Till minne av Ella (2004-2018) och lilla Siri (2010-2018).
Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva något liknande än detta år, där vi slitits mellan strimmor av hopp och djup förtvivlan. I somras fick jag slutligen ta farväl av först Ella, sedan Siri inom bara fyra veckor. Jag trodde inte att mitt hjärta skulle klara detta, att ta bort en liten vovva som bara precis fyllt 8 år, men hon hade cancer i knät och det fanns ingen rimlig lösning.
Men så börjar det om...
För inte ens en månad efter att jag plötsligt blivit ofrivilligt hundlös flyttade denna lilla pärla hem till oss från Hundstallet! En 1,5 år gammal spetsblandishane, som vi döpt till Nimbus. Det var inte riktigt planerat och är verkligen inte likt mig, tror att jag fick lite panik... Men jag är så glad över beslutet, jag känner mig inte hel utan hund och det är underbart att leva med ung och frisk jycke.
Det har varit tyst här ett bra tag, och det har sin anledning. I början av juli blev Siri plötsligt väldigt seg och ville inte promenera. Vi har valsat runt i djursjukvården ett bra tag. Hos veterinär kammade vi noll, utan fick höra dumheter som att "hon kanske börjar bli gammal"... Men en duktig sjukgymnast hittade massor av fel, smärta i båda knäna, en armbåge och i ryggen. Vi blev remitterade till ortoped, men vilken vårdkö - det tog nästan TVÅ månader att få en tid.
Nu var vi inne på Södra djursjukhuset i förrgår, och jag var väldigt inställd på att det var artros i knäna - eftersom hon skadat korsbanden på båda. Men såväl knän som armbågen var helt okej, det är ryggen som är problemet. Hon har precis som Ella spondylos, och det på flera nivåer i ryggen. Dels i övergången mellan nacke och bröstrygg, dels i flera ländryggskotor. Nu ska vi starta upp ett rehabprogram, och förhoppningsvis kan hon hålla sig pigg och hyfsat smärtfri i flera år. Men agility, det tror jag tyvärr vi inte kommer köra igen...
Nu har vi tävlat två helger i rad, och har inga resultat med oss - tre diskningar och en rivning. Men jag är nöjd med mycket, tycker att det känns bra att köra Siri och framförallt har jag faktiskt nått framgång i mitt senaste projekt: tyst och behärskad hund i starten. Nåja, helt tyst har hon bara varit en enda gång (det var helt fantastiskt!) men genom stor fokus på frivilliga sättanden och förändrade startrutiner så är hon nu hanterbar - och jag kan lämna utan rädsla för tjuvstart.
https://youtu.be/MWPCJ-ss7h0
Uttrycket "Great dog, shame about the handler" gäller inte bara för agility blev jag varse på kursavslutningen i nosework igår. En fantastisk liten sökhund har jag, men matten får (iofs i gott sällskap) gömma sig under skämskudden för dålig förmåga att läsa hund....
Vi utsattes för två olika test där vi som förare inte visste var doften fanns. Först ett rumssök, och hopplöst nog i en hunddagisbox där det fanns massor av häftiga dofter att insupa. Så när Siri hittade doften fattade jag inte skillnaden, och vad sur hon blev då! När jag manade henne att fortsätta söka så började hon ljudligt protestera och stirra på mig, men jag fattade fortfarande inte något alls. Kursledaren hade förstås sett en tydlig markering, däremot. Med självförtroendet i botten tog vi oss an doftprovet - ett antal anonyma kartonger på rad, det gäller att som förare berätta när hunden hittar doften. Här gick det betydligt bättre och jag är så impad över min lilla hund! Hon gick raskt genom raden med ett snabbt sniff i farten på varje låda, och sken upp som bara den när hon kom fram till rätt låda, inga tveksamheter.
Sedan är jag också positivt överraskad över hur bra det funkade med Siri ihop med sex främmande hundar i trång lokal, lite muff vid ett par tillfällen men hon hanterade det annars galant. Särskilt förra tillfället så trängdes vi och gick om varandra i trånga gångar mellan dagishundsboxar, helt utan kommentarer från hennes sida. Vet inte vad jag har målat upp i mitt huvud, och fått för mig att hon är omöjlig att ha i diverse situationer?
Börjar så smått äntligen återvända till livet efter 3 veckors(!) virusinfektion. Eller, själva sjukan var över på en vecka men sedan följde rethosta och fram till bara ett par dagar sedan fick jag inte sova en hel natt. Skönt när jag nu kunnat flytta in från soffkarantänen igen... Agilityn känns långt borta så här mitt i vintern med isiga gator och heltidsarbete. Hundarna är mycket hos min mamma, och det går inte att upprätthålla Siris kondition eller vikt. Men nu är det inte längre becksvart vare sig när jag gå till eller från jobbet, hoppet om vår är fött igen.
Men när jag ändå har lågsäsong med agilityn så testar jag och Siri på en ny sport: nosework! Vi har precis påbörjat en kurs på Hundens hus, och ska i slutet av den avlägga doftprov. Jag funderade mycket på hur det skulle gå, både resandet in till Kungholmen och att träna ihop med okända hundar i trång lokal. Men lillmonstret var riktigt duktig, låg mest snällt och väntade på sin filt, jobbade sedan superfint när hon skulle söka. Metoden var att gömma en godbit ihop med eukalyptushydrat i en låda (bland andra, obetade lådor), så än så länge söker hon förstås godbiten men förhoppningsvis kommer bara eukalyptus sedan locka hennes också. Vi har tränat hemma också förstås, men här blir hon lätt lite uppjagad och jag borde väl egentligen låta passen ta mer tid, låta henne ligga ganska länge innan hon får arbeta - men så ska du hinna genomföra träningspass bland allt annat som också ska fixas under helgen, det är lite lurig...
Jaha, året började med snösmocka, återföljd av köldsmocka och så snösmocka igen... Jag börjar ana ett trenduttryck? Vi har haft en stillsam helg med återhämtning från alla mer intensiva helger innan, skönt att bara hänga med hundarna och pyssla hemma.
Bara en dryg vecka sedan nyår, skönt att kunna lämna det helsicket bakom oss för denna vinter (hoppas jag, än är det väl inte garanterat smällfritt). Jag hade utrustat Siri med Adaptilhalsband i år och det verkade fungera bra, hon var spänd när det smällde ute men kunde nosa och kissa, inne verkade hon inte bry sig särskilt. Tills kl 1.30 på nyårsnatten när det varit lugnt ett bra tag och vi hunnit lägga oss, då börjar en jävel smälla av EN raket i taget alldeles nära vårt sovrum med 2-3 minuters mellanrum. Siri låg lugnt kvar de första 6-7 smällarna men sedan började hon spänna sig, vaka och ranta. Hon testade olika platser för att se om hon kunde slippa där. Det höll på i över en timme, och sedan var hon så stressad att hon spydde... Och sedan nästa kväll när vi lagt oss (natten till måndag, alltså!) börjades det igen med en raket i taget alldeles nära. Hoppas verkligen att handelns raketbegränsning märks redan nästa år, fast vi har redan planer på att hyra stuga någonstans i obygden då. Synd, för jag älskar att se vackra fyrverkerier vid tolvslaget, men detta eländiga idiotskjutande runt om nyår står jag inte ut med.
Annars då, det var ju länge sedan jag bloggade sist... Ella äter nu smärtstillande på heltid och ska kolla sina värden denna vecka, så att inte kroppen tar stryk. Men hon verkar må bra än så länge. Siri har varit med i rasklubbens projekt om att undersöka hjärtstatus hos sällskapshundar, vi var iväg till en kväll med löpande band-undersökning av erfaren hjärtveterinär - och hon är fortfarande fri på hjärtat, 6,5 år gammal. Skönt!
Tänk, idag fyller min lilla Ella hela 12 år! Lite småskruttig, tantängslig och nästan helt döv, men allt med ålderns rätt såklart.
Självklart firade vi med en riktig hundig pannkakstårta, den är fylld med Mush och vom samt toppad med blodpulver... Mums sa födelsedagstanten och bad (skällde) genast om mer när den var uppäten.
Oj, detta hade jag inte vågat hoppas på, men det gick ju! Behövde fyra pinnar för att ta agilitydiplomet (hade redan tre "för tidiga") och hade på tre veckor fyra lopp i agilityklass - och vi tog en för varje start, otroligt nog. Sista tävlingen för året och avslutade den med en vinst, återigen enda nollan, i agilityklassen. I hoppklassen hade vi varit nolla om matte bara inte glömt ett byte...
Det var en galet svår bana - eller nej, situation - som Mija skapat med tunnel mitt under balansen, och väldigt många diskade sig där. Tur nog satt jag som skrivare under medium och kom fram till den minst dåliga lösningen för den sekvensen. Jag tycker det var ganska otroligt att Siri inte tog muren, men hon såg väl att jag kom ångande med fokus nån annanstans.
Nu ska vi ha agilityvila, men fysträning för matte och hund, ett tag. Och förhoppningsvis börjar Siri löpa i dagarna, så att vi kan vara med på den nosework-kurs jag anmält oss till i november.
Flera veckors rejäl förkylning var tydligen en bra uppladdning? Vi missade Haningetävlingen då jag var sängliggande, men tog igen det helgerna efter. Förra söndagen var det Solna-Sundbyberg med knixiga tajta banor, där vann vi hoppklassen och kom tvåa (efter annan cavalier) i agilityklassen. Tyvärr ingen film från detta.
Igår var det Stockholmsavdelningens hösttävling och domaren bjöd på riktigt kniviga agilitybanor - det var inte många som gick i mål... Men det gjorde vi! Nollade båda loppen, på andraplats efter toksnabb sheltie i första och sedan i andra agilityklassen var vi ENDA nollan i small. Hade en härlig känsla framförallt i andra klassen, hade suttit och sett hur hund efter hund diskade sig dels i starten och dels i linjen från gungan till tunneln. Hade min analys och en plan redo, och efter banvandringen kände jag att det skulle bli så roligt att testa - länge sedan jag varit så taggad inför ett lopp! Och min plan funkade, vi fick till riktigt fina linjer och inte mycket onödigt strul. Nu har vi plötsligt bara en pinne kvar till diplomet!
Banskisserna av Dennis Lynge Sörensen finns upplagda såväl i Agilitynytt i Sverige som Agilitycourses om någon skulle bli sugen...
Igår var det KM i agility på "min" klubb Nacka BK. Härligt med agility i kvällssol, vi hade en jättemysig kväll! Istället för en agility- respektive hoppbana så blev det två med bara balansbom, ja den andra banan var faktiskt bara den första baklänges förutom ett vridet hinder.
Två nollade rundor, dessvärre fanns det en snabb och säker pudel med i startfältet så vi fick se oss slagna med någon sekund... Fast jag ska inte klaga, vi har faktiskt vunnit tre år i rad innan. Och jag är jätteglad för de fina kontaktfälten! Och för att jag vågade satsa på att hinna blindbyta innan tunneln i andra loppet.
I helgen var Kickan och jag på genrep. Tränade just kontaktfält och utöver det satte vi upp samma slalomsituation som vi missat på tävlingen förra helgen. Det var en klassisk "kom från ena hållet och sväng åt andra hållet efter" som förekommer flitigt men som jag alltid bävar för. Nu testade vi den med framförbyte, blindbyte (bäst), bakombyte (saktade ned henne) samt att trycka ut henne efter slalom. Allt funkade faktiskt! Men gladast är jag märkligt nog att jag lyckades - inte med flit - få fram samma fel som på tävlingen genom ett snävt framförbyte och brist på signaler, varken visade ordentligt eller sa "slalom" i tid. Bra att veta exakt vad som orsakar felet och att jag kan undvika det med noggrannare handling.
Årets första officiella agilitystart för oss! Inte klokt, det är ju redan augusti, men utan bil är det lite körigt att komma iväg... Nu åkte jag t-banan en bit och blev sedan upphämtad, och eftersom jag då fick packa lätt kom vare sig paraply eller vattentåliga skor med (igår var prognosen inte regn, i alla fall inte så här mycket...). Vi stannade inte till klass 3, så bara ett lopp men det är kul att vara igång igen!
Agilitybanan var lite klurig och med många alternativ för handlingen, jättekul! I starten skulle andra hindret tas från baksidan, jag löste det med ett tvingat framförbyte och det blev tajt och fint. Sedan ville jag hinna med ett byte efter balansen, satsade men då flög Siri också av... Sedan gick det bra fram till slalom, där man antingen var tvungen att hinna byta innan, eller pressa hunden ut ganska skarpt efter. Jag valde att byta och hann det bra, men då hade Siri också gasat upp och for rakt igenom första porten. Den situationen ska vi definitivt träna! Allt som allt kändes det bra, den mesta handlingen satt som den skulle och vi är bara lite ringrostiga efter tävlingsuppehåll och sparsamt med träning. På't igen så ska det nog bli något!
Kors i taket, vi har tränat agility! Sen jag gick kurs i början av juli har det inte blivit någon seriös träning alls, bara släpat fram nåt Rustahinder och kört lite på gräsmattan här hemma. Men denna vecka är vi lediga och har lånat bil, så självklart ska ett träningspass ingå. Vi byggde upp en övning från agilityflow som funkade bra både för Siri och Kickans hundar. Eller, första varianten gick väldigt bra för oss men när vi skulle köra den andra så bestämde sig Siri för att det andra hindret minsann inte skulle tas från baksidan. Det kan ha varit så att jag slarvade första vändan för jag var stressad att hinna med tysken, men sen blev jag tydlig och ännu tydligare - Siri bara gafflade på mig om att jag hade fel och tog hindret inifrån, hon kan vara väldigt envis när hon får för sig nåt. Nåja, efter några "runt"-övningar på bara det hoppet så släppte det, tack och lov. I övrigt kändes hon jättefin, särskilt med tanke på att vi knappt tränat!
Det är meningen att vi ska debutera hopp 3 på söndag, men arrangörerna har lagt upp tidsplanen så himla märkligt med dubbelt large mitt på dagen så att smallförarna får vänta flera timmar på nästa klass... Tror det bara blir ett agilitylopp för oss då.
Vi har ju haft för oss en massa annat i sommar jag inte orkat blogga om, ska försöka få till en sammanfattning under veckan.
Blä, sitter i betongdjungeln och smälter bort med en intensiv längtan efter en sjö. Nu har vi visserligen en sjö på gångavstånd, kruxet är att den inte är badbar från "vår" sida, så buss är ett måste för att ta sig i. Och då får det vara, blir att duscha svalt istället. Imorgon ska vi åka tåg, fyra timmar på intercity upp till Mora, och jag tror det kommer vara ganska fruktansvärt. Men tidigare i veckan var vi ett dygn där jag helst är i hettan, dvs hos mamma på gångavstånd från Mälaren...
För precis en vecka sedan var vi på banträningskurs för Eva-Marie i ett ganska sommarvarmt Frescati. Roligt kursupplägg där man fick välja mellan tre olika svårighetsgrader på banan, som man först körde tävlingsmässigt, sedan nötte bitvis och till sist leka tävling igen. Vi diskade oss båda tävlingsomgångarna, bägge gånger för att jag glömde banan - att memorera banor är uppenbarligen färskvara.... Annars satt det mesta fint, och jag tyckte Siri var skärpt med tanke på skendräktigheten (dags för valpar nu), men så var det detta med tråcklingar och serpentiner. I en sekvens skulle hunden ut runt ett hörn, direkt därefter serpentin och så tråckling. Vi kämpade oss blåa men fick inte till det med dubbla blindbyten, som var min förstahandsplan. Till slut funkade det med en övertydlig tråckling, men inte optimalt.
Jag blev uppenbarligen inspirerad, dels av kursen och dels av SM för nu har jag varit ute och tränat med Rusta-hinder på en gräsmatta i närheten tre gånger sedan förra helgen! Kört tråcklingar, blindbyten, serpentiner, s-svängar och bakombyten. Idag ställde jag upp 6-pinnarsslalom och körde svåra ingångar och bakombyten. Fredrik kom ut och tittade på, så han fick prova att köra slalom med båda hundarna, med samma resultat. De sprang båda glatt och tog slalom första gången men när det var F som belönade dem efteråt blev de väldigt konfunderade och kunde knappt göra om det. Stackars Ella blev så upprörd att hon om och gömde huvudet i mitt armveck, hon tolererar inte att saker ändras numer, lilla demenstanten...
Igår var vi på andra och sista tillfället på handlingkurs för Maria Alexandersson, tack och lov med lite svalare väder så både hunden och jag orkade springa. Vi byggde upp en 30-hindersbana som bjöd på ytterligare balansbomsterapi, då denna skulle tas två gånger, och sen delade vi upp den i två segment. Tipsen och träningen sen förra gången har hjälpt och vi fick till bättre serpentinlinjer och wraps jämfört med sist. Men vi blev verkligen utmanade och jag fick bra tips om när jag kan dra och lita på henne, och när jag måste hjälpa till mer. Det har blivit en lång lista med saker att träna nu...
Vi har anmält till en tävling nu också, en klass 2 kvällstävling. Känner att vi inte kan starta i 3:an direkt efter så långt tävlingsuppehåll...
I onsdags var jag och lillmonstret, som nu gått från höglöpande hynda till hormonell blivande mor, och tränade på egen hand direkt efter skolan. Fast pust, måste skaffa bil om jag ska kunna fortsätta med agility för en timmes enkelresa är lite mycket för att orka träna regelbundet. Vi var dock sjukt effektiva och efter en halvtimme var vi båda trötta och nöjda!
Men långlinor hör definitivt inte hemma på träningsplan. Det var en person som tränade sin unghund i lina på en annan del av planen, och trots detta kom den förstås sättande efter Siri. Jag plockade upp henne och schasade lite på hunden som då försiktigt cirklade runt oss, sen for den tillbaka mot matte - och på en sekund har linan dragits åt runt min fotled! Aj var bara förnamnet och jag gastade i högan sky för att hon skulle stoppa hunden som släpade mig i benet samtidigt som linan gled och skar i benet. Tänk om linan istället hade fastnat i lilla Siri, vågar inte tänka på de skadorna det skulle kunna bli... För mig gick det helt ok, hade strumpa som tog värsta stöten.
Sen har jag tyvärr lyckats få en balansbomsfobi sedan Ella ramlade av i vintras. Vaknade natten innan träningen med bilder av Siri som bryter ben, eller rentav nacken, vid fall från bommen. Tog mig samman och tränade ändå, helt utan avramlingar... Körde fuskigt med båge, så att jag kunde träna på att hon skulle springa hela vägen ned fast jag stoppade upp eller stack ut i sidled, och det gick bra.
Övade även läxor från handlingkursen, och när jag följer Marias råd går ju allt bara superbra! Önskar jag lärt mig hennes tankar om serpentinhandling redan för några år sedan, för vi har slitit med hoppstaket hela vår karriär. Tänk vad lätt och självklart allt kan bli när man släpper äldre tankegods om hur det "ska" vara.
Det har varit tyst, tyst på bloggen... Orsak: badrumsrenovering, vilket var en påfrestande upplevelse och hundarna bodde under tiden heltid hos min mamma så inte så mycket att rapportera om dem. Men nu är sköna maj här och agilityn igång igen!
Igår rivstartade vi med kurs för Maria Alexandersson, och vi var minst sagt ringrostiga efter ett ynka riktigt agilitypass på ett halvår. Den 27 hinder långa träningsbanan som vi delade upp i sekvenser blottade flera svagheter. Men jag har fått lära mig massor av nyttigheter och fått påbörja korrigering av invanda dumheter jag gjort. Nu har vi plötsligt massor att träna! Maria var väldigt analytisk och tipsade om att klocka olika handlingsalternativ för att ta reda på när du t.ex tjänar på en wrap över en s-sväng. Jag fick även testa köra en sekvens med händerna på ryggen, för att arbeta mer med axlar och fötter, och det gick ju jättebra - till och med bättre än när jag flaxar med armarna...
Och så här trött var Siri när kursen var slut. Fick bokstavligen släpa stackars hunden till bussen hem.
I fredags kväll, bara några timmar efter förra blogginlägget, så kittlade det lite i halsen och sen smällde den bara till - dunderförkylningen. Jag har legat mer eller mindre däckad i flera dagar, bara ut och rasta hundarna, men i måndags hände samma sak Fredrik så nu är det riktigt sjukt här hemma. Är iaf på bättringsvägen nog för att orka sitta lite vid datorn, och jag var av nöden tvungen att handla lite mat- och förkylningsvaror idag, det var dock en riktig pärs. Imorgon börjar vårterminen men jag får se om jag har ork nog att gå på lektionen, det viktigaste är att jag är på benen till på måndag när praktiken startar. Jag ska vara på SöS ortopedmottagning och ser fram emot det enormt!
Ella är så nöjd med en matte och husse som mest bara ligger till sängs och tycker att korta rastningar är alldeles lagom i kylan. Siri däremot har olägligt precis kommit ur skendräktighetsdimman och när hon gör det är det med frenetisk energi: "hej världen, vad har jag missat?". Så hon har varit understimulerad och följaktligen blivit vansinnigt grinig, som en stallmodig häst. Morrar och muttrar på tv:n, grannar som rör sig utanför och raketerna som fortfarande smälls. Har två gånger lyckats ta mig till ställen där hon kan släppas och hon studsar runt som en unghund då. Men nu har hon åkt på något magknas, inte direkt diarré men lös i magen och måste ut på nätterna. Jobbigt för oss båda men nu har hon inget emot att vila, lika bra att ta alla sjukor på en och samma gång.
Rysskylan har belägrat huvudstaden och trots att hon ståtar med namnet Iris Sibirica så klarar lillvovven inte många minuter ute innan hon får köldkramp i tass efter tass. Ella klarar sig lite bättre men idag har vi dragit ned rastningarna (promenader kan man kanske inte kalla våra små rundor) till tre stycken, för både hundarna och jag tycker det är ovärt med tio minuters påklädning varje gång vi ska ut. Tur då att vi återvände till Södra Stockholms hundhall igår, så att djuren kunde få lite motion trots vädret.
Siri fick precis som förra gången (glömde skriva det då) hoppteknikträning, denna gång en grid med varannan låg, varannan hög samt bend work. Jag tror att hon är helt bra i ryggen nu men vågar inte dra igång med riktig agility innan hon fått grönt ljus av fysioterapeuten. Hopptekniken var vi dock klar med efter en halvtimme så sen blev det lite hindersugsträning - dra självständigt på tunnel resp lågt hopp, lite backande och fotgående. Ella har nog inte förstått hur hon gjorde illa sig förra veckan, för hon var jätterädd i hallen - ville inte ut ur buren och tryckte sen precis utanför. Jag tog henne till ett hörn och började kasta godis, hon tog det men gick lågt och försiktigt och spanade hela tiden omkring sig - undrade väl när poltergeisten skulle komma och kasta iväg henne i rummet... När hon fick träna att runda en stor kon så tinade hon upp lite och viftade på svansen men var ändå lättad över att få återvända till buren resten av timmen. Och vad lycklig hon var över att ha överlevt när vi gick därifrån.
Stackars Ella, min lilla oturstant! I tisdags hyrde jag och Kickan in oss en timme i Södra Stockholms Hundhall, synnerligen trevligt ställe som rekommenderas, men besöket blev inte så lustfyllt för oss. En av de första sakerna som hände när jag tog ut Ella för lite pensionärsträning var att hon efter att ha tagit en tunnel fick syn på balansen och gladeligen rusade dit, det är ju ändå favorithindret. Dessvärre kom hon på i dålig vinkel och med åldern har hon inte samma koordination eller muskelstyrka så det blev upp som en sol, ned som en pannkaka - och det först när hon kommit upp på mittendelen. Vilken skräck när hon damp ned på golvet (med agility matting, tack och lov) och blev liggande skrikande. Jag hann tänka benbrott och avlivning innan jag ens hunnit fram. Men det tog inte många sekunder innan hon, skakande i hela kroppen, var på benen igen och kunde gå på alla fyra utan problem! Hon ville direkt till buren och där fick hon sitta en stund och lugna sig innan jag tog ut och kollade igenom henne mer, inget blödde, och inget gjorde så ont att hon pep så jag hade is i magen. Nu har det gått några dagar och som tur är verkar det inte vara mer än att hon fick lite blåmärken, hon har varit stel i ryggen och ovillig att bli hanterad men blivit bättre för varje dag. Idag verkar hon helt som vanligt. Men vad läskigt, hädanefter släpps gammeltant inte upp på balanshindren mer, hon får nöja sig med tunnlar och SSBKs nybörjarbom som bara är ett par dm hög.
En roligare sak som hänt i veckan är att nya regelförslag för agility kommit! Fem storleksklasser OCH sänkta hopphöjder, känns väldigt skönt. Och så kortas äntligen släpet på platta tunneln, vilket gör det lite mindre livsfarligt (säger hon vars hund ständigt voltar i släpet, kanske tror Siri att det ingår?). Kan ju inte skriva om alla ändringar, så kolla gärna in själv på Svenska Agilityklubbens sida.
