Skomakardotter

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa orkar helt enkelt inte. De är, som man säger, loosers.

Djuren börjar försvinna. De drunknar väl den ena efter den andra. Vissa kattvargar är kvar, men de har börjat välja nya ägare. Sådana som slår dem vartannat som de slår sig själva. Pinan ger en nya ögon och nya fötter, med beslutsamma steg.  Det ingår i köpet, starka steg, sidomanövrer, stolthet, vansinne och skam.

Det är tryggheten. Det är den jag har drabbats av. Pinans fötter går runt runt runt, söker de små vattenhålen, släcker törsten tillfälligtvis. Lägger sig för att sova i lyor, får värme, vaknar och undrar vart de blivit av. Var är våra jag?

Inga falluckor. Inga lönngångångar. Inga svarta översvämningar. Bara en dov dov dov ton som vaggar, skumt, tomt, stilla. 

Jag byggde också en båt. I ögonvrån har jag sett den avvecklas och nu är det bara en hög med bråte. 

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken håller oss utanför den svåraste och lättaste salen. Skräcken är ett dubbelt svärd; som bote-gift kan den driva gaseller på flykt över lavafält. Och lava är befolkningen innunders fartyg upp till oss. Överträds inte gränsen och du istället kikar in, som en liten idiot utan vilja, ser du bara en tafatt teater med plasteterneller och drömmar som inte riktigt drömts, och du fnyser. Se är inte att delta, lukta är inte att svälja, tugga är inte att kväljas. Av överflöd och floder och strömmar.  

 

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastrande gräs timtals i hopp om att kunna tänka "jag har idag rört mig någonstans". Kom igen, det är egentligen bara varmt och dött. Enbart tiden har fukt och den forsar så våldsamt att själen nöts bort. Det är ingen ordning och i bröstet svärmar det som stressade bin. Tredje biet dirigerar det fjärde som hugger ner ett femte och fastnar i en korsning. Andra drivs till havs och till skogs och till vansinne. Du visste men du visste inget och nu vet du det igen. Det finns saker som är eviga och försöker du utrota det eviga bereder du dig på en lönlös kamp. Befrielse är att lägga sig platt och låta bina svärma. Tusentals små insektsfötter som klättrar runt. Det går mot det sämre nu. Manin surrade på bra där ett tag och nu när det lugnat sig inser jag: jag sitter i stormens öga. Det är bäst att inte röra sig. Jag stannar här nu. Jag är trängd och befängd. 

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, pantpengar och cigg i slasket, det är fint. Det är väldigt fint att uppbåda denna aggressivitet, och jag snyltar girigt på betongfolkets uppgivenhet där jag bor. Lite mer, lite mer...

 

Tusentals gånger har ljuden hörts, ekat mellan väggarna faktiskt, och nu märker jag inte längre några ord ibland dem. Det går inte att få syn på dem alls och jag trivs i bruset som är deras förtvivlan. "Ingenting är så närande som en skiva citron". Sinnets gator har tagit efter Majornas sinnesförvirring med påbyggnad och extravägar och dubbeladresser. Vi kan andas ut för nu är vi vilse och det kommer karavaner med kameler som vi kan följa efter. En fälla är en fälla, tjugo fällor är fast mark. Jag har fastnat och klafsat och sjunkit, sprattlat och tappat kontakten med hela den här kroppen. Hundratals är det som bor här och varje gång jag skriver om den största sömnen borde jag förstå att någon av dem stupat. Jag vakar vi kläckmaskinen. Vi är en flock men olikt hundar slickar vi inte våra sjuka. Vi låter dem dö och begravningen lämnar jag åt staten att ansvara för. 

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här laget är gångarna upptrampade till hålvägar och nästa tids arkeologer kommer vurma för dem. Dessa förbannade hålvägar som bara är tecken på fucked up inre infrastruktur. När det störtregnar fylls de av lera och den nötta jorden de knappt vilar på smärtar av klampande steg för alla medöpare bär träskor. Jag har träningsvärk under marken och jag måste bygga om. Utmed ån har nya marker bildats. Om det sandslätta sträcker ut sig lite ytterligare och omfattar mig skall inte ens en medelstor fågel få trampa där. Gässen har flugit söderut och där kan de fan stanna. Bara de allra mest lättfotade får gå i mig nu. Alla har vi våra gränskontroller fast det har ju inte jag. Jag har träningsvärk under marken och jag måste bygga om. Men först behövs en storm.

Jag avslöjar alltid för mycket och spöken tycker det är tilldragande. Det är vad man märker om man låter bli att lyssna. En spontan flykt klämmer sig in och min hand och dess led uppenbarar sig som underbara och blir oväntade ämnen för beundran, en stund. Om man skulle kunna gå in i den andra sömnen som rutin och som övning. Det är något vi går miste om här där vi tror att vi lever.

Jag drömde att jag åkte skepp på floden och jag drömde att du somnade. Den här stigen är upptrampad nu och hur långt åt helvete avsides man än glider så glider man snart tillbaks igen. Luften utanför har blivit som kall sand och ljuset från solen har bytt till en ful frisyr. Man släpas fram halvblind och tvingas in-se att man känner igen sig i alla dessa inre och yttre utanförskap, i allt detta jävulskap. Det går aldrig att vara begriplig och särskilt inte nu. Kanske har det vänt för en stund sedan för något slags skratt har börjat kännas i tårna. Det är en sista motståndskamp, men jag har inga tunga vapen. I splittrad trupp anfaller jag alla de mina och vissa av dina (det är ganska hejdlöst och alla är vargar i fåradräkter och får i vargadräkter). Det är som skuggan jag såg springa mot porten bredvid inatt, den försvann knäpptyst ut ur eller in i något och allt hänger ihop med obegripligheten i denna sönderfallets vecka. Om det fortsätter tar det slut och om det tar slut är vi fria. Hånskrattet var det första skrattet och dårskrattet är det sista. Dårskrattet är den verkliga kroppens sundaste dans. 

Den tredje hjärnans tid är inne. 

Det finns ett tredje världskrig och det världskriget utspelar sig just nu på en liten punkt i en inre kropp. Kanske använder krigarna några slags redskap. Jag vet i så fall inte vilka dessa är. Träden utanför är ett bekämpningsmedel, men de måste bearbetas med en energi som kan fattas om andra saker fattas på grund av mystiska händelser som ingen kan se. Objekt flyter runt mållöst och bryr sig inte, men jag försöker ändå och av ingen anledning systematiskt navigera och systematiskt inbilla mig. Ibland lyckas jag vara en belåtet förundrad myra med stor hörsel och vid syn, men så kommer jag till en platt hård storyta som verkar oändlig och jag spenderar dagar och nätter med att hitta tillbaka till mina och de andras grässtrån. För en myra är ingenting onödigt så det är viktigt att försöka leva sig in i myrornas själsliv ibland. Sommaren 2015 är myrans år. 

Det borde komma en sjöhäst, kattfisk eller dylikt landochhavs-djur och föra in mer vatten i oss. För nu torkar världen av mina slumpmässiga fördämningar och bävrarna sjunker till botten av avund. Mittimellan Göteborg och Halmstad, under jorden, kommer vi mötas som söndertorkade och förvällda kroppar helt utan paritet. Det enda som återstår är blöt päls och knastrigt könshår, ett sista meningslöst tecken på vitalitet. Så börjar åter gnagandet genom jord och sten och bark, tröstlöst tills floden eller öknen lockar in oss och drar tillbaks all luft. Båten var en bra uppfinning men den är ingen som har gett mig någon båt så jag har ingen. Skit samma. Mina tår blir svampigt torra och jag är väl nån slags encellig organism nu. I så fall kan jag åtminstone föröka mig genom celldelning, och det är ju ett plus. En framtida dag sjunker jag in i sjöhästens mage och då skall vi trava fram på vattenytan tills allt blir lika otydligt enkelt som i en Bob Hund-låt. Men nu gick jag händelserna i förväg och fram tills allt detta skett är och förblir jag bara helt knastertorr och lättantändlig. Fördämningen kommer inte rämna för jag är en storslagen byggherre och dessutom duktig på skattefiffel. 

 

 

Det finns olika geografier för olika ögon. Avstånd som inte kan bedömas, rullatorer som evigt körs in i väggen när rummet svänger. Det visar sig liksom som lite nödvändigt skevt, linjerna och allt det där, så fort domestisören tittar bort. Kartan kan inte skapas, och om man ändå vill försöka måste man använda ett silkespappet med 73 olika lager. 

Jag går på samma platser om och om igen. Där finns berg och skogar med vargar, där finns "ställen långt bortanför" som är lite skrämmande, trots att det går bussar. Där finns spårvägar och busstationer under broar, Guldhedens tågstation mellan trädgrenar vid Lärjeån. Landsvägar slingrar genom landskapet och det är ofta natt. Jag byter hus och får överväldigande Aha-upplevelser varje gång jag inser att jag bor här också, jag har ett skymundan här, jag minns det knappt, jag känner bara en obehaglig men lycklig familjartet. Det var nog länge sedan jag var här. Eller så var det inte länge sedan egentligen, utan bara en plats som det ena ögonparet inte kan berätta om för det andra ögonparet. Språkförbristelser. Äppel päppel pirum parum, översättningsapparaturer som inte räcker till. Går man fel är det inte säkert att man gått fel. Det kan likväl vara geografin som ändrat sig, sjön är borta och där ligger nu istället en cirkus, och allt är i sin ordning. Geografin är inkännande. Möter man ett stormigt hav med dimma dis och exotiska asiater som dansar och uppträder i kung fu så är det det man behöver möta, även om platsen är densamma, även om allt detta underliga ligger på precis samma punkt som det vardagliga just låg. Självbyggande labyrinter för hälsans skull. Det är ett fullständigt vansinnigt nätverk 0ch även om det skrämmer slag på en, när man står ensam på en åker som i samma punkt är en sjö som är en busstation, så är allt i sin ordning. 

   

Revor i väggen och endast de som råkat krympa kan ta sig igenom. Likt myran, som helt omärkligt klättrar  upp för en stolpe utan att utbrista Ave Maria!, passerar de gränsen utan att blinka. Ingenting skaver, kroppen är mjuk och lätt och glider fram som en osedd sträng av sinnet om natten, där allt är möjligt och fasansfullt.

Det är som att det som slår slint slår rätt enligt andra regler.

Huden och ögonen och skuldrorna sjunker ner i sammet. Äntligen. I en kortvarig smärtsamhet virvlar rädslan över murarnas fall bort och det som förblir eller som blir, då, är ett sinne så besudlat att det gränsar till det obesudlade; som ägnar sig åt något som påminner om ett rent betraktande. Vattnet i vallgraven har avdunstat och dalat ner finfördelat över hela landmassan; det finns inte längre något som skiljer det orimliga från det rimliga. Gurkan på tallriken är på en och samma gång gurka och lakrits, laxen har en smak av blommor. Den grå som brukade dirigera Nej! och Inte här!. Inte så!, Orimligt! har plötsligt och för evigt fått förhinder och hans piedestal översvämmas nu av nyfikna djur, paddor och tigrar, små barn och annat som kryllar runt, kommer och går, utforskar och utforskas. 

Våra otroligt verkliga arbetsuppgifter är ju betryggande och man inser att det förmodligen är en omedveten lättnadens flykt att famna rynkiga minnessvaga människor som behöver en själv mer än vad man själv behöver sig själv. Jag är faktiskt helt oberoende av mig själv. Under tio minuters bussresa avverkas det evigt eskalerande skoskav som kommer hamna i skön men förrädisk skymundan så fort nyckeln in till avdelning X vrids om. Min kollega berättar om en vattenvarelse som spenderar ett antal tidssträckor med att simma runt nomadiskt sökande i havet, för att sedan finna den rätta stenen, slå sig till ro. Därefter, helt jävla omedelbart, äter den upp sin egna hjärna och ägnar resterande tidssträckor till att bara sitta där och inte ens känna hur magen fylls av monotont sållade plankton.

Mina drömmar handlar sedan en tid mer om krig och religiösa konflikter än om mystiska berg, andliga revolutioner, kvantfysiska tillstånd och hamnskifte. Istället handlar jag mat fast jag inte behöver, packar upp, dammsuger, torkar av badrumsspegeln. Det regnar och jag går ut med soporna. Två spanjorer passerar, lastade med någon slags överstor glasbehållare. De ler mot mig och jag försöker parera både spanjorerna, glasbehållaren, kullerstensrabatten och vattenpölen framför mina fötter. Sartre, det pretentiösa aset, evighetsskriver Äcklet genom mitt livs gestaltning så jag inte skall behöva läsa klart själva boken. Det är ju faktiskt en bok man bör ha läst men nu slipper jag.

Via någon slags belåten paralyserande nöjdhet som snart övergår i att jag hör mig själv säga högt inför ingen alls att "jag måste ramla ner" har själv-ätandet sluppit in i mig. Metaforcentret är det mest näringsrika och slukas först. Det är bara att luta sig tillbaka och låta planktonen forsa in i en kropp som inte längre förnimmer. Emellanåt kan jag trösta mig med det vackra i 1,5 som radavstånd.

 

En natt kom jag på att man kunde tappa balansen och sansen för att finna distansen och då utföra dår-metodiska mirakel. Nog för att det går färjor, som Buddha sade, men blir du en and så blir du en and, och ytspänningen en sorts cement. När jag inte riktigt visste om det lurade den överordnade mig i mig att fibrer är fibrer, men fibrer lystrar till horngestalten i garderoben lika villigt som de lystrar till grannen Ismet, med kropp, hud, kläder och allt annat mätbart han bär och kanske är.

          Jag blev ju inte lurad, förstås, för verkan i enighet med det föreslagda var där: lurendrejeriet var metoden och genom den plockades bevisen upp ur den redan öppna bevisburken. Så jag stod där, lite häpet, på ett sätt som inte gick att stå på och kände något som inte fanns, som inte kunde brännas, kastas, sväljas, malas eller krossas. För jag trodde att allt var där, att allt var fibrer som vanligt och att det var de som snuddade vid mig. Kanske kan jag få sjöar att förånga och bak att vara bak och fram, ek att vara ek och tall, vatten att vara torrt och vått; samtidigt.

         Men det finns förståss en förrädisk ickefiber som fastnat i sin egna lilla uppfuckade mylla och som lurar sig själv till att vägra luras för att det är fult och kraftfullt. Starkare än djupvattenströmmar forsar han genom vener och sprider ett ljus som är ljust enbart eftersom han tror det. Lurad till att vägra luras och patetisk slavherre över den goda manipulationens ambitioner lägger han byråkratiskt in sitt veto mot alla byggplaner, trots att alla papper finns där. Magin måste börja i luften, men luften är full av ångor som tror att de är fåglar och som fastnar i varje propeller.

I affären brukar de ställa frågor om mina tomater och paprikor. "Inifrån eller utifrån?". Det brukar vara ganska lätt för mig att avgöra varifrån de kommer, trots att tomaterna utifrån knappt skiljer sig från tomaterna inifrån. Jag minns ju var jag plockade dem och jag är inte helt retarded.

Enkelt. Men sen finns det annat vars härkomst inte så lätt kan avgöras. Alltså, man tror ju att man har fyllt i sin egna gränslinje i den inre rymden ordentligt, med spritpenna, så det inte skall gå att ta miste trots att de olika sakerna som visar sig för en ser likadana ut på ett ungefär. Linjen har dock en plats och tar en plats och måste uppehålla sig i ett visst rum- Det finns alltid saker som hamnar lika mycket inne som de hamnar ute.

          Och sen förklär de sig och lägger sig smygsamt exakt utmed kroppens gräns, härmar och lever sig in tills de andas samma luft som du, genom lungor som lurar precis under dina egna lungors yttersta skinn. Ingen märker något när detta händer för det händer hela tiden och har liksom blivit en tråkig halvgenomtänkt rutin. Tills det ibland kommer tillfällen då något slags översikts-jag irriterar sig på plötsliga stormar av saker som far upp och lever runt och plågat undrar "vad av allt detta kommer inifrån och vad kommer utifrån?". Det är en fråga som krävs för att vissa former av frihet och vila skall kunna uppnås.

Jag har ingen koll på varifrån alla mina saker kommer, de ter sig liksom absolut laglöst och jag är ingen grönsaksaffär. Ingen människa är en grönsaksaffär. Men de liknar oss och grönsaksaffärer där expediter måste fråga om sakers ursprung är de som liknar oss mest. Och expediten är du, i rollen som sakernas anklagare.

Inatt var det en kvinna som rensade ett helt hav. Det var väl hennes eget hav, eller hennes ansvarsområde, typ.  Smuts ger näring och hon tog bort det. Just like that.

Och sen. Man märker sig ligga där platt och stenig igen. Hej hå. Det har börjat dra och slita från de gamla vanliga hållen igen. Hej hå. Du har börjat luckras upp i inne-skinnet på de gamla vanliga ställena igen. Hej hå.

           

Jaha. Vart rann mitt vatten? Jag kunde ju simma i luften nyss. Det måste vara en läcka. Mina armar kliar. Bottnen är knottrig.

Hej hå.

Kontrollen har räckvidd på högst en decimeter. De osynliga inre som bor i skinnets varje por styrs av en uråldrig logik utan logik: de är i sin värld som att råka i flygt när man faller. Med åren har rörelser, hackor och skavsår givit en alldeles särskild topografi och geologi. Vattnet har grävt fåror i otänkbara mönster, kvicka med vändingar bortom naturens lagar. Det finns bara en klass som rinner där. Och de som rinner kommer alltid fram och de kommer alltid fram till dig, när du andas, när du trodde dig ha tagit över.

De behöver inga nycklar: dörren är deras topografiska mästervärk.

Röster från förr hinner ikapp och man undrar om de är ekon, eller sig själva; bottnade i jorden med tårna kilade i led ner till de första orden. Vagt hit och vagt dit, skuggscenarion och en låtsad melodi. Man börjar vänja sig men ibland sätts man ändå i skräck. Nittio procent är sånt som flyter omkring och tio procent är sånt man kan fastna med kroppen i. Det är klart man försöker sortera, lägga på hög på en skala mellan 1-5: verkligt eller ej. Men då och då reser sig ett spöke upp och säger "hey bitch, jag skall bevisa mig!". Käken spänns upp trots att man inte haft en tanke på att få ur sig ett skrik och sen undrar man: är detta en dröm eller är det där, är det där, gjorde det mig verkligen trasig? Som en krossad poslinskopp plockar man tänder, och det märkligaste är att man känner "I don't need this shit, jag slänger!" Sen blir man vaken, eller nåt. (Jag har slutat tro att jag förstått. ) Björnen i skogen kanske kommer ta dit liv, men det var de vaga som tog dig dit.

Mitt dirigerande och mitt urskiljande har börjat röra sig som en sjukdom, över den förbjudna gränsen. Tråkigaste inkräktaren på den där sidan som varit och vill vara vild; vilt oberörd och "ta-daaaaa!" inför mig. Rädslan dog en dag och med den dog verklighetstyngden. Kalkylatorn tog över med en ny ekvation: "Jaha, 1 närmar sig. Snart blir det 2, då kan jag göra 3". Som på fabriken fast med dimmor och ett rubbat flin. Sortera rätt mutter i rätt fack. Gör det om och om igen. Den kommer, du tar den, du flyttar den. Även om muttern är en osynlig entitet som av allt att döma är fysisk trots allt. Lägg den i rätt fack bara så är det chill.

Så, du där: jag, trampa fel nu snart för helvete! Snubbla till och ramla ner djuplångt till något någonstans där dirigentpinnen ryckts ur din hand. Väs! Skräm mig. Jag är trött på att veta och kunna. Ni måste övertyga mig om att ni är era egna och jag måste sluta göra er till mina.

Så kommer åter den där paralyserande känslan av vad det nu är: ensam vandrare bland tysta djur. Den slår sig ner i din famn och du kramar den kallt, som om den eller du äntligen hittat hem. Du har sett flocken rusa undan; hela familjen på språng och du orkar inte bry sig om att jaga efter. Ansiktet faller grått och fult och hopplöst. Du stannar upp i det där och fördjupar sorgerynkorna tills de grävt sig ner till blottat rått ben. Du känner igen ditt ansikte igen; den släta hyn var aldrig din. Det släta var aldrig ditt.

      Flocken passerar, vädrar ivrigt efter din doft och ditt sällskap. Du gömmer dig i dig själv och dränker deras lockrop i rynkorna. De är dina och de egna och de är de andra och du vill vara din i en innerst inne patetisk ensam egenhet. Du har fiskat efter det. Du kommer alltid fiska efter det.  Jag fiskar efter det igen. En sorgsen frihet som mejslas fram ur inbillningar.

Flocken rusar inte. Det är du som saktar in och låter dem gå. Det är du som med lättnad klänger dig fast vid deras minsta sidospår och det är du som med jubel i halsgropen tycker dig höra hur de ropar ett "hej då". För ensam där ute är du fri och lidande, och du vet inte vilket av de tu som lockar mest.

Oas av naivitet vidsynthet nyfikenhet och fullständigt obesudlade skratt. Barndom. Du krafsar bland löven med en magisk pinne och ser vad för underligt fuktig värld som finns under ytan. Du fångar tusenfotingar och bygger upp små palats åt dem att sitta och bilda familjer i. Du kan för allt i världen inte sluta förundras över den skimrande lena blå puttekulan och den sagolika plats den måtte komma från. Du kan för allt i världen inte stänga ögonen och bli sådär skevt skygglap-synt som de vuxna.

Sen där, plötsligt - myntets dunkla baksida. Den villskorslöst älskade modern slänger hetska anklagande ord utifrån ett tidigare okänt regelverk: Men ANNA! När jag säger stanna så menar jag stanna! Förstår du inte! Tårarna börjar rinna och så planteras de första hängnaderna i barnets inre. (För att fästa pålen i den mjuka marken måste man först hämta släggan och göra ett hål. Hängnaders grund är förlust.) Nej, hör på mig, hör du inte vad jag säger? Det är skott rakt i små hjärtan. Moderns vapen är besvikelse och det är ett vapen som letar sig in till de djupast liggande nerverna.

Och så var det den där slöjan, höljet, döljet. Världen ser knappt in i mig och jag ser världen knappt. Ögonen är skarpare än en höks men rovfågelns oräddhet saknas. Det stora bytets styrka och storhet drar men bländar intill flykt. I intima ögonblick åker de sotade glasögonen på och inför världen i sin stora allmänhet finns alltid slöjan. Det är inte världen som döljer sig för oss, det är vi i rovfågelns skugga som döljer oss från världen. Connection lost. När jag pratade med modern idag i slänten i skogen förvandlades hennes röst och hennes ord plötsligen till forsande vatten. Det är sedan länge inträffat. Pendeln faller alltid, över i överdrifter. Det finns ingen måttlighet heller i de gamle grekernas måttfullhetslära. Vi är på väg ner i jorden nu och kanske är det där pendelns rörelse vänder. Chimärerna och drömmarna de lömska, vi har fjärmat oss slutligen från nattens underliga gestalter och skrikit "bluff å båg" till vi blivit hesa. Än till den grad att de, i pendelns nuvarande absurda lutning, är de enda egentligt påträngande verkliga. Förnuftet är vår älskade nya domnande dimma. Shake me. Att vara sovande var att vara förd bakom ljuset. Att vara sovande är att se. Där i drömmen finns ett avbrott från eller i underjorden: en episod, ett kikhål, en hand av drömt kött som sträcks ut från någon annanstans och kort drar undan slöjan. En väg ut från det dödfött rena. En väg mot det förnuftligen obegripliga men intuitivt drabbande.