Hej världen!
Jag lever....
Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.
Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva sinnet vid det laget, några dagar före jul och sen var det kört. Precis lagom till att hushållet skulle bege sig till Maltaön och fira jul så in i bängen med stora och små, då bröt det ut på allvar.
Vi drog in med resväskor, julmat och presenter med hopp om stoj och glam. Ja, den andra stod för det under veckorna men icke undertecknad.
Väl där parkerade jag i gästrummet med varannandagshögfeber och muskelsmärta, öroninflammation, ögoninflammation och lite annat smått och gott som brukar höra ihop med storsmitta. Försökte att inte smita ner alla andra, det lyckades väl inte riktigt fullt ut, tyvärr. Lekte och pysslade med kidsen, umgicks med de stora så gott det gick men orkade inte riktigt fullt ut. Reste hem efter två veckor med alla krämpor med i bagaget och slog sen läger i sovrum/soffan för mer än två veckors fortsättning. Tjoho, vilken december och januari!
Nu äntligen börjar det kännas som vanligt igen, om man nu bortser från den hysteriska morgonhostan som ger de inre organen chansen att vädra frisk luft då de nästan hoppar ut och så nästäppan som ger dagligvaruhandeln säljrekord vad gäller snytpapper. Ja, vad brukar man säga; den enes död den andres bröd...
Influensakamrater där ute i tillvaron, ni känner igen er och vi behöver inga fler ord., eller hur?
Nåväl, en Mortuta viker inte ner sig för enkelt och nu är jag på gång igen.
---
Det har hänt grejer medan flunsamolnet hängt över huset.
17 januari gjorde hon entré, den allra minsta medlemmen i vår brokiga och stojiga familj. En liten perfekt skrutt på 3,2 kg och i utsträckt läge ca 50 cm. Ja, vanligtvis är de där pluttarna ihopvikta som tusan och nästan ryms i en brödkorg.
Så nu är det verkligen de fyra gängs i familjen.
Ettan som är en storkille i sammanhanget, tvåan som finns nära oss nästan varje dag, trean som har det mest ljuvliga leende och skrattgropar och så nu fyran som inte märks men finns ändå. Hjärtat svämmar över av kärlek till dessa små och varje gång vi ses är det underbart.
Ja, kanske inte då tvåan snorar och hostar i ansiktet men definitivt då samma tös borrar in huvudet i halsen, klappar mig på ryggen och vi har mys-stund.
Ni lär ju få höra om denna kvartett, jag lovar.
För övrigt skottar vi snö och snö och snö...
Mortuta
Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.
Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och väljer lite kors och tvärs från den.
Inser redan från början att det är så mycket som glömts bort av det som 2018 gett men så är det för de flesta.
Så...lite hit och dit, håll till godo!
Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?
Haha, jag fyllde 60 år.
Många varv av firande blev det, med vänner och med släkten och med maken....
Genomdrev du någon stor förändring?
Fick nån ordning på trädgårdslandet så att det växer saker som inte behöver varjedag-skötsel vilket underlättar för de som hjälper till med vår trädgård. Lägg sen till att Sigge Robotgräsklippare flyttat hem till vår gård...fulländat.
Vilket datum från 2018 kommer du alltid att minnas?
Helt klart 7 juli för då gjorde baby Nova entré. Nummer tre på listan av godingar och det faktum att vi var på plats då hon föddes...alltså inte med på förlossning och så...lägg dessutom till att vi hade våra goda vänner A och M med under den spännande timmarna då vi väntade på besked och att vi sen stod i ett gathörn i Mdina, snörvlande av glädje alla fyra då samtalet kom....det gör att datumet är väldigt minnesvärt.
Dog någon som stod dig nära?
Tack och lov inte det
Vilka länder besökte du?
Få se nu..Malta förstås ett antal gånger, Tjeckien med goda vänner på 6x60-resa, Tyskland på egen hipphipphurra-tripp med maken och så Österrike med skidor på fötterna mest hela tiden.
Bästa köpet?
Något så simpelt som en portabel mobiluppladdare som förenklat resandet oerhört då det verkar vara som förbålt att hålla laddningen i mobilen tillräckligt länge. Behöver inte längre kuta runt på flygplatser och tåg och bussar och leta efter ett uttag...om jag då inte glömt att ladda upp den där grejen hemma, vilket händer då och då. Moment 22 typ....
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Så många saker:
Känslan av lycka då skidorna gled perfekt på alptopparna.
Det härliga släktkalas vi hade i somras.
Hilmas underbara skratt då hon ser farmor.
Presenten från kids och make på födelsedagen, den där snygga vinkylen som gör att mitt intresse för viner kan odlas bättre.
Ett fantastiskt fint halsband från de älskade döttrarna
Bilden på kylskåpet som visade oss den lilla skrutt som ska komma
Rian som hojtar "molmol, look at me"
Sonen som meddelade att de flyttar närmre
Listan kan bli mycket längre men vi stannar där.
Saknar du något under 2018 som du vill ha år 2019?
Den där festen som planerades i augusti som inte än blivit av. Nu jädrans ska vi träffas snart. Ehh, om nu bara alla är hemma, friska och lediga samtidigt.
Önskar också att det blir en midsommar med alla i familjen i Sverige den här gången....
Temakalas igen.
En grön gräsmatta som går att gå på...
Vad önskar du att du gjort mer?
Sjungit ännu mer. Kvartettsjungande, solosång och storakörensjung måste det bli mer av under 2019.
Startat träningen med kära Anna långt tidigare under året, det är så himla inspirerande och kul att hårdträna tillsammans med henne. Tränade själv tidigare men det är skillnad om man är flera. Ger järnet varje gång och inget fjaskande med vikter längre...2019 blir bara bättre och vi ska nu planera en träningsresa.
Vad önskar du att du gjort mindre av?
Jobbat på helger och kvällar, tyvärr svårt att styra själv...får nog stå ut med det i fortsättningen också.
Irriterat mig över sånt som inte går att påverka, energitjuvar alltså.
Sovit i tevesoffan i stället för att gå i säng i tid...
Favoritserie från året som gått?
Definitivt "Vår tid är nu", en svensk dramaserie med avstamp från efterkrigstiden och sen får man bara följa denna restaurangfamilj i flera årtionden. Välgjord de luxe!
Största musikaliska upptäckten?
Det måste nog vara en cover på Sounds of silence med Disturbed. Erkänner snabbt att jag inte hade en aning om vilken denna grupp var innan Rich spelade upp denna cover. Såå vacker version och det verkar vara väldigt långt ifrån hur denna grupp låter i vanliga fall
Ja, sen finns det ju väldigt många andra snygga, vackra, coola, roliga låtar, arrangemang och kompositioner som flödat genom sinnena (öronen och kanske också sjungits) under året. Som vanligt är det svårt att komma på namnen. Teflonminne är definitivt mitt andranamn....
Största framgången under 2018?
Lyckades tillsammans med många fler i familjen totalt lura maken till ett surprise party av den högre skolan. Han trodde att det var en familjemiddag med Maltaklanen men det blev något helt annat. Den minen då sonen och de andra kära släktingarna dök fram bakom lillpubens disk är heelt obetalbar...
Var du gladare eller ledsnare 2018 jämfört med tidigare år?
Varken det ena eller det andra, är en gladlynt person till sinnet som ser det mesta från the bright side of life.
Skrattar gärna och ofta
Tycker om att omge mig med vänner och familj
Blir lycklig av att sjunga
Älskar att kramas med nära och kära
---
Vad har du som läser detta gjort under 2018?
Är det nån av rubrikerna du vill berätta om...
Mortuta
Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var.
Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar sig med stormsteg. I minnets galleri framställs våra egna tre kids som lite pratsamma men kanske inte unstopable, något som jag anar att släkt och vänner eventuellt skulle sätta upp protestskyltar mot i stil med
"Fel ,Fel.. era ungar pratade och sjöng och hoppade ju jämnt och ständigt!".
Phff, minns jag inte av....ja,ja man minns det man vill sägs det.
---
Hjärtegullet Riri är nu fyra år och fylld av självförtroende och fantasi vilket märks på alla sätt och vis. Under några vinterveckor har vi nu förmånen att vara med honom i hans hemmiljö på Malta och det är så roligt...och lite utmattande.
Varje morgon vaknar han, fylld av energi och kastar sig in i hittepåhistorier med alla små figurer som finns tillgängliga ( alltså de som befinner sig synliga på golv, hyllor och bord i hans rum då han vaknar) som karaktärer och sen är cirkusen igång....klädbytena är många, under en förmiddag kan Captain Underpants, Mr Fireman och The Unicorn med flera hoppa runt och göra konster...mixa det med en och annan dinosaurielek, många sånger och danser och en sorts Catboy på besök så är vi väldigt nära lunchtid och nån sorts vila....
Läsaren kan ana att det tar på krafterna att hålla jämna steg med denna yngling. Molmol och Molfal har fullt sjå att hinna med i svängarna. Tack och lov har föräldrarna beskrivit lite i förväg vilka figurer som kan dyka upp och vad de kan göra. Lite som bonus får vi allt detta serverat i en underbar mix av engelska och svenska...bara så att man ska hålla sig mera skärpt alltså.
Hur underbart är inte livet då man får vara med om detta?
Det är en sort speed dating som vi ägnar oss åt...om och om igen. Från blygsam bekantskap till total kärlek på kort tid. Det som näraboende morföräldrar kan sprida ut över veckor och månader kör vi intensivt då vi väl är på plats. Det gäller att date matchingen fungerar så att man kommer till den gosiga läsa sagor-fasen tillräckligt snabbt och kan få ut det maximala av det.
Verkar funka bra denna gång.
Hm, om ni nu funderar över om det endast är molfal som är den som umgås med Riri så kan jag berätta att även den andra parten av paret får sin beskärda del av fyraåringen. Mormodern är dock samma person som fotografen...ja, ni fattar.
Hur mycket pratar en fyraåring...per dag?
Oändligt mycket...kanske man inte ens ska fundera över att göra en skattning.
Hur många olika fantasispår finns det i hans huvud på samma gång?
Är detta en fas i språkutvecklingen och kanske också i omvärldsuppfattningen? Varför blir det inte bara en enda mischmash av allt?
Kan någon berätta om detta?
---
Dagens utflykt gick till ett fantastiskt naturområde "The top of the world". Där traskade vi på vindlande stigar och tittade ut över underbara vyer som man aldrig kunnat ana skulle finnas på denna lilla stenö. Så fantastiskt vackert med all grönska och alla stora vyer. Inte sista gången vi besöker området, jag lovar.
Under större delen av utflykten underhölls vi av någon i sällskap som om och om igen påpekade att det var monsterbajs lite här och var...så att vi då skulle veta...
---
Nu sover gossen efter att vi läst sagor om Shamrock Sean och Vilda bebin och Laban och Labolina och nån himla dinosauri och så var det visst en råtta som pruttade och bajsade och så...
Vi vilar våra öron en stund...
love you, Rian
Mortuta
Konst är bra konstigt.
Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.
Somliga anser att det enda som kan få ha etiketten konst och värt att betraktas och hummas gillande över är det som passerat 100 000-kronorsprislappen och som omtalas med vördnad i de fina salongerna.
Andra vill att konst ska föreställa berg, vackra vyer eller fotoliknande ansikten, alltså sånt som går att känna igen hyfsat snabbt.
Några vill mest se det egengjorda som konstverk och ges vidare med kärlek.
Sen finns det människor som gillar det abstrakta och som inte riktigt är så tydligt, det som på någon vis ger fantasin fri lejd rakt in i hjärtat.
Först och främst bör nog påpekas att att de allra flesta av oss förmodligen tillhör en skvätt av varje kategori, åtminstone gör jag det. Ambivalent, men på ett bra sätt tycker jag, velig skulle väl nån annan beskriva det.
Variationsfylld smak kanske också är en beskrivning.
Fast...nog är min smak det med lite dominans av den sistnämnda abstrakta kategorin , det måste erkännas. Hjärta och sinnen kan rent go bananas vid åsynen av ett motiv som ingen annan ser skönheten i och ännu mindre ser vad det föreställer. Stora drag med penslar och kraftfulla färger som gör att pulsen ökar. Eller...kanske inte riktigt pulsökning men en viss tillfredsställelse kan uppstå av att gilla det man ser.
Häromdagen var det vernissage. I ett lite ruffigt källarutrymme med lågt i tak, vitkalkade väggar och stora, stora konstverk på väggarna. Fredrik Lindegren, umekonstnär tillika kulturchefen i stan, bjöd så att säga upp till dans med sina stora graffitiliknande konstverk.
Me like!
Abstrakt men samtidigt så sinnligt och tydligt, om man frågar mig...och eftersom jag nu är skribenten i den här bloggen så tycker och skriver jag så. Sprayfärg och stora drag, inget bjäfs med smådetaljer här inte.
Det konstiga är att någonstans i detta grovhuggna finns något annat. Ja, om man nu kan beskriva konst som grovhuggen. Vad vet jag, äger inte det s.k officiella konstspråket som bra...det sköter kategori ett (se texten i början) så bra själva i sin lilla bubbla.
Nåväl, var var vi? Just ja, grovhugget på nåt vis men med en finstämdhet i en del bilder. Ta till exempel den med två vuxna och ett barn. Den tycker jag känns så tydlig och detaljrik tekniken till trots. Kort sagt, fin tavla och min favorit.
Det var roligt och upp-piggande och intressant att gå runt och se på hans tavlor, lyssna på hans tankebanor och beskrivningar av tekniker som används och dessutom lite vanligt söndagspladder över ett glas julmust och ett och annat chipsblad.
Nån i familjen ansåg att det nog eventuellt kunder beredas plats för ett nyinköp medans någon annan var av åsikten att man till slut inte ser skogen för alla träd..fattar inte riktigt det där sista. Kan väl aldrig bli fel med nåt coolt på väggarna, eller vad säger ni? Dags att börja förhandla...
---
För övrigt är det väl sådär lagom råddigt och rörigt, i hemmet och överallt annars. Paket ska slås in och en och annan julskinekmacka ska intas. Kan med fördel göras samtidigt och i sällskap med en god dryck om tillfället passar.
Lilla hjärtegullet Hilma måste kramas och gosas med utav bara tusan denna veckan eftersom det sedan dröjer flera, flera dagar innan tillfälle ges igen.
Sen är visst dagarna fyllda av en del vanligt jobb också...har jag hört.
Off we go
Mortuta
Hushållet har haft kalas.
Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kommer på dessa kalas som för övrigt blivit rätt många över tid.
Om nu läsaren tror att vi snackar en liten kom på en glögg-fest så tar ni fel. Nähä då, här går vi all in...som vanligt. Konceptkalas är väl den korrekta benämningen. Tema och uppdrag och grejs och tävlingar och pyssel och mer därtill...stojigt och högljutt ska det vara, då är vi i mål!
Årets tema var alltså Förr i tiden. För flera hundra år sedan, bara jättelängesen eller bara några år sedan. Allt som inte är nu är ju förr i tiden, om man nu ska vara bokstavspetig. Fast...onekligen blir det ju roligare om man sprätter iväg tankarna lite längre än förrförra hösten. Eller i alla fall enklare och tydligare.
Det var kul att duka och julpynta huset med temat i tankarna. Mormors gamla supertunna glas fick komma fram om dock med andan i halsen. Herregud om nån skulle ta tag i nåt av dem med för mycket kraft, skulle gå i bitar som ett sprödare tunnbröd...fast å andra sidan var det väl på tiden att de kom till användning. Vepor och bonader med korsstygn och andra snitisga sömnader, den papperstomteparad som legat bortglömd och för att inte tala om glögg utan hittepåsmaksättning, pepparkakor utan ädelost, romerska bågar och ischoklad...idel barndomssmaker och nyttjat sen gammalt.
Nu blev det ju inte direkt så att gästerna kom i vadmalsrock och julbocksmasker, ej heller i folkdräkt och stärkt skjorta. Och om man ska vara ärlig var vi lika glada för det...hade blivit både varmt och stickigt i köket eftersom vi tillbringade halva kvällen där.
Våra vänner fick, iklädda sina medhavda förkläden, laga julbordsmat utifrån råvaror som de blev tilldelade. En box med lite av varje och med uppdraget att göra något traditionellt men med en twist. Inga recept och med minst en konstig ingrediens i lådan som avsiktligt skulle ge lite huvudbry. Jag menar, hur mycket förr i tiden är till exempel granatäpplen? Inte såg jag den på mina föräldrars julbord, ett julbord som verkligen var traditionellt.
Herregud vad vännerna joxade på. Först och främst prat och skratt, sen mer prat och prat. Planering och nån sorts struktur verkade vara av stor vikt. Därefter rördes det ihop röror, byttes råvaror mellan varandra på mer eller mindre svartabörsliknande sätt, diskuterades gamla matminnen och skalades och hackades...och på det också en liten julfrågetävling som löstes mellan varven om jultraditioner och sånger och mat och dryck och gu vet vad. Många åsikter om vad som egentligen var rätt svar.
Själva gick vi mest runt och lekte programledare i MasterChef...hur går det? vilka tekniker har ni? hur ligger ni till i tid? har ni kryddat och smakat igenom detta? hur ska ni montera det på tallrik? Många frågor men kanske inte så många vettiga svar...
Maten kom på bordet, presenterades av hemmakockarna med akuratess (hoppsan, där kom ett riktigt förr i tiden-uttryck..bara sådär).
Konceptet kan varmt rekommenderas om man vill få sina gäster att greja på lite då man ändå träffas. Dessutom garanterar det att man får massor av god mat på bordet, bara det är ju mödan värd.
Mer matminnen delades men också andra tankar och funderingar om jul förr och nu. Det var så intressant och kul att höra var och ens minnesbilder över vad som varit viktigt över tid vad gäller julhelgen i synnerhet och december i allmänhet. Dopp i gryta och lutfisk, ris a la malta och pressyltor. Många vågdelare på en rad där. Hur skapas de egna familjetraditionerna och när och hur försvinner dem?
Många timmar vid matbordet blev det...
Vill man då också tjorva till det ännu mer...och det vill ju gärna mortutahushållet så är det givet att pyssellådorna kommer fram, helst då lite längre fram på kvällningen. Denna gång inget undantag.
Förr i tiden-pyssel? Eeh...vad gjorde man för länge sen? Satte tändstickor på kottar eller nåt sånt?
Våra vänner är helt underbara.
Med samma frenesi och entusiasm som med allt annat vi ber dem om kastade sig gästerna över kräpp-papper, bokmärkesänglar, glanspapper och kristyr.
Det klipptes och kladdades och knöts och viktes och resultaten presenterades på de mest fantasifulla sätt. Smällkarameller, tomtar och flätade korgar tillverkades i värsta Ernst-stil. Domarduon, dvs maken och undertecknad hade stora bekymmer att låtsas-kora en vinnarduo. Egentligen vann ju alla...det är ju inte bara barn som vill vinna, eller hur?
---
Tack våra kära, kära vänner som delade denna kvällen med oss. Trots julstress och snuvor och allt annat som ibland kan stå ivägen så kom ni med värme och glädje. Det går inte riktigt att formulera i ord vilken betydelse ni alla har i mortuta-livet, var och en på sitt vis.
Julpussar och julkramar i hundratal till er alla.
p.s. nu vet ni att den svåraste låten i tipstävlingen heter En stjärna lyser så klart och att Carola sjunger
...öva på den nu.
Mortuta
Att vara en del av en familj har av somliga beskrivits som att vara en del i en trappa med många steg, ett träd eller kanske ett pussel. Oavsett om det är blodsband eller helt andra sätt som skapat familjebanden så bär man förhoppningsvis på känslan av samhörighet.
Min visualisering av familjebanden är bilden av ett pussel bestående av snöflingor, ni vet sådana som har många små pinnar som kan bli fler och fler och flätas in i varandra. Ett pussel med de äldsta generationerna i mitten och allt eftersom åren går så blir snöflingestjärnan allt större och större. Skillnaden mot verklighetens flingor som smälter och glöms bort och försvinner är uppenbar, för mitt stjärnpussel har en stark kärna inifrån och ut där man förhoppningsvis inte glöms bort även om tiden går.
Filosofiskt va?
Givetvis är nu inte detta något som skapat sömnlösa nätter eller gjort vardagen speciellt annorlunda, det är mera som att tydliga bilder av tankar kan hjälpa i nån tankesnurr då och då.
Att bli förälder var en stor och häftig upplevelse och min känsla var att älska-någon-galet-mycket-potten var uppbokad i och med de egna barnen.
Länge, länge kändes det så.
För fyra år sedan, eller rättare sagt lite mer än så...sådär en halvår före skedde då det som fick snöflingetänket att väckas till liv igen.
Mortutalivet bestod fram till dess av att njuta av att utöva intressen, träffa vänner, vardagsliv och flärd med maken, jobba och träffa de älskade utflugna barnen .
Kort sagt en alldeles vanlig tillvaro för den som hunnit en bit in i livet.
Den regniga sommardagen kom ett sms. Ett meddelande med en bild på ett litet skrutt som hade för avsikt att bli en del av familjen. Stort! Tårar av glädje.
Halvåret efter, närmare bestämt igår för fyra år sen, föddes vårt första barnbarn Rian. Då vi efter några veckor fick äran att hålla i honom kom känslor stora farande som en bättre sortens lavin. Ja, nog begrep vi väl att det skulle vara stora känslor och ord...för det har ju andra som fått barnbarn försökt beskriva...men ändå... så stora känslor!
Tankar och inre frågor av den här typen:
Vårt barn har fått barn och är inte längre längst ut på den släktträdsgrenen.
På något vis är vi en del i detta barns existens.
Men hur i friden kan man älska någon nästan ännu mer än sin egen avkomma, sina barn?
Ja, förmodligen även också sånt som:
Men herregud, ska min dotter/son kunna ta hand om den här?
Va, var de verkligen så här små?
Hur var det nu man gjorde då man bytte blöjor/höll i en som är helt lealös/tröstade?
Men framförallt så fylldes hjärtat och alla sinnen av oändlig villkorslös kärlek.
Rian 4 år
Grattis underbara unge!
----
På dessa år har familjen snöflinga utökats med fler fantastiska kids, nämligen Hilma och Nova...och ja, hjärtat rymmer mer och mer villkorslös kärlek.
Det tar aldrig slut, jag lovar!
Hilma
Nova
Det är helt klart roligt att med Rian hänga i lekparken, smyga som en dinosauri, fnissa åt kissobajshumor och läsa samma sagor om och om igen. Underbart att på klingande svenskengelska bli kallad mårrmårr alternativt mollmoll och längta galet mycket till varje gång vi ska ses.
Underbart är att mötas i dörren av en liten Hilma som skrattgråter av lycka då farmor dyker upp. Dra fram och plocka tillbaka med samma oförtrutna energi som bara en 1,5-åring kan ha. Få mysstund med en gosigt kramig unge är ljuvligt.
Hålla en 4-5-månaders Nova som levererar det ena underbara leendet efter det andra, som gurglar och sjunger och tittar galet intensivt med sina runda ögon på den där mormorn som dyker upp ibland, det är ljuvligt.
Snöflingebarnen, jag tror ni fattar!
Är det möjligtvis någon där ute som känner igen sig i mina tankar?
Må så gott alla, nu ska veckan förberedas med lite träning och häng med vänner.
Mortuta
Efter att ha befunnit sig några timmar i Berlin blev vi, eller mest jag då maken varit i stan förr och redan sett en del, varse att här finns det historia att berätta. Historia från mindre goda tider....so to say
Många platser och monument som berättar och påminner oss om till exempel...
Hitlerväldet. Förtrycket och dödandet av minoriteter och massmördandet av judar. Berlinmurens uppbyggnad och fall.
Tankarna går på högvarv och känslorna är All over the place, fast på ett helt annat sätt än då prinsen myntade uttrycket.
Tankar som sorg, förtvivlan och förfäran.
Det går inte riktigt att sätta ord på vad som sker i hjärtat och maggropen då taggtråd sitter på en husvägg eller då skyltar talar om nazioffer.
----
Hur är det att leva med alla dessa minnen som dagligen visar på människans fruktansvärda dåd? Att veta att landsmän i tidigare generationer gjort detta fasansfulla med berått mod. Vilar det en kollektivt skuld över tyskarna eller?
Bleknar minnena och blir det mindre hemskt för varje generation som passerar?
Antagligen är svaren väldigt olika om man skulle fråga folk på Berlins gator. Olika beroende på ålder kan man anta. De som var med under andra världskriget är ju inte så många kvar och man får väl hoppas att de berättat till yngre generationer.
Alla dessa monument är faktiskt det som ska fortsätta upplysa oss människor och vara en byggsten i försvaret mot nya onda makter...som till viss del hävdar att detta inte hänt.
En av de många monument och utställningar som påverkade mig starkt var den som heter 1933, Berlin Der weg in die diktatur, the path to dictatorship.
En utställning som visar, steg för steg, hur makten togs över av Hitler och nazistpartiet. Visar hur törstande den tyska befolkningen var på förändring och hur en samhällsstruktur bit för bit krackelerade och kom i nazisternas våld.
En del av utställningen belyser också hur det tyska motståndet krossades, hur motståndsmän och kvinnor (och deras familjer) dödades. En lång, lång "planka" med namnen på dem löpte längs väggen på utställningen.
Starka känslor och många tankar...och tyvärr också reflektioner och jämförelser med vårt eget land och andra europeiska länder där nazi-vågen väller in.
Murens existens är så tydlig i Berling trots att den är borta och riven sen snart 30 år. Centralt belägna utställningar där man kan läsa om tiden före, orsaken till och sen processen som ledde till att den slutligen revs och Berlin blev en hel stad igen.
Den starkaste mur-upplevelsen för mig var då vi traskade iväg till East Side Gallery ,en bit utanför centrala stan. Där är ca 1 km mur bevarad och där konstnärer fått möjlighet att med olika uttrycksmedel visa sin syn på detta historiska monument.
---
Slutligen måste jag visa det som satte mest avtryck i mitt sinne. Efter att ha vandrat över Brandeburger Tor, där man nästan kunde höra Hitlers tal från balkongen ut till massorna, kom vi till en utställning/monument som gav mig en klump i magen. Ett stort område med cementboxar som symboliserar den fasanfulla judeutrotning som skett. Att gå mellan blocken, stå stilla och tänka var en stark upplevelse.
Att sen gå in i en minnespark och besöka minneslunden som hedrar romernas offer, sitta på en bänk och fundera över detta...ja, det var mycket att ta in.
Blir om möjligt än mer orolig över den politiska utvecklingen som sker här hemma.
mortuta
En höst som startar i varma brittsommarvindar, övergår till krispiga dagar med sol som lyser genom höstlövsträd och sen övergår till frostig mark och lite röda kinder som känsla. Det är så jag vill ha det. Ni vet de där dagarna med ljus och långa stärkande promenader som bara ger massor av påfyllning av energi.
Jaha, har det varit så?
Nix pix, så kul ska man inte få ha det.
Denna höst har istället allt som oftast bjudit på dis...dimma....duggregn...spöregn...storm och framförallt kompakt mörker som omslutit oss alla. Antingen så minns man dåligt eller kanske inte vill komma ihåg om det alla höstar varit på detta sätt. Men nog tusan tycker jag att det varit värre än på många år.
Vad gör man då om man nu inte vill stoppa huvudet i en säck och be någon knyta åt?
Bejaka mörkret på bästa sätt. I mitt fall betyder det rätt många olika saker.
- tända ljus, plocka fram filtar och mjuka kuddar och ta chansen till stillhet och mys.
- träna som en blådåre...inomhus då.
- sjunga mycket.
Somligt ger massor av endorfiner och somligt ger massor av vila. På något vis känns det som att mörkret puttas undan och håller sig på lite mer behörigt avstånd då man hittar sina källor till kraft.
Denna november verkar det också som att fler än vanligt hänger upp ljusslingor i träden tidigare än nånsin. Kanske rent av att man ser ljusstakar i några fönster här och där trots att det fortfarande är nån vecka till advent. Om det varit en ljus och krispig höst hade undetecknad nog tänkt " men nog kan man väl tjå sig lite till" eller " herregud, varför ha så bråttom" men denna höst tänker jag inte så.
Har full förståelse för alla som vill lysa upp mörkret även om jag inte själv startat juleljustiden, är lite slow starter vad gäller sånt.
Vad mer att reflektera över?
Bok på gång: Hjort/Rosenfeldts En högre rättvisa. En kriminalroman med en story som nuddar vid känslan då jakten på Hagamannen pågick. Spännande och otäck. Och om man nu ska prata om otöcka och läskiga böcker ska man läsa Keplers nya bok, Lazarus. Fy tusan, var faktiskt tvungen att läsa den i omgångar...pallade inte att plöja rakt igenom. Varvade mellan att läsa, lägga bort boken några dagar och sen på´t igen.
Musik på gång: Ny bekantskap i form av Albin Lee Meldau. Gör ny magi av gamla låtar i Så mycket bättre-serien, mycket njutbart. Övrig lyssningstid musikknarkar jag vokalgrupper som vanligt. Ringmasters, Accent, Vocal Six, Solola m.m
På lördag går startskottet i familjen för julmusik, då blir det om möjligt mer stämsång och tighta ackord.
Bästa träningspassen: Ja,det sker givetvis tillsammans med Anna som jag nu sålt in kettlebells-träningen totalt till. Inspirationen får vi från spartanbrudarna på Malta som levererar inspirerande träningskomplex då den egna fantasin tryter. Vi jobbar som tusan och peppar varandra, Anna och jag.
Happenings: Bröllop i familjen. Ett hejdundrandes bröllop firades i helgen som just passerat. En helg där vi alla blev totalt översköljda med kärlek och om nu inte jag riktigt landat i allt det härliga som hände...hur ska då inte brudparet känna.
---
På gång närmsta dagarna?
Sjunga och öva, dansa och sjunga, träna och svettas, lyfta och swinga, skratta och le, krama och bry sig om, vila och vimsa på..
Vi hörs om några dagar då jag hunnit göra ovanstående saker några varv.
Må så gott alla!
Mortuta.
Berlin.
Ja, vad ska man säga?
Stort?
Javars...tillräckligt för att, en i släkt- och vänkrets välkänd, vimshjärna ska ha en rejäl chans att virra bort sig.
Storstadsfeeling?
Ja, om man med det menar att det kryllar av asiatiska turistgrupper men nån guide med en flagga på en pinne...hehe, inga fördomar här inte...
Intressant?
Åh herregud, intressant är bara förnamnet....oavsett om du är en historienörd, konstfreak eller helt enkelt bara en hängaruntochtaenochannanöl-turist så finns det så mycket att hämta i denna stad.
Då en sån som jag kommer till en ny stad börjar periskop-blicken veva runt.
Vad finns det att se på?
Finns det saker och ting att betrakta utanför givna byggnader och monument?
Mitt utgångsläge var denna gång att, med eller utan kameralinsen som filter se det som ramlar över en då man bara virrar runt i ren nyfiken. Kombinera det med en make som gillar kartor och minnesplatser och anser att man ska bara ska sett både det ena och det andra...ja,då blir en weekend i Berlin väldigt bra.
Det första som slog mig var att det stod björnar lite här och var.
Varför denna invasion?..ja,det kan man ju fråga sig. Nån sorts sagofigursfirande detta år? Precis som i London med Paddington då man snubblade över alla sorters smånallar överallt.
Nähä då...det visar sig att björnen ingår i Berlins stadsvapen och därför pryder gator och torg.
Lite kul att spana på dem men de kanske inte lämnar de allra djupaste avtrycken...
Insikt nr 2, cyklar....överallt. Ensamma, i grupp, i cykelställ, mot husväggar eller bara lite här och där. Mängder av Hyr en hoj-möjligheter och cykla själv eller runt med kunnig guide. Eller köp dig en racercykel och förena dig med berlinarna och kör som en dåre, gärna på minst trefiliga vägar...the sky is the limit.
Men det som fastnade mest var väggkonsten. Kalla det street art, graffiti eller kanske bara nåt som nån ville visa...eller allmänt kludd bara. Jag bara älskar detta.
Varsågoda, ett axplock av sånt som bara fanns där...mitt framför ögonen:
Häftiga va?
Under en av de mer slumpmässiga promenaderna ( och ja, det blev rätt många kilometer som avverkades eftersom solen sken och gympaskorna var med) snubblade vi över entrén till nåt sorts konstnärskollektiv stort som ett svenskt normalstort tvåhyreshuskomplex men med de mest fantastiska fasadmålningar och därtill liggande verkstäder och fika-holkar.
Tänk va häftigt att bo där...eller så skulle man bli knäpp av att inte ha nån lugn och vilsam punkt att fästa ögonen på...lutar faktiskt lite åt det sistnämnda trots min kärlek till det lite galna och färgstarka.
Nu får det faktiskt räcka med Berlinbilder för denna gång...kan ju inte bildbomba hur mycket som helst...
----
För övrigt?
LillskruttHilma, RallySally och resten av familjen räknar ner till inflyttning. Det målas, spikas och bärs grejer hit och dit och det intressanta kaoset fortlöper.
Träning med kära A är i full gång. Hon har kommit med i min träningsgrupp (var ensam förut och nu är vi två), jag gör passen och visar och sen svettas och peppar vi varandra stenhårt.
Tänk att man blev..typ PT...den här hösten. Kan inte få en bättre träningskompis.
Räknar ner dagarna till det är dags att ta flyget till lillön igen. BabyNova och StorpojkRian ska få sig en rejäl mormordos.
---
See you
mortuta
Hej världen!
Jag är på igen...helt klart. Känns roligt igen att skriva och tankarna ställer sig mer eller mindre på kö för att få chansen att komma ut i mer eller mindre begripliga texter. Förhoppningsvis vill ni dela detta med mig.
Varför detta uppehåll? Ja,enklast beskrivet så tog bokstäverna slut och att då bara skriva nåt för att fylla ett inlägg...nej, det passar inte mig. Men nu är skrivklådan påtaglig igen.
Vad har hänt på ett år, alltså sen sist jag var aktiv här?
Stort och smått förstås.
Varsågod här kommer en snabbspolning:
Sång (barbershoptävling, julkonserter, begravning. och bröllopsgig och förstås enormt många roliga övningstimmar med härligt musikaliska kollegor)
Träning ( det har slängts kettelbells så in i bängen det senaste året...)
Resor ( kors och tvärs och hit och dit, i större och mindre sällskap)
Familj ( en liten Nova gjorde entré i somras, alltså ännu en underbar unge att älska)
Sen så har det varit den toksnöiga vintern och en torkans sommar, ett riksdagsval med resultatet " det vete gudarna hur det kommer att bli egentligen" och säkert en hel del annat.
Det dyker väl upp några rader här och där om sånt.
---
2018 är ett slags jubileumsår för både maken och mig. Båda har vi fyllt 60 och sådant har en tendens att inte passera helt obemärkt förbi, detta oavsett om man är värsta partymänniskan eller mer åt det sparsmakade hållet.
I början av året reste vi till Malta och firade av maken med kulturhuvudstadsinvigning, överraskningsparty av den högre skolan och förstås en massa mys med maltakidsen, både stora och små.
En del skidåkning på perfekt snö och glaciärer avslutade den första delen av firandet och vi kunde hämta andan i några månader.
Eftersom vi har flera kära vänner som är jämnåriga blev det perfekt med en sommartripp till Prag för att fira 6x60. En härlig resa med goda kamrater, vad kan man mer önska?
Prag-intrycken lär väl dyka upp här lite längre fram...fotonörden gick bananas, som vanligt.
Som om nu allt detta resande inte räckte. Det blev dags för min födelsedag...för någon vecka sedan, och då med en helg i Berlin. Denna fantastiska stad! Ännu en plats som fyllt mig med så oändligt många intryck. Ni ska få se...
Avslutade med ett kalas med släkt och vänner, så...nu är det väl firat färdigt?
---
Vad mer?
FruKatt är på långlov hos sin andra familj. Enligt säker källa ska hon glida in här igen nån gång i månadsskiftet igen efter att ha campat på den andra gården ända sen juni.
Orsaken till denna landsförvisning stavas RallySally, hon är på långlån eftersom lilla familjen håller på att flytta mellan lägenhet, tillfällig lägenhet och sedermera eget hus. Tillsammans enades vi om att hon skulle ha det lugnast om hennes mellanstation fick bli här hos oss.
Sådärja, nog för denna nypremiär.
Vi ses
mortuta
Vem i friden är det som vrider upp tidsklockan vid den här tiden....varje år! Det känns likadant varje senhöst. Efter en september där man lurar sig själv att det fortfarande på något vis är sommar, går i lite för tunna kläder och hänger utomhus allt man hinner.
Sen dånar oktober in och man kan fortfarande lura sig själv att tiden går långsamt och att man inte behöver ägna sig åt livsplanering, över huvud taget. Våga vägra jacka....typ.
Och så dånar november in i dubbel hastighet på något vis, lite som ett ånglok som dånar in på stationen utan att slå på bromsen. Helt plötsligt ska sommar/höst-inställningen skrubbas ut ur sinnet och man måste begripa att det är nåt annat som väntar.
FruKatt känner också av detta. Hon som brukar gilla ett visst inslag av uteliv, dvs hänga runt husknuten och spana på grannarnas stora lurviga typer.
För tillfället är protesterna rejält högljudda då det är dags för " Nu har du trampat runt här inne i flera dygn, kattskrälle, jag ska hiva ut dig en stund" -tillfällen. Det gäller att släppa ut henne på baksidan om man vet att man ska ut genom ytterdörren inom kort och vice versa...annars gör hon ny entré snabbare än oönskad snuva.
Novemberspeeden märks väl mest om man tillhör släktet julplanerare. Ni vet, vi som lägger upp en planering för bakning, matlagning, pyntframplockning och annat som kan behövas. Bekant?
I detta hushåll har post-itlapparna kommit fram, där står det vad som ska (jaja..inte tvångsgöras alltså utan mera det vore kul att göra) hinnas med fram till jul. Lite gottis, nån kaka och så lite mat som kan frysas in. Tanken är att varje lapp ska vara rolig att göra och om man gör några varje vecka blir det förhoppningsvis så trevligt som mna tänkt sig. (Hehe...märks kanske att matlagning och pyssel är sånt som gillas i detta hem?)
Motsatsen till detta är kanske två-tre hysteriska kvällar/nätter med förberedelser innan julgästerna kommer...även om det faktiskt bara handlar om att man vill ha några ljustakar i fönstren, nån burk pepparkakor och lite julskinka och köttbullar hemma.
Så....dagens lapp då? Saffransskorpor stod skrivet.
Gott blev det och nöjd är jag!
¤¤¤¤
Det var tokvackert i morse och en energipromenad var på sin plats. Ut till havet för en koll av hur långt isen hunnit i strandkanten. Inte långt alls, kan vi meddela. Vi vill ju helst att julen ska erbjuda rejält med snö eftersom Maltaklanen dånar in under helgerna. Besviket tittade vi ut över öppet vatten...däremot så blänker isen blank på skogsvägar och stigar och hyllningarna till den som uppfunnit IceBugs-skorna kan inte bli nog ystra. Tveksamt om det blivit nån skogssväng alls utan dem på fötterna.
För övrigt då?
The Real Group besökte Umeå igår och givetvis var vi där. Är ett hängivet fan sen dag 1 som gruppen tog ton. Blir varm i hjärtat och lyrisk bara vid tanken på den tajta klang som denna sånggrupp levererar år efter år. Detta trots att det numera är endast en medlem kvar från den ursprungliga uppsättningen. Helt uppenbart är återväxten på bra sånggruppssångare god.
Idag har TRG-musik dånat i högtalarna på repeat...kan inte riktigt få nog.
¤¤¤
Lillhjärtat Hilma växer så det knakar och alla i tösens närhet reagerar på hennes utvecklingsfaser som om det aldrig skett förut. Hon är, som alla andra små kids...ett under. Fatta! Hon sitter själv, äter gröt och ler sitt vackraste tandlösa leende. Stort!
Må gott alla ni där ute i luften,
Vi ses
Mortuta
Människor, både i bekantskapskrets men också de i periferin svarar på frågan om hur ofta de storstädar med ett frågande ansiktsuttryck. Svar såsom:
"vadå, jag städar varje vecka eller i alla fall röjer ordentligt var 14:e dag" till "städningen har jag rut-bokat bort med ett städföretag" och så dom som säger " eh, städning... det är överskattat.."
Jaha, olika är det och förhoppningsvis är alla nöjda med sitt sätt att lösa problemet.
Här är det inte så ofta men då det sker är det ingående städning som gäller. Kanske inte den kategori som fick mest röster i min lilla gallup-undersökning. I detta hushåll är det en ingen lek med städning, svetten ska rinna! I stort sett kan det gå till på följande sätt:
- Planering vid frukostbordet
- På med träningskläder
- Gnugga från tak via väggar ner till golvlister
- Dammtorka, röja, sortera och kasta/källsortera/skänka bort
(ibland i hastigheten lite för mycket)
- Hög musik som ska peppa
(här duger inte nån vanlig radiokanalsprogram typ melodikrysset eller så...
nej ös ska det vara)
- snabb fika på mitten
(en av oss är sjukt snabb på att dricka kaffe och startar alltid fort igen)
- hitta mer och mer som behöver få sig en sortering
- svära över allt katt/hundhår som finns ÖVERALLT
- gnälla över den i hemmet som hittat på att de ska vara långa gardiner som är i vägen
- ha synpunkter på långhåriga mattor och anse att det är överskattat med myskuddar och filtar som ska dammas och vädras rejält.
- diskutera fördelarna med att istället bo på 30-40 kvadratmeter kanske?
- bli klar och ramla ihop i soffan efter oändligt många timmar och vara väldigt nöjd.
Om man nu bortser från att det nån av oss ofta hamnar i "men oj så bra låt det här är" då pianot städas och måste spelas eller "tänk, den här boken läste jag för ett tag och och då..." och bokhylledammningen då tar lite längre tid. Ja, bortsett från sådana tidshinder är väl ovanstående en rätt korrekt beskrivning.
Bekant?
¤¤¤¤
FruKatt, allas vår land lady. Hon som bestämmer och låter oss veta vad som gäller är inte helt övertygad om städdagens storhet och fördel.
Denna gång parkerade hon tidigt på köksön, trängde in sig mellan tidningshögar och några korgar och försökte sova bort eländet. Funkade sådär eftersom mer och mer skrot skulle få plats på samma yta.
Då möblerna började flyttas runt startade madamens klösa på så många textiler som möjligt-stund. Bort-schasad förstås. Svart i blicken är det då dags för jag sitter minsann var jag vill- aktionen. Fönsterbräda, pianotangenter, diskbänk och dörröppning...endast exempel på platser som hon kan propsa på äganderätten över.
Till sist åkte kattskrället och kattmaten ut på bastubron. FruKatt parkerade då utanför fönstret och kastade sura blickar in till oss resten av dagen.
¤¤¤
Nu är dagsverket avklarat och hushållet rent och väldoftande igen...och FruKatt är nöjd.
Mortuta
Den senaste veckan har delar av vår familj mer eller mindre bokstavligt bestigit berg, det berg som jag nu kallar K1, inte K2 som den där vanliga bergstoppen heter. Det här har varit betydligt mer världsomvälvande saker än vanlig bergbestigning.
Den lille svenskirländske maltesboende pojken i våra hjärtan har tagit steget från lilldagiset till Kindergarten 1-skolan. Aha, tänker ni, han är väl i den åldern då det händer.
Nixpix, ynglet är inte ens tre år och mormorshjärtat har slagit dubbelslag inte bara en gång vid tanken på att skrotungen ska in i skolväsendet, om än i lekskoleform.
För att greppa det hela måste vi ha en liten genomgång om maltesiskt skolsystem.
Småbarnsdagis (upp till tre år)
Kindergarten 1 och 2 ( mellan 3-5 år)
Skola (från 5 år och sen till 16 år)
Så långt verkar det väl inte så speciellt konstigt och olikt det svenska systemet. Lite tidigare skolstartkanske men ändå helt okej. Lägg till skoluniform, alltså inte kostym/dräkt i gabardin och slips utan enhetligt mjukisklädsel i aktuell skolas färger och vi kanske inte heller höjer på ögonbrynen nämnvärt. Kanske rent av tänker man att det kan vara rätt skönt att varje dag veta vad barnet ska ha på sig. Klädmobbningen torde väl minska radikalt.
Krångelfaktorn kommer först då det står klart att det där lille skrutten på knappt tre år också måste vara blöjfri och händig på att både få av och på kläderna då det är dags. En del övning har behövts den senaste månaden för att detta ska fungera...
Allt material som används (så kallat förbrukningsmaterial) ska vara införskaffat, bokpapper på pysselboken, pennor och sudd klara. Inget är gratis/skattefinansierat alltså.
Nåväl, lille Rian har nu gjort sin första vecka. Varje dag har den lille varje dag lämnats av vid skolporten, vinkat av sina oroliga föräldrar och med kånken-ryggsäcken lunchpackad tagit fröken i hand och gått in i klassrummet. Ni kan se det framför er, eller hur?
Fast riktigt så blev det inte.
Lillkillen har, på grund av storm och regn (ökenstorm som innebär 20 sekundmeters storm och tvärsöver-regn) varit invirad i diverse regnskydd, blivit buren in i skolbyggnaden tillsammans med alla de andra små och stora som tagits sig dit i ovädret. Sjöblöt, rätt förskräckt och förundrad över vad som händer...ja, det kan ju fått starta bättre. Oroliga föräldrar har under dagen väntat på att timmarna ska gå och att upplevelserna ska bli bra för sonen.
Förmodligen har den lilla familjens vecka varit lika tuff och strapatsrik
som att bestiga ett berg i K2:s storlek. Svettigt/Blött, oväntade händelser och en hel del motvind. Och med en skön känsla att få vila några dagar vid basstationen som helgen kan liknas vid.
Lycka till på nästa veckoetapp, Riri!
¤¤¤¤
Här har hösten kommit med rätt tydliga steg. Trädgården är vinterställd och det är bara att invänta snön. Jaja...jag vet att det inte är nåt som står på önskelistan såhär i oktober men nog minns en och annan läsare att det kommit frost och flingor redan dessa veckor...
Kanske inte för gott men i alla fall länge nog för att skrämma slag på oss alla.
Lilla fröken Hilma växer så det knakar och fotofarmorn vill givetvis föreviga flickeflarnet då och då, ibland i lite roliga miljöer. Kanske i en färggrann lövhög? Sagt och gjort, kratta ihop en hög och invänta besök kombinerat med uppehållsväder.
Hilma blev helt klart aningen överraskad av att läggas i en lite fuktig lövbädd, bjöd inte på ett enda leende under fotosejouren så resultatet blev ett gäng bilder på en allvarlig 4-månaders ljuvlig unge.
Som vanligt svämmar hjärtat över av kärlek till denna lilla unge...
¤¤¤¤
För övrigt har det födelsedagsfirats, grillutflyktats och LenaPH-showtittats. Allt var bra!
Mortuta
Denna regniga och gråtrista dag kunde ha blivit en soff- och strumpemysdag men icke det. Man kan ju inte vara hemma då gårdsbutikerna i nejden annonserar om öppethållanden hela härliga söndagen. Alltså var temat för vår helgutflykt givet.
( hela detta inlägg skulle kunna ses som en enda långa reklam för gårdsbutiker i södra Västerbotten...men se det är inte köpt på något vis.)
Iväg på krokiga, leriga och långa byvägar. Sträckor kantade av vackert höstfärgade träd som inte ens en skvätt-regn kunde ta musten ur.
Första gården som besöktes blev...
En gård som inriktat sig på de stora, stadiga nötdjuren. Ni vet sådana som man inte vill bli jagade av i en hage...om man nu skulle få för sig att gå in i hagar sådär bara på måfå.
Miljön runt gården är helt fantastisk och ger begreppet öppna landskap "ett ansikte". Är det dessutom klätt i vackra höstfärger, då är det vackert som tusan.
Inne i gårdsbutiken öppnade det upp sig ett himmelrike för fika-älskare. Vem är väl inte det? Problemet blev att välja bara en kaka/tårta/bulle, eftersom det fortfarande finns nån sorts självbehärskning kvar...eller?
Elva-kaffet levlade upp till nya höjder då det serverades i vackra koppar och med rosa pelargoner som sällskap. Ja, det blev en sötpaj till kaffet. Dieterna fick sätta sig på avbytarbänken denna dag.
Med kaffesmaken fortfarande varm i gommen bar det iväg till nästa ställe
Denna gårdsbutik och lantgård har lammuppfödning som sitt fokus. Stora och små, svarta och vita, tackor och baggar och lamm så långt ögat når. Blanda sen upp det med hönor både här och där så är man bra nära Häljegårds miljö.
Familjens son, en pratglad herre i tiotolvårsåldern visade med stolthet upp sin uppfödning av höns. Ett otal sorters hönor som spankulerar runt, en del på fri yta men de allra flesta inom hägn.
Trots att vi inte kom dit med små barn som ville klappa djur fick vi gå in i lagården och känna fårens varma nosar mot händerna och klappa på småkycklingarna som irrade runt, runt sin hönsmamma.
In i gårdsbutiken och få med sig några härliga köttbitar förstås. Får försöka förtränga de mjuka lamm-nosarna då det är dags att tillreda maten.
Sista besöket blev...
Här blev det mera kött-bod och inte så mycket mysig miljö och lull-lull. Men det var gott och fräscht och vi fick avsluta med en smaskig grillkorv innan det blev hemfärd med en del matpåsar i bagaget.
Det är en ynnest att kunna köpa kött och grönsaker på detta vis, i gårdsbutiker där bönderna verkligen går i god för att det är kvalité. Djuren har levt gott i bra miljö och då känns det lite bättre att äta kött nu och då.
¤¤¤¤
För övrigt då?
Lyssnar på ljudbok samtidigt som strumpstickorna dansar. Raggsocks-säsongen lär väl bara vara en frostnatt bort. Symaskinen har också fått glödga litegrann under de senaste dagarna. Gymmet på lill-ön har fått lite hjälp med utrustningen.
FruKatt har lugna dagar just nu. Av nån outgrundlig anledning har madamen valt att hållasig inomhus mest hela tiden sen sommarlovs-vistelsen hos originalfamiljen. Hon gör möjligtvis en snabb runda vid cykelboden och postlådan men sen får det vara nog och släpp-in-mig-krafsandet hörs. Denna stugsittarinställning har inneburit att grannskapets två mest ivriga slagskämparkatter valt vår gård till sin allra bästa arena. Var och varannan dag kan vi, eller då mest FruKatt sitta på första parkett (fönsterbrädan) och beskåda de två kämparnas dueller. Osäkert vem som vinner flest ronder. Tussarna av hår som pryder vår gräsmatta tyder på hårda ronder.
Nej, nu får det bli en brasa och kanske lite Master Chef eller Beck eller Morden i Midsummer som avslut på denna söndagskväll.
Mortuta
Scenen är följande:
Trött efter en dag med intensivt springande hit och dit, problemlösning och hantering av stort och smått. På väg hem skiner solen sådär höst-trevligt (ja, alltså med hög luft och ingen vind) och tanken om skogspromenad föds.
Hem och byta från de finblanka jobb-skorna till de något mer leriga gympaskorna, fram med kameran och here we go.
Det är helt ljuvligt att befinna sig i naturen, tankar och sinnen rensas upp på något vis. De tankesnurror som tidigare varit svårlösta får under en tur i skog och mark chansen att lösas upp och presenteras på ett sätt som lockar till lösning.
Går och går...kollar på svamp och annat mer svår definierbart..mer eller mindre vissna men vackra växter. Promenadtempot blir rätt ofta upphackat, om kameran är med, eftersom det vackra av någon anledning rätt ofta är i markhöjd och kräver ett visst krälande. Det är nog tur att ingen står bakom ett träd och tittar på människan med kameran som kryper efter marken..eller kanske det är det? Nåväl, ingen har än så länge gett sig till känna och funderat på vad man sysslat med.
Helt plötsligt händer det något väldigt speciellt denna specifika dag.
Blicken och fötterna stannar vid en "mark-skylt" som säger Hej Kompis. En alldeles fantastiskt fin sådan som fick mig att stanna upp och i princip rakt ut i skogen säga Hej På Dig Själv. Värmen i hjärtat steg och rent av önskan av att vara 5 år igen ökade för varje steg. Jag har hamnat rakt in i en av förskolornas skogsstig med så mycket härlig rekvisita.
Åh, tänk om man fått vara ett förskolebarn och få vara en del av allt detta häftiga.
På vägen hem ljöd alla möjliga härliga barnsånger och minns mina egna kids i den åldern då vi knatade runt på dessa så kända stigar. Ser verkligen fram emot att lära familjens nästa generation, dvs Rian och Hilma på roliga lekar längs våra skogsstigar.
Ett, två, tre, fyr...fem och sex och sju. Ut i skogen tåga alla nu. Far går först och tummeliten sist, Tyst det är, ej rörs en enda kvist.
Små små fågelungar sover i sitt bo. Lilla fågelmamman får då lite ro.
Jag leker träd, jag leker träd, jag leker ihåligt träd
Herregud, hur i friden ska våra småkids hinna lära sig alla sånger som mormor/farmor vill.
Måste börja lägga upp en barnviseinlärningsplan snart...
Vandrade hemåt igen och konstaterade att rönnen är vackrare än nånsin och att smultronskörden nu gått in i tredje andningen. Mums, mums.
¤¤¤
För övrigt då?
Har plöjt igenom David Lagercrantz senaste bok, Mannen som sökte sin skugga. Den andra av honom skriven, men den femte i milleniumserien. Rätt spännande läsning och den föll i betydligt bättre jord än den förra (Det som inte dödar oss) som mest var en märklig läsning.I denna, den senaste boken pratas det mycket om tvillingar och då i synnerhet då spegeltvillingar, alltså enäggstvillingar som är en spegelbild av varandra, både vad gäller utseende men också en del inre organ. Klart fascinerande och vetgirigheten i mig lockade till att läsa mer. Klart intressant!
Som parallell-bok, eftersom det sällan eller aldrig är bara endast en bok igång har jag Storytel-lyssnat på Omgiven av idioter, en bok av beteendevetarenThomas Eriksson. Där beskriver han på ett tämligen lättsamt sätt om olikheter i kommunikation och hur olika
beteendetyper agerar med/mot varandra. Lärorikt och intressant.
Ska greppa Erikssons nästa bok Omgiven av Psykopater...det ni, det blir grejer det.
Rapporterar mer efteråt...
Mortuta
En kväll under senaste veckan satt vi tillsammans med goda vänner och blandade god mat med intressanta diskussioner. Om maten är god och sällskapet trevligt flyger timmarna iväg och ämnen som avhandlas många. Denna gång fastnade vi vid den sk tiotusentimmarsregel.
Kräver kanske en lite förklaring innan vi går in på hur diskussionerna förlöpte.
Detta uttryck är myntat baserat på forskaren K.Anders Erikssons resultat. I stora drag kan vem som helst bli expert på vad som helst med 10 000 timmars övning. Det Eriksson funnit belägg för är att medfödd talang har en försumbar påverkan på en utövares skicklighet inom alla tänkbara områden och att det enda som spelar roll i sammanhanget är att öva på rätt sätt. Nyckeln till att lyckas är att öva på rätt sätt.
Läste på wikipedia om detta.
Alltså...som bilden ovan visar, 8 timmar mer dag och bara vila på helgerna...sen mata på igen. Hålla på så i 5 år. Det ni.....
Tillbaka till samtalet vänner emellan. Efter en längre stund av det sedvanliga skeptiska Ahh,det kan nog inte fungera och Nämen, behöver man så mycket tid mynnade det förstås ut i vad vi i sällskapet skulle ägna oss åt. Pannorna lades i djupa veck och tanketystnaden och därefter småfnissandet spred sig i rummet innan det var dags för redovisning.
Eftersom vi bestämde oss för en av parametrarna i våra fantasier fick vara att man skulle bortse från krämpor som livet so far levererat till våra kroppar blev lystern i mångas ögon om möjligt än mer glittrande.
Vi skulle ägna oss åt bland annat golfande, trumspelande, språkstudier, heminredning, trädgårdsinredning, saxofonövande, fotbollstrix och kick, måleri och skrivande och en del annat. Allt med samma entusiasm. Vi var rörande eniga om att vi kanske inte skulle bli så oerhört mycket bättre än alla andra men att vi skulle ha tusan så roligt under tiden.
Men...8 timmar per dag under så många år, risken är väl att man blir så himla trött på det där som man älskar allra mest? Risker man får ta alltså.
Intressant är att så få av oss valde något som kräver fysisk aktiva kroppar...om man nu bortser från golf och fotboll förstås. Och inte så många funderade i banorna av det ska ge rejält med pengar, det är uppenbart inte helt och hållet prio ett längre. Det samtalen kretsade runt var mer om vad man genuint älskar att göra och ville hålla på med utan att bli störd av nåt annat.
Vad valde jag? Haha, det kan ni fundera på....
¤¤¤
Trädgården jobbar på, det är grönt och frodigt och bären mognar i rasande fart. Den något bleka sommaren, vad gäller värme verkar inte ha påverkat nämnvärt. Grönt och skönt är det i alla fall och fortfarande kan man trava ut i tidig morgontimme och plocka in lite smultron och jordgubbar till frukosten. Lägg sen till en näve morötter eller ett knippe persilja till middagen så känns det rätt.
Vinbär- och hallonsnår är satta under bevakning och inplockning bör nog ske inom de närmaste dygnen, det är lite av en kamp mot fåglar och andra bärsugna. Bärplockning är inte min bästa gren, om sanningen ska fram är det rent av tråkigt och undviks så mycket som möjligt. Stövlar, hink och skog...nej, inte det. Men om bären finns i trädgården då är det något helt annat.
¤¤¤
Lilla hjärtat Hilma har varit på besök i helgen. Ja, med föräldrar och hundsystern Sally förstås. Ett dygn fyllt av gosande som fyller kroppen med kärlek. Blir så glad rakt in i hjärtat att lillfamiljen väljer att komma ut till oss så att vi får lära känna den nya.
Än så länge handlar livet med henne om att med jämna mellanrum sova, äta och jollra litegrann...men eftersom tiden i alla andra situationer går så himla fort är det väl bara en grisblink bort att hon kryper och klättrar och hojtar efter något smaskigt. Då är farmor redo, var så säker.
¤¤¤
För övrigt?
Väntar och längtar efter att FruKatt ska flytta hem efter sommarlovsvistelse. Hon har varit borta från hushållet alldeles för länge då man till och med saknar katthåret i möbler och på mattor. Se så, kom hem nu kisse...
Skolåret för alla våra fina elever börjar i morgon och då är allt som det ska igen på jobbet. Härligt! Även om det är skönt att få jobba så att säga ostört med planering och sånt är det inget utan alla stora och små ungar. Välkomna ska ni vara!
Sjunger och övar och..övar och sjunger. Mycket att lära sig utantill såhär i början av en ny säsong. Hoppas att halsontet som ligger och lurar backar undan nu då ingefära och honungskuren är påbörjad. Det och mycket sömn och träning ska väl hålla kroppen i trim även denna höst.
Mortuta
Det senaste dygnet har tidningar och sociala medier fyllts med kommentarer och reflektioner om den tidigare finansministern Anders Borgs öden och äventyr på skärgårdskalas. Nej, jag tänker verkligen inte skämta bort och förminska hur han, enligt media betett sig och vad han kallat både män och kvinnor. Tvärtom funderar jag rätt mycket över vad detta än en gång visar om det sedan århundraden det snedvridna kvinno/manssyn som råder.
I det aktuella fallet ska ovan nämnda man ( ja, man ska som vanligt inte vara hundra säker på att allt som presenterats är sant, men situationen som sådan har ju bekräftats skett) både blottat sig, tafsat på män och kvinnor och kallat dem nedvärderande saker...idiot är väl det närmaste man kan komma i beskrivning. Genom livet har det dykt upp såna här snillen som i berusat tillstånd betett sig som svin och som senare fått veta det olämpliga i agerandet (hoppas jag i alla fall). Intet nytt under solen alltså, men inte något att skylla på..ni vet spriten in vettet ut-prinipen.
Skillnaden den här gången är att Borg, då han blir varse om vad han gjort ( vet tydligen inte själv vad som skett) skriver en ursäkt på FB och på nåt sätt tror att allt är bra där. Ja,ja..kanske en snabb och desperat handling i samråd med sin försvarsadvokatagerande sambo och inte så konstigt. Förstår att han vill på något vis förklara och rentvå...
Det som däremot är konstigt, sjukt och ett bevis på ett betydligt större problem är de heja-rop och klapp på axeln-kommentarer som följde. Till allra största del män som skriver i stil med sånt kan hända den bäste, vi har alla varit utarbetade, osv. Hallå? Vad är felet? Skyll inte på utarbetning och överdos av alkohol, låt inte det bli försvaret och skälet till att ord och händelser sker.
Min åsikt är att sexistiska/människokränkande åsikter finns, via generationers maktstrukturer rotade hos en chockerande stor del av mänskligheten och det absolut inte spriten som planterar in detta i hjärnan. Spriten är tyvärr dock en form av katalysator som lockar fram ulven från fårakläderna. Om ingen drack sprit..ja, då skulle vi kanske höra färre saker men det finns fortfarande där, helt klart.
Idag lade dottern på Malta ut följande fundering:
"Can we please all be feminist and not raise boys into men who will shout "Should I rape you tonight?" from their car, like someone did at me last night when walking home."
(Upprörde mig till nivå högt blodtrycksläge...och givetvis också dottern och de som därefter deltog i diskussionen...)
Utan att ha fakta kan man gissa att den killen som sa detta inte blev kritiserad av sina vänner i bilen, i stil med " men alltså hallå där...hotade du en kvinna om våldtäkt, det är helt förkastligt och att du ens tänker tanken är helt galet"...nej, tvivlar på det.
En enskild händelse som med stor säkerhet kunnat hända var som helst...
Hur ska vi kunna vända denna snedvridna människosyn?
Går det överhuvudtaget att förändra?
Du man/yngling/gubbe som inte gör/säger/tänker på detta sätt som killen i bilen, Anders Borg eller andra av samma typ MÅSTE REAGERA för att inte vara en del av detta. Påpeka för de som till exempel kommenterar kvinnors utseende/beteende att det inte är okej...på jobbet, på idrottsplanen, på krogen m.m.
Du kvinna/tjej/tant MÅSTE REAGERA då du blir utsatt. (lättare sagt än gjort..jag vet) Känns sorgligt att skriva då och inte om, för jag kan ta gift på att alla vi har varit med om detta...på något vis.
Vi MÅSTE FOSTRA våra pojkar till en vettig kvinnosyn...eller jag vill nog kalla det människo-syn. Vara förebilder som ger killar trygghet utan att trycka ner.
Vi MÅSTE LÄRA våra flickor att de har 100% äganderätt till sin egen kropp och att på samma sätt ge styrka och självförtroende.
Att det dessutom finns en stor mängd samhälleliga och politiska och religiösa maktstrukturer som sätter upp gigantiska käppar i hjulet, gör inte ett förändringsarbete lättare.
Men jag ska göra allt jag kan med de små knoddar vi har i vår närhet.
Puh, nu har blodtrycket gått ner...
Mortuta
Väldigt många av oss har under barndomen haft bästisar som man delat allt med. Allt från att alltid lekt tillsammans på dagis och i skola till att dela hjärtesorg och festkvällar blandat med dötrista kvällar skavfötters i soffa och lånat kläder och smink. Haft lika kläder, gillat samma grupper och rätt ofta samma killar. En sån där vän som till och med fått läsa i dagboken, den där låsta och gömda som dolde så mycket för omvärlden.
Väldigt många av oss har också varit med om då bästisen valt bort och gått till en ny BFF (Best Friends Forever) och tomheten efter ett sådant svek har känts rakt in i hjärtat...för att kanske sen blekna då en ny bästavän dykt upp på radarn. Eller så har saknaden efter någon att dela allt med varit under en längre tid.
Bästa vän-fenomenet är verkligen på gott och ont. Barn/ungdomar ( och av någon anledning är flickor verkligen överrepresenterade i detta ) knyter ofta upp sig på en bästa vän och fallet blir då också hårt då det skär sig mellan vännerna. Övergivenheten blir total och de av oss som fostrat döttrar kan med största säkerhet dela erfarenheten av förkrossade flickor.
Jag kommer alltid att vara själv, Ingen vill leka med mig, Vem ska jag vara med i skolan nu?
Känns det igen?
Ingen kan vara så elak som en före detta bästis...om man har otur. Den ultimata hämnden verkar vara att berätta något som sagts i förtroende till den som då för stunden står längst fram i bästispyramiden. För det känns ibland som ett pyramidspel, då man betraktar flickors spel mellan varandra...och ja, det finns en del att göra där.
¤¤¤
Varför skriver jag då om detta och gör denna inledning?
Har funderat över hur vi hanterar sådant som vuxna och vad det gör att män/killar/gubbar/grabbar i större utsträckning har en hop vänner och inte någon specifik bästa vän. Är det bättre? Eller kanske blir det en ytligare vänskap? Fortsätter flickor i stor utsträckning att ha bästavän-synsättet även i vuxen ålder och vad ger det för konsekvenser.
Mycket att fundera på och ni fattar att det såklart inte är ett forskningsbaserat resonemang jag baserar mina tankar på och att det förmodligen finns lika många förhållningssätt som människor. Men, men.....man ska väl ha nåt att grunna på då tillfälle ges då det regnar eller är kallt eller då långpromenaderna behöver någon tanke-bränsle.
Nåväl, låt oss beta av några av dessa frågor.
Varför är killar/pojkar mer benägna att hänga i grupp? I mitt yrkesutövande möter jag många tonåringar och det är rätt uppenbart att killar sitter i flock eller själva. Det är rätt sällan som man ser/hör att tonårspojkar pratar om en person som sin bästa vän. Pojkarna gör saker i grupp, eller kanske bara sitter bredvid varandra med näsan i dator eller mobil. Umgås de? tveksamt...men de finns runt varandra. En hög killar spelar pingis, fotboll eller nåt annat sport-relaterat, cyklar på väg hit eller dit. Sällan två och två.
Självklart finns undantag, men i det stora hela har jag iakttagit detta.
Hänger vuxna män med endast en person och delar livets stora och små med denne...nu övergår jag till gissningar och betraktelser av det andra könet genom livet.
Jag tror att de har flera vänner och beroende på vad man gör och vill diskutera eller utöva väljer man ur sin vän-palett...Låter lite enklare eller kanske det är något som de då missar?
Fortsätter flickor att ha bästis in i vuxen ålder? Ja, jag tror att övergången till en större vänkrets tar lite längre tid beroende på hur uppknuten personen ifråga varit till en enda vän. Inte bara en gång har jag läst om/talat med unga vuxna tjejer som känt sig ensamma och övergivna då den där enda vännen flyttat till annan studieort/arbetsplats eller liknande och att man inte riktigt vet hur man skapar nya vänskaper. Svårt att kliva fram och visa att man vill umgås med flera olika vänner. Somliga drömmer envist om en ny bästis som man kan äga på samma vis som i tonåren, vill alltså inte riktigt bli förtrolig med flera olika.
Baksidan av barndomsbästavän-fenomenet alltså.
¤¤¤¤
Att kalla någon sin bästa vän kan ibland kanske tolkas som att man utestänger och degraderar alla de andra som är betydelsefulla i livet. Alla de som man verkligen vill dela livet med och hjälpa och stötta och få samma tillbaka vid behov.
Vänner som är viktiga.
Min teori och livsfilosofi är att alla de som är mina nära vänner är mina
Bäst på något vis-vänner. Ingen position i en pyramid här inte.
- Vännerna som funnits med sen barndomen och som man inte behöver förklara allt för, om släkten och så...och som vet vad som hände för länge sedan. Som träffat ens föräldrar och de som inte längre finns i livet.
- Vännerna som kommit in under livets gång och som följt det stora och lilla i vardagen. De som man kan skratta och gråta med även om man inte ses varje vecka. De man ringer och frågar hur det är eller kramar om lite extra då man ses.
- Vännerna som tack vare blodsbanden finns. Puss på er.
-Vännerna som man fått via jobb eller liknande. De där som man möter på i både lugna och stressade situationer och som kan både klappa en på axeln eller heja på då det osar lite katt. De där vännerna som man nödvändigtvis inte behöver veta allt om och som man inte heller öppnar upp hela sitt register för men ändå bara älskar att ha i vän-påsen.
- Vännen som jag valt att dela i livet kräver väl sin egen plats. Är väl närmast att kalla BFF?
...ja och så de där kategorierna som jag för stunden glömt bort. Har ju inte direkt nån liten lista i plånboken som jag bockar av på...
Hur tänker ni andra runt detta med vänskap i vuxen ålder? Har ni fler vänner nu än i tonåren? Behöver man vänner då tillvaron är tokfylld av familj och tvätt och jobb och allt?Försvinner en del då andra poppar upp...och är det ett nederlag eller livets gång?
Mortuta
När solen skiner....nej, vi börjar om...
När det inte regnar och/eller blåser så att huden knottrar sig, ja, då måste man verkligen passa på att göra utomhussaker. Precis en sån helg har det varit, mend ljuvlig sol och värme och det känns som de allra flesta som haft möjlighet kastas alla inomhusmåsten och hängivit sig åt the indian summer life.
Så även detta hushåll.
Trädgården och bärbeståndet har fått sig en duvning. Hallon finns det gott om, det har så många insta-konton vittnat om så det var väl läge att traska iväg de där 13 metrarna som var avståndet mellan buskarna och undertecknad. Det mesta äter vi upp med detsamma men lite måste väl sparas i ladorna.
Vi har dessutom rensat och grävt och kapat och tänkt och funderat. Ska det göras nån förändring tänker man mycket bättre i solsken, eller hur? Bästa att passa på!
Ska stora buske A och B flyttas på måste lilla buske C och D få ge sig av till nån annan plats och då måste sandhögen och gruset bäras bort och stubben kapas ner och...känns det igen?
Lägg där till en toktjock gräsmatta som ska hållas på en, för grannsämjans skull, hanterbar nivå. Vill ju inte att de andra runt om oss ska behöva beskåda som mest skulle beskrivas som "När som sädesfälten böja sig för vinden.."-känsla. Högt gräs alltså, fram med klipparen och kämpa igenom djungeln.
Rönnbären hänger i klasar överallt och det borde finnas något bra att göra av detta överflöd. Satt en stund på bärplockarpallen och klurade lite på vad som skulle funka. Kanske blir lite väl mycket om man ger sig på massproduktion av armband med rönnbär trädda på gummiband? Nej, tänkte väl det. Ingen av er som skulle starta online-försäljning med det som huvudnummer?
Safta, sylta känns inte som nåt som skulle gå åt i hushållet. Gelé är väl möjligtvis det som kanske ligger närmast. Nåväl, det kändes trevligt att passa på-sitta där och filosofera.
Det finns en antal naturreservat inom en hyfsat nära radie och vi har inte varit direkt världsrekordhållare i att besöka dessa. Dags att ändra på den statistiken. En av höstens målsättningar under rubriken Trevligheter ihop är att beta av ett gäng på reservatslistan.
Dagens fikavandring i vacker miljö blev till Hässningsberget, nån mil utanför Umeå.
Vackert som tusan, lagom vandring om man vill vara ute ett par timmar och i solsken bedårande miljö. En tur som inbjöd till både filosofisk tystnad och trevligt småprat.
Det gäller ju att passa på, eller hur?
För att inte maken skulle hinna trampa dessa kilometer upp och ner flera varv i väntan på att fotonörden skulle bli klar med kräla efter marken-vinklar och vackra motiv blev det endast några få motljus-karameller. Men rätt coola sådana.
Får nog ägna mig åt det mer ohämmat vid ensamvandringar istället. Jag passar väl på då...
FruKatt har, efter en ovanligt lång sommarkollovistelse kommit hem igen. Hade nästan börjat misströsta och misstänka att fosterhemsplaceringen (dvs vi huserar katten då ägarfamiljen är allergiska) upphört och allergin på något vis bara försvunnit. Beredde oss på att endast få träffa madamen på besökstid och sånt...men icket. I torsdags drog hon in igen.
Välkomstkommittén stod beredda och tog emot..
Femton sekunders svep inomhus och sen stod hon jamande vid dörren.
-Släpp ut mig, jag måste kolla av tomten och uppfarten och skogsdungen och....
Där satt vi på bron och tittade fånigt på kattrumpan som svassade iväg runt hörnet. Inte det minsta strykande runt benen eller uppmaning om att bli kliad eller klappad, nej då. Samma gamla FruKatt är tillbaka, regenten och drottningen med ett ego större än Gunilla Persson och Kim Jong-Un tillsammans.
Vi säger ändå Välkommen hem Kissekatten!
¤¤¤
Vi avslutade vår Passa på-helg med att sitta i solen med lite ost, kex och Prosecco. Satt som en smäck och blir väl något att minnas då septemberdagarna blir lite mindre kortärms- och altansvänliga.
Vad har just du passat på att göra?
Kapat ett träd, hoppat studsmatta, åkt båt eller kanske vägrat vara ute och sett minst en säsong av nån serie?
Mortuta
Veckan som varit.
Vimsat runt mellan högt och lågt, stort och smått.
Hade många planer på vad som skulle hinnas med, ni vet långa listan.
- Träna före jobbet - helst innan 06.00
- Göra flera sylt- och långkok
- Öva som en galning så att hela repertoaren för hösten skulle sitta helt utantill.
- En massa annat som mitt överambitiösa alter-ego skulle kunna hitta på.
Men inte något av detta blev det nåt av......
Istället blev det helt andra saker som kom upp i den så kallade pipe linen.
- Sytt en del små plagg till lill-Hilma
- Sytt en del större plagg till gymmet.
- Övat på andra låtar som låg nära hjärtat, kan flera nya låtar men ingen utantill
- Stickat en tröja till den lille irländaren
- Lärt en massa på jobbkurs
- Lagat nya maträtter, till exempel kålrotsbiffar...mums.
- Slappat i soffan
- Slaviskt följt Biggest loser VIP och Idol
- Slarvtränat en del...
Jodå, det hinns med en hel del på en vecka....
¤¤¤¤
Umeå har bjudit upp till smakfestival för fjärde året och med lite god hand med vädergudarna brukar det vara en mysig tillställning. Ni fattar...sensommarsol i ryggen, en kall öl, god mat och lite schysst musik på scenen.
Detta år bjöds det dock upp till regn, snålblåst och 10-12 grader. Sktitväder alltså.
Nåväl, en snabbsväng blev det dock. Det gäller att gå på en sån festival tokhungrig, smakportioner och ditt och datt på småtallrikar stod som spön i backen.
Oväntat godast var uppstekt palt med bacon, detta trots att det bjöds mat från många håll i världen. Klämde till med rawfood-tårta och kakor som efterrätt. Mums.
¤¤¤¤
Bebisar växer så det knakar...och syns!
Hilmahjärtat har varit ute på äventyr, ja med modern som sällskap förstås och farmodern (undertecknad alltså) har inte fått möjlighet att gosa på flera veckor. Evighetslång tid.
Herregud, ungen har i stort sett lärt sig läsa och skriva på två veckor. Ja...eller åtminstone hålla upp huvudet och greppa tag i leksaker. Begåvat barn!
Turligt nog ryggade den unga damen inte bakåt i skräck då vi väl möttes igen, på nåt vis verkar hon känna igen rösten och tittar stint på en med lugn i blicken. Känns skönt att veta om man nu skulle dra vinstlott och bli barnvaktstillfrågad.
¤¤¤¤
De första veckorna i september är mycket speciella i familjen. Två av tre kids är födda denna månad och det känns fortfarande som det hände nyss. Fattar inte riktigt att tiden gått och att det är..sorry to say, snart medelålders kvinnor som är våra döttrar.
Först ut, kloka och vackra Maja. Envis och energisk..och en helt underbar mamma.
En vecka senare, kloka och vackra Linnea. Även hon envis och energisk.
Skulle kunna skriva spaltmeter om dessa två och deras liv fyllt av kamp för feminism och kvinnors förbättrade möjligheter på lill-ön och deras energi att driva Spartan-gymmet framåt. Timme ut och timme in ägnar de åt att diskutera med andra om hur orättvisor ska förändras och det är ett stolt modershjärta som klappar.
Hurra för er brudar, fortsätt ert stora arbete!
Mortuta
