För exakt 1 år sedan idag så fick vi hem en trefärgad lurvig liten sak på prov.
Sonen som satt i köket och tittade på youtube flög upp på stolen och vägrade gå ner, han tyckte det var en läskig stor hund som kom hit.
Katterna var nyfikna på henne men hunden själv var livrädd för katterna stackarn.
Det tog nog nästan en timme innan sonen vågade sig ner och interagera med hunden.
Under det här året har mycket hänt. Sonen är inte längrerädd för N utan älskar henne, N är inte livrädd för katterna längre och katterna har börjat försöka leka med henne. LIvet med hund är fantastiskt <3
Jag funderar på om jag kanske ska blåsa liv i den här bloggen igen?
Vi får se, jag gör ett försök i alla fall!
Det har verkligen hänt en hel del här sedan jag skrev sist.
Jag har nu varit på min arbetsplats i mer än 1 år och det känns helt fantastiskt hur långt jag har kommit!
Jag älskar verkligen att umgås med mina arbetskamrater, träffa alla hundägare och kunder i butiken!
Det som har varit svårast och fortfarande till en viss del är svårt är att veta när jag kan vara hemma, alltså hur sjuk jag måste vara för att kunna stanna hemma. Men nu tycker jag att jag börjar få ett bra hum om det där.
Nu ska jag iväg och hämta sonen från skolan.
Jag är verkligen superdålig på att komma ihåg att skriva något här.
Idag ringde ett företag och bokade in en anställningsintervju med mig.
Usch och fy... jag vill ju inte jobba någon anna stans än där jag har min arbetsträning!
Gick och beklagade mig lite för ena chefen och då kilade hon kvickt iväg till den andra chefen och talade om att jag skulle på anställningsintervju. 10 minuter senare fick jag ett sms där det stod att dom vill anställa mig.
Så den 1:a mars skriver vi papper.
Vi firade med pizza och cola.
Idag var jag och min blivande man till fertilitetskliniken för vårat första riktiga möte.
Vi fick svara på en del frågor, väga och mäta oss och så berättade hon svaren på proverna vi lämnade för en tid sedan.
Allting såg väldigt bra men det är pågrund av min oregelbundna mens samt ägglossning som har gjort det väldigt svårt för oss att träffa rätt.
Sedan fick jag göra en lättare gynundersökning och även ett ultraljud där det bekräftades att jag har väldigt många ägg i äggstockarna samt tjocka slämmhinnor vilket gör att hela min menscykel är så oregelbunden.
Nu har jag iaf varit och hämtat ut medicin som ska locka igång mensen och ägglossningen!
Nu har det gått ett tag igen och som vanligt har det hänt en massa grejer!
Till att börja med så har vi nu mera 3st katter hemma. Luvas son, Frank har fått flytta hem igen och han har blivit bra mycket större sen sist han bodde här.
Tyvärr gillar inte Luva och Saffran att deras barn/barnbarn har flyttat hem så än så länge bor han i sonens rum.
Men det går tydligen bra att äta bredvid honom utan att slåss.
Över till något ännu roligare, bröllopet.
Idag är det 7 månader och 20 dagar kvar tills vi säger ja till varandra. Sedan vi skickade ut "save the date-kort" till alla så ändrades våra förutsättningar och också vår glädje till giftemålet. Det kändes mer som ett måste än något vi gjorde för oss själva.
Men efter att lagt allt planerande på is i några månader och inte ens tänkt på bröllop så har vi nu hittat tillbaka till vår väg och glädjen.
Vi tog det jobbiga beslutet att kapa gästlistan till bara dom allra närmaste och efter det så känns allt planerande bara roligt igen.
Jag bokade tid för sminkning och bruduppsättning tidigare i veckan, jag diskuterar tårtor med min underbara vän och ikväll ska sambon och jag åka till affären och diskutera maten.
Dessutom kommer jag i min förlovningsring igen efter 4 år som jag fick när sambon friade till mig!
Nu har det hänt mycket sedan sist igen!
Konflikter med min farmor (pågående) och konflikt med min pappa och fru (typ löst).
Men jag väljer att fokusera på de positiva sakerna i stället!
Jag har fått en arbetsträningsplats i hundens tecken. Främst i butik men så småningom kommer jag även att få vara på dagisdelen.
Idag är min andra vecka och min fjärde dag (första veckan var bara ons-fre) och allting känns så himla bra!
Jag har fått massor av beröm, underbara kolegor och dessutom fick jag veta av den ena delägaren (som dessutom är min kompis) att chefen verkligen gillar mig!
Om det fortsätter så här bra så är chansen att jag blir erbjuden en anställning ganska hög!
Nu är det ett tag sedan sist igen.
Bilen strular här hemma så jag har fått lämna sonen till skolan ett tag nu och kommer få fortsätta med det hela veckan.
Det är riktigt jobbigt att gå upp på morgonen men när vi väl kommer igång så går det riktigt bra. Det känns skönt att göra något vettigt med dagen istället för att bara ligga hemma och titta på serier.
Just nu sitter jag på sjukhuset och väntar på min tur för att lämna lite blod. Jag fick en kallelse från fertilitetskliniken om att dom ville ha blodprov från mig.
När jag är klar här tänkte jag gå till min bror och sällskapa lite tills det är dags att gå på ett informationsmöte på arbetsförmedlingen kl 13 som jag hoppas mycket på.
Jag tampas lite med mina känslor just nu gällande praktiken. På ena sidan är jag jätte glad då det är mitt drömjobb och jag har velat jobba där sedan de startade.
På andra sidan så känns det så där. Jag trodde först det rörde sig om 2-3 veckors praktik men det visade sig att dom ville ha 2-3 månader! Min sambo är jätteupprörd och tycker att dom utnyttjar mig i min situation och tror inte alls att dom kommer erbjuda mig anställning efter praktiken. Han tycker det är fult av dom att inte ge mig en provanställning på 3 månader, vilket jag kan hålla med om.
Men samtidig känner jag mig glad att jag får chansen att vara just där och jag tror faktiskt att jag kommer bli erbjuden en anställning där efteråt så länge jag inte klantar mig. Jag känner att jag har lite mer "säkerhet" att inte bli utnyttjad eftersom att jag faktiskt har en kompis som är anställd där som pratat gott om mig, samt att chefen lyssnar och litar på hennes åsikter.
Utöver det så fortsätter ångesten att komma ca 30-40 min efter att jag tar medicinen. Känns surt!
Dessutom fick jag veta i morse att sonen tydligen hade idrott igår. Det hade jag helt missat och nu har jag dåligt samvete för det för han sa att han tyckte det var jobbigt att vara ensam om att inte byta om och duscha.
Det gick bra, faktiskt bättre än jag trodde. Jag fick en lapp från arbetsförmedlingen som jag och företaget ska fylla i hur länge jag ska praktisera, vad som är syftet och vad jag ska göra. Sedan ska jag bara skicka in lappen och jag är redo att börja om inte arbetsförmedlingen tycker annat.
Det känns verkligen jättebra och även fast jag inte vill drömma mig bort så skenar tankarna iväg på allt positivt som kan komma av det här!
Idag har jag haft mycket mer energi mot vad jag haft den senaste tiden. Jag har rensat kattlådan, klippt katternas klor, rensat bland papprena på skrivbordet och gått ut med sopor.
Dessutom har jag åter igen tagit tag i körkortet. Jag gjorden 2 test på körkortsportalen och fick 59 och 56 poäng av 70 så jag är ganska nöjd med det med tanke på att jag inte pluggat något. Jag har också bokat in mig på den första kursen, risk1:an så den ska jag gå den 20:e oktober.
Nu sitter jag på arbetsförmedlingen och väntar på min tur. Jag ska fråga om erbjudandet jag fått och så ska jag se om jag kan byta handläggare eftersom att hen är så svår att få kontakt med.
Kroppsligt känner jag mig ganska svag och skakig. Jag har konstant ångest och igår fick jag ta fram mitt kedjetäcke för att kunna slappna av. Ångesten är för att jag glömde hämta ut min antidepressiva medicin i tid så det blev några dagar utan den. Svagheten och skakig heter beror nog på min adhd medicin. På fredag ska jag till psykiatrin för en halvårsuppföljning så vi får se vad som sägs då.
Förra inlägget blev så långt så jag gör ett nytt. Nu till lite roligare saker.
Jag har sökt flera jobb som jag hoppas att jag ska bli kallad till intervju på. Butiksbiträde på Netto, medarbetare på MAX och sedan två jobb som personlig assistent.
Jag väntar också på svar om en hund som vi har lagt en intresseanmälan på. En 5 årig tik som verkar underbar! Det var det som jag skrev om förut som var det lite hemliga beslutet vi tagit, att skaffa hund. Då gällde det dock en valp men jag tackade nej till den för att det inte kändes helt rätt.
En annan sak som hänt i veckan som vi pratat om länge är att vi har kontaktat fertilitetskliniken här i stan. I drygt 2 års tid har vi försökt bli gravida men eftersom att jag har så extremt oregelbunden ägglossning med uppehåll på allt från 2 till 6 månader så är det svårt att få till det.
Jag hade lika oregelbundet när jag blev gravid med sonen men då var sambon och jag också väldigt nykära så det löste sig ändå.
Men nu har vi alltså tagit första steget, eller satt bollen i rullning. Hon jag fick prata med vekade väldigt trevlig. Hon ställde några basicfrågor, rekommenderade mig att börja äta folsyra tabletter igen, informerade om att dom tyvärr hade väldigt långa väntetider och att vi tidigast kan träffas någon gång efter jul. Hon avslutade med att tala om att hon kommer skicka ut en kallalse för att ta blodprov på mig och ett spermieprov från sambon till hans förskräckelse!
Trots den långa väntetiden så känns det väldigt bra och jag känner en slags lättnad över att vi tagit det första steget för att bli fyra i familjen.
Det blev inga 5 timmar sömn natten till igår. Jag hade svårt att somna och när klockan började närma sig 2 bestämde jag mig för att inte somna alls.
5:20 ringde alarmet och jag väckte sonen försiktigt. Det var kämpigt för honom att vakna så tidigt men när jag viskade att vi skulle gå upp och sjunga och gratta hans pappa så blev han med ens pigg och satte sig upp!
Vi smög tyst ut i mörkret och hämtade födelsedagspresenter och sedan viskade jag till sonen att han skulle tända lampan och så skulle vi börja sjunga.
Och som han sjöng, grabben tog i för kung och fosterland så sambon hoppade högt där han låg! Men så glad han blev. Det är första gången han har blivit firad på morgonen innan han åker till jobbet under alla år vi varit tillsammans.
Sonen var super exalterad över sin pappas presenter och tröck upp dom i ansiktet på honom. Pappan såg mest omtöcknad och lycklig ut och öppnade snällt sina presenter som bestod av 2st stora trisslotter (bara utifall att), två t-shirts, en bitshållare med en massa bitsar att ha i skåpbilen och sedan en stor flaska med Yes diskmedel (på skoj) som han kan tvätta hojens luftfilter med.
På kvällen skulle vi ha ett mindre firande för honom med familjen men på grund av kaos på hans jobb och ett styrelsemöte han fick reda på i sista minuten (som sedan ställdes in) så flyttade vi fram firandet till idag.
Sonen fick köra hoj och träna på starter med startgrindar och sedan blev det kaffe och tårta.
............................................................
Dagen för mig har varit lite som en bergodalbana känns det som.
Först gick jag upp klockan 6 som vanligt med resten av familjen, fixade med sonen fruktlåda, borstade hans tänder och önskade både sonen och sambon en bra dag.
Efter det gick jag och lade mig igen för att sova någon timme till. Vaknar nästan fyra timmar senare av ett sms från sambons mamma och inser att jag försovit mig!
Som tur var ville hon träffas på måndag i stället så då kändes det inte lika illa längre.
Jag åt lite frukost och kollade på serier fram tills klockan var ca 11, bestämde mig för att ta en dusch och sedan ta bussen som går 12:09.
Går in i duschen, mår ganska bra trots allt märker jag eftersom att jag börjar sjunga (det gör jag aldrig när jag mår dåligt på något sett). När jag duschat klart tar jag handduken runt mig och tittar på mobilen. Panik! Jag har duschat i över en timme!!
Skyndar mig allt jag kan med att posta tänderna, smörja in ansiktet, borsta håret och ta på mig. Som tur var packade jag det jag behövde ha med mig kvällen innan.
12:14 låser jag dörren och skyndar mig mot bussen. 12:16 inser jag att jag aldrig kommer hinna. Jag saktar in och ger upp som vanligt, av någon anledning ökar jag plötsligt takten igen och börjar springa!
Jag ser bussen komma, jag försöker öka takten ytterligare och känner mig hoppfull att jag kommer komma med 12:19 bussen i alla fall. Jag springer över vägen och när jag är typ 2-3 meter ifrån bussen börjar den blinka ut, jag försöker springa snabbare och vinkar samtidigt för att någon ska se mig (jag skäms något så fruktansvärt över att jag känner att jag gör bort mig och oroar mig över vad alla i bussen ska tycka och tänka om mig, tjock, illröd i ansiktet och med andnöd). När jag nästan är framme vid mitten dörrarna åker bussen iväg och kvar står jag och andas som att jag sprungit ett maraton lopp och tårarna brännande i ögonen.
Jag märker att jag vuxit enormt mycket som människa för hade det här varit för några månader sedan hade jag gett upp, sett det som att jag misslyckats och tryckt ner mig själv och känt mig värdelös.
Istället går jag till farmor och farfar som bor jättenära hållplatsen i hopp om att någon av dom kanske kan skjutsa mig till sjukhuset. För det är dit jag ska och lämna urin- och blodprov så jag får fortsätta med min medicin.
Farfars bil är inte hemma. Modet sjunker men jag övertygar mig själv att farmor kanske är hemma och att hennes bil står i garaget, jag plingar på. Ingen öppnar...
Då brister det för mig. Tårarna strömmar ner för kinderna och jag får panik för vad som händer om jag inte lämnar proverna (jag får en kallelse med posten och då har jag 24 timmar på mig att lämna proverna).
Jag ringer till min älskade sambo för att berätta allting och jag är nästan i upplösningstillstånd när jag ringer.
Jag berättar allt om hur jag sprungit och om busschauffören och att jag inte kommer hinna till sjukhuset innan labbet stänger om jag tar nästa buss. Han lugnar mig och säger att han kommer och hämtar mig eftersom att han är i stan som tur är (tandläkar tid som jag helt glömt att han hade)
Det hela slutar som tur är bra. Jag hinner i tid, svimmar inte trots att jag är uppstressad och har ätit och druckit dåligt. Sambon kom i tid till tandläkaren och jag fick lite extra energi av labbsköterskan som verkade se att jag behövde höra att jag var duktig.
Sedan gick jag ner på stan, sprang på min pappa, åt en happymeal, hämtade ut min medicin med mera, med mera
Tog medicinen vid två tiden fast den skall tas på morgonen men tänkte att det var lika bra att få in den i systemet så snart som möjligt då jag varit utan i typ 1 vecka för att den var slut på apoteket och jag var tvungen att beställa den.
Efter ca 1-2 timmar började en lättare ångest smyga sig på och den sitter i fortfarande.
Om exakt 5 timmar och 20 minuter ringer klockan! Min älskade sambo fylle år imorgon och jag och sonen vill sjunga och gratta honom på morgonen innan skola och jobb.
Och på tal om jobb, nu på kvällen skrev jag klart mitt personliga brev så imorgon ska jag maila iväg mitt cv till ett hundcenter, jag hoppas verkligen att jag får börja jobba där!
Om jag bara får ett jobb så skulle så himla mycket bli så himla mycket lättare i livet!
Kören igår var inte alls som jag trodde. Det var trångt, det var varmt, extremt många människor och jag kände mig inte alls säker i min sång.
Hade jag varit själv så skulle jag nog inte gått dit igen, men nu har jag både min bästa vän och min mamma där så jag ska ta mig igenom dom jobbiga känslorna och bara glädjas över att sjunga tillsammans med dom.
Efter kören var jag helt urpumpad på energi och kände en del ångest.
Nu idag har ångesten bara stigit och jag har känt mig stressad och haft svårt att stänga ute alla ljud som sonen gjort (han är hemma och sjuk).
Jag känner mig ganska rädd och orolig över ett beslut jag har tagit, inte för att jag är orolig hur jag ska klara det utan vad alla andra runt om kring ska tänka och säga om det.
Jag försöker tänka långsiktigt med min framtid och mående och jag känner väldigt starkt att det här är ett bra beslut.
Trots att jag har lättare ångest, öm i ryggmusklerna efter trädgårdsarbetet igår och bristen på sömn inatt så känner jag mig ändå pigg, glad och framför allt förväntansfull!
Om ca 30 minuter ska jag möta en av mina närmaste vänner och min mamma för att börja sjunga i en nystartad kör här i stan.
Jag verkligen älskar att sjunga och jag mår så bra när jag gör det! Jag hoppas verkligen det blir så kul som jag tror.
Även om det känns lite jobbigt och nervöst att gå till ett ställe jag aldrig varit på (i en del av stan med inte allt för bra ryckte) och att jag ska sjunga så andra hör så överväger det positiva den läskiga känslan!
Så hör blev förresten höst arrangemanget jag gjorde till mamma igår.
Imorse gjorde jag sista höjningen på medicinen. Ser verkligen fram mot att slippa ångest, andfåddhet, ryckningar i ögonen samt domningar i armar och ben!
Det ska bli så skönt att komma tillbaka till mitt vanliga glada jag som har ork och energi till att hitta på roliga saker, städa, tvätta, vara en bra mamma och sambo!
I fredags blev jag utskriven från programmet jag har gått på i 1år nu genom arbetsförmedlingen. Hela förra veckan väntade jag på att bli kallad till ett möte som skulle ske. Jag blev aldrig kallad och jag hörde inte någonting från min handläggare.
Måndag, tisdag och onsdag mailade jag till henne och frågade vad som väntades av mig nu samt att jag kände mig väldigt orolig för att "ramla" ur systemet.
Igår eftermiddag ringde hon upp mig och jag fick äntligen lite klarhet i min framtid.
Hon höll med mig om att jag inte är redo för att stå på egna ben och söka jobb än utan hon berättade om två olika program som hon trodde skulle passa mig.
Nu ska jag bara vänta på att få mer info och en kallelse till en informationsträff i brevlådan så kan jag förhoppningsvis börja få pengar igen. Inget program = inga pengar.
Det här med blogg är verkligen en svår sak för mig att hålla igång. Antingen har jag inget att skriva om, eller så är det för mycket saker så jag inte vet hur jag ska få ner det eller så glömmer jag helt enkelt bort bloggen.
Nu blev jag påmind om den för ett par dagar sedan och tänkte att det kanske kunde gå att få ner ett par rader.
De senaste 2 månaderna har verkligen varit en bergodalbana.
Sist jag skrev så gick jag på rosa moln och tyckte livet var underbart.
Just nu känner jag mig som att jag går runt i en ångestbubbla.
Tidigare i somras när jag mådde riktigt bra började jag glömma bort att ta min medicin tills det tillslut kom till den dagen då jag inte tog dom alls. Till en början fungerade det riktigt bra men sakta men säkert började tankarna och ångesten smyga sig på.
Till sist blev det sådana stora problem med allt i vardagen att min sambo tvingade mig att börja med medicinen igen, om det inte vore för honom så hade jag nog aldrig kommit på att det var därför jag mådde så dåligt.
Sedan lägger vi till stressen och ångesten över bröllopsplaneringen och budgeten, sambon som håller på att gå in i väggen och en massa annat tjafs som slukar all min energi.
Den här helgen har verkligen varit fantastisk!
I fredags tog sonen och jag bussen till stan. Först fick han vara med på mitt möte och var riktigt duktig på att inte störa. Efter det gick vi runt på stan en sväng, tittade på lite kläder och sonen köpte en fidget spinner som blinkar.
Lunchen intog vi på McDonalds efter sonens önskemål och det var faktiskt riktigt gott! Dock så blev jag lite förfärad över hur många kalorier jag tryckte i mig vid ett och samma tillfälle!
Sedan fick vi skynda oss till bussen så vi kunde åka till Leos lekland som jag lovat.
Väl där fick jag chansen att öva på mina skriva-fint-kunskaper, dom var verkligen ringrostiga.
Lördagen började med en mysig långfrukost framför sonens nya favoritserie på Netflix, "Glitter force", den handlar om 5st tjejer som räddar världen. Jag har lyssnat en hel del på en podd som heter "Penntricket" som har fått mig att tänka till lite mer.
I alla fall så tog sonen och jag cyklarna ner till stan, lunchade på McDonalds igen och den här gången bad jag om att få en lista om hur mycket kalorier all deras mat innehåller, så idag blev intaget som en normal måltid.
Efter lunchen promenerade vi till Hemköp för att köpa lite godis. Sonen ville ha lösgodis och vi bestämde att han skulle peka och jag plocka. Det slutade med att han pekade ut några sorter och jag tog 1-3 bitar av varje sort. Sedan sa sonen att han var nöjd, tittade ner i burken och konstaterade "oj så lite det blev" men ville ändå inte ha mer, "det är ju faktiskt onyttigt med godis"
Det var en stolt mamma som gick och betalade.
Sedan var det dags för bio!
Vi tittade på "Dumma mig 3" och den var riktigt bra tycker jag, dock älskar jag ju fortfarande typ alla barnfilmer. En som inte gjorde det var mannen som satt bredvid sonen, han sov genom hela filmen!
Imorgon ska jag träffa min kontaktperson igen och det ser jag verkligen fram mot.
Idag kändes allting som vanligt igen på arbetsträningen. Jag hade en riktigt bra dag där med blandade uppgifter. Jag fick håva upp och sälja lite fiskar, packa upp nya varor, städa personaltoan, ansvara för att skylta fram nya badleksaker, torkade ur kylskåpet och så köpte jag två nya guppys till sonen som var lite ledsen för att en av dom gamla dött.
Väl hemma så fortsatte jag att vara effektiv. Jag plockade undan lite, plockade ur diskmaskinen, lagade mat, satte på diskmaskinen och avslutningsvis så fortsatte jag att pyssla med balkongen. Nu börjar vi få det riktigt fint där!
Ena dörren på vitrinskåpet har fått nät på sig.
Vi invigde balkongen med lite glass och när sonen och sambon gick och lade sig så fortsatte jag med invigningen och tittade på Netflix.
Tyvärr så är det någon granne som envisas med att röka på sin balkong på kvällarna och det gör så det stinker hos oss med, även när vi stänger fönstren.
Jag har mailat till föreningen om det men inte fått något svar, sambon funderar på om man kan ringa störningsjouren.
