolt, har många likheter med författaren själv, men boken är inte en biografi. Molly är en adopterad dotter i en fattig familj, och hon inser snart att hon är mycket smartare och starkare än alla hon känner, något som gör hennes mamma arg och avundsjuk. Redan som barn inser Molly att hon gillar tjejer mycket mer än killar, och hon vägrar att skämmas över det. Istället blir hon arg på resten av världen för att den är så korkad och inte förstår.

Hon ifrågasätter det som alla andra verkar tycka är självklart, som att man måste gifta sig med en man och få barn. Det tänker hon aldrig utsätta sig för. Hon har också bestämt sig för att bli filmregissör. Ingen kvinna har varit det förut, men då ska hon bli den första. Molly har inga pengar, men tar sig ändå fram genom den akademiska världen genom stipendier och extraarbeten.

Rita Mae Brown skriver bra och boken är spännande, humoristisk och lättläst. Även om bokens huvudperson har sina egenheter hejar vi som läsare alltid fram henne när hon kämpar sig fram genom livet och vägrar anse sig vara mindre värd än någon annan för att hon är kvinna och lesbisk. Den här boken är politisk utan att tala om politik. Allt Molly Bolt gör är att försöka ta sig dit hon vill i livet, och motståndet hon stöter på kommer naturligt upp under berättelsens gång och blir väldigt tydligt för läsaren.

Ibland kan vi önska att vi kunde få lite mer tillgång till huvudpersonens känsloliv, men boken tar sällan upp detta, utan fokuserar mest på de konkreta handlingarna. Resten får läsaren själv fylla på med.

Sammanfattningsvis: Boken känns fortfarande aktuell och intressant, fastän den är från -73. Visst går det att se att vissa framsteg gjorts i samhället sedan dess, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Berättelsen om den egensinniga och viljestarka Molly Bolt är underhållande och inspirerande. Läs den!

Den här boken var en riktig överraskning! "Mördarens mamma"  av Ida Linde handlar om Henrietta, som älskar sin pojke, men samtidigt är lite rädd för honom, för hon misstänker att något inte står rätt till med honom. En dag blir hennes farhågor besannade: Polisen kommer och ringer på och säger att hennes pojke har strypt en annan pojke.

Boken börjar så här:

Min pojke frågade mig: Skulle du älska mig om jag dödade någon? Och detta var innan vi visste. För min pojke var bara en pojke när han frågade: Skulle du älska mig om jag dödade någon? Och jag svarade: Ja.

Är inte det en inledning som heter duga, så säg? Den här boken handlar inte om pojken som har mördat någon, utan precis som titeln anger handlar boken om mördarens mamma. Hur blir livet för en mamma, vars pojke sitter i fängelse? Hur förändras deras relation? Hur ser omvärlden på henne? Hur ska hon kunna fortsätta leva?

Men boken nöjer sig inte med att nästla i de frågorna. En dag träffar Henrietta nämligen Grace, som också är en mördares mamma. De träffas i besöksrummet på fängelset, dit de båda har kommit för att besöka sina söner. Och märkligt nog uppstår kärlek mellan de båda mammorna. Men allteftersom Henrietta lär känna Grace dyker fler och fler märkliga saker upp, och hon börjar misstänka att deras söners historier på något vis hänger ihop.

Det bästa med den här boken, förutom att den är mycket välskriven, är att den är väldigt spännande, och samtidigt rolig! På de mest oväntade ställen säger eller gör huvudpersonen plötsligt något jätteknasigt á la Jan Stenmark eller Nina Hemingsson och det blir liksom extra roligt eftersom den omgivande berättelsen är så otäck.

Boken är inte särskilt tjock, men det är en ovanlig berättelse som vi kommer att minnas. Läs den!

Ariel Levy är en amerikansk journalist som arbetar på tidningen The New Yorker. I boken "När reglerna slutat gälla" har hon skrivit sin egen berättelse. Den börjar när hon får sitt drömjobb och får resa runt i världen och skriva intressanta personporträtt. Hon träffar också sin fru och blir senare gravid. Men sedan börjar problemen hopa sig och plötsligt har hon ingenting kvar.

Det mest fascinerade med den här boken är Ariel Levys humor. Mitt i allt elände beskriver hon saker på ett så humorististiskt att man börjar skratta. Med tanke på allt hemskt som händer borde man som läsare lämna boken halvt deprimerad, men så blir det inte alls. Levy lyckas hålla en distans till det som händer i sitt berättande och kan driva med sig själv och sitt eget agerande även när hon befinner sig nere i avgrunden.

Att allting kommer att gå åt helvete får läsaren veta redan i berättelsens början. Därefter spelas vägen dit upp. Det ger en speciell känsla åt alla händelser att som läsare veta mer än det huvudpersonen gör just där och då.

Ariel Levy skriver riktigt bra. Hon har en känsla för vilka detaljer som är viktiga att nämna för att läsaren ska få den där känslan för miljön och människorna, och vilka som kan utelämnas. Hon har också en talang för att sätta ord på känslor utan att det blir klyschigt eller konstlat. Det är spännande att få följa med på hennes äventyr och hon är generös med att dela med sig av sina egna känslor och reflektioner. En extra treat är att de reportage som Ariel skriver om i boken lätt går att googla fram på internet, så att man kan se hur resultatet blev.

Det här är en av årets bästa böcker! Läs den!

Berättarjaget är 18 år och flyttar från Malmö till Falun för att plugga och för att förhoppningsvis bli mer självständig och mindre blyg. Redan på rundturen på campus träffar hon för första gången på Dena, en tjej som hon sedan inte kan sluta tänka på.

Som tur är har Dena en kompis i berättarjagets klass och hon ser sin chans att lära känna henne genom kompisen. Till en början verkar allt gå bra. Berättarjaget får en kyss och lite till, men istället för att utvecklas till en kärleksrelation verkar Dena vilja gå vidare som vänner. Berättarjaget har svårt att få grepp om deras relation. Märker inte Dena också att det här är mer än vänskap?

Den här berättelsen fångar på ett fint sätt all den där osäkerheten som finns när man försöker närma sig en ny person. Man får som läsare också känna hur jobbig den där längtan kan vara och man känner igen sig hur det är att fångas så i en känsla att man nästan glömmer bort allt som fanns innan.

Berättarjaget tänker bara på Dena och hinner knappt prata med sin pappa och med sin bästis i Malmö, fastän man förstår att hon egentligen tycker väldigt mycket om dem. De får bara inte plats samtidigt som de stora känslorna. En dag berättar Dena något som får berättarjaget att falla ner i avgrunden och plötsligt känns Falun och studierna inte alls viktiga längre.

Det här är en söt och ganska kort berättelse om kärlek och längtan, om att bli sårad och om att växa som människa. Boken är lättläst, men språket är bra och inte alls klyschigt. Vi rekommenderar den till både vuxna och unga vuxna som vill läsa om kärlek mellan två tjejer.

.

Nu när vi har läst klart kan vi väl säga att den här boken varken är en katastrof eller en succé. Det som vi inte riktigt gillar är att allting går alldeles för fort och att boken ska ha med så mycket på en gång: Mammorna är kära, barnen tycker att det är jobbigt, klasskamrater retas, förklaring av homosexualitet, alla blir glada, biobesök och skidresa. Det är pedagogiskt, men saker löser sig lite för lätt och allt hamnar lite på ytan.

Det blir också konstigt ibland i och med att det är barnet som berättar historien, men ibland använder ord som låter mer som en vuxens. Det är också mer som att berättaren ger en lite distanserad sammanfattning av vad som har hänt, än att man som läsare faktiskt är där och får vara med i händelserna.

Just att mamman blir kär i dotterns klasskompis mamma gör att det blir fokus på två problem samtidigt. Hade mamman blivit kär i en klasskompis pappa hade ju det också varit jobbigt, så det är lite svårt att veta vad som är vad. Dessutom har ingen av mammorna varit ihop med en kvinna tidigare, så även de är nervösa och förvirrade. Vi hade nog hellre sett bara ett problem och ett kortare händelseförlopp, men fått dyka ner mer på djupet i det som händer istället.

Det som vi gillar med boken är själva idén och ämnet, att det är okej att vara orolig och tycka att det är jobbigt med förändringar och att de vuxna i boken agerar på ett bra sätt när det blir problem. Det är också bra att barnet i boken nämner både fina och jobbiga följder av att mammorna blir ihop. De jobbiga sakerna står omgivningen för, som antar saker och inte alltid tänker på att inte alla kvinnor är straighta, men vi förstår att kärleken i familjen smäller högre.

Boken är skriven för barn som är 6-9 år.
.

Anna Ahlund har tidigare skrivit ungdomsboken "Du, bara" och nu är hon tillbaka med en till ungdomsbok som heter "Saker ingen ser". Här får vi följa ett kompisgäng i Uppsala som går estetiskt program på gymnasiet. Några av huvudkaraktärerna är musiker och några målar. Alla försöker de hitta sin väg i livet och alla är mycket intresserade av känslor och relationer.

"Saker ingen ser" kan nästan kallas en utopisk bok, för alla karaktärer behandlar varandra med största respekt. Ingen tycker illa om någon annan och ingen är rädd eller okunnig när det gäller någons läggning eller identitet. Alla är också mycket öppna när det gäller känslor och sex och alla ungdomarna är mycket avslappnade och kunniga inom området.

Det här funderade vi lite på. Anna Ahlunds värld är rätt fantastisk och det är fint att få se hur världen skulle kunna se ut. Samtidigt undrar vi om man som tonåring inte känner att man får väldigt mycket att leva upp till om man börjar tänka: Oj, har alla haft sådär mycket sex redan? Kan alla sådär mycket om sex? Är det bara jag som är nervös och tycker att det verkar lite läskigt?

Samtidigt är det väldigt bra att sexscenerna är långa och utförliga. Den som vill lära sig mer har nästan en lärobok här!

Boken är väldigt feelgood. Till och med när några olyckliga händelser faktiskt inträffar blir vi aldrig oroliga utan tänker genast att det säkert löser sig i nästa kapitel. Den här harmoniska stämningen gjorde att spänningen ibland inte blev vad den hade kunnat vara. Kanske tycker Anna Ahlund för mycket om sina karaktärer så att hon inte vill vara allt för elak mot dem. Spänningen ligger mest i de där ögonblicken då någon upplever ett fint ögonblick med någon och man som läsare börjar undra om de kommer bli ihop senare.

Varför heter boken "Saker ingen ser"? Det diskuterade vi en stund. Kanske är det för att vi får veta vad ungdomarna tänker, men som de inte berättar. Det passar framförallt in på en karaktär. Samtidigt pratar de mycket och berättar väldigt mycket för varandra, men "Massor av saker som alla berättar för varandra" är förstås inte en så klatschig titel.

Det finns rätt många karaktärer i boken och vissa kände vi att vi hade velat veta mer om. Linn till exempel, och hennes relation till Fride. Och vi förstod aldrig riktigt varför Yodit ville att det skulle vara hemligt att hon var ihop med Johannes. Samtidigt är det kul att få se vad alla de olika karaktärerna tänker om varandra och då blir det inte lika mycket plats över till att gå ner på djupet i någon.

Hur lesbisk är då den här boken? Om man vill kan man börja med att definiera vad en lesbisk relation är, men samtidigt är hela konceptet i "Saker ingen ser" att det inte är så noga med sånt där. Det finns killar och tjejer och icke-binära i boken och de blir kära i varandra lite hit och dit. Det man kan säga säkert är att det inte är en lesbisk kärlekshistoria som står i centrum, men boken är ändå givande och tänkvärd om man är lesbisk, tyckte vi.

Sammanfattningsvis: "Saker ingen ser" är en bok som är väldigt feelgood, väldigt queer, innehåller massor och känslor och sex och är säkert en bok som kan pigga upp både unga och gamla nu när vintermörkret kommer.

Komma ut-dagen inträffar den 11 oktober varje år och är en påminnelse om HBTQ-medvetenhet. Dagen grundades i USA 1988 och grundidén var att det personliga är politiskt och att det är viktigt att komma ut för familj, vänner och kollegor. Homofobi frodas i tystnad och okunskap och om människor får reda på att de har anhöriga som är homosexuella så är det mindre sannolikt att de fortsätter ha förtryckande åsikter.

I år vill vi slå ett slag för medvetenhet, men från det andra hållet. För att underlätta för alla medmänniskor att vilja komma ut på jobbet, i skolan, eller var det nu än må vara, gäller det att skapa en öppen och välkomnande miljö. Även om det på många arbetsplatser inte förekommer direkt homofoba diskussioner i fikarummet kanske de inte heller är så inkluderande som de skulle kunna vara.

Ett exempel är att många av obetänksamhet förutsätter att de manliga kollegorna är ihop med en kvinna och de kvinnliga kollegorna är ihop med en man. Det kan lätt undvikas genom att ställa frågor som ”Är du gift/sambo?” istället för ”Har du någon pojkvän/flickvän?”

Vad kan samhället mer göra för att vara mer inkluderande? Förutom grundläggande ting som att lagar och regler inkluderar alla har kulturutbudet stor betydelse. Finns det böcker, tv-serier, filmer och pjäser som alla kan känna igen sig i? Får den kulturen ta plats i tidningarna?

Vi på Fem flator har gjort det till vår mission att lyfta lesbisk kultur och framförallt böcker på denna webbsida. Lesbisk film recenseras på vår systersida anniesfilmblogg.blogspot.se

Vill du uppmärksamma Komma ut-dagen den 11 oktober? Vi tipsar gärna om böcker och film! Du når oss på [email protected]

PS: Vi finns också på Instagram: femflator
.