Jossandahlberg

Att leva med psykisk ohälsa är något som förevigt kommer följa mig. Vart jag än går, vad jag än gör, så finns den där. Den kommer ibland upp vid värsta tänkbara tiden och slår ner som en atombomb i kroppen.

Kroppen blir svag, ögonen tappar fokus, hjärtat slår nästan utanför bröstet och luften jag andas känns som tjock rök som förgiftar mig.

Att leva med psykisk ohälsa förstör mig.
Mitt i detta är jag en mamma, snart 2 barnsmamma.

Engla vet om att jag tar medicin, medicin som hjälper min kropp att orka göra saker. På morgonen när Engla vaknar brukar hon ta min telefon och sitta i sängen och spela spel ett tag, eller kolla youtube. Hon vet hur man går in på youtube, hon vet var spelen finns. Hon kan koden till min telefon. Ibland ringer hon sin pappa på facetime och pratar lite med honom. Allt detta gör hon utan att väcka mig. Varför? För hon vet att jag knappt sover, hon vet att jag är så pass trött i kroppen hela tiden så hon låter hon mig sova en stund längre. Hon är 4 år.

Ni kanske tänker att "En mamma ska vakna INNAN sitt barn, en mamma ska vakna när sitt barn vaknar och direkt gå upp och starta dagen". Jo, så kan det vara. Men mitt mående gör så att jag inte kan det.

Jag har medicin jag kan ta på kvällen som gör att jag somnar bra och sover genom natten. Men jag tar inte den när Engla är hoss mig. Jag blir så pass dåsig ca 30min efter tabletten är tagen så jag somnar nästan ståendes. Därför vågar jag inte ta den när jag har Engla för om hon vaknar eller om något händer, då kommer jag vara så pass rörig i huvudet så jag varken vet ut eller in. Därför avstår jag från den, därför sover jag hellre 3 timmar var natt i en vecka än att riskera något för Englas skull.

Varje morgon är olik den andra. Jag vet aldrig hur jag kommer må när jag vaknar. Kommer jag vara pigg? Kommer jag ha energi? Eller kommer jag att må piss och inte orka resa mig knappt? Varje dag är olik den andra.

Det finns dagar när jag har Engla som jag inte orkar gå mer än till soffan från sängen. Dagar då jag helt ärligt skrivit och bett Basse komma, så att han kan leka med Engla och ta med henne ut en runda så hon inte blir lidande av mitt mående.

Mitt mående förstör alltså inte bara mig, det påverkar så många andra. Engla kan ibland undra varför jag inte har energi till att leka. Vad svarar man?

Jag känner mig ofta som en så värdelös förälder som inte orkar leka med mitt barn. Jag kan känna att jag inte förtjänar att kalla mig för mamma. För vilken mamma ber sitt ex komma och busa med barnet för en själv inte orkar?

Jag har turen som har syster rakt över gatan och systersonen ca 500m från mitt. Där vi kan gå så Engla får busa av sig medans jag sitter i soffan och vilar. Jag har turen som har en så förståelig och fin familj, som ställer upp såfort det behövs med vad det än gäller. Jag har även den enorma turen att ha ett så fint band med mitt ex som hjälper mig. Han kommer ibland med matlådor då han vet hur värdelös jag är på att äta när jag är själv(alltså när engla inte är hoss mig). Han kan gå och handla åt mig för han vet att min energi och mående inte tillåter mig till att göra det själv. Han påminner mig ofta om viktiga samtal så jag inte ska glömma.

Allt detta är inte jag. Det är något som tagit över mig bit för bit, något som jag var dag kämpar för att bli av med. Jag har kommit en så bra bit på vägen till ett bättre mående men där är oehört långt kvar.

Mina självmordstankar är helt försvunna, mitt självskadebeteende lika så. Mina destruktiva banor är som bortblåsta och jag har börjat värdesätta mig och min kropp mera. Numera tillåter jag inte folk att utnyttja mitt mående.

Jag är stark och jag kämpar varje dag, men vissa dagar är fortfarande hemska. Trots detta så kommer jag aldrig att sluta kämpa. Aldrig någonsin. Jag kämpar för Engla, jag kämpar för bebis i magen, jag kämpar för familj och vänner. Men jag kämpar mest för mig själv.

Jag vägrar ge upp.

Jag tänkte ta tiden att berätta om min borderline. Jag är inte min diagnos. Jag skyller inte saker på min dagnos. Men, jag förklarar den. Vad den "gör" med mig. Varför jag ibland agerar och reagerar som jag gör.

vad är Borderline?

Borderline, BPD. Vad är det? Jag vet knappt själv faktiskt. Den kommer och går var dag.

svart och vitt. Det är så jag(vi med bpd) lever. Vi ser inte grått. Alltid svart eller alltid vitt, där finns inget mellanting.

Att ena stunden må bra, känna glädje och vara lycklig är något som vi gör. Men, det kan skifta så oehört snabbt. På en sekund kan den glädjen bytas ut till ilska, sorg och tomhet. Varför? Där finns ingen riktigt anledning. Det bara sker. Sådär helt plötsligt.

Vi känner saker så oehört djupt. Älskar vi, älskar vi med hela vårt hjärta. Hatar vi? ja, samma där.

Vi kan känna oss övergivna av folk väldigt lätt. När svaret tar tid så kommer tankarna att människan avskyr en. Därför kräver vi väldigt mycket bekräftelse. Att fråga "tycker du fortfarande om mig?" "är jag jobbig?" och att säga "förlåt" är något som sker väldigt ofta. Snälla bli inte arg eller sur över dessa frågor, eller att de kommer ofta från oss. Vi kan inte hjäpa det, Hjärnspökena intalar oss att vi är avskydda av de vi älskar och därför söker vi bekräftelse för att få svar och få väck dessa tankar.

Att varje morgon vakna utan att veta hur dagen kommer vara i måendet. Vi kan vakna glada, mrn timmen efter må skit. Utan anledning. Vi kan känna sådan kärlek och lycka, för att sekunden senare känna avsky och ilska som inte är sann egentligen. Detta är något som är en oehörd börda. Vi kan tala och säga saker när den där ilskan kommer, som vi inte alls menar. Vi har svårt att uttrycka känslor rätt så därför kan saken komma att låta hemsk, ävrn om det inte alls är så det är menat. Så, ta inte det till er när vi talar i ilska eller avsky. Det är INTE vår riktiga åsikt eller mening, diagnosen tvingar oss att säga sådant.

Vi lider av extrema självdestruktiva saker. Shoppingberoende, alkohol,självskada,sex, städmani osv. När vi hamnar i en sådan mani så bli inte arga, försök att visa stöd och hjälp oss ur den. Vi vill inte hamna där, men det kommer så plötsligt och så pass starkt att vi inget kan göra för att hindra det.

När vi älskar så älskar vi så extremt djupt. Vi känner känslor i sådan hög grad. Vi faller väldigt lätt, även om vi inte själva vill. Men ändras ditt tonläge, ditt sätt att skriva, vad som helst. Så tar vi det som att du avskyr oss. Vi blir ledsna och kräver bekräftelse, som vi efteråt får ångest över. Så till familj och vänner, Vi menar inte att vara jobbiga. Vi menar inte att be om ursäkt för ingening, vi menar inte att vara krävande. Vi får bara till oss att ni avskyr oss.

När den känslan kommer att någon avskyr oss kan vi också vända och reagera med ilska. Vi kan vilja såra och förstöra. Men inte med mening. Vi kan känna att ni förtjänar det för att ni avskyr oss. Även om så inte är fallet. Vi menar inte att såra er alls. så återigen, ta inte till hjärtat om vi säger eller agerar något i ilska. Vi menar det inte. Det bara sker.

Vi har svårt att kontrollera känslorna. Vi kan inte kontrollera dem alls. Ena stunden kan vi känna kärlek, andra stunden ilska och avsky.

Vi kan få en identitetskris.Där vi inte vet vilka vi är längre. Detta betyder inte att vi förändras, enbart att vi har svårt att finna oss igen.

Vi kan få overklighetskänslor. Att vi inte längre är i nuet, att vi flyter bort och försvinner.

Att leva med Borderline är inte lätt. Diagnosen äter upp oss mentalt och oftast är det svårt att hindra den. Den tar över hjärnan, den tar över all kontroll i psyket.

Är du anhörig eller bekant till någon med borderline?

läs på om diagnosen.
Stötta och finns där.
Visa kärlek och omtanke på en daglig basis.
Ta inte sakerna vi säger allt för seriöst, iallafall inte de från ilskan.
Tänk på att vi är extremt känsliga och känner oehört mycket mer än de utan bpd, så var försiktig med hur du behandlar oss och vad du säger till oss.
När vi får en manisk period, visa stöd och hjälp oss ur den, bli inte arg eller upprörd.

Det viktigaste jag vill är att min familj, mina vänner som vill ha förståelse, snälla gå in och läs på om diagnosen. Läs på vad den gör med mig. Läs på hur den får mig att vara. För ibland är det inte jag som talar eller agerar, ibland är det diagnosen. Ta mina förlåt seriöst, För när jag ber om ursäkt så menar jag det från botten av mitt hjärta verkligen.

Som rubriken lyder så kommer jag att bli sjukskriven enligt min läkares ordinationer. Han tyckte att jag inte var kapabel till att jobba pga mitt mående och stressen just nu med allt som händer runt omkring mig.

Han var en helt ny läkare för mig, men han lyssnade och förstod verkligen vad jag menade med mina ord. Han sa direkt att jag inte ska gå till jobbet när jag mår som jag mår. Vilket stämmer ju, så jag är glad över att han lyssnade och verkligen tog in vad jag sa.

Jag ska även börja med en ny medicin tillsammans med den jag redan äter, då han sa att den inte var något farligt för bebisen. Den ska hjälpa mig att sova bättre om nätterna så jag inte är så trött om dagarna och även hjälpa mig med aptiten då jag för tillfället äter en gång om dagen och då väldigt lite oftast.

Så nu håller jag tummarna att jag kan samla krafterna och vila upp mig utan stressen över jobbet och att medicinen kommer hjälpa med sömnen men även ångesten som jag har och stressen.

Som så många andra blir även jag oehört nedstämd över vintertiden. Det pratade vi även om, och han förklarade väldigt bra att det är normalt och många blir det. Men sen finns de dem som kan ha en oehörd nedstämdhet som går över till en depression, vilket vi satt och disskuterade om jag eventuellt kunde ha. Vi kommer ha en uppföljning och fortsatt kontakt vilket känns oehört bra då jag verkligen tyckte denna läkaren tog mig på allvar även om han var helt ny för mig.

Så nu kan jag andas ut lite mera med vetskapen att jag har en läkare som är oehört bra och som tar mig på allvar. Jag har ju hoppat runt så mycket bland läkare efter läkare så jag hoppas verkligen att jag får ha kvar han nu.

Utöver det så har jag varit på ultraljud och är numera i vecka 12. Bebisen såg frisk ut och allting verkade bra vilket är en oehörd lättnad för mig. Dagarna räknas ner till flytten också och om mindre än två veckor så står jag i min alldeles egna lägenhet. Både lycka och rädsla kryper på men jag känner ändå att detta kommer bli något bra och något nytt för mig som är behövligt. Jag har turen att ha så pass fantastiska människor runt omkring mig som hjälper mig och finns där för mig.

Jag fick ju en panikattack för någon vecka sen, mitt i natten vid 3 tiden då jag helt enkelt brast ut i gråt och skakade och hyperventilerade så pass att jag fick gå ut på balkongen för att inte väcka Basse eller Engla. Jag satt där ute i en timme och bara grät, utan att egentligen veta varför. Men nu tror jag att jag vet. Jag håller ju inne så mycket. Så mycket stress som tär på mig och så mycket ångest över seperationen med Basse. Även om han och jag är goda vänner och han är min allra bästa vän så är jag ändå så livrädd att förlora honom. Jag har aldrig riktigt ventilerat för någon eller visat mina känslor kring allting utan hållt det inne och visat en god min för familj och vänner. Något som sedan brast helt för mig.

Jag håller mest en god min för de flesta då jag inte vill känna mig till besvär eller vara jobbig. Samtidigt som jag vill finnas där för alla andra som mår dåligt och försöka hjälpa på bästa sätt. Men jag och min syster satt och pratade varpå hon sa att jag måste börja tänka på mig själv. Jag kan inte leva för att nöja andra och hjälpa alla andra för att sen strunta i mig själv. Något jag måste lära mig.

Det är klart att jag vill hjälpa alla som mår dåligt. Men det är ju en skillnad på att vilja hjälpa och att känna sig tvingad och hjälpa. Jag har ju väldigt svårt och säga ifrån då jag inte vill såra någon. Men det kommer tillbaka till mig i slutändan har jag märkt.

Så nu ska jag mest fokusera på att må bra. Sluta stressa och oroa och börja tänka på mitt mående mer. Det har ju gått så långt så jag knappt orkar något med Engla heller då jag mår så pass dåligt. Och sen när hon vill leka och jag inte orkar så känner jag mig ännu hemskare. Så det blir som en ond cirkel bara, tyvärr. Och i all denna stressen,oron,ångesten och rädslan över framtiden så har jag inte heller lyckats sluta röka alls. Jag har ju dock trappat ner men så som allting är nu känns det helt omöjligt att sluta helt även om jag vet att det är bäst för barnet såklart(och mig). Jag vet även att folk är oehört dömmande kring dethär med rökning och graviditet. Men vet man inte heller anledningen till varför så kan det lätt vara så att man dömmer mer helt enkelt.

Just nu är jag bara så orolig och rädslan växer ständigt inom mig kring allting faktiskt. Vissa dagar känns allting så hopplöst och vissa dagar finns det någon glimt av ljus bland allt tvivel. Men att ge upp är inget alternativ så jag kör på med det hopp som finns kvar hoss mig.

Nu var det ett bra tag sen jag skrev ett nytt inlägg här. Anledningen är att jag hamnat i en svacka igen, måendet har gått nedåt enormt och jag har inte haft ork till något egentligen.

Samtidigt som denna svackan kommit har jag haft väldigt mycket stress i livet. Att hinna fixa allt det viktigaste till min lägenhet,jobben som jag har och även Engla. Jag har skrivit det förr, men jag är otroligt tacksam över Basse som ständigt finns där och hjälper mig. Han har tagit Engla väldigt mycket nu när jag haft det så stressigt med allt annat. Han har låtit mig vila när min hjärna gått på högvarv och jag stängt ner.

Han är min trygghet

Jag har börjat jobba som timvik på mitt gamla jobb som personlig assistent och samtidigt jobbar jag inom hemtjänsten som timvik och hoppar in när det behövs även där. Nu har jag även fått jobberbjudande på ett äldreboende. Ändå känner jag stress över ekonomin, att få ihop allt nu när jag kommer bo ensam och alla utgifter som jag kommer stå för helt själv.

Jag har även fått ihop det mesta till lägenheten, iallafall det viktigaste. Det enda som saknas nu är en tv faktiskt, men det kommer väll det med.

Så vad stressar jag över egentligen?

Ekonomin, tror jag. Dendär första månaden när allting ska inhandlas och första hyran ska betalas, när man verkligen inte har någonting till lägenheten. Mat,hygien,toaartiklar,städgrejer,djurmat. Allt detdär som behövs när man flyttar till eget. Den stressen sitter djupt i mig och jag har faktiskt ingen aning hur jag ska kunna släppa taget om den förrens allt det är ordnat helt. Dagarna tickar nedåt och inflyttningsdatumet närmar sig med storsteg. Lyckan som gror är total men stressen tar över helt när jag tänker på hur mycket det är som inte är ordnat ännu. Det känns som man inte alls lär hinna eller klara av det just nu.

Mitt i allt detta har jag besök hoss barnmorskan,ultraljud och saker på gång där. Samtidigt som jag vill passa på att göra saker med Engla och Basse ihop, nu innan flytten och det. Så mycket stress med en känsla av ingen tid. Hur lyckas man stressa ner? Sömnen har gått förlorad totalt och jag sover så otroligt oroligt och spänt att jag vaknar tröttare än jag var när jag somnade.

Väntar även på besked från min läkare huruvida jag måste sluta med mina antideppressiva eller ej och stressen där är enorm då jag vet hur utsättningssyndromen är och jag är livrädd för och sluta med dem just pga den anledningen..

Jag har tappat kontakten med många människor i mitt liv nu dessutom pga all stress som är. Något som gör mig extremt ledsen för även om dem säger att dem helt förstår varför jag inte hör av mig till dem så känner jag mig som en så usel vän.

Maten har gått förlorad den med då jag knappt äter någonting nu för tiden. Oftast blir det en gång om dagen, då middag och då inte mycket alls. Troligtvis av stress och måendet. Jag lever alltså på minimal föda och knappt någon vätska mer än te och kaffe, något som inte alls är bra för varken mig eller bebisen.

Så just nu känns allting så oehört meningslöst och trist och jag vill verkligen inte hamna i en sånhär svacka igen för jag har haft de så svårt och ta mig ur dem sist.

Samtidigt vill jag egentligen inte berätta för någon riktigt om all stress och måendet, för jag vill ju visa alla att jag visste kan själv. Men min kropp skriker efter hjälp och hjärnan skriker efter att få väck stressen. Den påverkar mig så enormt mycket på ett negativt sätt och jag känner mig bara sämre och sämre varje dag i huvudet. Men jag kan ju inte heller ge upp, det är inget alternativ för mig. Jag vet ju att bättre tider är påväg men just nu känns det som allt står stilla samtidigt som allt går så himla snabbt förbi så jag inte hinner med. Mitt liv är alltså oehört rörigt och min hjärna kaos.

Hur ska jag kunna stressa ner när det finns så mycket att stressa över?

Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet, somna och vakna upp nästa år och ha allting fixat. Men det går inte, så jag får fortsätta kämpa på tills kroppen strejkar helt. Det finns ju inget annat alternativ.

Jag är tacksam över alla runtomkring mig som finns där, men just nu skulle jag behöva ett mirakel.

För ja, vad gör man när livet vänder till det sämre igen?

Som de flesta vet så har jag fått en lägenhet. En helt egen lägenhet. Något som Pappa fixade åt mig och något som jag är otroligt glad över!

Jag har även ett jobb igen. Samma jobb som jag hade förra året och som jag trivdes oehört bra på. Så jag är otroligt glad över att vara tillbaka där!

Så, nu går det mesta framåt för min del. Är så lycklig över att jag har en familj som stöttar mig, hjälper mig så pass mycket som dem gör. Även Basse och hans mamma som hjälper mig med en massa gällande den nya lägenheten.

Bebisen i magen växer även den, nu är jag i vecka 9+5. Illamående som satan men det går förhoppningsvis över snart. Energin har börjat komma tillbaka och jag har den senaste veckan varit ute relativt mycket med Engla och Basse. Följt med dem till vänner, gått med dem till affären och varit vid lekplatsen även orkat storrensa Englas rum.

Numera ska vi börja gå igenom vad jag ska ta med mig till lägenheten och vad Basse ska ha. Har berättat för Engla vad som håller på och hända och hon är helt med på att vi kommer bo i åtskilda lägenheter och att hon kommer bo varannan vecka hoss varje. Hon har själv fått gå igenom vad för leksaker hon vill ha med till mig och vilka hon vill ha hoss Basse och hon verkar se fram emot detta, även om hon kanske inte riktigt har kopplat ännu exakt vad det innebär.

Någonstans inom mig känner jag en lättnad över det hela, för jag behöver nog detta. Jag behöver liksom lita på mig själv, kunna visa mig själv att jag klarar detta. För det är ändå något jag aldrig kunde tro jag skulle klara av. När jag var inlagd på psykiatrin fick jag även sagt till mig att jag inte kan ta tag i saker själv, att jag förlitar mig på alla andra och inte riktigt förstår det här med att sköta om sig själv liksom. Så jag kan faktiskt säga att jag är på god väg att släppa det. Släppa den här tilliten för andra och börja med tilliten för mig själv.

Jag kan somsagt fortfarande känna vissa dagar att jag inte har lust eller energi till något. Jag har vissa kvällar gråtit över förändringen som sker och även liksom känt en slags hopplöshet.
Nu när mörkret börjar krypa framåt mer och mer så känner jag även av det. Jag kan få en känsla av ensamhet,övergivenhet,rädsla och panikkänsla på kvällarna när det är mörkt ute. Något jag haft varje år när vintern och hösten kommer framåt. Jag är ju en ljusmänniska så att säga. Jag föredrar när det är ljus. Både ute och inne. Jag föredrar sommaren, jag föredrar när det är ljust och piggt. Mörkret är något jag inte riktigt kan hantera tyvärr. Men ändå gillar jag mysiga kvällar med tända ljus. Jag älskar ju oväder. När det regnar sådär kraftigt och regnet slår mot taket, när blåsten hörs så mycket och vissa vindar greppar tag om huset så det knakar lite och när åskan mullrar så man får rysningar i kroppen. Det, det är något jag älskar.

Jag är en ganska komplicerad människa just för det, för jag kan avsky en grej samtidigt som jag älskar den. Låter skumt, men sån är jag.

Nu så fortsätter jag blicka framåt med denna nystarten. Nu längtar jag mest till jag flyttat in, kommit iordning och vardagen flyter på som den ska. Så det är min nästa milstolpe just nu!

När energin och orken är slut och du inte vill något annat än att ligga i sängen hela dagen, vad gör man då?

När man har ett barn kan man inte riktigt göra så. Eller?

Engla är snart 4 år. 4 år av ständig kärlek,men även ständig koll och energin som krävs till. Jag har turen att ha en pappa till Engla som kan ta henne när min ork är slut. När min energi är nere på noll. För sanningen är att de senaste har jag inte gjort så mycket mer än att ligga i sängen nästintill hela dagarna. Jag har liksom inte haft energin där. Även om jag velat. Jag har även turen att ha en dotter som är så förståelig som Engla är. Hon förstår liksom att jag har mina dagar då jag inte har någon ork. Hon förstår att jag vissa dagar inte har energin till att leka med henne. Hon förstår att vissa dagar är pappa mer engagerad än mamma är.

Jag vill egentligen inte att hon ska ha den förståelsen. För det är klart jag vill att hon ska komma till mig om hon vill något, om hon vill leka eller vill ha något. Men det gör hon inte riktigt utan hon märker om jag kan eller inte, kan jag inte så går hon till Basse. Och han, han tar även den förståelsen. Han ifrågasätter inte mig. Han märker ganska snabbt hur min dag kommer vara och han anpassar sig till det. Han går ut med henne så hon får komma ut och så jag får vara ensam lite. Han leker med henne, han låter henne hjälpa han med städningen eller matlagningen så jag får vara ifred med mitt mående.

Något jag är extremt tacksam över men samtidigt något som gör mig oehört ledsen. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att varken hon eller han ska behöva anpassa sig efter mig och mitt mående. Men det finns inte riktigt något jag kan göra åt det, för jag kan inte styra så över mitt mående även om jag velat. Vissa dagar kan jag må skit utan någon speciell anledning. Något jag skrev om i förra inlägget.

Jag äter medicin. Antidepressiva. Dem har hjälpt mig enormt. Även om jag vissa dagar kan falla tillbaka så har dem hjälpt mig att komma på benen, orka med dagen någorlunda bra. Jag åt flera mediciner innan, bla lyrica och stämningsstabiliserande. Men jag valde att själv avsluta dem två då jag blev som en zombie med mina känslor. jag stängde av helt och hållet. Det gick så pass illa att jag inte kände någonting ens för mina närmasten. Och så vill jag inte ha det. Jag vill fortfarande kunna känna. Jag vill fortfarande kunna gråta,skratta,älska och hata. Jag vill inte känna mig helt tom hela tiden. Något jag gjorde med den kombinationen av mediciner. Så numera äter jag enbart venlafaxin, antideppressiva. Däremot är jag livrädd att jag ska behöva sluta även med dem nu när jag är gravid. Enligt 1177 är det okej att ta dem under graviditeten om man rådfrågar läkare innan. Men om läkaren säger nej? Jag kommer ju isåfall behöva. Jag vill inte utsätta mitt barn för någon medicin som kan vara skadlig. Så vad gör man?
Jag får helt enkelt vänta på besked från barnmorskan.

En sak jag är rädd över, det är när jag flyttar till eget och har Engla varannan vecka. Tänk om jag inte kommer klara det? Tänk om jag får en sådan dag när jag har henne, då jag inte orkar någonting? Jag kommer ju inte kunna skita i allting då. Jag kommer fortfarande behöva städa,laga mat, underhålla Engla och vara ute med henne. Kanske är det det som behövs för mig? Kanske är det det som behövs för att jag ska ignorera mitt mående och ändå kämpa igenom dagen.

Jag är både livrädd men även så otroligt spänd över vad de kommande månaderna har att erbjuda. Många förändringar men det kommer vara till det bättre. Jag kommer för första gången bo helt ensam. Jag, som knappt klarar av ensamheten. Men jag är ändå oehört lycklig över det, för jag vet om att skulle jag ha en dålig dag finns där folk som kommer hjälpa mig. Familj som kommer finnas där. Vänner som kommer stötta. Jag är återigen så otroligt tacksam över alla dem i min närhet. Och även till er som läser mina inlägg.

Jag vill inte söka empati med inläggen jag skriver. Att skriva ner mina känslor och mitt mående är ett sätt för mig att hantera det. Jag blir lugnare av att få ut det. Samtidigt som jag vill hjälpa andra att förstå hur det är att inte må bra. Hur det är att kämpa med sitt mående och med psykisk ohälsa. Jag vill få andra att bli öppna med sitt mående också. Jag vill visa andra att det är okej. Att det inte är något att skämmas för. Jag vill även berätta för er att mår ni inte bra, så finns jag alltid här. Jag kanske inte är bra med att komma på lösningar till era problem. Men jag lyssnar, jag försöker förstå och jag finns där. Man känner sig oftast ensam i sitt mående. Men det är ni inte. Ta hand om er!

Många har reagerat sen sista inlägget. Däremot fick jag enbart positiv respons, något jag absolut inte trodde skulle komma.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva om idag. Jag är väldigt insatt i dethär med psykisk ohälsa och ens mående. Men hur ska jag kunna skriva om mitt mående när jag för tillfället inte alls vet hur jag mår?

Idag har jag varit så himla skiftande med mitt mående. Jag mådde bra imorse. Var på städhumör, tänkte ut och gå med Engla, något som jag inte gjort på ett tag pga hur jag mått. Men, sekunden senare började jag storgråta. Grät så mycket så fick panik i hela kroppen. Engla frågade varför jag var ledsen och jag förklarade för henne att

"det är okej att gråta, ibland får man lov att gråta. Man måste få gråta också, man kan inte alltid vara glad. Är man ledsen får man visa det. Mamma vet inte riktigt varför hon är ledsen, men jag gråter och det får man lov att göra".

Varpå Engla la sig bredvid mig i sängen och höll om mig, grät med mig för hon ville inte se mig ledsen, något som gjorde att jag grät mer. Att se henne visa sådan medkänsla. hon försökte få mig glad. Hon torkade väck tårarna på min kind och hon låg där och höll om mig tills det kändes bättre igen. Då vet jag att vi uppfostrat henne helt rätt. Jag fortsatte förklara för henne att det är helt okej att vara ledsen. Det är helt okej att visa att man inte mår bra. Ibland vet man bara inte varför.

Det kan ha triggats av ingenting egentligen utan det bara blir så. Känslorna har blivit instängda, förträngda förlänge. Tillslut måste dem få komma ut och då gråter man. Det är helt okej, ingen kommer dömma en för man gråter. Ingen komma skratta åt dig. Du har all rätt i världen att visa dina känslor. Visa hur du mår. Visa att du har andra känslor än glädje.

det är okej

Du är bara mänsklig. Du är ingen robot utan känslor. Alla har vi känslor. Vissa mer vissa mindre. Men det är OKEJ att visa dem. Förträng inte dem,tryck inte väck dem, pusha inte bort dem. Låt dem få komma fram. Du måste tillåta dig själv att känna. Du är du och det är bra.
Du är du och du är bra.
Du är du och du är mänsklig.

Glöm aldrig bort hur värdefull du är.