Det som från början kändes "ok", har förändrats till att kännas som ett riktigt uselt beslut.
Mår så dåligt över att jag aldrig mer kommer att få träffa honom igen. Fanns inte ett enda fel på honom, förutom en sak.
Det här kommer bli en smärtsam procedur.
Så kom då slutet på en 10 månaders "kärleks"-historia. Jag valde att sätta punkt igår kväll. Under en lång tid har han mer eller mindre slutat att skriva till mig, slutat att besvara frågor jag haft, slutat ge mig komplimanger som förr överöstes mig. Han har varit lika gullig dom gånger vi träffats, men sedan mest tystnad på ett väldigt märkligt sätt.
Jag är så ledsen, men samtidigt känns det skönt att jag gjorde slag i saken.
Har inget ont att säga om honom, han var och kommer förbli mitt livs stora kärlek. Jag hade trots allt undrat i över 30 år var han tagit vägen innan våra vägar korsades igen förra året.
Jag fick chansen att låna honom en stund, och det är jag så tacksam för.
Älskar dig då, nu och alltid.
Han gör mitt liv så mycket bättre! Nyper mig i armen varje dag och tänker att detta är ett rent under!
30 år senare kom han inspringandes i mitt liv. Den snyggaste mannen någonsin.
Att han dessutom är smart, snäll och ger mig en galen uppvaktning gör inte saken sämre.
Honom släpper jag aldrig!
Hur lär man sig leva utan att sakna så att hjärtat nästan brister?
Jag drömmer mer ofta om honom på nätterna numera. Drömmarna ter sig så verkliga att när jag vaknar tror jag det är på riktigt. Jag vaknar lycklig och i kärleksrus. För på nätterna får jag äntligen lukta på honom, ta i honom och skratta som vi gjorde en gång. Vår ironiska humor som jag saknar så vansinnigt och som ingen av mina nära och kära fattar som jag slänger mig med hela tiden. De tror att jag är gravallvarlig. K förstod vad jag menade eftersom han var likadan.
I oktober är det 2 år sedan han gjorde slut. Mitt i brinnande nyförälskelse från min sida. Inte så konstigt att jag ännu inte kunnat stänga av mina känslor. Det får ta sin tid. Ibland tror jag att det gått över men så väller känslorna över mig så där varmt igen.
Kära K, du är mer saknad än du kan förstå. Tanken att leva utan dig resten av mitt liv gör ondare än jag trodde var möjligt. Ångesten kramar om hjärtat så hårt ibland att andan tappar sin kraft och tårarna väller fram.
?
Man ser mängder med andra separerade familjer som umgås för barnens skull. Men inte vi. Här ska vi klippa all form av kontakt tvärt. Han beter sig som en trotsig 3-åring.
Märkligt att det ska raljeras om diabetes. Ganska allvarlig sjukdom. Nästan så jag önskar att vissa skitstövlar får en släng så kan vi snacka sen.
Dom Interna samtalen och dom interna skämten vi slängt oss med i 18 år går inte att säga till andra. Dom begriper inte vad jag säger. Vi hade en ganska ironisk och sarkastisk humor, så mina vänner tolkar allt fel. Ännu en sak som gör att man känner sig halv när man inte har någon att dela det med.
Saknar hans kinder. Hans doft. Hans värme. Saknar allt med honom. Hur ställer man om hjärnan? Kan man det när man saknar och längtar så mycket? Mitt hjärta blöder.
Hahahaha! Tillåt mig skratta en stund innan jag orkar skriva detta inlägg.
Menar TV4 verkligen att Gunilla Persson ska vara med i BL VIP? På vilket sätt behöver hon det?
Skulle hemskt gärna vilja veta hennes BMI
Älskar honom så jag spricker! Hjärtat svämmar över av känslor. ??????
Det gör ont.
När man vill skriva ?jag älskar dig?, men inte har någon att göra det till längre
Vill du att jag ska börja tycka illa om dig så du slipper mig!? Ditt sätt är allt annat än okej när vi har en son ihop. Vad håller du på med?
Vad är poängen med att ta avklädda sexiga bilder när man är gravid? Ska man sexifiera sitt ofödda barn? Varför skulle jag vilja se en gravid kvinnas nakna arsle halvt dold bakom en handduk? Jag fattar uppriktigt sagt inte det.
