Mötte upp pappa o vår vän Tuva i Göteborg igår. Stannade i Falkenberg över natten och nu är vi påväg neråt i landet igen!
Mässan var väldigt bra. Hittade flera saker jag behöver höpåsar, glasspray, Glukosamin och presenter.
Reflekterade faktiskt över det när jag satt på läktaren. Så långt man kommer varje år ändå. Från att ha hittat passionen och hästintresset i yngre dar till att sedan samla på sig så mycket kunskap man bara kan. Och att jag har jobbat med ryttare på elitnivå nyligen är inget jag kunde tro för antal år sedan.
Har varit i Ystad också och fått se mer av det. Känns verkligen bättre nu. Inser vilken grym miljö jag faktiskt befinner mig i bara jag fortsätter vara modig och fortsätta öppna upp möjligheter och nya kontakter.
Synd att jag inte riktigt har intresse för mode/inredning eller smink. Hade varit betydligt lättare att inrikta detta på något praktiskt och inte lika personligt. Senaste tiden har jag behövt jobba mycket med mig själv. Att hitta tillbaka, bli bekväm och våga igen. Därför har det inte funnits utrymme att skriva mycket. Har inte känt mig så som jag brukar. Att vara driven, positiv och öppen.
Fast jag vet att det kommer igen. Bara jag kommer över vissa saker jag varit med om, börjar fokusera om på annat och lägger all fokus på intressen och bli mig själv igen. Så går det ju.
Men det är varför jag inte skrivit om ”djupare” saker på ett tag. Det går bara inte.
Har insett att framgång, uppfattas ”rätt” utifrån andra och bara prestera är en så liten del av att må riktigt riktigt bra. Därför har jag känt så- jag måste köra 100% på att varva ner och bara fokusera på dem som ger mig energi och världens bästa personer jag har omkring mig!
Jag försöker iallafall. Få fokus på här & nu, inte vara livrädd för att göra fel och få tillbaka ”må-bra” känslan i kroppen. Men det kommer att ta tid- det får ta tid.
Var verkligen behövligt att komma hem till familj och vänner några dagar och landa lite. Detta gjorde att jag verkligen kan känna efter vad som känns viktigt. Vilket också innebär många fler tankar. Ska lägga några tidsinställda inlägg här med saker jag rekommenderar eller kan dela med mig av, men jag kan inte ha för stora krav på mig just nu.
Om det är någon av er bor i Malmö och är intresserade av att vara hårmodell kommer Schwartzkopf och håller ett event nu i helgen.
När man är med om lite för mycket på kort tid, tillåter sig själv att faktiskt må dåligt och inte riktigt kommer ur det. Jag vet att bland den värsta boven vi människor har är att jämföra oss med andra, överanalysera och gå tillbaka till saker som hänt (som vi inte ens kan påverka längre) och bara tänka, tänka o tänka.
Saker jag lätt fastnar i just nu. Det har varit så gamla saker som ett sms jag skickade fel för ett år sedan, och hoppades att det inte kunde tolkas konstigt, la säkert 30 minuter på att tänka igenom det.
Så jag måste nästan skriva ner allt jag tänker på nu och bokstavligen stryka det som inte ens är relevant. Ska gå bredvid på ett nytt jobb imorgon, känns bra. Får mig säkert också att bryta tankemönster.
Alltså egentligen vill man ju alltid må på topp. Men sanningen är att alla dagar inte är så- men det går alltid att försöka. Speciellt när hälsan ställer till det, så får man fokusera på det friska.
Alltså något så makalöst häftigt och som gav mig perspektiv på saker är ön Hawaii.
Minns att kursen vi läste en dag visade denna och vi skulle reflektera över hennes tankesätt. Vet att jag delat denna en gång förut, men den är så värd att se igen.
Vara matcho, framgångsrik resultatmässigt, gott om pengar men egoistisk och tråkig eller vara en riktigt omtänksam person som verkligen tar hand om andra? Betyg vs generositet
Se videon nedanför:
Idag är väl en sån dag som bara är att acceptera. Tänker mycket. Speciellt över beslut, hur det skulle blivit om jag tagit ett annat. Hur vet man alltid att man gör rätt val?
Det är ju bara så läskigt att bestämma sig ibland. Vet ju också om vad jag absolut inte borde satsa på. Ändå kommer tankarna och helt enkelt ställer till det rejält. Får tänka på dagarna som nyligen var och hur underbart det var att träffa många av mina kompisar. Älskar er!
Tjejerna hade inte träffat varandra sen augusti
Ytterligare en sak jag tar med min från clinicen med Steffi och när Madde hjälpt mig rida är hur viktigt det är med varje detalj hela ridpasset.
Varje hörnpassering, varje avsaktning och signalerna du sänder ut till hästen.
Bara att sätta det i system och använda i verkligheten vardags också.
Men gud jag har ju helt glömt bort att berätta vad jag o mamma gick på förra fredagen. Det var ”No more fucks to give” på Malmö Arena.
Mia är brutalt ärlig när det kommer till hur samhället ser ut ibland. Speciellt vilka skillnader det finns bara för att man är man/kvinna.
Också vissa saker vi tror är en ”skyldighet” när det handlar om sex eller familjen. Vilket hon ifrågasätter starkt. Gav verkligen en tankeställare. Hur viktigt det är att ta hand om sig själv och sin kropp, och att våga gå emot saker du inte är bekväm med. Normer eller krav du känner är ingen verklighet- egentligen.
Wow. Jag och pauser alltså. Hinner tänka så mycket...
Dels att längta så förbannat mycket efter att träffa min familj. Fast att sitta på ett tåg gör ju att jag verkligen hinner fundera igenom saker.
Nummer ett. Ta vara på dem du verkligen älskar. Det låter brutalt, men saker kan ändras. Igår började jag dagen med att körda på en katt som sprang rakt ut framför bilen och slogs till av hjulet, flög bak och försökte springa men smällen tog livet av den.
Dels tillhörde den en familj som nyss förlorat två anhöriga inom familjen. Att då behöva få ett ytterligare tråkigt besked gör mig bara så nedstämd. Grannen som hjälpte mig att flytta katten och hitta rätt familj sa ”Du, livet är då inte lätt ibland”.
Svarade bara ”Jo tack, jag har märkt det”
Verkligen true story.
Och att det ändå var en katt. Tänk om det vore något annat? Får rysningar om det hade handlat om en människa.
Skrev av mig lite förut, kom iallafall fram till att alltid värdesätta mina förtrogna och dem jag litar mycket på. Sen har jag även hunnit tänka ut och förstå att tillvaron i livet är så invecklat ibland att man kan gå runt alla dagar i veckan och vara ”arg” på någon. Men det hjälper ju inte?
Ett fint exempel från verkligheten jag fick höra på ett jobb i söndags:
”Min son har haft det svårt med en klasskamrat i skolan. Han har slått honom, varit elak och det har inte fungerat alls. Ändå kom jag tre dagar i rad och de hade blivit bättre o bättre kompisar och tillslut samarbetat och lekt dagarna i ända”. Vi vuxna tänker ju inte så, vi är mer ”Äh han/hon är dum, och så vill man inte vara trevlig mot dem längre”. Barn är fantastiska att försöka så.
Ska verkligen ta med mig och sätta in den händelsen i mitt liv. För helt ärligt, även om jag nyss blev överkörd psykiskt, att jag dög ingenting till i ord, jag hatar inte den personen. Jag avskyr det jag hörde och att komma över det, men jag hatar inte personen.
En sak Kjell Enhager säger i senaste podden är att vissa saker vi ser som ett misslyckande kanske inte är det egentligen. Det handlar mer om vilka förväntningar vi hade på situationen.
Världens mysigaste ❤️
